Pengar

Dessa rävar har ingen särskild koppling till något annat i detta blogginlägg. Jag bara undrar: om man inte bara har en, utan två rävar bakom örat (eller en bakom varje öra), är man extra listig då?

Här följer ett  citat från Marshall McLuhan. Detta publicerades första gången 1964, när datamaskinerna ännu var stora som hus (små hus, visserligen, men i alla fall) i hans berömda Media. Det är från kapitlet 'Pengar - den fattiges kreditkort':

Idag äventyrar elektrotekniken själva penningbegreppet, i och med att den nya dynamiken för sambanden människor emellan skiftar över från fragmenterade media som det tryckta ordet till alltomfattande massmedia som telegrafen.

Gamle Marshall var något på spåren, en utveckling som formligen skenat de senaste årtiondena. När telegrafen kom i större skala på 1840-talet kunde man börja 'telegrafera' pengar i ställer för att lägga dem på posten med förhoppning om att de skulle nå mottagaren så småningom. Nu kunde 'pengar' skickas med ljusets hastighet i stället för med posttågets, diligensens eller postbåtens hastighet. I Sverige blev det möjligt 1853 när den första telegraflinjen öppnades mellan Stockholm och Uppsala. Undrar om telegrafi ännu används någonstans idag? Den tekniken måste väl vara i stort sett död?

Hur är det idag: pengar är siffror som någon skriver in i ett konto i en datafil, och sedan kan dessa siffror blixtsnabbt skickas över hela Jorden. 1853 garanterades deras värde av guld eller silver. Idag finns ingen garanti alls. Samtidigt använder gemene man mindre och mindre av det  vi normalt tänker på som pengar (sedlar och mynt). Våra pengar ligger i en svårbegriplig cyberrymd där ettor och nollor valsar runt i näten mellan olika datorer. Vad innebär det för vår förståelse av pengar, av 'penningbegreppet'? Pengarna börjar bli lika handfasta som spöken eller hägringar. Tiggaren som samlar enkronor i sin pappmugg utanför en butik börjar se ut som en varelse från en annan tid - kanske därför reaktionerna från olika håll blir så häftiga? Vi är moderna. Men så kommer dessa urtidsvarelser av en sort som knappt synts i Sverige sedan början av 1900-talet (och på den tiden kunde man ännu sätta tiggare i fängelse). Samtidigt växer en generation upp som tar persondatorn och mobiltelefonen för givet, och ser ett plastkort i stället för mynt och sedlar som det naturliga sättet att betala. Det måste slå igenom någonstans i deras tänkande.

Krediter - dyrare priser?

Jag har lånat ett par bilder från Lars P Sylls blogg, hoppas han inte misstycker. En anledning är att jag tycker att de ger intressanta saker att fundera över.

Jag utgår från att Y-axeln beskriver hushållsskulderna i procent av den disponibla inkomsten

Notera hur hushållsskulderna föll kraftigt i samband med krisen i början av nittiotalet, sedan ökade de igen under dot.com-yrans knasiga dagar. När den bubblan sprack ses en tillfällig inbromsning men sedan fortsatte uppgången ända fram till för ett par år sedan. Man kan undra vad det beror av? Kändes fastighetsbubblans krasch som en rejäl varning om att skulder kan vara farliga, medan de följande kriserna inte har burit fram samma budskap - kanske för att det skett en avtrubbning vad det gäller skulder hos många människor? Förr var skulder något folk i allmänhet undvek, numera kanske många ser annorlunda på saken och inte tror att något farligt kan hända? Eller att någon högre makt kommer att ingripa om det händer?

Vad innebär krediter för prisnivån? Det är en av mina käpphästar: krediter kan göra saker onödigt dyra. Den här kurvan kan tolkas ungefär som att i samband med fastighetskrisen inträdde en tid av realism, när priserna rörde sig tillbaka mot vad som var rimligt. Men från senare delen av nittiotalet har det stora vansinnet inträtt. Huspriserna rusar uppåt, det enda som hänt är en tillfällig platå under den tidiga fasen av senaste krisen. Vi ser förmodligen en kombination av rikliga lånemöjligheter och en bostadsmarknad där det på sina håll är en brist på bostäder som kan misstänkas vara arrangerad just för att hålla priserna uppe.

Om kreditflödet stryps kan några olika saker hända. Säljare kan låta bli att sälja om de inte direkt är tvingade. Säljarna kan anpassa priserna till den aktuella nivån på efterfrågan så det blir affär i alla fall. Det finns spekulationspriser, och det finns priser som är mer realistiskt anpassade till vad en vara bör kosta om spekulationen tas bort.

Krediten gör att människor kan köpa till högre priser än vad som kan vara motiverat. De köper dyrt, och riskerar dessutom att förlora stort. Vinnaren är banken som utan någon större egen kostnad ställer ut krediten och sedan kammar in räntor och amorteringar under årtionden. (Angående "utan större kostnad", se det här hos Lars P Syll angående vad banken kan tänkas hosta upp själv för att låna ut en miljon!) Låntagaren blir uppknuten till banken och så länge lånet finns kvar är man i praktiken hyresgäst hos banken även om man tror att man äger sitt fina hus eller bostadsrätt. Och medan företaget kanske har möjligheter att parera dåliga affärer med bra affärer så har knappast småhusägaren eller bostadsrättaren det så väl förspänt. Vad gör man om besvärligt läge inträffar (sjukdomar, skilsmässa, arbetslöshet ...) och man måste sälja något man egentligen knappt äger för att försöka rädda en sjunkande privatekonomi? Särskilt om det händer i ett läge där mängder av andra människor är i samma situation? - Man säljer.

Undrar om någon ekonom har räknat på vad som skulle hända med prisnivån om privatkrediterna försvann? Kan det möjligen vara så att rätt mycket av BNP-ökningen under senare år har att göra med att en massa människor använder krediter till att konsumera mycket mer än vad de skulle göra om det var direkt betalning som gällde? Skulle en kreditåtstramning, i kombination med rejäla skuldsavskrivningar, vara en väg att få ekonomin mer i takt med en värld där resursbrist kommer att bli alltmer märkbar?

När jag ändå är i farten med ekonomi vill jag rekommendera den intresserade att ta en titt på bloggen Vad är pengar?, och i synnerhet det här inlägget. Där finns bland annat den här lilla trevliga filmen med anknytning till en japansk specialvaluta för omsorg:



Det finns ju andra som skriver om ekonomi. Vi har Cornucopia? som är en stor kanon men fördjävligt uppblåst ibland, och signaturen Lincoln på Ett nytt penningsystem som är i stort sett inriktad på bankfrågor. Ibland blir polemiken underhållande, vad sägs om den här rubriken:

Cornucopia den dumdryge allvätaren kissar i byxan igen

Det är vad jag kallar polemik! Observera den subtila ändringen av ordet 'allvetaren' - en liten bokstav gör stor skillnad! Nja, ärligt talat, tror inte jag skulle vilja ha någon av de där killarna i min närhet, den ene är uppblåst och den andre kolerisk så hälften vore nog. Tror jag föredrar det stillsammare resonemanget på Vad är pengar?

Kanske bäst att börja i slutet - penningskapande och inflation

Det där med att "börja i slutet" - det är mina tankar om en tjatig tvåstegsdebatt som det vore skönt att bli av med. För att ändå börja från början: Vi har ekonomisk kris med arbetslöshet och oanvända resurser, vilket är ett problem. Men vi har också i Sverige en enorm fördel genom en egen konvertibel valuta som inte är bunden till något (läs: guld). Därmed kan staten praktiskt taget gratis skapa pengar för att betala oanvända resurser som kan anses vara bra att få i rörelse. Det är därför som det faktiskt låter räddhågset desperat när någon skriker "hur ska vi betala det då, har du en sedelpress i källarn va!" när det kommer fram förslag till att göra något praktiskt. Man kan ta det argumentet och med en elegant retur skicka det tillbaka till skrikhalsen. Det finns något som motsvarar sedelpressen men är betydligt modernare ...(genom att fixa konton i en dator, helt enkelt) .

Numera tränger insikten igenom på fler håll att staten verkligen kan fixa nödvändiga medel för att köpa loss stillastående resurser. Inte genom att trycka sedlar, utan genom att skapa konton i en dator. Men då kommer genast det som jag kallar 'slutet', nämligen motargumentet inflation! Det skulle bli jätteinflation om man gör så, och så åberopas Tyskland i början på tjugotalet och Zimbabwe under senare år. Av någon anledning ropar man inte om Görtz' nödmynt och Johan III:s myntförsämring (jag nämnde dessa senast här) som avskräckande exempel. Skälet till detta kan vara att inflationsargumentet då börjar framstå som löjligt - i alla nämnda fall är bakgrunden en kombination krig, svåra politiska kriser och samhällen med svåra problem som missväxt och epidemier. Inte läget för Sverige idag, men att dra rimliga historiska paralleller är knappast nyliberalernas starka sida.

En del drar väl inflationsargumentet i god tro. Andra är jag mer misstänksam emot: det finns ett klart intresse av att hålla arbetslösheten uppe och se till att det offentliga ständigt är i långivares strupgrepp. Om staten själv fixar fram pengar kan ju finansiärerna stå där med sina pengar! Det här är i praktiken en maktfråga, och finanshajarna vill inte förlora sin makt!

Jag vill fundera mer över stadiet där staten ordnar pengar för att få bort arbetslösheten och se till att resurser i samhället inte ligger för fäfot. Här är några punkter:

• Arbetslösa människor kostar redan, i form av A-kassa eller socialbidrag. Det som bland annat händer är att dessa tillskott blir lön. (Se också längre ned i det här inlägget där jag skriver lite om de tyska piratpartiets ekonomiska förslag.) Den inflationsdrivande effekten av en sådan omställning torde vara liten. Å andra sidan ökar den sociala tryggheten, vilket är ett värde i sig.

• En del av de här utbetalningarna kommer att gå tillbaka till staten i form av olika typer av skatter och avgifter. Gissningsvis är det lättare att vid behov eliminera pengar som finns lätt tillgängliga i form av datakonton, än pengar som cirkulerar i form av mynt, sedlar och andra värdepapper.

• När oanvända människor och oanvänt kapital börjar arbeta expanderar ekonomin, och det kan krympa riskerna för efterfrågeinflation.

• Minskar bankernas rätt att skapa pengar minskar också en svårkontrollerbar källa till inflation, i och med att bankerna förmodligen ser mer till sin egen vinst än till samhällsintressena i stort. 

Men nu vill jag vidga perspektivet till andra områden som är intressanta när man diskuterar inflation. Den sortens penningpolitik som jag diskuterar förutsätter inte att man låter allt flyta och slänger ut pengar hur som helst. Man kan göra andra saker på andra håll, just i akt och mening att hålla efter inflationstendenser:

• Rent generellt: ju bättre ekonomin går, desto mindre behöver staten göra för att köpa loss stillastående resurser. Minskar arbetslösheten minskar också behovet av att fylla på de där penningkontona.

• Pengar som flyter in via skatter och avgifter etc. till staten behöver inte betalas ut igen, utan kan oskadliggöras mycket enkelt (staten raderar och ändrar i sin dator).

• Bankernas rätt att skapa pengar (genom långivning i stor skala utan egen täckning) bör skäras ned radikalt. Lån kan i sig vara inflationsdrivande genom att driva upp priser. Vidare: Går lånen till privat konsumtion är de förmodligen mer inflationsdrivande än om de går till produktiva investeringar. Med andra ord: staten skall ta tillbaka rätten att skapa pengar. Därmed ökar möjligheterna till demokratisk kontroll av vart de går. 

• Jag skulle tro att de stora svårigheterna och samtidigt de stora möjligheterna  ligger i saneringen av diverse lånebubblor. Man kan förstatliga bolånen, man kan genomföra ett jätteprogram för att bygga nya hyreslägenheter till priser som konkurrerar ut bostadsrätterna, och därmed dränera hela den sektorn. Ur en synpunkt blir det en frihetsrörelse: mängder av människor kan göras skuldfria, slipper vara bankernas låneslavar. Å andra sidan gäller det att se till att dessa befriade människors nya ekonomiska utrymme inte exploderar i ny konsumtion. Detta är inte bara en inflationsfråga utan handlar också om resurser - vi lever i en ändlig värld. Hur löser man det? Och hur hanterar man mängder av småspekulanter som plötsligt kommer till insikt om att de aldrig kommer att kunna dra ut några miljoner ur sin bostadsrätt?

(Not: här är ett intressant inlägg från Lars P:son Syll om bankernas egna insatser vid lån.)

Och då kan vi gå över till praktiskt politik. Jag blev nyfiken på tyska piratpartiet som har haft stora valframgångar på senaste tiden, och gick in på deras hemsida. Där hittade jag en intressant sak i deras lista över politiska idéer, något som varit uppe i Sverige men som jagats bort ur debatten: medborgarlön. Bedingungsloses Grundeinkommen und Mindestlohn.  Det låter häftigt på tyska: Villkorslös grundinkomst och lägstalön. Det finns på en sida om Arbeit und Soziales.

Jag undrar om inte åsikter av den typen gjort att de tyska piraterna kunnat verka som en frisk fläkt i det tyska partilivet (kan ha fel, jag vet inte mycket om Tyskland men brukar i alla fall flagga för landets existens på den här bloggen!). När jag skriver det här börjar jag undra om jag inte kan göra en liten insats genom att försöka översätta de tyska piraternas ekonomiskt-sociala synpunkter till svenska. Ja, det får bli till ett kommande inlägg, det här har blivit lite väl långt redan! - Hur som helst: jag ser klara kopplingar mellan att staten tar tillbaka penningskapandet och att arbetslöshet kan bekämpas just genom Bedingungsloses Grundeinkommen und Mindestlohn. Det kan vara något även för revolutionärt sinnade människor i Sverige att fundera över, för här finns det politisk dynamit så det räcker och blir över!

En tia också

I föregående inlägg vad det femmor för hela slanten (fyndigt uttryckt, va!), men här höjs valören och det blir en tia i stället. Men inte vilken tia som helst, utan en som utgavs till Riksbankens trehundraårsjubileum år 1968. En tia 1968 skulle motsvara ungefär 42 kronor idag, för övrigt.

Baksidan på sedeln, ser ut som Gamla stan!

Framsidan. Klicka upp den för större format! Det är samma dam där till höger som återfinns även på en av femmorna i föregående inlägg. 

Liksom på femman finns ett lejon med, men jag tycker det ser ut som om ...

... lejonet verkar skrika: Sluta trampa mej på svansen, kärring!

"Vilken tia som helst" såg ut så här år 1990, medan jag ändå är i farten - nu blir det vad jag tror inget mer prassel med sedelpapper på den här bloggen:

Det skall väl föreställa snöflingor och norrsken ...

... och så var det "gamle kungen" igen!

Femmor och pengars värde

Jag hittade några gamla sedlar i ett kuvert. Här finns ekonomi, ekonomisk historia, politik och konst på ett bräde:

Här är fram- och baksidan på en femma från anno 47. Jag har kollat med Statistiska Centralbyråns historiska prisindex, och en femma av 1947 bör motsvara ungefär 95 kronor idag. Ganska häftig skillnad!

Nu är vi framme vid 1963, mannen med glasögonen är även känd som "gamle kungen", och damen nedan torde vara "Moder Svea". Dagsvärdet för denna femma ungefär 50 kronor.

Och här är det 1981. Gustav Eriksson (vasa) som var baksidesprydnad på första sedeln har nu fått flytta sin dystra nuna till framsidan. Baksidan är en knepigt tecknad tjädertupp som säkert var svår att förfalska - till dess att det kom bra färgkopiatorer! Fjorton kronor är ungefärliga dagsvärdet för den här femman. 

Men låt oss plocka fram en detalj, här är en förstoring av en del av översta sedeln:

Vad står det för något: Jo utanför bildytan står det "Sveriges Riksbank" och så fortsätter texten här med "inlöser vid anfordran denna sedel å fem kronor med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873".  Jag är inte så insatt i svensk penninghistoria, men inte fasen gick det att få ut några guldmynt 1947. 

Mikrolån och (praktisk) penningteori

I Danmark avser Köpenhamns kommun att starta bankverksamhet för mikrolån. Redogörelsen i Svenskan är synnerligen kortfattad men det sägs avse att hjälpa arbetslösa och förtidspensionärer att starta eget med hjälp av räntefria smålån. För mig låter det som det vanliga knepet att bli av med en del arbetslösa från statistiken, åtminstone temporärt. Och även om lånen är räntefria kan en skuld på 5.000-50.000 kronor bli en ohygglig belastning för den som misslyckas. Eller tänker man vara flott och avskriva hela lånesumman om det går åt helsike för låntagaren och utsikterna till återbetalning är minimala?

Man kan ju också räkna ut att de företagare som skapas här blir småskuttar i näringslivet, den understa delen av ekonomins undervegetation där det utförs enklare tjänster eller detaljhandel på elementär nivå. Det blir inga firmor som gör några tyngre investeringar. Det kan få oss att minnas påståendet att småföretagsamt är vägen till fattigdom. - Som framgår av det nedre diagrammet i gårdagens inlägg har Danmark tappat en del arbeten på senare år, och detta trots att man tillhör de EU-länder som har kvar den egna valutan. Kan vara att danska kronan ändå är för hårt knuten till euron, jag vet inte detaljerna. Och man kan undra om det bara är en tillfällig historia av skämtkaraktär, eller om det blir verklighet, att betrodda kunder får ta hand om kassan i ett lågprisföretag när ordinarie kassapersonal måste gå på toaletten? There is something rotten i the realm of Denmark ...

Det här i Köpenhamn är ingen massföreteelse, man räknar med 10-20 lån, men själva upplägget och kritiken mot det kan vara intressant att diskutera. Jag tycker det verkar ingå i en global tendens att leta efter skenlösningar på djupgående strukturella problem. Just mikrolån har framhållits som lösningar för utfattiga människor i utfattiga länder, exempelvis Indien, men vad jag vet har företeelsen alltmer kommit under kritik. För att citera Real World Economics Review Blog:

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.

Mer om mikrolån i ett Tredjevärlden-perspektiv finns i detta inlägg hos IndienSolidaritet. Det gäller att vara vaksam när företeelser från Tredje världen börjar dyka upp även i gamla industriländer, det antyder att något kan vara ordentligt fel och att vi befinner oss i utförsbacken.

(En annan idé som jag inte vet om den fortfarande är så aktuell är att sluminnevånarna i Tredje världen faktiskt har tillgång till värden i form av landplättarna där de bor, och att dessa på något sätt kunde förvandlas till kapital. Jag var inne på det i ett par inlägg, här och här, redan 2007. Sedan antar jag att subprime-krisen i USA gjort det mindre troligt att utfattiga husägare automatiskt kan lyfta sig automatiskt i håret.)

Finns det alternativ som kanske är bättre än lån? - Jag skrev lite dunkelt angående en i och för sig bra talare på Första maj om att han kunde ha pratat bättre om penningteori. Det låter teoretiskt med penningteori, men i själva verket kan man vara väldigt konkret. Ta ett land som har handlingsfrihet genom att ha en egen konvertibel valuta som inte är knuten till något (läs: guld), som Sverige. Vad finns det för konkreta möjligheter som inte har att göra med "besparingar" eller konstigheter som mikrolån om det gäller att angripa en ekonomisk kris?

Svar: finns det mänskliga och materiella resurser som ligger stilla men som borde användas skapar staten konton som debiteras för att få fart på resurserna. Det är statens uppgift att se till att det finns en penningtillgång som motsvarar en ekonomi med full sysselsättning. Nu gör man inte det, utan lägger sig i stället platt för lånehajar och åtstramare som bara gör krisen värre.

Eftersom statens möjligheter att på egen hand skapa pengar är tämligen självklar är motståndarnas desperata försvar att vråla INFLATION, eventuellt med hänvisningar till ohistoriska jämförelser med Zimbabwe eller Tyskland i början av tjugotalet. Nu är det ju en klassisk kunskap att inflation inte skapas av att man kör in pengar på ett produktivt sätt i en ekonomi som kännetecknas av arbetslöshet och underutnyttjande av resurser, men det lär inte bekymra gaphalsarna. Inte heller att begreppet 'inflation' inte betyder något annat än vad man godtyckligt bestämmer skall betyda 'inflation'. (Under några år har det dessutom varit deflation som varit mer hotande, för övrigt.)

Men, och här kommer det viktiga om man är orolig för inflation: Pengar kan skapas genom enkla knapptryckningar. Glöm larvet när borgaren hånfullt frågar: "Jaha, och du har en sedelpress i källaren då?" när det handlar om reformer som antas kosta pengar. Numera är sedelpressen digital, och den finns i verkligheten. Det är inte många som springer omkring med tjocka sedelbuntar numera, för övrigt, men pengarna ligger på konton. Konton kan också elimineras om så behövs. Och offentliga intäkter genom skatter och avgifter behöver inte automatiskt spenderas egen, utan kan vid behov helt enkelt raderas.

För Sveriges del är det förmodligen kreditbubblan för bostadslån som är den stora kandidaten till att punkteras, för att därigenom få bort en hel del tryck i ekonomin som kan leda till prishöjningar. Med andra ord bör bankernas möjligheter att så att säga skapa egna pengar genom bostadslån nationaliseras bort. (Det låter kanske konstigt, men är väl inte underligare än att bankernas rättighet att ge ut egna sedlar försvann för länge sedan.) Samtidigt kan bostadsbubblan angripas genom massbyggande av hyreslägenheter, där det bor människor som inte behöver dras med miljonskulder till bankerna utan kan vara relativt fria medborgare.

Det här blev långt och vindlande. Jag lär återkomma med mer funderingar i ämnets olika aspekter.

Avskaffa pengar och banker (?)

Klotter vid Husarviken, Djurgården, Stockholm. Uppfångades mycket lägligt för detta inlägg av mig i morse.

"Gud spår men tekniken rår" eller hur man nu kan tänkas uttrycka det. Den tekniska revolutionen rusar på, och det som verkar vara en radikal och utopisk paroll enligt klottret på bilden håller redan på att förverkligas - på sätt och vis. För vilka bär omkring på stora sedelbuntar numera? Kanske mest pensionärer som inte kommit med i tekniksvängen, samt brottslingar ute i skumma ärenden. Om man med "pengar" menas något som handgripligen kan tas i så ser man inte så mycket av dem numera. Man betalar med plastkort, man börjar kunna använda telefonen för att köpa grejor ur automater, etc. Det gamla jonglerandet med mynt och sedlar är på väg ut, bortjagade av den tekniska utvecklingen.

När jag var liten skolpilt undervisades barnen om det viktiga med att spara. Då och då kom banken till skolan och man kunde sätta in en krona eller så på sitt konto, och så skrevs det upp i en grå liten bok. (Eller var den grå? Minnet sviker. Inte heller minns jag om det var Stockholms sparbank eller Postsparbanken som tog in pengarna. Båda är ju borta nu för övrigt, gamla trygga grå sparbanken ingår nu i det skumma Swedbank.) Men hur undervisar man numera barnen om pengar och pengars värde?

Jag såg en artikel i HuffPo som hävdar att den nya tekniken kommer att eliminera såväl papperspengar som banker. Att behovet av mynt och sedlar raskt minskar är lätt att inse när man betalar med kort eller funktioner i sin telefon eller via datorn, men jag misstänker att det blir svårare att helt bli av med bankerna. Någonstans måste det ju finnas konton som kan krediteras och debiteras när jag köper något eller tar emot betalningar, och utrymmet där kontot finns blir väl en bank, eller ...?

Nåväl, en snabb utfasning av handfasta pengar är på gång. Det drar givetvis fram folk som citerar Johannes' uppenbarelse från Bibeln om att alla som ville göra affärer måste bära Vilddjurets märke. Samt folk som hävdar att detta ger myndigheterna fullständig kontroll över alla medborgares göranden och låtanden vad det gäller köp. Det sista låter mer allvarligt än bibelläsarnas utgjutelser, de ser alltid Vilddjuret sticka fram nosen när det är kris någonstans. - Själv är jag mer intresserad av vad den här omställningen kan betyda för människornas tänkande om ekonomiska ting. Kommer det att vara oförändrat även om de pengar man har inte är annat än ettor och nollor som singlar omkring i cyberrymden?

PS. När jag var liten skolpilt kunde man fortfarande handla med ettöringar! DS.

"Pengarna har tagit slut ...."???

Pengar kan vara ett suddigt begrepp. Vi har ju våra kronor och ören, men om man tittar på statistik från Riksbanken visar det sig att det inte är så enkelt. Det finns reda pengar i form av sedlar och mynt, bankkonton, olika sorters värdepapper etc., som alla kan fungera som betalningsmedel. Beroende av hur man räknar dem får man olika summor för hur mycket pengar det finns i landet. Men det spelar egentligen ingen roll för det finns en stadig tendens i alla statistiska serier.

Jag hittade en lång serie hos Statistiska Centralbyrån, från 1961 och till dags dato, och gjorde ett enkelt diagram som finns nedan. Vad alla väl egentligen vet är att pengarna sannerligen inte har "tagit slut", utan att det i själva verket aldrig har funnits så mycket pengar i Sverige som nu. Enligt den här statistiska serien fanns det 48 632 000 000 kronor penningmängd i Sverige i januari 1961. I juni 2007 var motsvarande summa 1 527 683 000 000 kronor. Penningmängden har alltså ökat med över 31 gånger under dessa år. Vi får ta siffrorna för vad de är, men de ger i alla fall en fingervisning om att det mindre handlar om pengar som tagit slut och mer om hur pengarna skall fördelas.

Sedan kan man ju göra tillägget att "pengar är inte allt". Har man verkliga resurser i form av människor och material, och saker som de bör göra, går det alltid att fixa fram pengar så att de kan sättas i arbeta. Det är det vi har riksbanker och sedeltryckerier till. Men har vi hur mycket pengar som helst, men saknar folk med rätt kunskaper och rätt material - ja då är vi ställda! Äldre ekonomiska tänkare, som Aristoteles och Keynes, förstod det där. Hur är det med de yngre förmågorna?