Bhadrakumar berättar

Den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar skriver på sin blogg att Ryssland och Pakistan undertecknat ett avtal om militärt samarbete. Han kallar det 'pakt', vilket kanske är ett väl starkt ord. Men avtalet får ändå ses som ännu ett tecken i tiden på hur relationerna mellan staterna ändras. En gång i tiden var Indien rätt mycket orienterat mot Sovjet, medan Pakistan tillhörde USA-lägret och senare också hade goda relationer med Kina. Nu kvarstår Pakistans goda kinesiska kontakter, samtidigt som man utökar samarbetet med Ryssland. Det torde inte uppskattas i Washington och New Delhi. Samtidigt är Indien med i BRICS-samarbetet som knyter landet allt närmre till bland annat Kina och Ryssland men som misshagar USA.

För någon dag sedan nämnde Bhadrakumar också att Ryssland och Kina planerar en gemensam flottmanöver nästa år - i Medelhavet! Vem hade trott det för bara några år sedan?

En poetisk varning

1950 kom chilenaren Pablo Nerudas enorma diktverk Canto General ut, översatt till svenska i två volymer av Cavefors förlag 1970. Där fanns vreden mot de förtryckande makterna, vare sig de satt i västvärldens metropoler eller var knektar och diktatorer i Tredje världen som sprang ärenden för metropolernas härskare. Neruda var också kommunist under den tid Sovjetunionen stod på höjden av makt. 1949 hade man blivit kärnvapenmakt också.

I samband med den senaste fasen av den koreanska krisen kom jag att tänka på några rader från Neruda. De finns i den IV avdelningen av det avsnitt som kallas "Må timmerhuggaren vakna":

Och från laboratoriet täckt med slingerväxter
skall också den frigjorda atomen komma
emot era högmodiga städer.

En poetisk varning. Tidigare idag stod det i några tidningar att USA backade en bit från sitt tidigare militanta språkbruk angående Korea. Även om den koreanska förmågan att slå till mot USA är rätt begränsad så kan den inte helt ignoreras, och det är (om vi skall döma av erfarenheterna från 'kalla kriget') en lugnande faktor. Jämför också med kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som till och från utkämpar gränsstrider men som hittills avhållit sig från att skjuta atombomber på varandra. En del hävdar att demokratier inte för krig mot varandra. Man kanske kan säga att kärnvapenmakter inte för krig mot varandra heller. Båda de där teserna kan ju granskas kritiskt: demokratier slaktar sig gärna fram i länder de påstår inte är demokratier, och kärnvapenmakter kan ju föra krig mot varandra genom ombud. Men åtminstone är det mindre troligt att kärnvapenmakter använder just kärnvapen mot varandra. (Ur den synpunkten är det egentligen ologiskt av Iran att stoppa kärnvapenprogrammet, men detta beror ju av religiöst motstånd mot kärnvapen, och religiösa människor är ju som bekant inte alltid logiska.)

Har norra Korea några fungerande bomber, uppbackade av en rejält tilltagen konventionell stridsmakt, är tröskeln för att starta krig förmodligen rätt hög. Ingen av de inblandade makterna är intresserade av krig antar jag. Det kostar för mycket. Men röstläget kan ju hållas högt från alla sidor.

Pakistan snarare än Iran?

I samband med den folkliga resningen i Egypten var det mycket suckande om att Muslimska Brödraskapet skulle kunna ta makten och så skulle det bli som i Iran. Folkresningen visade sig dock vara tämligen sekulär och inte alls som förståsigpåarna hävdade att den skulle vara. De hade ju inte ens förstått att det skulle bli något uppror utan malde på med sina mossiga teorier. Eller för att citera den skarpsynte iakttagaren Pepe Escobar:

Three mummies were recently found in an underground temple in Luxor, Egypt. Translated hieroglyphs identified them as the Clash of Civilizations, the End of History, and Islamophobia. They ruled in Western domains into the second decade of the twenty-first century before dying and being embalmed.

(Självreklam: i februari förra året skrev jag några saker som inte var så dumma om just Egypten.)

Men med anledning av ett par bloggposter av vår svenske observatör i Kairo (här och här) har jag en tilläggsfundering som går bortom teorier som är döda och balsamerade: borde inte det spöke som kallas Iran bytas ut mot ett annat som kallas Pakistan? Är det månne mot Pakistan man skall spana för att se hur det kan gå om det går illa i Egypten?

Varför? - Jo, för att det fortfarande sitter en militärregim i Egypten, dess överskikt tillhör överklassen, har bland annat stora affärsintressen, och vill fortsätta med det. Ett sätt för den att göra det är att knyta en viktig men som man bedömer ofarlig del av oppositionen till sig och sedan utnyttja den som slagträ mot den sekulära och/eller progressiva oppositionen. Muslimska Brödraskapet har en hel del inflytande samtidigt som dess ledare var sent ute att stödja revolten men tidiga att vilja ha överenskommelser med militären. Dess ledare är inte några arbetarkämpar direkt, och verkar vilja svälja betet. Men de kanske inte gör det gratis.

Anledningen till att Pakistan är i dåligt skick är bland annat att de militärjuntor som under långa tider styrt landet just uppmuntrat islamisterna. Militärerna har stora affärsintressen, delar av befolkningen är naturligtvis missnöjt med knektarnas korruption och vanstyre, men då kan härskarna kontra och försöka oskadliggöra protesterna genom att spela ut det religiösa kortet. Man tillåter religiös lagstiftning, man tolererar extrema religiösa skolor och liknande, använder religiösa extremister som en sort Sturmabteilung mot oppositionen - fast dessa gatukämpar kanske ytterst styrs från den militära underrättelsetjänstens högkvarter. Kan man tänka sig en sådan utveckling även i Egypten? Att den "islamofascism" som somliga pratar om i själva verket är en militärjunta av nyliberalismens och USA:s nåde?

Jordobservationer

Den här kartan visar "klimatanomalier" under juli 2010 på ett lättförståeligt sätt. Ju rödare, desto varmare än normalt, ju blåare, desto kallare. Notera tre särskilt otrevliga områden ur värmesynpunkt: långt uppe i norra Sibirien, ett nordsydligt band över europeiska Ryssland, samt nere på Antarktiska halvön. I det första fallet har vi tinande tundra och hotande utsläpp av metangas, i det sista avsmältning av is. Vad det gäller Ryssland så känner vi till det där med stora bränder och dåliga skördar på grund av torkan.

Bilden kommer från NASA, närmare bestämt sidan med "dagens bild" från deras Jordobservatorium. Här är en annan bild med klimatbetydelse, den jättelika kalvningen från Petermannglaciären på norra Grönland. Klicka på den här länken för att komma fram till bilden, klicka igen, så får du bilder i verkligt stort format.

Det här isblocket som nu är på väg ut i havet är ungefär dubbelt så stort som svenska Fårö, och det kommer att ta tid innan det kommer ner i mer trafikerade vatten söder om Grönland. Men när det väl gör det kan det bli svårigheter, för man flyttar inte på en sådan här klump som man kan göra med mindre isberg. Den kommer att driva förbi New Foundland och förutses kunna ta en del fasta installationer ute till havs med sig.

Och här en satellitbild av södra Pakistan. Lite land, och så Indus som täcker det mesta med lerigt vatten.

Det har varit en del klagomål senaste dagarna. Islamister har nämligen hjälpt människor som drabbats av översvämningarna, och det anses fult. Nu förefaller visserligen den pakistanska statens tjänstemän vara mer intresserade av att göda sig själv och ta emot pengar från USA än att hjälpa sitt eget folk, men än sen ... om utblottade människor som dessutom hotas av koleraepidemier tar emot hjälp av islamister förtjänar de väl att USA skickar dit några förarlösa flygplan som skjuter robotar på dem! Någon ordning måste det väl vara!

Allvarligt talat: i många länder har folk att välja mellan privat hjälp eller ingen hjälp alls, eftersom regimerna ger blanka fan i medborgarnas (eller om vi säger "undersåtarnas") väl och ve. In träder då privata grupper, ofta av religiös karaktär. Det gäller inte bara u-länder, USA är delvis inne i den gruppen. Olika kyrkor ordnar mat, sjukvård och annat nyttigt när staten sviker och de rika gömmer sig bakom höga murar med sina rikedomar.

Men i den muslimska världen finns en tradition av religiösa stiftelser som idkar välgörande verksamhet, och ibland smälter de samman med politisk verksamhet. Det muslimska broderskapet i Egypten, Hamas i Palestina och Hetzbollah i Libanon finns i den gruppen. De träder in när staten träder ut. Med andra ord skulle starka och medborgarvänliga välfärdsstater kunna vara ett alternativ om man nu hyser misstro mot muslimsk radikalism. Men försök framföra en sådan tanke i dagens privatiseringsgalna värld! Man kan säga att gangsterregeringar i väst själva frambringar det radikalmuslimska monster de påstår sig bekämpa genom att stötta upp tjuvaktiga, korrupta, inkompetenta, odemokratiska och brutala regimer i den muslimska världen.

Ja, som synes kan några bilder av vår hemplanet ge upphov till många reflexioner. Och det är ju inte så underligt: vi kommer ju inte levande härifrån!

Hindufascister i stan?

Den här banderollen hängde på Västerbron, vid brofästet på Långholmen, för en stund sedan. Budskapet är "Från Kashmir till Kanyakumari, Indien är ett". Fast det tror vi inte på. Det luktar hindunationalism och kanske till och med den ökända hindufascismen.

Kanyakumari är en stad på Indiens sydspets, och det är en sak, men Kashmir är en annan. Förmodligen anser flertalet kashmirer att ockupantmakterna Indien och Pakistan som käbblat om området och besätter var sin del sedan fyrtiotalet helst skulle packa ihop och dra. Lokalbefolkningen skulle nog kunna sköta sina angelägenheter själva, och bland annat utveckla Kashmir till en av världens mest fascinerande turistmål.

Men indierna hänger sig kvar, och oroligheter pågår nästan hela tiden. Förmodligen är det något med "nationell ära" som gör att indierna inte har vett att dra sig ur (samt att det finns ytterligare någon eller några delstater i Indien där det kan finnas ambitioner att lämna unionen och bli sina egna). Det är ganska märkligt att det moderna Indien, trots den långa raden av krig, våldsamma uppror (och våldsamma undertryckanden av uppror), och ras-, religions-, kast- och klassupplopp av blodigaste natur ändå har något sorts rykte om fredlighet. Måste vara Mahatma Gandhi som slagit blå dunster i ögonen på många.

Det får ... hända igen

Nu är det årsdagen av Kristallnatten, den onda händelse när den nazistiska terrorn i Tyskland skruvades upp till en högre nivå. Detta får inte hända igen, utropas det. Det är självklart, det får inte och det kommer inte att hända igen. Just detta kommer inte att hända igen. Det kommer inte att starta några nya pogromer i Europa.

Eller ... det kommer inte att startas några nya pogromer, inga statsstödda överfall, mot judar i Europa. Så dj-a dumma är inte ens de högerpopulistiska grupperna numera, de stödjer ju Israel för att verka rumsrena. De nassar som ger sig på judiska begravningsplatser, synagogor etc. är marginella och dumma i huvudet. Det finns ju andra bekväma offer att ta till, människor som kan utmålas som ett enormt hot mot våra samhällen och där man kan få stöd från högsta ort. Alldeles som judarna pekades ut som ett existensiellt hot, en grupp som man måste kämpa mot på liv och död för att inte själv gå under finns det nu andra grupper som utmålas som det stora hotet (men som det ändå trevligt nog är ganska riskfritt att ge sig på). Muslimer kan innebära en viss risk, men romer har inga skyddsmakter. Bekvämt offer alltså.

Alltså: Några utrotningsläger kommer inte att byggas igen, och bildas koncentrationsläger kallas de något annat och är givetvis bara avsedda för kriminella och farliga element. Och den allt intensivare övervakningen av medborgarna är naturligtvis till för att skydda oss från farliga terrorister. Förresten ... den där judiske killen som sköt Tysklands ambassadör i Paris 1938, han måste väl räknas som terrorist? Visserligen hade han anhöriga som påstås ha behandlats illa av tyskarna, men den behandlingen var väl inte värre än vad palestinier kan råka ut för idag - och de är väl så gott som terrorister allihop? Och muslimer!

Och oavsett vad som "inte får hända igen" pågår massmorden. Skulle ingen kunna peka på belgarnas våldsregim i "Kongofristaten" och säga att detta får inte hända igen, nu måste det bli slut på terrorn när råvaror skall tas ut från dagens Kongo? Eller det kanske är störande för någons affärsmöjligheter? Just när detta skrives kanske ännu en av USA:s fjärrstyrda missiler slår ner och dödar en familj i Pakistan eller Afghanistan därför att en "terrorist" tros vara i närheten. "Lite spill får man ju räkna med i kampen mot terrorismen, va?" Eller så kanske en kolonn av flyktingar undan strider i Somalia anfalls av supermaktens flygplan - de kan ju vara "terrorister". Dödandet i kolonialkrigen fortsätter - vem ropar "detta får inte hända igen!"

Hur gör man för att inte bli cynisk i denna kloakflod av hyckleri? De höga herrarna har sin uppfattning klar: detta får hända igen!

Varför gillar liberaler krig och Obama?

Varför säljs krig fortfarand med liberala argument om demokrati, mänskliga rättigheter etc. fast det rör sig om vanlig gammal erövring, massmord och plundring? En engelsman (tror jag att han är) som heter Richard Seymour funderar över detta och kommer till ett enkelt svar:

There is a simple political reason why liberal arguments for imperialism will tend to come to the fore – most people reject the militaristic nationalism of the hard right. It is much easier to win people to war if you can persuade them that humane and democratic values are stake.

This means that however ridiculous and exhausted the current generation of pro-war liberal sycophants appears to be, others will arise to take their place.

And this is why the liberal hawks have found that they need Obama. The paradox is that although he was elected on an anti-war vote, he nevertheless represents the best chance for reconciling liberal opinion with imperialism.

Obama tänker fortsätta att döda folk i Afghanistan och Pakistan, många kommer att vara civila som bara "råkar" komma i vägen för bomber och kulor, och de liberala skojarna kommer att fortsätta att hurra för det. Nu är det "yes we can"-mördande, inte något fult i stil med det som Bush höll på med. Det är inte deras byar som kommer i vägen för de förarlösa planens raketer. Är inte detta dj-t fegt förresten, att skicka runt fjärrstyrda flygplan och skjuta raketer?

Demokrati och mänskliga rättigheter lär inte främjas genom att massakrera de människor som man påstår sig hjälpa. Varför orkar inte bombliberalerna tänka så långt? Nåja, de lär väl fortsätta att hurra. I grund och botten tvivlar jag på att de bryr sig. Den generation av liberaler som brydde sig är nog pensionerad eller död vid det här laget. Och när entusiasterna för en invasion av Irak nu är bortgjorda kommer det väl helt enkelt ett nytt gäng som hurrar för invasioner på annat håll - alltid humanitärt! - Det är väl ungefär så som Seymour ser på saken.

Afghanistanmöte - ta hem trupperna!

Ta hem trupperna - från Afghanistan! Det var uppfattningen hos ett litet möte på Mynttorget i kväll. Jag skulle tro, liksom en av talarna vid mötet, att en stor del av det svenska folket delar den uppfattningen.




I bakgrunden ett lätt romantiskt skimmer från Västerlånggatan. Den var lite trevligare nu på kvällen när kommersen höll på att stänga. I förgrunden mötet.


Om man frågade företrädare för den krigsmaterielindustri som vi har kvar i Sverige skulle de säkert ropa "Sverige ännu mer in i Afghanistan, och med så mycket nya fina vapen som möjligt". Den bästa reklamen för vapen är nämligen om de kan användas i krig och gärna spränga några fula asisater eller negrer i luften - då fylls orderböckerna hoppas man.



Stefan Lindgren talar, veteran från äldre tiders stora solidaritetsrörelse för Vietnam. Motståndaren är fortfarande densamma, den makt som är skyldig till det som beskrevs här. Den tillträdande administrationen i USA har förklarat att man kommer att fortsätta kriget och tar förmodligen lätt på eventuella protester från sin lydregim i Kabul. Afghanerna fortsätter motståndet och detta med framgång, pakistanska grupper stödjer och kaoset verkar bara bli allt värre. Eftersom krigsplanerna mot Iran inte har lagts på hyllan kan ju herr Obamas regim betyda ännu mer krig och ännu mer kaos. NATO:s förbindelselinjer genom Pakistan är väldigt osäkra, nu vill USA försöka lägga över dem till Azerbaijan - och kanske samtidigt utnyttja detta land som bas för ett angrepp mot Iran. Fast jag undrar om inte azerierna är lika knasiga bundsförvanter som georgierna tidigare. De kanske börjar slåss med Armenien om Nagorno Karabach i stället.



En socialdemokratisk veteran talar: Thage G. Pettersson, 75 år och fortfarande aktiv. En del av hans partikompisar har andra åsikter. Vem är den äkta socialdemokraten då? Undrar vad gamle Östen Undén hade sagt om nya stjärnor som Mona Sahlin!

Beväpnade, farliga, hänsynslösa - och lögnaktiga

Rubriken skulle kunna passa på många tvivelaktiga figurer, men just nu handlar det om USA:s krigsmakt. De bombade en by i västra Afghanistan. Lokalbefolkningen (de som överlevde) påstod att uppåt nittio personer, varav många barn, dödades. USA:s krigsmakt blånekade - nä, så många döda civila var det inte, och det var talibaner vi angrep.

Nu har gentlemännen i ockupationstrupperna fått backa, för det visar sig att byinvånare med mobilkamera filmat mängder av döda kroppar. Läs mer här och här. Kanske de fina herrarna i uniform trodde att några fattiga bönder i en by långt bort inte hade så finurliga saker som mobiltelefoner med filmfunktion och att man lätt kunde snickra ihop en historia som inte gick att kolla. Men de borde ha lärt sig ...

Det är den nya världen: små behändiga manicker kan dyka upp varsomhelst och dokumentera illdåd som förr i tiden hade passerat i tystnad. Eller för den delen: påstådda illdåd kan avslöjas som påhitt. Slinker de här bilderna eller filmerna ut på World Wide Web så kommer spridningen att bli World Wide och omöjlig att stoppa såvida inte hela nätet stängs ner, och det lär bli svårt.

Afghanistans maktlöse president Karzai har sagt att han vill bestraffa de ansvariga för den mordiska attacken, men jag tvivlar på att det kommer att hända något. I kväll kommer rapporter om en raketattack med förarlösa plan mot Pakistan - ett antal människor har dödats där också, varav en del tycks vara civila i vanlig ordning. Pakistans regering har protesterat mot tidigare attacker in i stamområdena på gränsen mot Afghanistan, men det lär inte USA:s armé och dess politiska generaler bry sig om heller. De är beväpnade, farliga, hänsynslösa - och lögnaktiga, de slår vilt omkring sig, och det är en skandal att svenskar skall finnas under deras befäl.

Räddade klanten oss från ett större krig?

På en del bloggar på senaste tiden (nu gör jag som jag gör ibland: skriver ur minnet och ger tusan i referenser) har jag sett påståenden som är ganska intressanta om man tänker på hotet om ytterligare krig i form av ett angrepp mot Irans icke existerande kärnvapen. Det handlar om Georgien och dess formidabla bakslag i angreppet mot Sydossetien. Några intressanta påståenden är som följer:

USA och Israel har bidragit till en kraftig georgisk upprustning. Mycket modern utrustning samt instruktörer har tillhandahållits.

USA vill använda Georgien som skydd för oljetransporterna från Kaspiska havet och som inkörsport mot Centralasien.

Israel vill styra bombflyg mot Iran från Georgien.


Men vad hände när Saakashvili bröt den olympiska freden och beordrade angrepp mot Sydossetien? Ryssarna svarade snabbt och beslutsamt och bankade sönder den georgiska armén på några dagar. Bara det var ett svårt bakslag för de georgiska ledarna och deras utländska uppbackare. Men det kom snart rapporter som antydde att saken var värre än så för dem. Den utrustning som ryssarna kunde erövra var inte kattskit direkt, en del förefaller ha varit den allra senaste tekniken, och den var ju mycket intresserant att studera. Och när ryssarna tittat på förarlösa spaningsplan, satellitnavigeringssystem, koder och annat, fanns det kanske en del man kunde skicka vidare till vänligt sinnade stater.

Hur påverkar detta ett eventuellt angrepp mot Iran? - Dels skulle Israel tappa sina framskjutna baser i Kaukasus och bli tvingat att göra längre inflygningar, dels kan det i det beslagtagna materialet ha funnits uppgifter som kan göra det lättare för iranskt eller syriskt luftförsvar att agera mot israeliska överflygningar. Slutsatsen kan vara att Saakashvilis klantiga äventyr kanske rörde till de israeliska planerna så att ett angrepp mot Iran inte blir möjligt - i alla fall inte just nu. Med tanke på det kaos som kunde följa av detta angrepp kanske man på sätt och vis får vara tacksam mot klanten i Tblisi. Hade han "suttit still i båten" kanske något mycket värre hade inträffat.

För USA:s planer att använda Georgien som en språngbräda in mot Centralasien kan man nog säga att de är eliminerade. Staterna i Centralasien stödjer inte Georgien.

En del tror att angreppet mot Sydossetien ingick i en överenskommelse för att stödja John McCains presidentkampanj eftersom det finns nära relationer mellan McCain, någon av hans rådgivare, och Saakashvili. I så fall var det verkligen sanslöst. Ett nytt exempel på hur republikanerna i USA rör till det för sig själva mer och mer. De lever ju verkligen upp till tumregeln att det är lättare att börja än att avsluta ett krig - och särskilt att få det avslut man själv önskar! Det kalla krigets värld försvann för ett par årtionden sedan. Möjligen tror gubben McCain att den kan återupplivas, men där tror han fel. Vi lever i en annan värld idag.

Just nu håller kriget i Afghanistan på att spilla över i Pakistan, förbindelserna mellan yttervärlden och NATO-styrkorna i Afghanistan har problem att fungera via Pakistan och införsel av tyngre varor blir i praktiken beroende av Rysslands välvilja. Den tänkta välvilliga korridoren i Kaukasus är avvecklad. Skulle den ryska välviljan ta slut vill det nog till att svenskarna och andra utlänningar i Afghanistan skyndar till närmaste flygfält och håller tummarna för att någon vill hämta ut dem! Fast de borde nog packa sig ut redan idag. Afghanerna behöver inte mer urskillningslösa bombningar, de behöver fred och återuppbyggnad. Kanske klanten i Tblisi på något sätt har bidragit till att utsikten till det också blivit större, men det är tyvärr tveksamt.

Nytt från kufarna i Marieberg

Den här damen vid namn Lisa Bjurwald (har hon inte lite konstiga ögon förresten, verkar på något sätt frånvarande?) har några spaltcentimeter på DN:s ledarsida i dag. De finns inte med i nätupplagan. Hon citerar fransosernas president Sarkozy som säger att

Europas institutionella frågor ska avhandlas av parlamentet, inte i folkomröstningar.

Bjurwalds kommentar till detta, som skulle få en demokratiskt sinnad person att bli ganska bekymrad är

I efterhand är det svårt att inte hålla med.

... inte svårt att hålla med om det var jävligt dumt att irländarna tilläts rösta, va? Man kanske skulle behöva en studiecirkel i demokratins grunder på redaktionen i Marieberg? Det där om att all makt utgår från folket, och folket kan ta tillbaka makten om så behagas - hemsk tanke, va?


Ledaren ser ut på ett sätt så man nästan börjar fundera på om den dikteras av utanförstående krafter. Rubriken Förintelsen 2.0 verkar upphetsande, och den ledsagas av den manipulerade bild (av iranierna själva) som visar en raketuppskjutning. Iran har inte kärnvapen och verkar inte kunna ha det ännu på ett tag - om det ens är ambitionen. Däremot finns i regionen kärnvapenmakterna Israel, USA, Pakistan och Indien. En av dem har använt bomben, de andra är så politiskt labila att man kan misstänka att de är beredda att göra det. Iran är inte känt för en aggressiv utrikespolitik under lång tid medan de verkliga kärnvapenmakterna gärna skjuter skarpt - för närvarande med konventionella vapen, men vad händer om exempelvis Pakistan klappar ihop?

Ta det där med raketerna: Iran har medeldistansrobotar som kan nå Israel. Det finns länder med tillgång till kärnvapen som har robotar som flyger Jorden runt bör vi kanske minnas. Man kan skicka iväg några ton vanliga sprängämnen från Iran mot Israel. Finns det någon anledning att göra det som förstaslag? Logiskt nej, och vi får utgå från att de iranska ledarna tänker logiskt. Skjuter de först finns den mycket stora sannolikheten att Israel svarar med kärnvapen. Om Israel däremot angriper först kan iranierna avfyra raketerna, kanske få hjälp med ett raketregn från Libanon också, och ha rätten på sin sida - de blev ju angripna. Dessutom kan världsekonomin välta överända om oljetrafiken genom Hormuzsundet stoppas eller hindras allvarligt, så jag undrar hur mycket substans det ligger i krigshotet? Den allvarliga frågan är hur rationellt man tänker, inte närmast i Teheran men i Washington och Tel Aviv. Man får, sett så här på lite håll, intryck av desperata spelare som är ute efter den sista given som skall lösa alla problem - eller sluta i ragnarök!

Hur är det med påståendena att president Ahmadinejad skulle ha "konkreta planer på att utplåna Israel", det vore bra om man kunde få "konkreta" belägg för det. Att folken i västra Asien inte gillar att en europeisk bosättarstat upprättas på deras område är verkligen inget att förvånas över. Inte heller att det finns en del politiska ledare som säger det öppet. Det är mer bekymmersamt med de korrupta arabregimer som inte gör det utan är darriga klientstater till USA som när som helst kan falla ihop och ersättas av betydligt otrevligare saker.

Sydafrikas boerstat tvingades bort. Israel löper samma uppenbara risk om man inte raskt omdefinierar sig till en demokratisk stat för alla som bor i området, utan diskriminering mot någon grupp. Då skulle västra Asien kunna gå mot en ljusare framtid. Idag ser det inte ljust ut.

Kriserna torkar inte in direkt ...

Rubriken kanske var i osmakligaste laget? Men krisen den handlar om är inte så rolig den heller. Aftonbladet skriver om rapporten Konflikter i klimatförändringens spår. 2,7 miljarder människor bor i länder som riskerar att drabbas av väpnade konflikter som följd av klimatförändringarna. Det är de rödaste områdena på kartan ovan. Man kan notera att kärnvapenstaterna Indien, Pakistan och Israel ingår i den gruppen.

Ytterligare 1,2 miljarder bor i länder där klimatförändringarna kan orsaka politisk instabilitet (orange områden). Eftersom jag inte sett ursprungsrapporten vet jag inte hur man har tänkt, men egentligen kan man väl befara politiska återverkningar av kraftig natur i alla länder? Man kan ju tänka sig att USA:s flerfaldiga kriser samlas i en jättekrasch, där miljö, ekonomi, politik och kultur bryter samman och drar resten av världen med sig.

Det är märkligt att ökenartade länder som Namibia och Botswana ser ut att klara sig hyfsat enligt kartan, medan mer vattenrika grannländer ligger sämre till. Även Sydafrika (som jag nämnt tidigare i ett lite speciellt sammanhang). Och man räknar med att Kina inte skall beröras, men det verkar tveksamt - såvida man inte räknar med att kommunistpartiet kan kväsa försök till oroligheter, alternativt har förmåga att ingripa och rädda situationen.

Å andra sidan: i flera av de helröda länderna pågår ju redan inbördesstrider som inte är betingade av klimatkrisen men torde förvärras av den. Över en miljard av de nämnda 2,7 bor i Indien, av dessa räknas nära 800 miljoner som mycket fattiga och en del av dem är ute i väpnade uppror nu. Även i länder som Pakistan, Afghanistan, Filippinerna och Colombia har våldet en förhistoria från tiden innan någon talade om klimatkris. Vattenfrågan har däremot funnits med som en komponent länge i konflikterna i de torra länderna i västra Asien. Lägg ihop klimatkris med andra problem och resultatet blir mycket obehagligt. Det finns en del förslag till åtgärder i rapporten, men jag undrar hur mycket de hjälper.

Två artiklar om Afganistan - med sådana vänner behöver man inga fiender

Det var några svenskar som blev beskjutna i norra Afghanistan nyligen. En bil förstördes. Detta är en skitsak jämfört med vad afghanerna själva blivit utsatta för under årtionden av krig. Människorna förstörs, landet de lever i ödeläggs. Och inte lär några svenskar hjälpa upp läget, i alla fall inte så länge de är inblandade i det ohyggliga "kriget mot terrorismen". Här är ett par färska artiklar i ämnet, från några olika synvinklar: John Pilger har en knivskarp artikel i Aftonbladet som bland annat hänger ut Clintons afghanska politik under 90-talet till beskådande.

En längre artikel hittade jag i New York Times i morse. Den handlar mycket om Pakistan men berör i högsta grad läget även i Afghanistan.

Pakistan’s premier military intelligence agency has lost control of some of the networks of Pakistani militants it has nurtured since the 1980s, and is now suffering the violent blowback of that policy, two former senior intelligence officials and other officials close to the agency say.

Alltså: de militanta islamistiska grupper som USA (och den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI) värvade och beväpnade och på alla sätt uppmuntrade en gång i tiden lever nu sitt eget liv. De reser sig mot USA och dess allierade i Pakistan, för krig i Kashmir och stamområdena i Pakistan, och är inte det minsta tacksamma för hjälpen i det förflutna. Kanske de på det sättet påminner om de religiöst inspirerade tokskallarna i USA:s nuvarande politiska ledning?

Egentligen kommer inget grundläggande nytt fram, varken från Pilger eller NYT, men det här är fakta som förtjänar att upprepas: Västvärlden med USA i spetsen är djupt inblandat i den afghanska/pakistanska tragedin. Jag finner det egendomligt att världens ledare fortfarande accepterar att en stormakt som gör så många klumpiga och katastrofala felbeslut skall tillåtas vara "ledande". Med en vän som USA behöver man inga fiender, de fixar amerikanerna fram själva. De svenska soldaterna bör bort från Afghanistan snabbast möjligt!

Exit Bhutto - och sedan?

Pang - och så var en av Pakistans tänkbara framtida ledare borta. En kombination av självmordsbombning och eldöverfall, vad jag kan förstå efter att ha kollat BBC:s och al Jaziras hemsidor. Och med Bhutto borta är det fråga om det parti hon ledde, PPP, kommer att överleva. Det hade nog inte så mycket mer ideologi än att stödja familjen Bhutto.

Den misstänksamme iakttagaren frågar sig genast om det här var frilansande islamiska fanatiker som var i farten, eller om det i själva verket var Pakistanska underrättelsetjänsten ISI, eller kanske till och med president Musharraf, som drog i trådarna. Det ena behöver för övrigt inte utesluta det andra. Musharraf har i alla fall blivit kvitt en av sina farligare konkurrenter.

För Mushaffafs uppbackare, särskilt i USA, bör det här vara oroande. Den diktatoriske presidenten/generalen må vara lojal utåt, men det förefaller som stora delar av hans befolkning inte är lojal mot honom. Och detta i ett land med viss kärnvapenkapacitet. Man får förmoda att upprorsgrupperna i Pakistan gärna skulle lägga vantarna på en atombomb om möjlighet fanns. Det enda man kan vara säker på är detta: fortsättning följer, och den blir inte fridsam!

Varför erkänna Georgien?

Från 1960-1970-talet minns jag att kraven på att Sverige skulle erkänna FNL:s regering i Sydvietnam avvisades med hänvisning till att den inte kontrollerade hela sitt territorium. Det gjorde i och för sig inte regeringen i Saigon heller, men det principiella i argumentet är att vi erkänner inte regimer som inte kontrollerar det territorium som de påstår sig regera över. För övrigt är det egentligen inte regimen, utan staten som sådan, som erkänns. Och då en stat inom ett visst angivet område som helt kontrolleras av sin egna regering.

För några dagar sedan var vår utrikesminister i Georgiens huvudstad Tblisi. Hur kan Sverige - om den angivna principen fortfarande är giltig - ha diplomatiska förbindelser med det landet? Regeringen i Tblisi har definitivt inte någon kontroll över Abchasien och Sydossetien, och de utgör en ganska stor del av Georgiens yta. Kan man gissa att principerna i själva verket är ganska så töjbara?

Om man stenhårt följde principen om territoriell kontroll skulle vi kunna spara in en hel del utgifter för diplomatiska kåren och lägga ner ambassaderna i Kina, Indien och Pakistan exempelvis. Alla har anspråk på områden som de bevisligen inte kontrollerar, som Taiwan och Kashmir. Ytterligare ett antal stater i Tredje världen skulle nog kunna underkännas av samma orsak. Antingen har man olösta gränskonflikter med grannar, eller också styr upprorsrörelser delar av staternas territorium. Det finns liknande historier även i Europa, där Armenien och Azerbaijan tvistar om områden, och Moldavien innehåller en utbrytarregion. Men Sverige erkänner dem som stater.

Men, som jag skrev, principerna är töjbara. Det är väl det som är diplomatins livsluft?

Undantagstillstånd

Hur låter det när en nästan-militärdiktator håller på att tappa greppet och utlyser undantagstillstånd? Jag kollade upp den pakistanska dagstidningen Dawn och fick hela texten. Det var mycket elände med folk som kastar bomber och spränger sig själva och andra i luften, och jurister som verkar tycka att landet skall med lag styras, tycker presidenten. Så nu slänger Musharaff in sin förmodligen sista stora tillgång - sin armé - i ett desperat försök att rädda läget. Juristerna kastas ut, och de som drabbas hårdast av regeringens hårda tag lär inte vara bombsprängare eller separatister i bergen mot Afghanistan utan den vanliga civila oppositionen.

Här är slutklämmen:

... a situation has thus arisen where the government of the country cannot be carried on in accordance with the Constitution and as the Constitution provides no solution for this situation, there is no way out except through emergent and extraordinary measures;
...
I, hereby, order and proclaim that the Constitution of the Islamic Republic of Pakistan shall remain in abeyance.

Jag måste slå upp abeyance. Det verkar betyda att konstitutionen får vila "tills vidare". Men när brukar killar som Musharraf bry sig om grundlagar? Kuppgeneraler och grundlagar brukar inte vara en bra kombination.

Vad jag förstår har såväl inrikes härskare i Pakistan som deras vänner i USA lattjat med islamiska grupper under många år för att ha dem som kampgrupper mot såväl pakistansk vänster som mot Afghanistan. Det får man betala för nu. De är inte lydiga och lätthanterliga redskap längre, och inte det minsta tacksamma för de vapen och den utbildning de fick tidigare. Pakistan kanske fortsätter att lösas upp i små och kaotiska territorier - processen har redan varit igång ett tag i stamområdena. Undrar vad det är för status på det pakistanska kärnvapenprogrammet idag förresten?

Det nya hundraårskriget

I september skrev jag ett inlägg om det faktum att halva Jordens befolkning bor i städer, och att slummen omfattar en miljard människor och är i tillväxt. Idag läser jag en artikel i Asia Times som handlar om hur militärledning och militärindustri i USA reagerar på detta: Masters of war plan for next 100 years

En fredlig människa tänker väl att här handlar det om att lägga resurser på demokrati, slumsanering, skolor, hälsovård, polis, antikorruption, arbeten, kultur och annat som gör att den nya världsstaden inte skall bli ett elände och helvete på jorden för de som bor där. Detta borde gälla inte bara ute i Tredje världen, utan också i de fattiga områdena i den rika världen - som USA, exempelvis. Folk behöver inte bli rika från ena dan till den andra, men de skall åtminstone se att livet blir lite bättre dag för dag och att det finns hopp om att det blir riktigt bra snart.

Men: I Pentagon sitter folk och fantiserar om ett hundraårigt krig mot sluminnevånarna. Nu har ju USA svårt att hantera de krig man redan håller på med, men att planera för nya går ju alltid. Och eftersom den här typen av krig mot civilbefolkningar förmodligen inordnas under "kriget mot terrorismen" behöver man ju inte bry sig om konventioner av typ krigets lagar och liknande. Kanske dags att plocka fram den gamla Bob Dylan-låten Masters of War?

Är det rättvist att bara klanka på USA i de här sammanhangen? Nu har väl Brittiska försvarsministeriet haft funderingar i samma riktning, men i världen som den ser ut idag finns det bara en makt som planerar och har förmåga att genomföra attacker över hela Jorden. Om inte USA:s krigsmakt dyker upp på alla möjliga ställen skulle européerna förmodligen inte vara lika pigga på att dra i fält (och motviljan att skicka trupper till Afghanistan och Irak visar att européerna inte är särskilt krigsglada).

Alltså: USA är en nyckelspelare vad det gäller att stabilisera eller destabilisera förhållandena över hela jordklotet. Andra kan bara göra samma saker regionalt. Det lär inte bli tryggare för Jordens barn om Pentagon skall föra någon slags krig i olika jättestäder, och ärligt talat har jag svårt att tro på förmågan att klara av det. Det närmaste provet skulle komma snarare än vad generalerna önskar sig, om Pakistan faller i bitar. Skulle trupper från USA klara av att ockupera och kontrollera en storstad som Karachi? Att bomba sönder en ganska liten stad som al-Falluja i Irak (ett par hundra tusen innevånare) går att göra, men riktig kontroll har man vad jag vet aldrig lyckats upprätta där. Hur skall det då vara med en samling på 10-15 miljoner människor över en mycket större yta?

Nej, hundraårskriget låter inte riktigt realistiskt - men det är ingen garanti för att inte någon galning skall försöka sätta igång med ett.

Spridda notiser

Det finns mycket att fundera över och kommentera dessa dagar. I Aftonbladet skriver en debattör att ”UD lämnar soldaterna i sticket!” Det är "våra pojkar" i Afghanistan som avses, och över huvud taget alla svenskar som kan befinna sig i området och som inte kan räkna på hjälp från den underbemannade ambassaden i Pakistan som också skall försöka sköta våra affärer i Afghanistan. Om UD struntar i svenskar är det väl inget konstigt. UD är knappast känt för att ingripa med kraft om svenskar i utlandet råkar illa ut, särskilt inte om "fel" sorts svenskar drabbas på "fel" ställe. - Det bästa man kan göra med svenskarna i Afghanistan är att ta hem dem snabbt som tusan, innan det händer något verkligt otrevligt igen. Vad det gäller de stackars afghanerna händer det otrevliga saker hela tiden. Enligt al-Jazeera:

As many as two hundred people have been reported killed or wounded in Nato-led air strikes in southern Afghanistan.

A spokesman for US-led forces said late on Thursday that the raids in Helmand province had targeted a meeting of Taliban commanders but local officials said about 50 civilians were among the casualties.

Talibanerna håller på att återta Aghanistan. Pakistan är en kärnvapenutrustad mina som kan explodera när som helst. För några dagar sedan provsköt man för övrigt en kryssningsmissil. Indien har också kärnvapen och missiler och det kan gå åt helvete i hela regionen. Risken finns att islamister och hindunationalister försöker bomba varandra sönder och samman utan hänsyn till konsekvenserna. Bofors är visst i farten och försöker kränga mer kanoner till Indien. Härliga tider!

Frånsett krig och atombomber: ungefär en tolftedel av Jordens befolkning bor vid Gangesfloden, från Himalaya genom Nepal och Indien ner till Bangladesh. Ganges mår inte bra. Växthuseffekten och kalhuggna skogar skadar källområdena och avrinningen uppe i bergen, längre ner är nedsmustningen våldsam. Just nu är det stora översvämningar som är tusan så mycket allvarligare än det där lilla broraset i Minneapolis i USA. Många dödsoffer, halva Bangladesh under vatten, armén sätts in för att evakuera drabbade människor i Indien ... . Åter al-Jazeera:

Heavy monsoon rains and floods have killed at least 200 people in South Asia, leaving up to 10 million marooned in their villages or homeless, officials say.

The Indian states of Assam, Bihar and Uttar Pradesh, along with neighbouring Bangladesh, are among the hardest hit areas.

Till Indiens alla problem kommer det faktum att man är vad Gunnar Myrdal kallade en "mjuk stat". Alltså en stat som inte orkar ingripa, som är för svag och för korrupt för att kunna ta tag i djupgående problem och driva igenom lösningar. Till de politiska och ekologiska problemen kommer våldsamt ökande skillnader mellan fattiga och rika som är grogrund för snabbt växande upprorsrörelser på landsbygden.

På tal om uppror så börjar, enligt en kulturartikel i Dagens Nyheter idag, det brittiska försvarsministeriet oroa sig för att på lite sikt kommer "medelklassen" (= det som jag brukar kalla "bättre betalda knegare") kanske att resa sig mot saker som den tycker illa om. (Tittade efter nyss, men artikeln av Stefan Jonsson - Hotet från medelmassan - verkar inte finnas på DN:s nätupplaga ännu. Hotet från medelmassan låter lika konstigt som om det vore Hotet från mandelmassan. Däremot hittade jag originalet till nedstående citat från den brittiska utredningen här, efter att ha gått ett varv via Monthly Review.)

The middle classes could become a revolutionary class, taking the role envisaged for the proletariat by Marx. The globalization of labour markets and reducing levels of national welfare provision and employment could reduce peoples’ attachment to particular states. The growing gap between themselves and a small number of highly visible super-rich individuals might fuel disillusion with meritocracy, while the growing urban under-classes are likely to pose an increasing threat to social order and stability, as the burden of acquired debt and the failure of pension provision begins to bite. Faced by these twin challenges, the world’s middle-classes might unite, using access to knowledge, resources and skills to shape transnational processes in their own interest.

Den här frågan borde vara lika relevant i Sverige som i Storbritannien. Jag tycker att medelklassen som engelsmännen skriver om här i själva verket ser ut som proletariatet hos Marx. Miljöhot, globaliseringens avigsidor, sänkta pensioner, ökade sociala klyftor, uppkomsten av ny slum och stora grupper som känner sig förfördelade i vårt "efterindustriella samhälle" - det borde vara en stor saftig köttbit för vänstern att sätta tänderna i. Men jag är pessimistisk. Vänstern överlåter nog det här med varm hand åt Sverigedemokraterna med hänvisning till att man är fullt upptagen med att driva HBT-frågor och feminism!