En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
lördag 9 juni 2018
Undvik skojare
onsdag 6 juni 2018
Hurra för Sverige!
Nu är det nationaldag. Det är ett påhitt som kommit samtidigt som Sverige som självständig stat avvecklas alltmer. Man kan strunta i saken, eller kanske i stället kräva att nationen tas mer på allvar än vad De Höga Herrarna har tänkt sig. Om inte vi tar hand om Sverige kommer någon annan att göra det - utan att fråga vad vi tycker om saken. Alltså bör vi just kräva detta, att vi själva skall ta hand om det här landet.
Eurostat, EU:s statistiska enhet, brukar twittra ut lite data om berört medlemsland när det har nationaldag, och samma gäller givetvis för Sverige:
Men stämningen är inte så god, trots att Sverige ännu ligger bra till i olika avseenden. "Olust råder i landet" som Strindberg skrev någon gång. Man anar att det knakar i samhällsbygget, och att många som antas leda landet egentligen inte vill oss väl. Främlingsfientlighet växer, men är det inte också så att främlingars fientlighet mot Sverige växer? Vad säger att folk är bra bara för att de är främlingar och har oklar identitet?
Den här affischen sitter på min gata på Söder i Stockholm. Jag misstänker att även här kommer en och annan missnöjd medborgare att fylla på med "stenkastarveckan", "upploppsveckan", "rånarveckan", "knarklangarveckan", etc etc. Landet splittras, det finns ställen som kanske knappt kan ses som svenska längre, och när vänstern har släppt den nationella frågan tar andra krafter hand om den. Slafsiga vänstertomtar/världsmedborgare med trasiga byxor ersätts av prydliga unga män i kostym och egna uppslag om hur problemen skall lösas.
Men, låt oss i stället tänka på att det är just nu som Sverige är som vackrast. Längst i söder kanske mycket redan blommat över, långt i norr har blomningen knappt börjat, men hos oss 'i mitten' så blommar ännu syréner och nyponrosor. Äppelblommen har fallit av, men årets äppelskörd kan redan ses i form av små gröna knölar. Samma sak med körsbärsträden. Jag går kanske ut i skogen i morgon och tittar hur det är med liljekonvaljerna.
Och kom ihåg: Om inte vi tar hand om Sverige kommer någon annan att göra det - utan att fråga vad vi tycker om saken.
Eurostat, EU:s statistiska enhet, brukar twittra ut lite data om berört medlemsland när det har nationaldag, och samma gäller givetvis för Sverige:
Happy National Day, Sweden! pic.twitter.com/XQpT76Qer6— EU_Eurostat (@EU_Eurostat) 6 juni 2018
Men stämningen är inte så god, trots att Sverige ännu ligger bra till i olika avseenden. "Olust råder i landet" som Strindberg skrev någon gång. Man anar att det knakar i samhällsbygget, och att många som antas leda landet egentligen inte vill oss väl. Främlingsfientlighet växer, men är det inte också så att främlingars fientlighet mot Sverige växer? Vad säger att folk är bra bara för att de är främlingar och har oklar identitet?
Den här affischen sitter på min gata på Söder i Stockholm. Jag misstänker att även här kommer en och annan missnöjd medborgare att fylla på med "stenkastarveckan", "upploppsveckan", "rånarveckan", "knarklangarveckan", etc etc. Landet splittras, det finns ställen som kanske knappt kan ses som svenska längre, och när vänstern har släppt den nationella frågan tar andra krafter hand om den. Slafsiga vänstertomtar/världsmedborgare med trasiga byxor ersätts av prydliga unga män i kostym och egna uppslag om hur problemen skall lösas.
Men, låt oss i stället tänka på att det är just nu som Sverige är som vackrast. Längst i söder kanske mycket redan blommat över, långt i norr har blomningen knappt börjat, men hos oss 'i mitten' så blommar ännu syréner och nyponrosor. Äppelblommen har fallit av, men årets äppelskörd kan redan ses i form av små gröna knölar. Samma sak med körsbärsträden. Jag går kanske ut i skogen i morgon och tittar hur det är med liljekonvaljerna.
Och kom ihåg: Om inte vi tar hand om Sverige kommer någon annan att göra det - utan att fråga vad vi tycker om saken.
måndag 4 juni 2018
Nej, inte polacker! - Eller?
Migration diskuteras hett dessa dagar. En del tycker att det är bäst att folk som kommer hit är ganska lika oss (och omvänt: ju mer olika, desto olämpligare är att de kommer hit - tänk på integrationen!). Då ger oss följande diagram från World Values Survey kanske vägledning.
För att göra det enkelt: ju längre upp till höger ett land befinner sig, desto mer sekulärt och individualistiskt är dess folk. Å andra sidan: ju längre ned och till vänster, desto mer religiöst och mindre individualistiskt. Vi noterar att Sverige är det extrema landet vad det gäller icke-religiösa individualister. Undersökarna har grupperat oss i fältet "Protestant Europe", där vi har en del likartade men inte lika extrema grannar. Ur integrationssynpunkt är det människor från dessa länder som kan antas samarbeta bäst. Antagligen kan balter och östasiater ("Confucian") också fungera rätt bra, de är inte så hemfallna till religiös iver även om de är mindre lagda för individualism. "English speaking" går ju också bra eftersom svenskar är världsbäst på engelska.
Men det finns en stor granne som avviker ganska rejält. Polen. Detta stora land hamnar inte ens i "Catholic Europe" som man skulle kunna tro, utan på gränsen mellan "African-Islamic" och "Latin America". Betyder det att polacker som vill flytta till Sverige bör mötas med kalla handen, eller kan det vara så att diagrammet inte täcker upp för alla viktiga aspekter för hur folk kan anpassa sig till varandra? Jag kan inte påminna mig att jag hört några större klagomål på just polacker, i alla fall inte jämfört med en del andra från den afrikansk-islamiska och latinamerikanska zonen. Så även om diagrammet ger en del tips om möjlig integration och samarbete tror jag man får tänka även på andra parametrar.
För att göra det enkelt: ju längre upp till höger ett land befinner sig, desto mer sekulärt och individualistiskt är dess folk. Å andra sidan: ju längre ned och till vänster, desto mer religiöst och mindre individualistiskt. Vi noterar att Sverige är det extrema landet vad det gäller icke-religiösa individualister. Undersökarna har grupperat oss i fältet "Protestant Europe", där vi har en del likartade men inte lika extrema grannar. Ur integrationssynpunkt är det människor från dessa länder som kan antas samarbeta bäst. Antagligen kan balter och östasiater ("Confucian") också fungera rätt bra, de är inte så hemfallna till religiös iver även om de är mindre lagda för individualism. "English speaking" går ju också bra eftersom svenskar är världsbäst på engelska.
Men det finns en stor granne som avviker ganska rejält. Polen. Detta stora land hamnar inte ens i "Catholic Europe" som man skulle kunna tro, utan på gränsen mellan "African-Islamic" och "Latin America". Betyder det att polacker som vill flytta till Sverige bör mötas med kalla handen, eller kan det vara så att diagrammet inte täcker upp för alla viktiga aspekter för hur folk kan anpassa sig till varandra? Jag kan inte påminna mig att jag hört några större klagomål på just polacker, i alla fall inte jämfört med en del andra från den afrikansk-islamiska och latinamerikanska zonen. Så även om diagrammet ger en del tips om möjlig integration och samarbete tror jag man får tänka även på andra parametrar.
Tidsdokument - moderater i LO protesterar!
När jag tittade igenom gamla bilder jag tog på 1970-talet hittade jag den här:
Vet inte säkert vilket år det var, men det kan vara inför valet 1976. Det var i en annan värld kan man säga, och stora LO sågs fortfarande som solitt socialdemokratiskt. De flesta LO-medlemmar röstade inte på borgerliga partier, men det fanns sådana också - trots att de var kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag skulle tro att många av dem låg lågt och inte sade ifrån, för att slippa konfrontationer med de socialdemokratiska styrespersonerna i fackföreningarna. Men det började hända saker.
Den vanliga proceduren i denna partianslutning var något som normalt uppfattas som omvänt: i stället för att LO-medlemmar kunde gå med i socialdemokraterna om de kände för det så måste de reservera sig mot medlemskap. Alltså säga ifrån: "Jag vill inte vara med." Om man inte personligen reserverade sig så var man med! Och då satt ju socialdemokraterna med listor på möjligt oppositionella personer. - Vem fick de uppgifterna, vad skulle de användas till? - Det måste ju ha varit en oroande fråga för den som eventuellt ville säga nej till medlemskap i socialdemokraterna, även om man var positivt inställd till fackligt medlemskap.
Två principer krockade: fackföreningen som del av en större partiapparat, respektive fackföreningen som en organisation för alla arbetande inom en specifik grupp, där alla som inte direkt motarbetar facket kan vara med. I en del länder löser man det genom att ha fack på olika grund, som katolska, socialistiska, kommunistiska eller något annat. Dock inte i våra nordliga länder. Här är det ett fack som gäller. I Sverige rådde på LO-sidan kollektivanslutning till socialdemokraterna, och det höll partiet och de partikontrollerade fackliga ledarna envetet fast vid trots att det blev allt mer ohållbart. Ännu kunde protesterna sopas undan, tystas, med hänvisning till "facklig-politisk samverkan" - men inte så länge till. Hållbarheten i upplägget framstod ju klart när kollektivanslutningen till slut upphörde och medlemsantalet i partiet raskt krympte. De tvångsanslutna "röstade med fötterna".
Den där kanske 40 år gamla affischen ger en ledtråd till vad som hände. Tiderna förändrades, alla svenskar var sannerligen inte till vänster, inte ens bland arbetarna i LO. På ytan såg det ut så, men i folkhemmets mer undanskymda skrymslen kunde nya rörelser skönjas. Och nu har LO och socialdemokraterna spelat bort inte bara "facklig-politisk samverkan" utan också sina möjligheter att vara en kraft för framtiden.
Vet inte säkert vilket år det var, men det kan vara inför valet 1976. Det var i en annan värld kan man säga, och stora LO sågs fortfarande som solitt socialdemokratiskt. De flesta LO-medlemmar röstade inte på borgerliga partier, men det fanns sådana också - trots att de var kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag skulle tro att många av dem låg lågt och inte sade ifrån, för att slippa konfrontationer med de socialdemokratiska styrespersonerna i fackföreningarna. Men det började hända saker.
Den vanliga proceduren i denna partianslutning var något som normalt uppfattas som omvänt: i stället för att LO-medlemmar kunde gå med i socialdemokraterna om de kände för det så måste de reservera sig mot medlemskap. Alltså säga ifrån: "Jag vill inte vara med." Om man inte personligen reserverade sig så var man med! Och då satt ju socialdemokraterna med listor på möjligt oppositionella personer. - Vem fick de uppgifterna, vad skulle de användas till? - Det måste ju ha varit en oroande fråga för den som eventuellt ville säga nej till medlemskap i socialdemokraterna, även om man var positivt inställd till fackligt medlemskap.
Två principer krockade: fackföreningen som del av en större partiapparat, respektive fackföreningen som en organisation för alla arbetande inom en specifik grupp, där alla som inte direkt motarbetar facket kan vara med. I en del länder löser man det genom att ha fack på olika grund, som katolska, socialistiska, kommunistiska eller något annat. Dock inte i våra nordliga länder. Här är det ett fack som gäller. I Sverige rådde på LO-sidan kollektivanslutning till socialdemokraterna, och det höll partiet och de partikontrollerade fackliga ledarna envetet fast vid trots att det blev allt mer ohållbart. Ännu kunde protesterna sopas undan, tystas, med hänvisning till "facklig-politisk samverkan" - men inte så länge till. Hållbarheten i upplägget framstod ju klart när kollektivanslutningen till slut upphörde och medlemsantalet i partiet raskt krympte. De tvångsanslutna "röstade med fötterna".
Den där kanske 40 år gamla affischen ger en ledtråd till vad som hände. Tiderna förändrades, alla svenskar var sannerligen inte till vänster, inte ens bland arbetarna i LO. På ytan såg det ut så, men i folkhemmets mer undanskymda skrymslen kunde nya rörelser skönjas. Och nu har LO och socialdemokraterna spelat bort inte bara "facklig-politisk samverkan" utan också sina möjligheter att vara en kraft för framtiden.
söndag 3 juni 2018
fredag 1 juni 2018
Den drömmande förrädaren
En person som känner det före detta liket Babtjenko skriver bland annat detta i Aftonbladet:
Med andra ord drömde killen om att bli landsförrädare. Jag skulle tro att stora delar av Rysslands befolkning ännu är ganska känsliga vad det gäller utlänningar som anländer i stridsvagnar, inklusive ryska medhjälpare.
Att vara oppositionell, "regimkritiker", är en sak. Rätt skött kan det kallas "demokrati". Att önska det egna landets undergång och ockupation av främmande makt är något helt annat. Quislingar kallades de som var inne på den linjen under andra världskriget, med major Vidkun Quisling i Norge som den främste representanten.
När "väst" hyllar den här sortens människor (för några år sedan var det en kines som hyllades - han ville att Kina skulle ockuperas av "väst" under några hundra år om jag minns rätt) innebär det bara att klyftan mellan "dom" och "vi" bara blir större. "Väst" stödjer ju personer som är agenter för fienden, som vill ockupera oss! (Och den tanken kan ju inte sägas vara dum.)
Han drömde om att återvända till Ryssland i en Natostridsvagn som del av en ockupationsstyrka.
Med andra ord drömde killen om att bli landsförrädare. Jag skulle tro att stora delar av Rysslands befolkning ännu är ganska känsliga vad det gäller utlänningar som anländer i stridsvagnar, inklusive ryska medhjälpare.
Att vara oppositionell, "regimkritiker", är en sak. Rätt skött kan det kallas "demokrati". Att önska det egna landets undergång och ockupation av främmande makt är något helt annat. Quislingar kallades de som var inne på den linjen under andra världskriget, med major Vidkun Quisling i Norge som den främste representanten.
När "väst" hyllar den här sortens människor (för några år sedan var det en kines som hyllades - han ville att Kina skulle ockuperas av "väst" under några hundra år om jag minns rätt) innebär det bara att klyftan mellan "dom" och "vi" bara blir större. "Väst" stödjer ju personer som är agenter för fienden, som vill ockupera oss! (Och den tanken kan ju inte sägas vara dum.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)