Jag undrar om det här beror på att partierna numera antas dra 'berättelser'. I stället för trista fakta skall man dra historier, och även om de inte är sanna för åhörarna är de sanna för berättaren. En fara med den attityden är ju att man kan uppslukas av sin alternativ-värld och faktiskt tro att ens 'berättelse' är sanningen även när trista fakta talar emot.
Nå, det är ett problem av psykiskt natur som det verkar. Kan det lösas så här?
”Psykologer bör få
rätt att sjukskriva”
En marxist skulle nog dock inte nöja sig med psykologiska förklaringar frikopplade från de större sammanhangen. Produktivkrafternas utveckling håller på att slita sönder det existerande samhället, gamla riktmärken faller, vill man försvara det nuvarande systemet är det helt enkelt svårt att göra det med faktastöd. Man måste dra 'berättelser' där ens egen bild är det väsentliga oavsett hur det verkligen ser ut. Men till slut blir ju detta förnekande, som har mer med klasskamp än psykologi att göra, ohållbart. Det framstår som enbart löjligt, och 'historieberättaren' kommer att förpassas bort från den offentliga scenen.
Typiskt för Alliansarna? Den så kallade oppositionen kan säkert dra liknande valser om/när den känner sig pressad.
Sista fundering: kan det där med 'berättelser' bero av att partipolitik numera ofta utformas av konsulter och reklambyråer, inte av de som faktiskt driver det politiska arbetet mot allmänheten? Och reklambyråer är ju ofta inriktade på att sälja prylar med hjälp av känsloargument, snarare än fakta?
