lördag 2 mars 2013

Läsarbrev: minnen av KP

Samtids- eller nutidshistoria är ett intressant ämne (det finns på akademisk nivå kan jag tala om för den som undrar). Det handlar om historiska händelser som ännu är i levande minne, där levande människor kan berätta om vad de varit med om. Gränsen mot historieämnet i stort är ju uppenbarligen flytande, men ta ett exempel: Vi kan intervjua människor som kan berätta vad de minns av slaget om Stalingrad, men motsvarande kan inte göras vad det gäller Waterloo. Nutidshistoriens bakre gräns är numera alltså i början av trettiotalet och går fram till vad som hände för en sekund sedan. I övrigt gäller samma källkritiska kriteria som för all annan historisk forskning (jag har skrivit om 'de källkritiska kriterierna' tidigare, bland annat här).

Följande är ett nutidshistoriskt dokument, med minnen av och reflexioner av Kommunistiska Partiet och dess föregångare som skickats in av en läsare. Tack för det! Om andra har liknande, eller helt motsatta synpunkter och vill ha dem framförda så hör av er! KP är inte bara en angelägenhet för KP och behöver både positiv och negativ kritik för att vässa sin politik. I alla fall om man vill bli en kraft att räkna med.

-----


Hade en kär vän som inte lever längre, han var med i KP sen ungdomen. Han tog ut förtidspension för att kunna ägna sig åt "partiarbete" (arbetsskada bygge). Trevlig, påläst , lätt att prata med folk, aktiv i Nicaraguakampanjen, en riktig "folkrörelse" under 80 talet på Järva. Han stod i r:arnas bok-café på 70- talet på Långholmsgatan, mycket välbesökt. Min vän var ingen "sekterist”, men "kommunist" i själ och hjärtat, trevlig och öppen. Kaféet stängdes, flyttade till en bakgård, man fick åka lagerhiss för att komma dit. Geslin, en torr kantig gubbe tog över. 
I dag har KP partilokal i en källare, nu med portkod, i dag låst på grund av stöldrisk. Varför har man valt den lokalen? Lite tidigt att gå under jorden.  
Varför denna otroliga brist på "folklighet"? Självklart, det finns undantag, men politiken är "sekteristisk", man bränner ut sina medlemmar.  
Har bott i förort och har en del andra utländska vänsterorganisationer att jämföra med. Svensk vänster kantig, träig. Undantag, Bredsand (80-tal, förort till Sundsvall). Där hände det som inte (bör) hända, man lyckades med en populär bostadscell, celler på ett stålverk , alla läste Proletären. Man hade lokal som sköttes av mycket trevliga och glada tjejer. Mycket aktivitet. Ett stort gäng vänsterfolk, jobbade också på Emmaus, chilenare, kurder och svenskar, kommunister med brett kontaktnät. Ledningen från Stockholm kom dit och lade ner verksamheten. Tror det vare Geslin. Vad går det ut på kan man fråga? 
När min vän dog ville hans syster att en minnestund skulle hållas på äldreboendet. Jag frågade KP, de ville inte, skulle ha minnesstund i"partilokalen". Jag fick låna röda flaggor av VP, och vi hade minnestund i "Missionskyrkan". Prästen som kände min vän höll ett hyllningstal över min vän, som "kommunist" hur bildad han var, jag läste Internationalen som dikt, kyrkan var fullsatt. Prästen sa att min vän var otroligt bildad, hans bokhylla gick inte av för hackor, "Marx, Lenin, och han hade läst dom också". Partiets motiv? En del av min väns bekanta som var med på minnesstunden var missbrukare och utslagna, och partiet ville inte ha med sådana att gör. 
Det kallar jag svensk vänstersekterism. KP har hållit på sedan 1972 och organisera "ett revolutionärt parti", vill dom verkligen ha ett parti med folklig förankring?? 
Varför är det så omöjligt att göra något med "svenska kommunister"? De få gånger man kan göra lyckade aktioner är när man slår sig i hop med folk från andra länder. 
Det ligger en hund begraven...........



-----

Bara ett par slutfunderingar. r-arnas bokhandel i Stockholm låg på Verkstadsgatan, om hörnet från Långholmsgatan. Tror det är tatuerarverkstad där nu. Angående begravna hundar så finns det på ett par ställen i Guillous böcker om agenten Hamilton påståenden om att bildandet av KFML-r hade med hemliga polisen att göra. Man ville ha in alla revolutionära vildbasar i en organisation som var lätt att kontrollera. Hur mycket det stämmer vet jag inte. En veteran som var med på den tiden berättade dock för mig att strax efter att r-arna bildat sin egen organisation hoppade en av de ivrigaste splittrarna av och gjorde snabbkarriär hos socialdemokraterna i stället - och det verkar ju skumt och antyder att splittringen delvis kan ha styrts utifrån.

9 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Det blir ofrånkomligen så här när "ideologin" är det som binder samman medlemmarna, och inte intresset. Den som känner för att bilda en organisation som bygger på ideologi trivs helt enkelt inte tillsammans med människor som inte delar ideologin.

Om man avskyr klassamhället är det väl smartare att utveckla klassorganisationer så det blir mer fräs och konflikt i dom?

Björn Nilsson sa...

Samtidigt är ju 'ideologin' något som flyter, ibland omärkligt, men den förändras. Och då kanske det krävs en särskild sorts människor för att orka hänga med i förändringarna. En sorts tålighet och förmåga att blunda för att man befinner sig mitt i kontinentalförskjutningen. - Det blir en knepig balansgång mellan att försöka hålla en politiskt riktig linje och att samtidigt kunna 'beblanda sig' med människor som har mer eller mindre avvikande tankar eller beteenden. Samma problem som exempelvis religiösa grupper har.

Jan Wiklund sa...

Inte blir det bättre av att man per definition anser sin egen linje "riktig". Men hur i helvete vet man det? Det går ju inte att säga förrän i efterhand.

Och i efterhand kan man säga att den var alldeles förbannat fel eftersom man inte lyckades göra ett jävla dugg åt samhällsutvecklingen. Kanske man hade lyckats bättre med ett lite mer ödmjukt förhållningssätt? Ett som bland annat hade inneburit en social organisering istället för en ideologisk?

Björn Nilsson sa...

Det måste vara svårt att kämpa för en linje som man är tveksam om redan från början? Det kan ju bli självförstörande. Däremot behöver man ju inte sätta sig på sina höga hästar för det och verka besserwisser i alla lägen. En bekant med lite KP-kontakter från en medelstor stad i landsorten beskrev KP-arna ungefär så, att de gärna ville verka vara de som vet bäst. Vi vet inte så mycket om den nya Oktoberrörelsen, men av en del som står på deras hemsida verkar de faktiskt mer öppna. Vi får se hur det går med det.

Jan Wiklund sa...

Det handlar inte bara om att inta en utåt sett besserwissrig attityd. Det handlar om att organisera sig i en "linje", vilket i sig själv är en deklaration om att vi vet bäst, eller att inta ett religiöst förhållningssätt till politik.

Speciellt som det inte behövs några "linjer". Vi kan t.ex. vara ganska säkra på att det behövs t.ex. ett mer konfliktberett fack. Ok, då skulle man kunna organisera sig kring detta. Ingenting i världen säger att man i samma organisation behöver vara överens om något annat. Om man också anser att det behövs t.ex. mer samarbete mellan fack och miljörörelse så kan man organisera sig särskilt för detta.

Sen får kampen avgöra vilka som närmar sig varandra och vilka som inte gör det. Detta går inte att avgöra på förhand.

Björn Nilsson sa...

Många radikaler uppskattar linjekamp, ungefär som att leka indianer och vita. De blir nog förvirrade om det inte finns några felaktiga linjer att bekämpa.

Jan Wiklund sa...

Ack ja. Men det började långt före dom. KP följer samma organisationsmodell som frimurarna, och före dom jesuiterna: den allomfattande, perfekta organisationen.

Jag antar att det är ett psykologiskt behov. Men resultatet blir att man blir avskydd av nästan alla. Inget drömläge om man vill förändra samhället.

Anonym sa...

ett tankeväckande brev. Man undrar bl.a. vem denna Gelin är? Någon som vet? Och om den populära bostadscellen? Det torde vara intressant om någon kunde fylla i med mer informatiom om detta. En hund begraven? Vem vet.

Björn Nilsson sa...

Min hypotes är att Geslin = Erik Gesslin, en strejkledare som nämns i ett av 'errarnas' dokument.

Och mer information är välkommen!