Reformerad riksbank riktig väg?

Här är några citat som kan tas som komplettering till slutet av föregående inlägg. Krisen i samhällets bas kommer att ge upphov till nya tankar som skakar om de gamla föreställningarna om hur det skall skötas. Men kommer de insuttna härskarna, med sin tillväxt- och plundringsideologi, ge upp frivilligt? Och hur långt kommer de nya ideerna att kunna förändra samhället?

Först en debattartikel i Dala-Demokraten, där Birger Schlaug och Yoshi Frey skriver om dagens krisande värld. Bland annat detta:

Med alla medel försöker de styrande att hålla skenet uppe att tillväxtekonomin är det enda alternativet vi kan leva i. Samtliga politiska partier sjunger melodin om evig tillväxt. Varför dessa trosbekännelser till en uppenbart självdestruktiv ideologi? Svaret är enkelt: det nuvarande samhällssystemet är byggt kring tanken på en fortsatt ekonomisk tillväxt. Utan tillväxt talar det mesta för att det nuvarande systemet kollapsar. 

Utan tillväxt: trolig kollaps. Med tillväxt: trolig kollaps. Och så övergår de till att ta upp bankernas roll som skapare av pengar (eller 'skapare av krediter' om man vill uttrycka det så). Klimat- och ekonomikris kopplas ihop med bankväldet:

Att bankerna tillåts skapa pengar är i realiteten en kraftfull maktöverföring som få talar om. Systemet tvingar fram en ekonomiskt ohållbar tillväxt, som skadar oss och våra barns och barnbarns framtid. ... 

Ekonomiseringen av vår livsvärld har på ett ohyggligt sätt accelererat de senaste årtiondena. ... Systemet leder dessutom till en extrem koncentration av förmögenheter: 0,6 procent av världsbefolkningen äger i dag nästan 40 procent av alla tillgångar. De fattigaste 70 procenten äger mindre än 4 procent.

Det låter som argument för världsrevolutionen, men de landar i en på ytan ganska lam lösning där det handlar om att reformera Riksbanken:

Riksbanken, som är en politisk oberoende myndighet under Riksdagen, skulle kunna skapa våra pengar såväl inflationsfritt som ränte- och skuldfritt. Det borde på allvar förutsättningslöst utredas eftersom det kan vara en metod som frigör oss från tvånget till en ohållbar tillväxt och en ohållbar skuldsättning. Reformen skulle öppna för ett paradigmskifte inom ekonomin och skapa nya möjligheter att tackla miljö- och klimatkrisen.

Jag är inte negativ till lösningen i sig, men jag frågar om den räcker. Eller om det i själva verket är så, att om man börjar dra i de här tåtarna så startar en kontrollerad avveckling av det gamla systemet? Hur kommer den härskande klassen reagera inför det?

Det här är en polemik som framförs av Oktoberrörelsen:

... Vi vinner inte över socialdemokrater med reformkrav, däremot men vi fjärmar oss från de som söker ett alternativ. Enbart genom att ge ett sådant blir vi intressanta. 

Att framföra reformkrav är inte kommunismens främsta uppgift – vi vill ett annat samhälle. Att tala om ”100% vänster” eller ge förslag som kan uppfyllas inom kapitalismen antyder en felaktig förståelse av kommunism. Vad vi ska göra är att ställa krav som inte ryms inom nuvarande system. Vi ska synliggöra att arbetarklassens intresse är oförenliga med kapitalismen, det ensidiga fokuset på ekonomistiska (t.ex. högre lön) eller fackliga krav är ofta missriktat.

"Att ge alternativ" är en hållning jag uppskattar. Så har vi kravet på att "ställa krav som inte ryms inom nuvarande system". Där kan det verkligen bli intressant. Hur ser sådana krav ut? När Schlaug och Frey först riktar förödande kritik mot tillväxten som gör att vi riskerar att braka in i en vägg väldigt hårt, men sedan kommer med förslag om ändrad roll för Riksbanken, är det krav som ryms inom nuvarande system? - Jag är inte säker på det, det beror förmodligen av hur de olika maktgrupperna inom samhället agerar. För en socialist som tänker inom ortodoxa banor och är mer inriktad på strejker och uppror låter det förmodligen rätt konstigt att diskutera penningpolitik och bankreformer, men är det fel? Om man vill nå fram till ett annat samhälle är det väl mest effektivt att slå där motståndaren är som känsligast för slagen? Jag tror att gatukravaller kan vara lättare för kapitalisterna att leva med än jätteopinioner som kräver genomgripande ändringar i bankernas funktioner, skuldavskrivningar, ny penningpolitik i MMT-stil och liknande.

Proletärt initiativ Första maj - och sedan?

Den färska Oktoberrörelsen har hittills varit rätt tystlåten utåt. Något mer har kommit från anknutna Kommunistiska Studiegruppen där man meddelar att man skall demonstrera i Stockholm tillsammans med OR. OR har vad jag vet inte sagt något om just det hittills, och på bloggen finns bara ett par nu rätt gamla bloggposter. Däremot har man uppdaterat sidan som handlar om kamp mor revisionism i Sverige. Dels är det kritik mot KP, dels en avhyvling av vänsterpartiet som kallas 'revisionistisk'. Jag är tveksam mot etiketten. För att vara revisionist bör man rimligen ha en del marxism kvar i det ideologiska bagaget även om man på olika sätt försöker slingra sig undan de radikalaste slutsatserna från Marx. Men något sådant bagage finns väl inte hos vänsterpartiet, efter långt och intensivt slingrande så kan man väl säga att partiet i grunden gjort sig av med det revolutionära arvet?

Vidstående fotomontage kommer från sidan med kritik mot revisionismen, och det bidrar till att vidmakthålla oklarheten om var OR egentligen står. Eller om vi skall säga att OR är öppnare än en del andra rörelser? Hur som helst, att "de fem stora" lyfts fram är inte så konstigt, men Lenin verkar tala mot bakgrunden av ultra-radikal sovjetisk arkitektur från 1920-talet, den som senare ersattes av mer borgerliga former tror jag. Och mannen med höjd näve är ju en figur som många maoister idag betraktar som en olycka, nämligen Albaniens Enver Hoxha. En tid fanns det en liten rörelse i Sverige som gillade Hoxha, och det kan finnas partier av den tendensen i utlandet ännu, men det är intressant att han plockas fram här. Återigen: är det på grund av oklar politik hos OR, eller att man faktiskt anser att gamle kamrat Enver hade en del goda idéer som man kan ta vara på?

Om jag skall lägga upp mer generell kritik (som verkligen inte bara handlar om OR och dess stödgrupper, utan hela den så kallade vänstern) så handlar det om att man inte hugger tag i just marxismens grunder och använder dem.

En märklig sak idag är att mycket av det radikala samhällsförändrande tänkandet kommer från människor som inte är radikala marxist-leninister. Ärligt talat, jag skulle nog säga att mycket av ml-radikalismen är politisk teater. Och än värre: dess inställning verkar vara i stil med den här gamla roliga historien:

En man står under en tänd gatlykta och letar efter något. Han tillfrågas vad han letar efter.
- Jo, det är mina nyklar.
- Och ni tappade dem här då?
- Nej, det gjorde jag därborta där det är mörkt.
- Men varför letar ni efter dem här då?
- Här är det ju ljust så man ser att leta!

Eller annorlunda uttryckt: det finns en vänster som springer efter det som är enklast att springa efter, och glömmer/föredrar att ignorera det som är verkligt viktigt men som är svårare att sätta sig in i och hantera. Här är några minuter intressant tänkande. Det är inte revolutionärt ... eller är det? Kan man på något sätt få det att passa in i resonemanget i Marx' "super-citat"?




Jag kör en repris på supercitatet, Marx av 1859 sammanfattar sin syn på mänsklighetens utveckling:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Eller jag kanske har fel, det kanske inte är viktigt? Jag anser att det är viktigt att inte bara skälla på det som är dåligt idag, utan att visa på att det finns rejäla möjligheter till förbättringar. Att man utifrån dagens samhälleliga nivå skulle kunna ta klivet in i framtiden. Men det verkar vara mindre roligt för de flesta aktivister inom vänstern. Tänk om de har rätt?

Korrekturläsning

Om husen är lika bra som stavningen finns det säkert inga problem här:

Bäst med stolphus här?

Det är väl inte många som läser bloggar på helgen så det går nog att lägga upp vad som helst utan att folk reagerar. Så därför är det nog fullständigt riskfritt att presentera Bassas da India som semesteralternativ. Kolla här ett klipp från Google Maps:

Ser det inte härligt ut!

Tänk själv: en liten atoll i vattnen mellan Madagaskar och afrikanska fastlandet, utan någon bebyggelse och bosättning. Vore det inte den ideala platsen att tillbringa semestern om man är av eremitisk böjelse? Och om man gillar stormar - Madagaskar har drabbats av fler stormar än vanligt under de senaste åren, kanske det hänger samman med klimatförändringar.

Men, det finns andra problem än tropiska orkaner. Problemet med Bassas da India är att ön inte bara är liten, utan att den vid högvatten råkar ligga under vatten. Det kan vara en förklaring till att den är obebodd. Om man vill bygga sig ett hus där så är det nog lämpligt att det är några meter upp i luften, på stolpar. Men då måste stolparna komma utifrån, för det finns inga träd eller annan växtlighet här. Och så var det det där med orkanerna som säkert kan flytta på stolphus också.

Möjligen kan landägaren ha synpunkter också. Bassas da India tillhör en grupp öar runtomkring Madagaskar som fransoserna hävdar att de äger. De kallas "De utspridda öarna", Les îles Eparses. Fast Madagaskar vill ha dem, öarna är ju betydligt närmare Madagaskar än Frankrike! Att fransoserna hänger sig kvar hänger nog mindre på öarnas egna fördelar men mer på att det kan finnas resurser i havet och på havsbottnen som är värda att utvinna. Annars borde det väl, i budgetnedskärningarnas tid, kunna vara läge att spara några euro genom att låta Madagaskar ta över.

"De utspridda öarna" är de med svart text. Som synes ligger Bassas da India närmare Europa än vad man kunde tro. Europa är faktiskt stort nog för att kunna ha ett flygfält.

Dessa "utspridda öar" ingår som ett distrikt i Terres australes et antarctiques françaises, de sydliga och antarktiska franska territorierna. Förkortas TAAF, med hemsida här. Lite mer specifikt om Bassas här.

Bon voyage!

En poetisk varning

1950 kom chilenaren Pablo Nerudas enorma diktverk Canto General ut, översatt till svenska i två volymer av Cavefors förlag 1970. Där fanns vreden mot de förtryckande makterna, vare sig de satt i västvärldens metropoler eller var knektar och diktatorer i Tredje världen som sprang ärenden för metropolernas härskare. Neruda var också kommunist under den tid Sovjetunionen stod på höjden av makt. 1949 hade man blivit kärnvapenmakt också.

I samband med den senaste fasen av den koreanska krisen kom jag att tänka på några rader från Neruda. De finns i den IV avdelningen av det avsnitt som kallas "Må timmerhuggaren vakna":

Och från laboratoriet täckt med slingerväxter
skall också den frigjorda atomen komma
emot era högmodiga städer.

En poetisk varning. Tidigare idag stod det i några tidningar att USA backade en bit från sitt tidigare militanta språkbruk angående Korea. Även om den koreanska förmågan att slå till mot USA är rätt begränsad så kan den inte helt ignoreras, och det är (om vi skall döma av erfarenheterna från 'kalla kriget') en lugnande faktor. Jämför också med kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som till och från utkämpar gränsstrider men som hittills avhållit sig från att skjuta atombomber på varandra. En del hävdar att demokratier inte för krig mot varandra. Man kanske kan säga att kärnvapenmakter inte för krig mot varandra heller. Båda de där teserna kan ju granskas kritiskt: demokratier slaktar sig gärna fram i länder de påstår inte är demokratier, och kärnvapenmakter kan ju föra krig mot varandra genom ombud. Men åtminstone är det mindre troligt att kärnvapenmakter använder just kärnvapen mot varandra. (Ur den synpunkten är det egentligen ologiskt av Iran att stoppa kärnvapenprogrammet, men detta beror ju av religiöst motstånd mot kärnvapen, och religiösa människor är ju som bekant inte alltid logiska.)

Har norra Korea några fungerande bomber, uppbackade av en rejält tilltagen konventionell stridsmakt, är tröskeln för att starta krig förmodligen rätt hög. Ingen av de inblandade makterna är intresserade av krig antar jag. Det kostar för mycket. Men röstläget kan ju hållas högt från alla sidor.

DDR-Sverige, DDR-skola???

De konstiga termerna DDR-Sverige, och nu DDR-skola, dyker ibland upp hos bloggaren Cornucopia?, och förmodligen hos andra bloggare av samma sort. Antar att han på det sättet vill fria till okunniga och flamsiga ungliberaler i läsekretsen. Om personer i min ålder skulle häva ur sig sådana dumheter skulle jag nog vilja veta om de har alibi för natten då Palme mördades, så dumt och omdömeslöst är det.

Nu råkade jag faktiskt hitta några omdömen om skolan i DDR på ett oväntat ställe. Jag läste en kommentar författad av signaturen "Tant Svart" i en blogg som skrivs av den kände ölandsprästen Dag Sandahl. Tanten ger intressanta aspekter på den verkliga DDR-skolan, i jämförelse med den svenska. Jag tycker det stämmer rätt bra med vad jag hört från annat håll. En ordförklaring bara innan citatet: 'ressentiment' är en term som kommer från gubben med stora mustaschen, Nietzsche, och det betyder ungefär avundsjuka. I det här fallet handlar det alltså om bildningsfientliga element som finns inom arbetarrörelsen och som med sin avundsjuka och motvilja skadar skolan. Det är tragiskt, för inom samma rörelse har det också funnits många som verkligen kämpat för att utveckla en bra skola för alla.

Ja, här kommer "Tant Svart":

I DDR satsade man skamlöst på elit, naturvetenskaplig och ideologisk. Den absoluta eliten bland elitungdomarna kunde ges möjlighet att utbildas på sovjetiska elitskolor. En elit blev lärare och fick elitlöner, faktiskt dubbla läkarlöner för lärare i teoretiska ämnen motsvarande våra f d läroverkslärare. Inga enhetslöner, enhetsutbildningar eller klasslöshet bland lärare där inte!
Vi tog bara till oss DDR-metoder t ex för fostran till ateism och solidarisk människosyn. Alls inte elittänket, i synnerhet inte inom lärarkåren. Och så gick det som det gick. Skolan för alla blev till skolan för ingen.
...
Visst präglade Stellan Arvidsson den svenska skolan med ett DDR-stuk. Dock fick vi en högst svensk och knappast tysk variant. Så illa hade knappast DDR:s skolpolitik kunnat landa. En orsak var väl, att man i Sverige bedrev avundsjuk klasskamp mot de som privilegierade och borgerliga uppfattade lärarna. Ressentimentet mot lärarkåren var starkt inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och arbetarklassen. I DDR var man överens om, att läraryrket var så viktigt för byggandet av socialismen, att lärarkåren måste vara privilegierad för att attrahera de bästa.
Svensk skola präglas av kommunaliseringen runt 1990. Någon "Bildunggsbürgerlichkeit" värd namnet har vi inte i Sverige. Det nya, moderata arbetarpartiet kan knappast skyllas för att ha kulturell, bildningsmässig eller religiös pretention. Lärare och undersköterska har sedan DDR:s fall blivit ett i Sverige. Mentalt, statusmässigt och lönemässigt. Detta är sannerligen inte hämtat från den tyska arbetare- och bondestaten!

(Jodå, det finns några kyrkliga bloggar som jag läser. Ibland skäller de som phan på varandra, ibland är det mer fridfullt och till och med religiöst.)