Inte så smart, Linderborg

Nu har almanackan slagit om. Första höstmånaden börjar. Rötmånaden slutade för länge sedan, men det sker tydligen efterslängar ...

Åsa Linderborg, som ofta skriver bra saker i en dålig tidning, skriver nu dåligt i samma dåliga tidning. Det handlar alltså om att en juridisk teknikalitet (det handlar väl om att rättsligt bindande avtal måste följas, annars ...) gör att Nya Tider får vara med på Bokmässan i Göteborg.

Så vad ska då alla demokrater göra med Nya tider den 22-25 september i Göteborg? Vi kan göra en massa bus, till exempel uppmana femhundra bibliotekarier att köa för att ge nassarna ett boktips som danar människor till humanister. Vi kan klä oss i gristrynen och grymta nationalsången i alla tonarter. Vi kan uppmuntra alla homosexuella att hångla loss framför deras flygbladstravar.

Jaha, bus. Kan man inte tänka sig att alla homosexuella uppmuntras till att "hångla loss" framför någon muslimsk utställare, om sådana finnes? Att "vi" (vilka avses? blanda inte in mig!) klär sig i gristrynen och grymtar Internationalen framför någon socialistisk monter på mässan? Eller att femhundra bibliotikarier köar för att hylla utställare som stödjer svensk kultur? Här har jag alltså förslag på två negativa och ett positivt "bus".

- Jo, jag ser väl lite korkad ut, men det är så jag är när jag är i tjänst. Man blir väl inte klokare, eller dummare, än vad man har betalt för!

Jag är inne på Nya Tiders nätsida ibland och tittar, och kan inte påminna mig att jag sett något som enligt rimliga mått skulle vara nazistiskt. (Notera att jag skriver "rimliga", det finns ju folk som kör med orimliga mått också.) Skulle bladet verkligen vara nazistiskt är det väl bara att göra som Linderborg är van vid från vetenskapligt forskningsarbete: ta fram citaten, förse dem med ordentliga källhänvisningar och beskrivningar av sammanhanget, och publicera. Det har inte skett, utan vi har fått en massa rundsnack. Det inger inte förtroende.

Nej, jag utgår faktiskt från att Linderborg är klyftig nog att inse att det här inte är så smart. Men Nya Tider kan nog räkna in mer sympati och intäkter tack vare en massa gratisreklam.

Är i själva verket uttrycket "bus" ett diskret tecken från Linderborg att hon i själva verket tycker att det är jäkligt barnsligt att hålla på så där? Inget för vuxna mogna människor?

Språkövning - samma mening på fem språk. Några orsaker till kris.

Det här inlägget börjas med en femfaldig språkövning.

Norska (det är väl bokmål i det här exemplet):

De borgerlige produksjons- og kommunikasjonsforholda, de borgerlige eiendomsforholda, det moderne borgerlige samfunnet som har tryllet fram så veldige produksjons- og kommunikasjonsmidler, ligner på trollmannen som ikke lenger klarer å beherske de underjordiske makter han har manet fram.

Det här språket bör du kunna ta direkt, annars är det skandal!:

De borgerliga produktions- och samfärdsförhållandena, de borgerliga egendomsförhållandena, det moderna borgerliga samhället, som framtrollat så väldiga produktions- och samfärdsmedel, liknar häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit. 

Originalcitatet ser ut så här. Om du är riktigt på bettet kan du ju försöka jämföra med de andra språken och fundera på om översättningarna är bra:

Die bürgerlichen Produktions- und Verkehrsverhältnisse, die bürgerlichen Eigentumsverhältnisse, die moderne bürgerliche Gesellschaft, die so gewaltige Produktions- und Verkehrsmittel hervorgezaubert hat, gleicht dem Hexenmeister, der die unterirdischen Gewalten nicht mehr zu beherrschen vermag, die er heraufbeschwor.

Och till sist, som bonus, en spansk version:

Las condiciones de producción y de cambio de la burguesía, el régimen burgués de la propiedad, la moderna sociedad burguesa, que ha sabido hacer brotar como por encanto tan fabulosos medios de producción y de transporte, recuerda al brujo impotente para dominar los espíritus subterráneos que conjuró. 

Det handlar givetvis om en mening ur herrar Marx och Engels (eller rättare: doktor Marx och herr Engels) berömda skrift Kommunistiska manifestet. Vad som understryks här, är att kapitalismen växer till ett monstrum som inte kan behärska sina egna krafter. Det uppstår krascher, den ena efter den andra, omväxlande med perioder av gränslös lycka. Nu är vi inne i en sådan kraschperiod. Den började 2008 och håller fortfarande på. För att tala nyspråk så "levererar" kapitalismen inte längre. Dess spekulativa överbyggnad lever gott, men den produktiva basen hackar sig fram. Och det verkar den fortsätta med.

En sovjetisk affisch från 1932. Då var det också en riktigt otäck kris i den kapitalistiska världen. Fartyget Kapitalism brinner och sjunker, och det är bäst att hoppa i sjön! Hittade bilden på det trevliga Twitter-flöder Soviet visuals.

Krisens orsaker, och orsaken till att den inte släpper, kan vara flerfaldiga. Den här listan är nog inte komplett. Samtidigt överlappar en del förklaringar varandra.

• En tänkbar orsak är underkonsumtion, alltså att stora grupper konsumenter står och stampar med stagnerande eller till och med fallande realinkomster. 
• En annan orsak är att det saknas tillfällen för produktiva investeringar. Därmed ligger företagen på sitt kapital, alternativt använder det till icke-produktiv spekulation. 
• Den allmänna vinstnivån kan vara sjunkande, vilket minskar företagens vilja att investera.
• Ytterligare en förklaring kan vara att den senaste tekniska revolutionen inte är lika ekonomiskt drivande som tidigare tekniska genombrott. 
• Att vissa länder driver en ekonomisk politik som går ut på att bekämpa krisen genom neddragningar i ekonomin hjälper knappast, det är väl som att bekämpa blodbrist med åderlåtning. 
• Offentliga investeringar hålls tillbaka av ideologiska skäl. 
• Privatiseringar som försämrar och fördyrar offentliga tjänster, som infrastruktur.
• En del grupper som skulle kunna konsumera gör det kanske inte så mycket eftersom man är nöjd med det man har. Detta fenomen begrips till och med i den neoklassiska nationalekonomin, med teorier om avtagande gränsnytta av ytterligare konsumtion. 
• Besläktat med detta är att befolkningen åldras i en del länder, och äldre hushåll har inte så stora behov av rejäla grundinvesteringar för att komma igång. 
• Tidigare kunde ekonomierna göra snabba framsteg genom att folk flyttade från låg- till högproduktiva näringsgrenar, ofta från jordbruk till industri (detta skedde i Sverige). I viss mån finns sådana möjligheter kvar, men att den aktuella invandringsströmmen till Europa skulle få sådana resultat är mindre troligt. Den mer eller mindre manuella industrin är i stor utsträckning borta, och invandrarna har ofta inte tillräcklig utbildning för de nyare högkvalificerade arbetena.

Jag tror man får se en kombination av olika förhållanden i olika länder för att finna en uppsättning rimliga förklaringar, inte en förklaring som täcker hela fältet. Men om vi ser tillbaka mot Marx & Engels 1848 så kan vi säga att de stora förändringar och motsättningar som pågår nu, och som kapitalismen trollat fram, är av sådan storlek att det kapitalistiska systemet har svårt att hantera dem. För att citera Marx, av årgång 1859:

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

När Musse Pigg var "trollkarlens lärling" fixade det sig till slut och katastrofen undveks. Men när horder av kapitalister lärt sig några trix men inte förstår deras långsiktiga resultat, då kan slutet bli något betydligt tråkigare.

 

Liberal urskillningsförmåga

Lenin om att värva folk från motståndarsidan

I gårdagens inlägg om "polishat" nämnde jag att Lenin kan ha skrivit något intressant i ämnet. Han var ju aktiv i en riktig polisstat, det tsaristiska Ryssland, och kunde ju ha skåpat ut polis, militärer och andra den härskande klassens tjänstehjon som bara en enda stor reaktionär massa. Men, men ... det här skrev han i klassikern Vad bör göras? år 1902:

Jag minns vad en kamrat berättade för mig om en fabriksinspektör, som ville hjälpa socialdemokratin och faktiskt också gjorde det, men samtidigt bittert klagade över att han inte visste om hans ”information” nådde det riktiga revolutionära centrum, i vilken grad hans hjälp var behövlig och vilka möjligheter det fanns för att håns små och ringa tjänster skulle bli till nytta. Varje praktiker känner naturligtvis till flera liknande fall, då bundsförvanter har gått förlorade för oss till följd av vår amatörmässighet. Och sådana var för sig ”små” men sammanlagt ovärderliga handtag kunde och borde vi få från tjänstemän och ämbetsmän inte bara på fabrikerna utan också i posten, på järnvägarna och i tullen, bland adeln och prästerskapet och på varje annat område, även polisen och hovkretsarna medräknade! Om vi redan hade ett verkligt parti, en verkligt kampduglig organisation av revolutionärer, skulle vi inte utsätta alla sådana ”medhjälpare” för så stora risker, vi skulle inte ha så bråttom med att alltid och ovillkorligen dra in dem i själva hjärtat av vår ”illegalitet” utan tvärtom särskilt noga skydda dem och t o m speciellt skola folk för sådana funktioner, väl vetande att många studenter kunde vara till långt större gagn för partiet som ”medhjälpare” i ämbetsmannaställning än som ”korttids”-revolutionärer. Men, jag upprepar det på nytt, endast en organisation som är fullt stabiliserad och som inte lider brist på aktiva krafter har rätt att tillämpa denna taktik.

Just det, även adel, hovfolk, präster ... och poliser! För länge sedan hörde jag en låt med den lustiga titeln "The only good Christian is dead" (eller något liknande). Vad kan vi säga idag? "The only good Leninist is dead (and it was the man himself!)".

I Kommunistiska manifestet skrev Marx att en liten del av den härskande klassen kommer att gå över till proletariatets sida när det blir revolution. Borde inte detta omfatta även personer ur den härskande klassens administration och våldsapparat? Man får väl bara hoppas att det nya revolutionära styret kan sortera mellan lämpliga och olämpliga element bland de som i en kris försöker byta sida.

Citat om polishat

Det anarkistiska polishatet, som alltid varit reaktionärt, har omärkligt tillåtits bli vänster. Arbetarklassens och kommunisternas ståndpunkt, att smida fasta länkar till polisens meniga och de undre befälen, stämplas som pro-fascism. (Stefan Lindgren, förord till Jan Myrdal Avgörande år. Svenska frågor 1975-1977 sid. 8, Oktoberförlaget 1977.)

Jag letade efter ett citat av Lenin där han skriver något liknande, men hittade det inte. Om någon beläst leninist i läsekretsen vet jag jag talar om, så skriv en kommentar! (Tillägg: har hittat ett citat och lagt upp det här, men det kan finnas flera, så tips välkomnas fortfarande!)

Om vi däremot går vidare i ovan citerade bok och tittar på vad Myrdal själv skrev så hittas bland annat följande (sid. 77):

Brottsligheten är arbetarklassens öppna fiende. Brottsligheten, alkoholismen, narkomanin, prostitutionen är samhällsbevarande; håller arbetarklassen nertryckt, svag, förlamad - utsugen.

Men det innebär att horan, tjuven, hallicken, fyllot, knarkaren inte blir arbetarklassens allierade bara därför att de är utslagna och förtrampade. Arbetarklassens befrielse är mänsklighetens befrielse; rätt är det som tjänar denna befrielse. Brott tjänar inte. ...

Bland de patrullerande poliskonstaplarna har arbetarklassen däremot fler allierade än den har bland hallickar, langare, tjuvar och fnask. I sin kamp mot brottsligheten är dessa poliser på samma sida som det arbetande folket.

Någon italiensk kultur- och vänsterman (var det Pasolini?) påpekade det märkliga i att medelklasstudenter till vänster pucklade på vanliga poliser som vanligen rekryterades ur arbetarklassen. Eller är det så märkligt egentligen? Dessa studenter måste väl få ha lite kul innan de trampar in på den normala borgerliga karriärvägen!

Jag utgår dock från att vissa poliser har en sådan inställning att enhet med dem torde vara mycket svår att uppnå. Men många vill förmodligen kunna göra ett bra jobb, samt betala sina räkningar. Och i detta avseende skiljer de sig rejält från såväl kriminella trasproletärer som kriminella överklassare. Den senare gruppen har dock andra möjligheter, den kan genom sin ställning se till att skumma handlingar är lagliga, eller genom välbetalda advokater kunna komma undan även påvisade brott.

Är maoismen bra att ha? Lite politisk knappologi

På Lindelöfs blogg diskuterades nyligen om "Lenin" är en återvändsgränd eller ej, och hur det förhåller sig med hans förhållande till Marx. Det argumenteras för och emot, men låt oss fundera vidare. Om leninismen inte är slutet kan det finnas fortsättningar, och vad hittar vi där? En linje är trotskismen. En annan är maoismen. Det är den senare jag behandlar här. Det finns kanske fler avläggare, men de har jag ingen koll på.

För att få det hela ordentligt definierat: när debattörerna hos Lindelöf (en del av dem i alla fall) var unga pigga revolutionärer omkring 1970 så var det 'marxismen-leninismen-mao tse-tungs tänkande' som gällde. Uttrycket 'maoism' fanns redan, men det var inget som de berörda själva använde. Det var snarast ett skällsord. Mao levde ännu, och inte heller kineserna hade gjort någon -ism av hans läror. Detta av respekt för Marx och Lenin, som jag uppfattade det. Det talades också om 'maotsetungtänkandet', vilken möjligen kan ha inneburit ett myrsteg mot övergången till -ism. Så länge ordföranden levde så var det dock för tidigt att gå så långt.

Men så dog den gamle ordföranden, den kinesiska partihögern tog över på hemmaplan och det hände saker i kinainspirerade marxist-leninistiska partier ute i Tredje världen omkring 1980. Politiska tänkare plockade ut det man gillade ur Maos teori och praktik och försöka sätta ihop det till en ny övergripande vägledning för taktik och strategi.  De började kalla sig 'maoister' och framhöll M-L-M som sin linje. Marxism-leninism-maoism. Mao Tse-tungs tänkande förvandlades till -ism. 

Förutom plock av lämpliga äldre idéer från marxismen-leninismen har 'långvarigt folkkrig' och 'kulturrevolution' tillkommit som särskilda kännetecken för maoism. Båda dessa är ju direkt förknippade med Mao, även om Mao själv kanske inte hade gillat alla tolkningar av dem. Det är ju så med -ismer: de kan utgöra rätt grova förvanskningar av vad som upphovsmannen förespråkat. Marx själv utsattes för det under sin levnad och tvangs utropa att han inte var 'marxist'.

Detta var inga meningslösa akademiska funderingar. Flera av dessa partier ledde folkresningar som åtminstone tidvis var framgångsrika. Men i några länder hakade man på den egne lokale ledarens namn som vidareutvecklare av maoismen (Gonzalos tänkande i Peru, Prachandavägen i Nepal), och det är frågan om hur vettigt det var.  I det ena fallet har reaktionen krossat upproret, i det andra har upproret krossat sig själv. Allvetande ledare är inte bra för partiets hälsa. De stora indiska och filippinska partierna har inte odlat personkult av levande ledare, och de har överlevt i svåra tider. Det kanske inte är en tillfällighet.

I väst däremot hade de marxist-leninistiska grupperna från 1970-talet i stor utsträckning försvunnit eller förvandlats till meningslösheter. Mycket gammalt vänsterfolk övergick till miljö- eller identitetspolitik eller egna livsprojekt. Men viss påverkan från Tredje världens maoister förekom även här. Dels av inhemskt vänster, dels förmedlat av invandrare från bland annat Peru. Något inflytande från de här nya grupperna kan man knappast tala om. I avsaknad av ett stort folkkrig fick de nöja sig med sporadiska gatuslagsmål, hemsidor, klotter och taffliga flygblad och tidningar, och ibland verkade deras framtoning mer trasproletär än proletär. Dessutom kom omedelbart splittringar och ny- och ombildningar, vilket ännu så länge effektivt hindrat att större organisationer växt fram.

En (oavsedd?) effekt av M-L-M är att de två viktiga personerna Engels och Stalin har fallit bort, eller åtminstone fått minskad betydelse. Med tanke på att Marx knappast kommit så långt som han gjorde utan Engels, både som ekonomisk understödjare och intellektuell jämlike, är detta ganska märkligt. Och Stalin förde ju arvet efter Lenin vidare.

En norsk M-L-M-knapp

Jag såg nyligen en kritik mot de västliga maoisterna. Skribenten drar en linje mellan de hårt kämpande maoisterna i exempelvis Indien och maoisterna i väst. Det är inget tvivel om att det maoistiska upproret i Peru, som ett tag var framgångsrikt, har krossats, men någon diskussion om varför det gick som det gick har inte förekommit. (Mitt förklaring till bristen på utvärdering är att diskussionen om Peru har monopoliserats av peru-kommunister i exil, och resultatet har blivit en hysterisk drömvärldbeskrivning av vad som hände.) Skribenten nämner inte Nepal. Det kan bero av att upproret där faktiskt inte krossades, utan mer avvecklades av sig själv genom hur de ledande maoisterna uppträdde.

Medan upproren av Tredje världen-maoister behandlas sympatiskt av skribenten skåpas alltså den västliga maoismen ut som betydelselös. Denna kritik kan möjligen tolkas som krav på återgång till Marx' metoder, med grundliga undersökningar i hur samhället ser ut idag:

Western Maoism on the other hand is simply irrelevant and the sooner people realize this, the sooner we can begin developing a communist politics which relates to 21st century reality. Nor is this exclusive to Maoism. Regurgitation of the sectarian platitudes of anarchism, Trotskyism or Stalinism in whatever variant and in however intellectually sophisticated a form has little to offer in a apocalyptic future which none of these prophets expected. There is no easy alternative answer, simply the necessity of systematic and rigorous theoretical work beginning from the basic materialist premises and united with modest and serious intervention in social reality.

Ett ilsket svar på detta hittar man här, från några aktivister i Austin, Texas. De tar inte upp alla punkter som kritiken gäller, skäller en del, och verkar vara åt peru-hållet. Alltså uppjagade och inte särskilt relevanta. Mer relevant för en vettig diskussion om maoism över huvud taget torde en kanadensisk doktor i filosofi vara: Josh Moufawad-Paul. Han verkar ha någon sorts anknytning till det maoistiska partiet PRC-RCP där, har fått några böcker publicerade och lagt upp en del mindre texter på nätet (länkar till dessa finns i olika inlägg på hans blogg). Annars verkar det vara rätt glest med intellektuella inom den västliga maoismen.

Hela raden!

Hur är det i Sverige? - Jag har ingen bra överblick och kan ha missat en del, men under många år verkar det ha varit peruaner som stått för maoism här. Deras långa och snudd på oläsbara politiska artiklar, samt hyllningar utan måtta till partiordföranden, väckte väl inte något större intresse hos folk utanför gruppen. Dessutom försökte man propagera för folkkriget i Peru långt efter att det i stort sett var avslutat. Här är svenska hemsidan för den gruppen.

Så här fina flaggor hade Oktoberrörelsen på Medborgarplatsen, första maj 2013.

För några år sedan kom ett försök med svensk bas, Oktoberrörelsen. En del av aktivisterna kom från Kommunistiska Partiet och man gjorde ett ambitiöst försök att bilda en ny riksorganisation. Den verkade ambitiös, men sprack efter ett tag. En grupp gick in i Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala (vilket verkar väldigt udda, i och med att SKP mer finns i Moskvatraditionen). En annan bildade det som idag heter Kommunistiska Föreningen. Man syftar, som vanligt, på att bygga ett parti. Och så lär någon tredje grupp ha försvunnit åt annat håll, om någon vet något om det så skriv gärna en kommentar!

Så här ser Kommunistiska Föreningens hemsida ut. Tre huvuden.

När jag använder termen 'knappologi' i rubriken till det här inlägget beror det av att den maoistiska strömningen i Sverige är liten, såväl numerärt som vad det gäller geografisk utbredning och förankring. Jag har intrycket av att medelåldern är ganska låg, men att det finns inslag av folk som var med redan under det förra radikala uppsvinget i början av 1970-talet. Även då så deltog en del äldre kommunister som influerade rörelsen med sina erfarenheter. En intressant detalj är att den gamle svenske kommunisten Set Persson har tagits upp av föreningen. Det torde bero av att Persson var tidigt ute med kritik av omsvängningen i Sovjets politik efter Stalins död, och blev utsparkad från det svenska kommunistpartiet under 1950-talet.

I Norge finns en grupp som heter Tjen folket, och det är ju en riktig maoistisk paroll: "Tjäna folket." Den verkar ha 'tjänat' delvis som inspiratör för de svenska organisationerna.

Grupperna är alltså väldigt små. Betyder det att de inte har någon politisk framtid? - Ärligt talat: ingen aning. Men just nu ser det inte så lovande ut.

Det mest grundläggande kan vara att titta på exempelvis Kommunistiska Föreningens politiska plattform. Punkterna är inte fler än att alla kan citeras. Är de särskilt originella?

1. Kom­mun­istiska Fören­ingen arbetar för ett socialistiskt Sver­ige på vägen mot ett klass­löst kom­mun­istiskt sam­hälle.
2. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att socialis­men end­ast kan gen­om­föras genom en socialistisk revol­ut­ion.
3. Kom­mun­istiska Fören­ingen verkar för bil­dandet av ett kom­mun­istiskt parti som insp­ir­eras av Marx, Lenin och Maos idéer.
4. Kom­mun­istiska Fören­ingen vill bidra till att ena revol­ut­ionära kraf­ter i Sver­ige.
5. Kom­mun­istiska Fören­ingen menar att kom­mun­isterna måste vara drivande i fol­kets dagl­iga kamp och förena den med arbetet för den socialistiska revol­ut­ionen.
6. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att mass­linjen och enhetsfront­ens metod måste till­ämpas för att nå bestående fram­gån­gar.
7. Kom­mun­istiska Fören­ingen utgår från den prol­etära inter­nat­ionalis­men och står på de för­tryckta fol­kens sida i kampen mot imp­er­ialis­men och verkar för stöd och sol­idar­itet med befr­iels­erörelser och arbetarkl­as­s­ens kamp i alla delar av världen.

I punkt 3 nämns Mao som inspiratör, men i övrigt låter detta som standardfrågor för revolutionära vänstergrupper, oavsett vilka etiketter de sätter på sig själva. Masslinje och enhetsfront kan tolkas som maoistiskt, men det är något som nog de flesta grupper på något sätt vill tillämpa. Upplägget känns rätt 'svenskt', tycker jag.

Om "socialistisk revolution" inbegriper 'långvarigt folkkrig' framgår inte. Det finns andra strategier inom det området, men den diskussionen spar jag till ett annat tillfälle. Dessutom verkar det, av somliga resonemang, som om detta långvariga krig mer handlar om att försöka upprätta politiska baser inom vissa förorter av 'utanförskaps'-typen. Några trovärdiga förslag på hur folkkrig skall föras i de gamla industriländerna har jag inte hittat. Bara att ens upprätta stödjepunkter i områden där kriminella ligor och religiösa sekterister är starka låter knepigt nog.

Noterbart att två av de starkaste maoistiska partierna, det indiska och det filippinska, i varierande grad har varit eller är inblandande i försök till fredsförhandlingar. Linjen om 'folkkrig' överallt och under alla omständigheter omfattas alltså inte i praktiken av två av de viktigaste partierna. 'Långvarigt folkkrig' i all ära, men någon gång måste det bli ett avslut. Annars blir det mest lidande utan ände.

Det avgörande blir nog inte militära aktioner, utan om föreningen kan slå rot och, som det står i rubriken på hemsidan: "Kämpa för dagskraven med sikte på revolutionen!" Men prognosen för den här typen av organisationer brukar inte vara så god.

Det här blev för långt. Jag bryter här. Om någon maoist känner sig trampad på tårna, eller har några sakinvändningar eller kompletteringar, är det bara att skriva en kommentar.