torsdag 8 september 2011

Debatten om SNS-undersökningen fortsätter

Det pågår en lång debattEkonomistas-bloggen om den undersökning som jag själv kommenterade för någon dag sedan. Man kan ju gräva ner sig i detaljer, men jag får intryck av att privatiseringsivrarna desperat försöker prata bort det viktiga: finns det inga hållbara bevis för att privatiseringar skapar märkbart bättre förhållanden än tidigare finns det ingen anledning att genomföra dem. Observera: märkbart. Små krusningar som kanske, kanske inte, betyder något kan man inte räkna med. Att ändra för ändringens egen skull är i bästa fall meningslöst, i värsta rent skadligt.

Jag brukar köra den här argumentationen: för att en organisation skall fungera bra måste den ha rätt personal, rätt instruktioner och rätt resurser. Det är där man måste börja, och inte ideologiskt anta att en viss utförandeform automatiskt ger fördelar - och sedan fortsätta att predika detta även när det är uppenbart att följderna antingen är omöjliga att uppfatta eller till och med är negativa. Är det någon som tycker att järnvägar eller apotek sköts bättre idag? Någon måste rimligen göra det trots att verkligheten ... .

En sak man kan fundera över (om man är konspiratoriskt lagd) är varför SNS publicerar den här undersökningen. Kan det möjligen vara så att kapitalistklassen som klass betraktad börjar bli trött på det kaos som smålirare av nyliberalt snitt ställer till, och vill ha mer regleringar igen? Visserligen är det nyliberaler som mest märks i debatten, men det är knappast de som håller i näringslivets roder. Som de klassiska tänkarna lär oss är ju den reglerande enheten - staten - kapitalistklassens organ för att sköta deras gemensamma affärer, däremot inte att se till att varje liten småhandlare skall få härja hejvilt. Och lägger man fram en sådan här skrift, som skåpar ut mycket av politiken de senaste årtiondena, borde det vara en klar signal ända in i regeringskoalitionens (och "oppositionens") kontor om att uppstramningar behövs.

9 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Men det har kommit moteld, man har dammat av Assar Lindbeck och skickat ut pensionären i frontlinjen, dvs DN debatt. Lindbäck vill sälja ut offentliga företag för att satsa på infrastruktur, det offentliga har ju ”inga pengar” annars. Som av en händelse utsågs ju också nyligen Wallenbäret till styrelseordförande i LKAB.

Att lånefinansiera investeringar i ny infrastruktur leder till en kraftig ökning av budgetunderskottet. Dessutom riskerar man att komma i konflikt med det finanspolitiska regelverk som infördes i mitten av 90-talet. Vi bör därför diskutera andra finansieringsformer.

Men varför lånefinansiera? offentlig sektor ska enligt vårproppen få ett ackumulerade dött finansiellt överskottet på 735 miljarder i år som beräknas växa till över en biljon (eller som amerikanen säger trillion) 2014 och närmare en och en kvarts biljon 2015.

Hur mycket hade Assar L tänkt satsa på infrastruktur? Närmare en och en kvart biljon 2015 är oerhört mycket, en svindlande summa. 1.231.000.000.000 riksdaler.

Det sk offentliga ”sparande” som generat stora ackumulerade överskott har åstadkommits med artificiella ekonomisktpolitiska regler som bl.a. inte tillåtit satsningar på infrastruktur då budgettak skulle ha spruckit och den stolliga iden om överkott i de offentliga över konjunkturcykeln, vilket är det samma som att medborgarna (privat sektor) ska ha lika stort underskott över nämnda cykel.

Som om inte denna ynka biljon skulle vara flera gånger om mer än nog för att satsa på infrastruktur har svensken från 1994 t.o.m. 2009 avstått att konsumera ungefär lika mycket som hela 2009 års BNP eller i storleksordningen närmare tre biljoner. Denna avstådda konsumtion är på ett ungefär det ackumulerade exportöverskottet under denna tid. I stället för att skicka all denna produktion för konsumtion i utlandet skulle svensken kunnat konsumera detta själv, t.ex. i form av infrastruktur eller annat som vi velat konsumera

Man skulle tycka att privat sektor typ vår så exportberoende lilla kapitalistöverklass skulle tycka att det sk offentliga sparandet var dåligt när de själva skulle kunnat lägga vantarna på detta. Men som vi kan se så uppvägs denna ”förlust” med råge av de abnorma exportöverskotten som i huvudsak hamnar i deras fickor, en direkt ”bieffekt” av den hårda permanenta finanspolitiska åtstramningen som bl.a. gör att vår infrastruktur förfaller och förstås ser till att vi har den rätta NAIRU-nivån så folket inte riskerar att bli uppstudsigt. Så ska en slipsten dras.

Teckentydaren sa...

Förvisso kallade en av SNS skapare Tore Browald organisationen för typ kapitalisternas svar på ABF men man ska nog inte dra för stora växlar på att det kan slinka in relativt hederliga forskare även i den organisationen. Alla begår misstag emellanåt.

Jan Wiklund sa...

Även en och annan kapitalist torde ha tröttnat på bubbelekonomin och vill ha ordentlig produktion. Bubbelekonomin är ju ett nollsummespel.

Björn Nilsson sa...

Assar Lindbeck, statslojal åt S-hållet så länge det var matnyttigt, eller har jag fel? Och sedan blev det matnyttigt att vara statslojal åt andra makthavare. Egentligen borde en person som är professor i nationalekonomi nära nog vara diskvalificerad att uttala sig om ekonomi såvida han/hon inte kan visa upp pålitliga bevis på anti-neoklassicism!

Teckentydaren sa...

Lindbäck hade mycket riktigt beteckningen S- ekonom på 70-talet. Har för mig att han och Palme var bekanta sen studenttiden. Den vältalige och mediemässige Villy Bergström var förankrad i typ samma falang som Lindbäck, Bergström gjorde sen LO till chef för derar ekonoiinstitut eller vad det hette.

Man skriver även på fackföreningsorganet Dagens Arena om rapporten från SNS och avslutar med:

Det kan nu en gång för alla konstateras att den nyliberala privatiseringsvåg som sköljt över Sverige de senaste 20 åren har misslyckats. Privatiseringarna var högerns svar på medborgarnas frihetslängtan. Folk ville kunna välja själva och de som jobbade inom välfärden ville få inflytande över sitt arbete.

Detta belyser ett av de stora problemen med det som skulle kunna ha varit opposition mot denna omvandling. Att de har grundförutsättningen att de som drev på omvandlingen hade goda avsikter och bara folkflertalets bästa för ögonen.

Med perspektiv från de som initierade och drev på denna omvandling har det naturligtvis inte varit ett misslyckande, det torde snarare ha varit en exempellös framgång långt över förväntan. Inte kunde de väl tro att motståndarna var så naiva och ättlurade?

Makt och ägande har i stor skala flyttats från det gemensamma till den privata kapitalistklassen, skulle inte det vara en framgång för högern?

Skribenten i Arena går till och med så långt att han svamlar om att Högern speglade folkviljan, hujedamig.

Budskapet om ”friheten” att folk skulle sköta sig själv och skita i andra trummades in i massorna med en mycket effektiv och resursstark propagandaapparat, det var så långt ifrån ett svar på massornas önskemål man kan komma. Allt för att flytta makt och inflytande från massorna som under efterkrigstiden med full sysselsättning tagit sin rättmätiga del av tillväxten och inkomsterna.

För att travestera Grassman. Endast ett barn kan tro att högern och en minoritet av den överklass som i Sverige äger näringslivet skulle ha med folkhushållet identiska intressen. Enighet kring den felaktiga världsbild som en privilegierad minoritet vill att vi ska ha – det är bilden av ett demokratiskt misslyckande, av ett politiskt u-land.

Jo de kiknar nog av skratt och sätter champagnen i vrångstrupen när de hör den förmenta vänstern prata om att de skulle ha misslyckats.

Björn Nilsson sa...

Det fanns brister i olika system som borde ha gått att åtgärda om inte främst socialdemokraterna varit så tröga i skallen och så inpräglade med pamp-mentalitet. Men de gjorde det inte, och därmed kunde borgarna driva igenom sin frihetspropaganda mot betonghäckarna, fast det inte var någon frihet som stod på den verkliga dagordningen.

Teckentydaren sa...

Det ligger nog en hel del i det, det var en oerhörd tröghet i mycket med sossarna. All system och företag har av och till brister det är naturligt, annars hade det inte blivit mycket till utveckling, om viljan finns går det alltid att förbättra. De är förstås inte nödvändigt eller ens önskvärt att slakta system som trots allt till största delen fungerar bra för att hänge sig åt ideologiska luftslott.

Ett grundproblem var det som Grassman kritiserade den närmaste permanenta åtstramningen som skulle hålla igen den inhemska konsumtionen till förmån för ännu mer export. Hade den tillåtits växa normalt hade det förstås fungerat bättre.

Det var en stor tröghet i att ändra skatter mm, det borde vem som helst begripa att när vanliga låg och medelinkomsttagare får en marginalskatt på 85% är det något som gått snett. Samtidigt så skatteplanerade näringslivsdirrarna och nolltaxerade eller betalde 25-30% totalt. Liknade med fastighets o förmögenhetsskatten, man bedriver en politik som driver upp huspriserna så vanligt folk får både fastighetskatt och förmögenhetsskatt. Totalt sett är det ganska lite som kommer från sådant här så några större problem att parera och se till att höja gränserna rejält så vanligt folk inte drabbats hade inte varit något problem. Men icke ett snävt kameralt tänkande verkade gälla.

Björn Nilsson sa...

25-30% låter mycket. Jag tycker mig minnas de där redarbröderna på Tjörn - hette de inte Johansson - som redan på sextiotalet kunde utnyttja skattesystemet så de bara betalade några hundringar i skatt. De rika kunde utnyttja kryphålen, folk i mellan- och lägre skikt med inkomster som lättare kunde kontrolleras klämdes åt. Ett sätt var att ta lån och tjäna på avdragsgill ränta, ett annat att ta avdragsgilla pensionsförsäkringar, men egentligen är det nog inte så moraliskt bra med system som inbjuder till jagande efter kryphål. Resultatet blev ett missnöje som borgarna kunde utnyttja, och S förlorade valet 1976 men orkade inte dra några djupgående slutsatser av det. Man hade väl för många insuttna gamla "arbetarrörelseidkare" (Myrdals uttryck) med ömma tår att ta hänsyn till.

Jan Wiklund sa...

Jag tror det var oundvikligt. Stat är stat, dvs byråkrati. Vilket skapar privilegier, och solidaritet med andra som har privilegier. Det är ändå fantastiskt att det höll så länge som det höll, dvs nästan två generationer.

Om jag nu får göra självreklam skriver jag mer om detta här: http://www.folkrorelser.org/blogg/2010/09/18/langsiktiga-orsaker-till-socialdemokraternas-svaghe/