Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.Mer om ämnet, skrivet för över ett år sedan, hittar man också på Indiensolidaritet.
Egenligen är det väl Bangla Desh som är mest känt för mikrokrediterna, men företeelsen verkar vara spridd över flera länder och kontinenter. I teorin skall dessa små lån hjälpa utfattiga människor att få fart på små affärsverksamheter som skall bli självbärande och lyfta dem ur det värsta eländet. Men i liberala Huffington Post kommer en skribent nu med ännu mer skarp kritik:
Det här handlar om hårdhänta lånehajar som drabbar de såkallade förmånstagarna illa, inte om välgörenhet! I värsta fall slutar det med självmord för desperata låntagare (och de kan därmed göra att antalet utblottade som begår självmord i Indien växer ytterligare, det är ju som en epidemi på vissa håll!). Räntorna kan vara skyhöga, och lånen går oftast till andra saker än nystartade småföretag: konsumtion, dagliga livsnödvändigheter, återbetalning på tidigare lån ... . Ibland går det bra och krediterna får det förväntade utfallet, men får man tro den här kritiken är detta snarare undantagsfall.
För en del år sedan var det en peruansk ekonom som var i ropet i liberala kretsar. Han menade att att om sluminvånare fick äganderätt till sina hus kunde dessa fungera som kapital (om jag fick det hela rätt berättat för mig) och med det kapitalet kunde man börja utveckla sin privatekonomi. Jag tror att bolånekraschen i USA kan ha påverkat synen på hur mycket värde det ligger i dåligt byggda hus. Men det är, liksom mikrokrediterna, exempel på hur liberaler letar efter alla tänkbara halmstrån, utom att "omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen".
----
PS. Ockrare är kanske en av de värsta orsakerna till att mängder av människor lever i elände, som skuldslavar för livet, i länder i Tredje världen. Och det fattar ju småbönderna själva. Har ett minne av att jag läste om ett bondeuppror i dåvarande Östpakistan (nuvarande Bangla Desh). Det kanske var på sextiotalet. Bönderna marscherade mot huvudstaden, och på vägen dit brände de inte bara upp ockrarnas skuldsedlar, utan även ockrarna själva. Där kan man snacka om hat, detta a propås någon fånig nutida svensk debatt om 'klasshat'! DS
4 kommentarer:
Ja, det är fascinerande hur man ganska länge nu kunnat sälja folk på att lån är hjälp till den man lånar till. Det är så det funkar mellan människor, jag lånar dig en hundring och får tillbaka en hundring när du har pengar. Då är lån en hjälp, men det är inte precis så dessa lån som framhållits som en sorts hjälp fungerar. Det handlar om att den som lånar ut skall tjäna sig en hacka på den som för tillfället har det knackigt i ekonomin, det är en opportunistisk utsugare. Skulle jag låna ut 100 spänn till kompisen och vilja ha tillbaka den på ett exakt datum plus 100 spänn i räntor och administrativa avgifter annars vill jag ha dubbla det till ett något senare datum, då skulle inte den som får låna hundringen se mig som deras vän. Ingen utomstående skulle säga att jag hjälper personen, alla utomstående skulle se mig för den äckliga ockrare jag är.
Men media, politiker och mängder med folk har fått för sig att dessa opportunistiska utsugare är folk som hjälper människor. När det är den äckligaste sorts människa man kan tänka sig. Att elda upp dessa avskräden till människor är kan hända att gå för långt, men jag tänker inte fälla en tår över dem. De dödar med matematik i långt större utsträckning och det är det nedrigaste och fegaste sättet att döda på.
Jag har en känsla av att ockrare på exempelvis den indiska landsbygden ligger mycket högt på vidrighets-index. Parasiter av värsta slag. Inte undra på att de är hatade.
Denna sorts låtsashjälp drar till sig parasiter snabbare än snabbt och den unkna opportunismen är inbyggd.
Här ges det gott om tid att göda sig på andra under falsk förespegling att man gör något väldigt godhjärtat. "Godhjärtade" brukar ju inte vara de första att syna liksom de allra fattigas vittnesmål inte är de första att lyssna till.
Det gäller att se upp för diverse så kallade NGO med höga PR-anslag och feta löner och arvoden till direktörerna (samtidigt som gratis-idealister sliter på basnivån). Ibland har väl hjälporganisationernas uppträdande varit rent pinsamt när de sprungit i vägen för varandra och nära nog trampat ned dem som skall hjälpas. Och inom mikrolånebranschen förefaller det inte vara mycket bättre.
Skicka en kommentar