Vad får man säga nu?

Vem är terrorist? En uppslagsbok från 1945 (NKI-skolans lilla uppslagsbok, jag har den inte framför mig utan citerar ur minnet) säger att det var ett tyskt hatord för motståndsmän i de ockuperade områdena. De kallades också konsekvent "kommunister". Klart besked således. Gör du aktivt motstånd mot nazistiska ockupanter är du terrorist och kommunist, och allt är lika illa!

Finns det någon anledning att tro att läget är annorlunda idag? Väpnade motståndsrörelser och kamp mot ockupanter pågår på flera håll i världen, och trots att ockupanterna kommer från "den västerländska civilisationen" finns det också människor i ockupantstaterna som ger sitt stöd till motståndet. Det kan vara sådana som kommer därifrån och vill hjälpa sina hemländer. Det kan vara vanliga europeer och amerikaner också … tänk på vietnamrörelsen, en av de viktigaste solidaritetsrörelser vi haft i Sverige - hade inte den riskerats att klassas om terroristisk i dagens läge? Visserligen var det USA som invaderade Vietnam och tillsatte quislingregimer i landets södra del, inte vietnameser som for över Stilla havet och angrep USA, men det tror jag spelar mindre roll.

Se på definitionen i NKI-skolans uppslagsbok: är du motståndsman är du terrorist. Ockupanten bestämmer definitionen, eller hur? För vi kan väl inte låta somalier, palestinier, irakier eller andra själva få bestämma vad som är terrorism och vad som är motstånd? Idag är det farligt för somalier att stödja motståndet på hemmaplan, till och med att skicka hem pengar till sina släktingar. Kommer man att ge sig på gammelsvenskar i nästa steg? Här krävs det vaksamhet från opinonen.

Aftonbladet skriver om det här i dagens ledare, under rubriken Vad får man säga nu? Aftonbladet skriver:

Regeringen har sagt ja till EU:s nya regler mot terrorism … . Det ändrade rambeslutet innebär bland annat att ”offentliga uppmaningar till terrorism” blir brottsliga. Detsamma gäller ”rekrytering och utbildning” för terrorism.

Begreppen är luddiga. Vad betyder det att uppmana till terrorism?

Tja, för att riktigt skrämmas kommer nog de riktiga terroristerna vara suddiga i början. Med ett oklart men reellt hot kanske man kan skrämma en del folk från att ens uttala sig (att avstå från sin demokratiska rätt att yttra sig) vilket säkert kan vara ett mål i sig. I Danmark har man försökt slå ner stöd till PFLP och FARC via domstolar, så där har man kommit längre än i Sverige.

Ta Danmark som exempel: om jag hävdar att danska partisaner gör rätt i att likvidera misstänkta förrädare och samarbetsmän med tyskarna, är jag då med om att uppmana till terrorism?

På lång sikt tror jag det här kommer att misslyckas. Gårdagens terrorister blir morgondagens premiärministrar, dagens terroristbekämpare hamnar förhoppningsvis på institutioner som tar hand om den sortens folk.

PS. Tryggve Bratteli, senare norsk statsminister, hamnade som motståndsman i ett tyskt läger under kriget och överlevde med knapp marginal. Han var väl terrorist, va? Och Nelson Mandela, och Jomo Kenyatta och ... DS

Skall man vara nostalgisk nu då?

Rubriken är en retorisk fråga, alltså en fråga som den frågande själv svarar på. Mitt svar är NÄ!

Det handlar naturligtvis om 1968. Den som var i övre tonåren då kunde naturligtvis inte undgå att ta intryck av dessa stormiga år. Men så förbaskat entydigt revolutionärt var det inte, det fanns ju reaktionärer också. Plus en massa folk som inte fattade vad som hände, bara att det var något som hände, och att luften för en tid blev lite lättare att andas innan frihetens dörr åter sparkades igen. För att få lite perspektiv på saken: den ungdom som kom i rörelse 68 var i stort sett född på 1940-talet. Föräldragenerationen var född på 1910-talet och hade alltså formats omkring 1920 av en ännu äldre generation från 1870-1880-talen. Fundera lite på hur ett land som Sverige hann ändras mellan 1900 och 1970, och vad det kunde göra med människorna här! Fundera också på hur mycket tankegods från det förindustriella samhället som ännu hängde kvar in i de expansiva "gyllene åren" (som började ta slut i slutet av 60-talet)!

Det här är också sextiotalet - flower power med Thore Skogman.

Jag känner mig inte särskilt nostalgisk just för 1968. Jag såg nyss några musikvideos från den tiden ungefär (via inlägg hos bloggaren C-logg) och blev ännu mindre nostalgisk. Det var mycket skräp förr också. - Det räcker med att konstatera att året existerade och att några historiskt viktiga saker hände just då. Jag var inte med om någon kårhusockupation. Däremot gick jag förbi utanför och tittade. Eventuellt hängde en röd fana ut genom ett fönster och någon polis stod vid avspärrningarna och hängde medan några människor diskuterade. Någon var upprörd för att någon annan fått tvåhundratusen för forskning om gamla spannmålsmått. Multiplicera med sex eller sju för att komma fram till vad 200.000 kronor 1968 motsvarar i dagens penningvärde.

Inte var jag med om några demonstrationer heller. Jag satt väl mest och läste och försökte sätta mig in i vad som hände världen runt, men det hade jag ju gjort i bortåt tio års tid vid det laget. Jag gick förbi Kungsträdgården när folk satt där i almarna för att försöka hindra att de fälldes. Det var en ljummen natt i maj. Jaja, det var en speciell känsla, men var den pågående revolutionen skulle leda till (och vem som skulle leda den) var sannerligen inte klart. Och så var det ju vår, studentexamen var klar, livet stod därute och väntade på en ... .

I själva verket hände mycket både före och efter 1968. 1967 exempelvis, med militärkuppen i Grekland. Och med ens fanns det TVÅ öppna diktaturer som medlemmar i NATO. Den gamla förkrigsdiktaturen i Portugal var ju en av NATO:s grundare - så mycket var pratet om försvar av demokratin värt!. Att ett flertal grundare var koloniala förtryckare brukar också glömmas bort, men det var den sortens folk som satt i ledningen i flera stater i Europa, och i USA, när den stora explosionen kom 1968.

"Pragvåren" 1968 glöms ibland i det här sammanhanget, men liksom Ungern 1956 torde den ha skapat svåra olustkänslor hos ledarna i väst. En folkligt stödd socialism mitt i Europa var vad man minst av allt ville ha, och den sovjetiska invasionen torde ha varit välkommen. När man talar om följderna av 68 är solidaritetsrörelserna en viktig aspekt, och jag skrev för länge sedan en bloggpost just om solidaritetsrörelsen för Tjeckoslovakien. Borgarna vill nog inte minnas den heller. Ungefär vid den tiden hade Sovjetunionen också definitivt förvandlats från revolutionär inspiration till ett alltmer stagnerat tillstånd, som en slocknande vulkan. Visserligen hade man varit först med det mesta i rymden, men det räckte liksom inte när omvärlden förändrades och man inte hängde med längre.

Den första mikroprocessorn, utsläppt i frihet från Intel 1971. Och så började den omvälvning som ledde fram till att jag kan sitta och skriva det här ...

TV hade slagit igenom i Sverige i början av sextiotalet. Vi drogs allt djupare in i mediesamhället, det som jag kallat "McLuhan-sfären". Världen trampade in i våra hem på ett tydligare sätt än tidigare. Ännu var det inte riktigt McLuhans "globala by", men man kunde se dess konturer vid horisonten. Ett par år efter 1968 presenterades den första mikroprocessorn, och resten är, som man säger, historia. 1968 års aktivist fick veva fram sina flygblad ur en slaskig stencilapparat eller hade i bästa fall tillgång till en hygglig offset-press. Vilka resurser som finns idag, och vilken räckvidd de har, det vet vi. Dagens motsvarigheter till FNL har naturligtvis en snygg hemsida på nätet.

Att vara medveten om historien är en sak, att vägra att gräva ned sig och behärskas av den är en annan - det är väl därför en del knäppisar tycker jag är "historielös". Men det struntar jag i. Leve parollen: "Vägra falsk nostalgi!"