När blir det revolution?

När blir det revolution? En del kanske går och funderar på den saken bland annat med tanke på den grekiska krisen. Vare utspel av regeringen möts av demonstrationer i massomfattning.

Så konstig som situationen är i Europa för närvarande är det förmodligen kontrarevolutionärer som går och gruvar sig för framtiden snarare än revolutionärer som borde ha vissa förhoppningar på densamma framtid. Men här kommer ett försök till analys av en som var med. Vi kan kalla det ett stycke koncentrerad sociologi.

Oppression alone, no matter how great, does not always give rise to a revolutionary situation in a country. In most cases it is not enough for revolution that the lower classes should not want to live in the old way. It is also necessary that the upper classes should be unable to rule and govern in the old way.

Det var den revolutionäre socialdemokraten Lenin som skrev det här 1913 (tack till Röda Verb som uppmärksammade mig om det, hela texten hittar man här). Han utvärderade 1 maj det året i Ryssland. Det var ett stort uppsving för arbetarrörelsen. Kanske den ryska revolutionen hade kommit strax därpå om inte Första världskriget brutit ut och förlamat all politisk verksamhet för några år framåt.

Hur som helst, här har vi en nyckelfras: Det är också nödvändigt att överklasserna skall vara oförmögna att styra och härska på det gamla sättet. Och vidare:

Neither the oppression of the lower classes nor a crisis among the upper classes can cause a revolution; they can only cause the decay of a country, unless that country has a revolutionary class capable of transforming the passive state of oppression into an active state of revolt and insurrection.

Jag gissar att med lite omformuleringar skulle det här kunna passas in i vilken lärobok som helst om organisationsteori. Om ledningen är splittrad, börjar få svårt med resurser och inte vet vad den skall göra kommer den att riskera att falla sönder om det också finns en stark och trovärdig opposition, det är väl ungefär budskapet.

Förmågan att visa på framtidsalternativ bortom den där rådlösa ledningen kommer att ge oppositionen extra dragkraft. I det ögonblick den sittande styrelsen förlorar kraften att påtvinga resten av organisationen sin syn på hur saker skall skötas (och kanske i sin desperation griper till övervåld) håller falluckan på att öppnas under dess fötter. "Man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem", för att citera ett uttalande från franska revolutionen. Eller för att (ur minnet) citera Tegnér: "Vad våldet må skörda är flyktigt och kort/ det dör som en stormvind i öknen bort."

Sett ur den synvinkeln kan det uppstå intressanta situationer i flera länder i Europa. Den härskande eliten, vare sig det är nationella politiker eller i EU, eller storkapitalet, har bidragit till att den ekonomiska krisen kunnat slå hårt. Man har sedan närmast i desperation tillgripit åtgärder som en äldre svensk kanske skulle kalla "Döbelnsmedicin".

(Detta efter den svenske fältherren von Döbeln som var sjuk under kriget mot Ryssland 1808-1809. För att piggna till fick han en medicin som först gjorde att han kände sig bättre, men som sedan skulle göra honom sämre igen. Ett vulgärare nutida sätt att uttrycka samma sak är att jämföra med att pinka i byxorna. Först är det varmt och skönt, men sedan blir det kallt och otrevligt.)

Att köpa ut fallfärdiga banker och subventionera storföretag på ruinens brant, och göra det med pengar som lånas upp och skall betalas tillbaka (av folket) med feta räntor - det är just den sorts medicin som botar för stunden men kan orsaka elände längre fram. För om dessa krispaket misslyckas finns det knappast några fungerande verktyg kvar i regeringarnas och EU:s ekonomisk-politiska verktygslåda. I alla fall inte inom ramen för det här samhällssystemet. Man kanske kan köra med lite fascism i stället, och/eller krig?

I Grekland ser man redan resultatet av krisen, och länder som Portugal och Storbritannien är på den vägen också. Kriserna i de offentliga finanserna (som ju orsakats av kriser på den privata sidan) försöker politikerna och kapitalet lasta över på folkmajoriteten. Enorma nedskärningar hotar medan bonusgubbarna i alla länder fortsätter bada i pengar. Om folket tar emot snytingarna kan den gamla regimen tuffa på ett tag till. Men om tillräckligt många säger "nu är det nog, det här går vi inte med på!" kommer läget att bli annat. Parollen "vi betalar inte eran kris!" är verkligen ett hot mot det nuvarande systemet.

Vilka organiserade krafter av någon storleksordning finns då för att organisera motstånd? - I Grekland och Portugal finns ganska stora kommunistiska partier som är lätt fossiliserade fortsättningar på de gamla moskvapartierna. Kanske de och resterna av facket kan vitaliseras genom en rejäl kris och massaktioner.

För engländarna ser det mörkare ut. Den radikala flygeln är såväl splittrad som svag. Marx tänkte sig att England skulle vara det första landet som mognade till revolution. Det mognade, blev övermoget, och nu verkar det snarare ruttna bort om inte något radikalt händer. (Radikalt åt vänster alltså, högerradikalismen blomstrar som vanligt i det här läget.)

Vi får nog anledning att fortsätta diskutera det här, aspekterna är många.

Skall man vara nostalgisk nu då?

Rubriken är en retorisk fråga, alltså en fråga som den frågande själv svarar på. Mitt svar är NÄ!

Det handlar naturligtvis om 1968. Den som var i övre tonåren då kunde naturligtvis inte undgå att ta intryck av dessa stormiga år. Men så förbaskat entydigt revolutionärt var det inte, det fanns ju reaktionärer också. Plus en massa folk som inte fattade vad som hände, bara att det var något som hände, och att luften för en tid blev lite lättare att andas innan frihetens dörr åter sparkades igen. För att få lite perspektiv på saken: den ungdom som kom i rörelse 68 var i stort sett född på 1940-talet. Föräldragenerationen var född på 1910-talet och hade alltså formats omkring 1920 av en ännu äldre generation från 1870-1880-talen. Fundera lite på hur ett land som Sverige hann ändras mellan 1900 och 1970, och vad det kunde göra med människorna här! Fundera också på hur mycket tankegods från det förindustriella samhället som ännu hängde kvar in i de expansiva "gyllene åren" (som började ta slut i slutet av 60-talet)!

Det här är också sextiotalet - flower power med Thore Skogman.

Jag känner mig inte särskilt nostalgisk just för 1968. Jag såg nyss några musikvideos från den tiden ungefär (via inlägg hos bloggaren C-logg) och blev ännu mindre nostalgisk. Det var mycket skräp förr också. - Det räcker med att konstatera att året existerade och att några historiskt viktiga saker hände just då. Jag var inte med om någon kårhusockupation. Däremot gick jag förbi utanför och tittade. Eventuellt hängde en röd fana ut genom ett fönster och någon polis stod vid avspärrningarna och hängde medan några människor diskuterade. Någon var upprörd för att någon annan fått tvåhundratusen för forskning om gamla spannmålsmått. Multiplicera med sex eller sju för att komma fram till vad 200.000 kronor 1968 motsvarar i dagens penningvärde.

Inte var jag med om några demonstrationer heller. Jag satt väl mest och läste och försökte sätta mig in i vad som hände världen runt, men det hade jag ju gjort i bortåt tio års tid vid det laget. Jag gick förbi Kungsträdgården när folk satt där i almarna för att försöka hindra att de fälldes. Det var en ljummen natt i maj. Jaja, det var en speciell känsla, men var den pågående revolutionen skulle leda till (och vem som skulle leda den) var sannerligen inte klart. Och så var det ju vår, studentexamen var klar, livet stod därute och väntade på en ... .

I själva verket hände mycket både före och efter 1968. 1967 exempelvis, med militärkuppen i Grekland. Och med ens fanns det TVÅ öppna diktaturer som medlemmar i NATO. Den gamla förkrigsdiktaturen i Portugal var ju en av NATO:s grundare - så mycket var pratet om försvar av demokratin värt!. Att ett flertal grundare var koloniala förtryckare brukar också glömmas bort, men det var den sortens folk som satt i ledningen i flera stater i Europa, och i USA, när den stora explosionen kom 1968.

"Pragvåren" 1968 glöms ibland i det här sammanhanget, men liksom Ungern 1956 torde den ha skapat svåra olustkänslor hos ledarna i väst. En folkligt stödd socialism mitt i Europa var vad man minst av allt ville ha, och den sovjetiska invasionen torde ha varit välkommen. När man talar om följderna av 68 är solidaritetsrörelserna en viktig aspekt, och jag skrev för länge sedan en bloggpost just om solidaritetsrörelsen för Tjeckoslovakien. Borgarna vill nog inte minnas den heller. Ungefär vid den tiden hade Sovjetunionen också definitivt förvandlats från revolutionär inspiration till ett alltmer stagnerat tillstånd, som en slocknande vulkan. Visserligen hade man varit först med det mesta i rymden, men det räckte liksom inte när omvärlden förändrades och man inte hängde med längre.

Den första mikroprocessorn, utsläppt i frihet från Intel 1971. Och så började den omvälvning som ledde fram till att jag kan sitta och skriva det här ...

TV hade slagit igenom i Sverige i början av sextiotalet. Vi drogs allt djupare in i mediesamhället, det som jag kallat "McLuhan-sfären". Världen trampade in i våra hem på ett tydligare sätt än tidigare. Ännu var det inte riktigt McLuhans "globala by", men man kunde se dess konturer vid horisonten. Ett par år efter 1968 presenterades den första mikroprocessorn, och resten är, som man säger, historia. 1968 års aktivist fick veva fram sina flygblad ur en slaskig stencilapparat eller hade i bästa fall tillgång till en hygglig offset-press. Vilka resurser som finns idag, och vilken räckvidd de har, det vet vi. Dagens motsvarigheter till FNL har naturligtvis en snygg hemsida på nätet.

Att vara medveten om historien är en sak, att vägra att gräva ned sig och behärskas av den är en annan - det är väl därför en del knäppisar tycker jag är "historielös". Men det struntar jag i. Leve parollen: "Vägra falsk nostalgi!"

Varför Open Access?

Bloggaren Biology and Politics skrev för ett tag sedan om open-access publishing. Det har han gjort förut, och det är ett intressant ämne för alla som sitter och spanar på datorskärmen efter information från forskarvärlden. Ibland gäller det till och med liv och död, som i det inlägget jag just hänvisat till. Ibland är det mindre allvarligt, men grunden i det hela är att om man har tillgång till en dator som är uppkopplad till World Wide Web kan man också läsa många vetenskapliga publikationer på nätet.

Vad är det för bra med att vetenskapliga tidningar och forskningsresultat finns tillgängliga på nätet utan kostnad? Räcker det inte med att man kan läsa Aftonbladet och Expressen på nätet (nej, kasta inte saker på mig, jag bara skämtade!). Det kan vara enorm hjälp, särskilt för folk som sitter långt borta från universitetsbibliotek eller under besvärliga ekonomiska förhållanden - att prenumerera på vetenskapliga publikationer är ofta dyrt. Dessutom har dessa tidningar ofta tryck- och distributionstider som är ruskigt långa. Men i datorvärlden går det med ljusets hastighet. Och man kan sitta mitt inne i den rikaste världens metropoler men ändå ha svårt att få fram information om olika saker - tills man rätt vad det är når fram till dem via sin dator!

Här är ett exempel som kom för mig när jag läste Historisk Tidskrift nr 4/2007, den svenska historiska forskningens flaggskepp. Där berättades om Portugal. Det är nog inte så många som just vill studera Portugals historia, varken i eller utanför landet. Men nu finns det en sedan några år en elektroniskt publicerad tidskrift på nätet som kallas e-JHP: e-Journal of Portuguese History.

Och vad är nu bra med detta? - Här är en gissning: I själva verket är tusentals människor intresserad av olika aspekter av portugisisk historia, men de är spridda över hela världen och har ingen inbördes kontakt. Nu har de tillgång till en tidning och adresser till en rad forskare. Kontakter och relationer kan upprättas, och därmed kan nya processer komma igång. Ensamma individer förvandlas till en kunskapshungrig och kunskapsutvecklande massa tack vare elektroniska resurser som e-JHP.

Jag "bläddrade" lite och hittade bland annat artiklar om den gamla kända jordbävningen i Lissabon, medeltida riddarordnar under reconquistans tid på Iberiska halvön, diplomatisk historia, kommunistpartiets inställning till kolonialismen - kort sagt en normal blandning för en historisk tidskrift. Det finns alltid utsikter att det här kommer att orsaka nya aktiviteter bland nya läsare runt om i världen. Studenter och forskare långt bort från Portugal kan hitta något som de vill spinna vidare på, någon detalj i den portugisiska historien de skulle vilja utforska (kanske någon svensk vill studera svensk-portugisiska relationer under svensk stormaktstid exempelvis). Folk blir inspirerade, forskar, och jobbar fram ny kunskap som ger vidare inspiration etc etc.

Översätt det här till nästan vilket litet forskningsområdet som helst, knyppling, mykologi eller diabetesforskning. När möjligheterna sprids över hela globen kan enskilda individer som är helt oväsentliga i isolerat tillstånd dras in i större nätverk, bli betydelsefulla och delaktiga i att utveckla något större. Summan av 1+1 kan bli större än 2. Open access gör att den vetenskapliga revolutionen tar ett nytt språng framåt. Och det behöver inte vara en enkelriktad trafik. Med datorns hjälp kan forskare i Sverige se vad pakistanska kollegor skriver i olika ämnen. Och information som sprids har ju också en klart demokratisk dimension. Man måste veta för att kunna vilja rätt saker.

Jag hittade en portal som listar massvis av öppna tidskrifter här. Det mesta jag såg var på engelska men även andra språk förekom.

Harvarduniversitetet är på väg att lägga ut sin forskning på nätet. Det rör sig inte om något skräp, utan normal standard där artiklarna har granskats av andra forskare.

En blogg som behandlar Open Access fann jag här.

För en del år sedan hölls en konferens om Open Access och den utmynnade i en deklaration man kan hitta här.


För att återgå till Biology and Politics - han är synnerligen inblandad i nättidningen PloS som jag nämnt tidigare någon gång. De flesta artiklarna är för mig svår - eller obegripliga, men ibland kommer det saker som väcker uppmärksamhet i bredare kretsar. Som det där med små människor i Asien, med knatten man upptäckte på Flores och där olika vetenskapliga grupper käftar om huruvida det är en nyupptäckt människoras eller sjukliga eller degenererade stackare. Nu har PloS en artikel om små människor på Palau i Mikronesien. Jag utgår från att paleontologer Jorden runt kastar sig över denna rapport. Och så avslutar jag det hela med en bild av ett käkben från en av Palau-knattarna, tagen från denna öppna artikel:

Frihandel till varje pris?

En artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag (som jag inte hittar på nätet) har rubriken "Afrikansk oro inför nytt handelsavtal med EU". Afrikanerna har givetvis anledning att vara oroliga när stora rika EU kommer och dikterar hur handeln skall drivas. Kom ihåg att Sverige är med i EU, så blir det skit av det här avtalet så stänker det på oss också. Sydafrika och Namibia har för övrigt hoppat av förhandlingarna om det nya avtalet som skall gälla från nyår.

Varför är afrikaner oroliga? Enligt gällande ekonomisk vidskepelse är det ju bra med frihandel, det tjänar alla parter på. Alla som läst handelsteori känner till detta. Det var den engelske tänkaren David Ricardo som i början av 1800-talet kom på att om länder specialiserar sig på vad man är bäst på att producera, och sedan handlar med varandra, kommer det att bli mycket mer varor än om alla skall göra allt på hemmaplan. Svenskarna Heckscher och Ohlin utvecklade sedan frihandelsteorin ytterligare.

Delvis stämmer teorin, men det finns allvarliga avigsidor. Enligt Ricardo skulle Portugal koncentrera sig på vin och England på textiler. Detta gjorde dock att Portugal fastnade i lågteknologisk jordbruksproduktion medan England via sina tidiga textilfabriker kunde samla ihop sig till den industriella revolutionen. Portugal blev ett av Europas fattigaste länder trots tidigare välstånd, England blev rikt.

Och det verkar vara ungefär det som man håller på med igen. En dam i eko-jordbruksbranschen i Uganda, exportör till EU, får berätta om hur hon ser på saken. Hon pekar på risken att subventionerade EU-produkter strömmar in i Afrika och slår ut de lokala producenterna som inte kan konkurrera på dessa villkor. EU har de starka industrierna medan Afrika har ett jordbruk som inte är starkt nog att mäta sig med bidragsdopade bönder i Europa och Nordamerika. EU är den starka parten och kan diktera handelsavtalet så att det är man själv som tjänar mest på det.

Men det är väl bra om afrikanerna inriktar sig på att producera agrara produkter? - Det är det om de därmed kan försörja sig själv och slipper import, men ett tungt problem för jordbruket är att det kommer att se ut som den enkla liberala modellen man kan läsa om i vanliga nationalekonomiska läroböcker. Den innebär att det finns massor av producenter som alla gör varor som är i stort sett identiska och där priserna de kan få ut kommer att ligga väldigt nära produktionskostnaderna. Ibland blir det ren förlust. I bästa fall går det åtminstone ihop så pass att det går att fortsätta ett tag till. Några större vinster för att bygga ut verksamheten, eller för sociala investeringar, kommer det inte att bli för producenterna, i detta fall afrikanska småbönder. I artikeln framkommer att det finns risker att småodlare inte längre kommer att ha råd att sätta sina barn i skola om det här avtalet genomförs. Med andra ord blir handel på dessa villkor inte hjälp utan stjälp om det nu är utveckling man eftersträvar.

Det vore rimligare om Afrika kunde göra som Europa och USA tidigare, nämligen bygga upp sina ekonomier bakom tullmurar tills de är starka nog att möta konkurrensen på jämlika villkor.

Den gamle ekonomen John Kenneth Galbraith berättade om bönder i USA som levde under sådana villkor under depressionen på 1930-talet - de var desperata och på gränsen till revolution. Hans slutsats var att den liberala modellen med perfekt konkurrens ser bra ut i läroböckernas värld, men ute i levande livet vill folk inte ha den. Och i fallet EU och Afrika är det ju den svagare parten som antas vara liberal och frihandlare medan EU står med sina statsbetalda bönder och jättestora stenrika industrier som stöds av såväl EU-byråkratin som de olika staterna. Det kan aldrig bli jämlik handel på de villkoren.

Kionga - vart tog det vägen?

När jag var liten och läste frimärkskataloger lärde jag mig en del om världen, geografi, politik, kultur, ekonomi, natur etc. Trevligt, och lättsammare än folkskolans lektioner.

Inget frimärksland var för stort eller litet att strunta i, och tillfälliga små områden var särskilt roliga. Ta Kionga exempelvis. Det var ett litet område i Tyska Ostafrika (nuvarande Tanzania) strax söder om Rovumafloden. Anledningen till att det kom ett frimärke från "Kionga" är att området var det enda som Portugal fick som tack för deltagandet i Första världskriget. Nästan ingenting, alltså. Det rör sig om en enda frimärksserie av äldre portugisiska frimärken med påtrycket "Kionga", utgiven 1916.

Jag har sökt lite på nätet och hittat följande notis från:

Deutsches Kolonial-Lexikon (1920), Band II, S. 303

Kionga, Ort an der K.bucht in Deutsch-Ostafrika, die zwischen der Mündung des Rowuma und der portugiesisch-deutschen Grenze am Kap Delgado liegt. K. hat wenig Dampfer- und einigen Dhauverkehr.

Men 1920 hade Tyskland förlorat sina tropiska kolonier. England och Frankrike tog det mesta, Portugal fick den här lilla landplätten. Undrar om lokalbefolkningens synpunkter på det här någonsin beaktades. Man kan väl tvivla på det.

Jag använde en söktjänst men hittade inte Kionga på dagens kartor. Men problemet löstes i alla fall, stället heter numera Quionga. Har ringat in det på kartan ovan. Det "stora blå" på kartan är Indiska oceanen, det "lilla blå" är gränsfloden mellan Mozambique och Tanzania. Tittade i portugisiska Wikipedia. Förstår inte mycket, men det verkar vara namnet inte bara på en bosättning utan också en ö. Till slut fann jag en bild på det berömda (?) frimärket också. Det är lite svårt att se, men nedtill finns ett rött påtryck som talar om att märket gällde för Kionga.