Tänk om man hittar Aristoteles bibliotek!

Detta har inget i med följande inlägg att göra, tror jag

Är det Alexander den stores grav som hittats i Amfipolis i norra Grekland? Vi har inget svar på det ännu och arkeologerna gräver - och var det inte så att Alexander begravdes i Egypten?

Nåja, någon har fått en övermåttan stor grav på 300-talet före vår tideräkning, det kan vara någon med anknytning till Alexanders familj ... eller någon annan. Spekulationer har förekommit om att det kunde röra sig om Aristoteles, men jag har inte sett några tyngre argument för detta. Det är klart, han var ju en av historiens största filosofer och forskare, grundläggare av ett otal vetenskaper, men var det skäl nog till en jättegrav värdig en storpamp?

Men det vore ju väldigt roligt om det var Aristoteles, begravd med sitt bibliotek. Tänk om arkeologerna kunde plocka fram bokrullar i mängder med alla hans kända och okända verk i originalversion, och skrifter av andra filosofer och författare från det antika Grekland. Ibland kända in i vår tid men kanske bara i fragment, eller av upphovsmän/kvinnor som idag är helt bortglömda. Ta den klassiska poetissan Sapho - namnet är känt, det finns ett fåtal dikter av henne kvar helt eller i fragment, men om man kunde få fram en hel bok med kompletta dikter! Eller om vi tar Platons dialoger: äktheten för några av dem är omtvistade, kanske Aristoteles bibliotek innehöll de verkliga dialogerna. För att inte tala om skrifter av mindre kände filosofer, som de utskällda sofisterna, eller de tidiga joniska naturfilosoferna eller tänkare i den pythagoreiska skolan.

Ja, detta är ju en dröm som knappast lär uppfyllas, men drömma är väl tillåtet ändå!

Ondska? Nja ...?

I Aftonlövet skriver Jan Myrdal om Afghanistan. Han reste ju där redan i slutet av femtiotalet och skrev om det i Kulturers korsväg - en av de första böckerna jag läste när det blev dags att kliva upp på bibliotekets vuxenavdelning och börja låna där för många år sedan. Var det 1965? Bakgrundskunskaperna är det alltså inte mycket att klaga på. (Man kan ju däremot klaga på mupp-nivån hos vissa av kommentarerna till hans artikel!)

Artikeln kommer rätt i tiden. De senaste dagarna har svenskar beskjutits, okänt av vem eller vilka. "Säkerhetsläget" påstås "försämras" i allt större delar av Afghanistan. Det är osäkert om presidentval kan hållas och folk i allmänhet verkar inte glada över mängden dödade civilpersoner. De som är glada över ockupationsstyrkorna verkar heller inte vara någon förkrossande majoritet direkt. Som det är varit förut är budskapet klart: "Stick iväg godvilligt, lushundar, annars hjälper vi er på traven!" Samtidigt håller den gamla svenska försvarsmakten slutgiltigt på att avlida för att ersättas av betalda slagskämpar. Sådana som mot ersättning gärna springer omkring i fjärran land på egendomliga uppdrag.

Myrdal skriver:

Till och med en svensk politiker borde inse att man inte kan frälsa folk med k-pist. I synnerhet inte ett folk som i århundraden – ja sedan perserrike och guptavälde – slagits mot varje utländsk ockupant. Om våra politiker blott handlat av okunnighet och inte av ond nykolonial girighet borde de kunnat läsa på.

Här är långa perspektiv: perserriket blev stormakt på 500-talet före vår tideräknings början, och guptariket i norra Indien var stormakt på 200-talet. På den tiden fanns fortfarande avkomlingar efter Alexander den stores grekiska erövrare kvar i Afghanistan och Centralasien. Myrdal fortsätter:

...jag tror inte att dessa demokratispridande nordamerikaner och européer är okunniga. Sådan okunnighet vore otrolig. Det måste vara direkt ondska med i spelet nu som förr. Och girighet.

Det är väl här resonemanget blir lite luddigt hit & dit. Ondska ... och girighet ...

Ondska är en moralisk kategori: man gör fel trots att man vet, eller borde veta, att man handlar på ett felaktigt och skadligt sätt (så uppfattar jag det i alla fall).

Girighet kan kanske vara ondska i den meningen, men jag tror att det faktiskt mer handlar om överdrivet kalkylerande om hur man skall tjäna bäst på en viss handling - med andra ord hur man skall göra mest "rätt". När svenska politiker hänger USA:s världskrigare i rockskörten handlar det om vad man tror att man skall tjäna på. Dels politikerna själva, dels deras uppvaktning av näringslivets män. Vi kan vi få leverera fina bomber exempelvis. Att vanliga oskyldiga människor runtomkring sprängs i bitar spelar ingen roll. Man kan verka lite klädsamt ledsen när media kommer och frågar, men inte bryr sig Reinfeldt eller Sahlin om att några afghanska fattiglappar (eller för all del palestinier, libaneser, irakier eller vad som råkar komma iväg) förvandlas till några blodiga slafsor. Sådant ingår i kalkylen för att "göra rätt".

Hur bevarar man ett imperium?

Vad skall man ha ett imperium till? Det har en tendens att på sikt kosta mer än vad det smakar, och dessutom kan det få ett tråkigt slut. Alla imperier har förr eller senare fallit samman så prognosen för eventuella nya försök i den vägen ser inte bra ut. Men det finns folk som inte ger upp så lätt.

Tidskriften Mother Jones skriver om ett dokumet som utarbetats av ett gäng inom Pentagon som kallas the Pentagon's Office of Net Assessment (ONA). Det är någon sorts framtidsforskare som försökt lista ut hur USA skall bevara sin imperieställning, och det gör man genom att titta på äldre förebilder: Vad kan man lära av Alexander den stores välde, romarriket, Djingis Khans jätterike och Napoleons kejsardöme? Vad kan man lära sig från dessa gamla väldens metoder?

Den som är lite bevandrad i historia vet ju att Alexanders välde inte överlevde sin grundares död (men i och för sig skapade en högtstående hellenistisk kultur). Napoleon själv överlevde sitt väldes fall – det var kortlivat alltså. Mongolriket som Djingis skapade höll ut under några efterföljare, men mongolerna har ju inget vidare rykte som kulturbärare (vilket kanske inte bekymrar icke-kulturbärarna i Pentagon). Romarriket däremot var ju seglivat – om man räknar med det östromerska riket fanns det i ungefär tvåtusen år, men östrom brukar man bortse ifrån så det fanns väl i ungefär tusen år. Föll ihop gjorde det lik förbaskat. Skälen till detta var flera. Dålig ekonomi, politisk vanskötsel och evinnerliga krig på olika fronter bidrog. - Man kunde helt enkelt dra slutsatsen att ett imperium inte är en god idé, men det har tydligen inte gossarna i Pentagon gjort.

Nu skjuts det intensivt i Georgien. Orsakerna är flera. En viktig faktor är att USA vill ha ett säkert grepp över oljetrafiken från Kaspiska havet, samt baser för en eventuell framtida uppgörelse med Ryssland. Nu stöter alltså två darriga imperier samman i ett oroligt område. Båda har sett bättre dagar och vill återuppliva den gamla glansen – det är inte bra när sådana figurer vill hävda sig. Någon kan tappa huvudet och ta till storsläggan.

Och samtidigt noterar den stora kinesiska draken vad som händer. När de gamla imperiemakterna i Europa slog sönder varandra under Första världskriget – och för säkerhets skull en gång till under det Andra världskriget – klev det nya imperiet USA ut på världsscenen. När USA är på nedgående och Ryssland svagt kan utrymmet för Kina växa. Ur kinesisk synpunkt kanske det inte är helt fel om USA och Ryssland bråkar med varandra och glömmer de asiatiska angelägenheterna för en tid? Då blir det lättare för Kina att återta sin gamla ställning som Mittens rike!

En alternativ linje vore naturligtvis att skrota alla imperiedrömmar, särskilt de som går ut på att behärska världen med väpnad makt. Det skulle frigöra oerhörda resurser som skulle kunna användas på vettigare sätt. Och det mänskliga lidandet skulle bli mindre. Men har man imperiedrömmar väger nog sådana argument ganska lätt.