Femtekolonnare i bloggosfären?

Det finns över tusen USA-baser i omkring 150 länder uppges det här. Exakta siffror verkar vara svårt att plocka fram. Talen är i förändring och en del aktiviteter sker i skymundan bakom hemligstämplar.

Detta med USA:s arkipelag av baser över hela jordklotet är intressant på grund av något som jag fick syn på i lördags strax innan jag stängde av datorn för helgen: ett i raden av ganska egendomliga inlägg om Libyen och Syrien som förekommit på bloggen Det progressiva USA. Jag anser att skribenten trampat över på ett otrevligt sätt tidigare vid flera tillfällen, men nu hoppade han på flera svenska bloggare som har en kritisk hållning till vad som händer i Syrien, nämligen Anders Romelsjö, Motvallsbloggen och Jinge. Jag blev inte klar över syftet. Försöka skrämma kritiker till tystnad, blanda bort korten, eller vad?

Man kan undra vad som ligger bakom när folk som annars verkar ha rätt schyssta åsikter plötsligt brakar ut i terrängen. Det finns några märkliga fall just vad det gäller Libyen och Syrien. För att vara riktigt taskig kan jag fråga så här: om det är så att man utan invändningar godtar, och till och med hyllar att diktaturerna på Arabiska halvön förser påstådd opposition i Libyen och Syrien med pengar och material (och kommandos), kan det tänkas att man själv är redo att ta emot en slant? Är det orimligt att tänka sig att de penningstinna diktatorerna och deras vänner i USA/NATO också försöker köpa upp exempelvis bloggare med pålitlig vänsterprofil för att fungera som femtekolonnare i den anti-imperialistiska kampen? En hel del opinionsbildning pågår ju i bloggosfären, och den kan vara svårare att få grepp på än "main-stream-media" för USA/NATO/Gulfstaterna hur mycket pengar och resurser de än har. Lika väl som det här gänget försöker använda Amnesty och liknande ideella och välrenommerade grupper som fasad kan man ju försöka använda välrenommerade bloggare.

Hur var det nu med baserna? - Jo, Anders Romelsjö hade uppgivit en del antagna siffror om antalet baser och länder varvid Det progressiva USA i snäsig ton tyckte att USA är så öppet att man kan slå upp det verkliga antalet i officiella USAmerikanska sajter. (Och där hävdas det att man skär ner antalet baser - vilket är sant på vissa ställen men inte på andra.) Själv tänker jag på den klassiske USAmerikanske journalisten I. F. Stone som körde med principen att allt som regeringen säger skall betraktas som misstänkt lögn. En sannare version av verkligheten kan man få genom att läsa mängder av material och därmed då och då hitta oavsiktligt utsläppta uppgifter som demolerar de offentliga lögnerna. Och tittar man i artikeln jag refererar till här ovan är det tydligt att det nya bassystem som nu byggs upp inte påminner helt om den äldre modellen med stadslika jättebaser, och därmed får man ändra på uppfattningen om hur en USA-bas ser ut.

Och hur gick det med påhoppen? - Det progressiva USA fick svar på tal och ville inte vara med längre. Inte lika stryktålig som en del av trotskisterna alltså.

Tillägg: en ovana hos Det progressiva USA är konstiga jämförelser med Andra världskriget. Nu skall jag dra en enkel jämförelse får vi se om någon reagerar och begriper hur jag resonerar. Tjeckoslovakien 1938/1939 = Libyen. Polen 1939 (eventuellt) = Syrien. Vad det gäller Polen/Syrien hoppas jag dock att processen kan stoppas innan vi är framme vid 1 september 1939.

Arbetar-rättigheter inget för Amnesty?

Det här kan ses som en komplettering till ett tidigare inlägg med frågetecken om Amnesty International (AI). Ett inlägg på den USAmerikanska bloggen Naked Capitalism nämner tre organisationer som antas kämpa för mänskliga rättigheter men som visar upp en märklig blind fläck: man tar inte upp arbetares rättigheter. AI är en av dessa organisationer. Det kanske inte är en tillfällighet om man antar att det marknadsliberala etablissemanget under de senaste åren trängt in i alla möjliga ideella organisationer för att utnyttja dem för andra syften än de ursprungliga. Marknadsliberaler gillar inte rätt att bilda fackföreningar, att strejka, att ett drägligt uppehälle för alla skall vara en mänsklig rättighet. Däremot kan de larma hur mycket som helst om andra saker som inte ses som något hot mot det marknadsliberala väldet. Ofta/oftast är det goda saker man tar upp, men det gäller att se upp för giftpiller som smygs in bland det goda och att det goda inte får dölja det verkligt otäcka.

Och det är inte säkert att lokala grupper av AI är lika urartade som man verkar vara centralt. Svenska AI har en intressant artikel om Libyen när nu de utländska företagen invaderar, men i likhet med den USAmerikanska organisationen tar man inte upp internationella arbetarrättigheter speciellt vad jag kan se. Kanske man tänker att LO och andra fack sköter den saken?

Man kan knyta ihop det här med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som just nämner rättigheter även för arbetare. Jag skrev en del om deklarationen till dess sextioårsjubileum 2008. Här, här, här kommer de viktiga sociala klausulerna, här. Min hypotes är att om man vill kämpa mot rättsövergrepp och diskriminering så går det knappast att göra om man inte samtidigt tar upp de ekonomiska och sociala frågorna. Det kan vara oförmågan att göra den kopplingen som får en del människorättsorganisationer att uppträda underligt ibland. Men svenska AI har i alla fall fattigdom som en separat och viktig fråga, samt en grupp som arbetar med ekonomiska, sociala och kulturella frågor, ESK. Man gör en intressant notering:

Den som inte har mat för dagen, som har blivit vräkt från sin bostad och inte får vård vid sjukdom har mycket svårt att vara med och påverka samhällsutvecklingen.

Vill personen ändå påverka utvecklingen men möts av "säkerhetsstyrkor" utsända av politiker med föga förståelse för mänskliga rättigheter av ekonomisk och social natur blir det ännu knepigare. Man behöver inte gå till Tredje världen för att hitta svältande, vräkta och  människor utan sjukvård. Man kan börja i USA, där finns en hel del redan.

Konstigt hos Amnesty?

Har fredens vita duva börjat få solkiga fjädrar genom fel umgänge?

Jag har lite minnen av hur Hasse (Alfredsson) & Tage (Danielsson) för många år sedan pratade om och för Amnesty International. En organisation som kämpade för orättvist fängslade, fredligt politiskt arbetande människor. Och detta oavsett var de var inspärrade och hur landets regering såg ut. Följaktligen blev AI utskälld av alla sorters diktatorer.

Nu är det annorlunda, och det är nog ingen tillfällighet att konstiga påståenden om Libyen kom från Amnesty när det var dags för krig där och att man är inne på samma trall vad det gäller Syrien. En anti-imperialistisk blogg meddelar att på AI:s möte i Denver i april var en av huvudtalarna en USA-diplomat som varit inblandad i verksamheten med dödspatruller. Att AI:s högsta ledning innehåller en person som arbetat i USA:s utrikesdepartement borde också bidra till att höja varningsflaggor.

En tidigare hedervärd och hederlig organisation har tagits över av andra intressen. Man är en sorts frontorganisation i det nya kriget. Ställningstagandet blir inte för den fredlige aktivisten utan för de aggressiva makterna. Dan Kotka frågar på sin blogg om det är slutet för Amnesty nu. Det tvivlar jag på.  Leva kan man ju göra även om hedern gått förlorad. Liksom andra tidigare hedervärda organisationer kan man leva vidare om mäktiga intressen vräker in resurser och media ger stöd, men fredens vita klädnad kommer oundvikligen att bli mer och mer solkad av det tvivelaktiga umgänget.

Dödsstraffet på reträtt

Redan Karl Marx gjorde kritiska anmärkningar om dödsstraffet. Hundra år innan detta ville den framstående milanesiske markisen Beccaria minska dess användning till ett minimum, och hyllade Ryssland där dödsstraffet faktiskt under en kort tid var avskaffat. Beccarias bok om rättskipning (Om brott och straff) är fortfarande läsbar, också för att han angriper användandet av tortyr. Det finns ju folk som fortfarande tror att den metoden fungerar ... .

Amnesty International har kommit med sin årliga rapport om stater som dödar sina fångna medborgare efter mer eller mindre trovärdiga processer. Glädjande nog minskar antalet stater som tillämpar dödsstraff. Officiellt har 95 stater helt avskaffat det, i praktiken är det 139. Vitryssland är den enda stat i Europa som har kvar (men inte verkställer) dödsstraff.

Bland de som ännu verkställer dödsstraff utmärker sig särskilt Kina. Samtidigt utmärker sig kineserna för att inte offentliggöra siffrorna, och man kan fråga sig varför: om man å ena sidan tror att dödsstraff är avskräckande, men å andra sidan hemlighåller avrättningar, vad har de då för verkan? För länder som Iran och Irak, samt USA (för att ta några av de större bovarna i det här sammanhanget) är dock antalet känt, liksom för andra länder där det förekommer verkställda domar i mindre omfattning. Här är länk till Amnestys pdf-rapport. Klipp från rapporten:

Known Executions in 2009

Bangladesh (3), Botswana (1), China (+), Egypt (at least 5), Iran (at least 388), Iraq (at least 120), Japan (7), Libya (at least 4), Malaysia (+), North Korea (+), Saudi Arabia (at least 69), Singapore (1), Sudan (at least 9), Syria (at least 8), Thailand (2), USA (52), Viet Nam (at least 9), Yemen (at least 30).

Methods of execution used in 2009 included hanging (Bangladesh, Botswana, Egypt, Iran, Iraq, Japan, North Korea, Malaysia, Singapore, Sudan, Syria), shooting (China, Libya, Syria, Viet Nam, Yemen), beheading (Saudi Arabia), stoning (Iran), electrocution (USA) and lethal injection (China, Thailand and USA).

Ibland är antalet dödade inte känt, och dessutom får man väl tänka på att även länder där det kan förekomma politiska avrättningar också har helt vanliga otäcka brottslingar som enligt den lokala lagstiftningen och opinionen förtjänar att avlivas.

Här är avsnittet om de amerikanska kontinenterna, med detaljsiffror:

Since Cuba stopped carrying out executions in 2003 (commuting the sentences of the majority of death row prisoners), the USA has been the only country in the Americas to carry out executions with the exception of St Kitts and Nevis, which executed one person in 2008.

Fifty-two executions were known to be carried out in the United States as follows: Texas (24), Alabama (6), Ohio (5), Georgia (3), Oklahoma (3), Virginia (3), Florida (2), South Carolina (2), Tennessee (2), Indiana (1), Missouri (1).

Huvuddelen av dödsdomarna verkställda i USA skedde alltså i gamla sydstater, med Texas som värsta exemplet. Hur många oskyldiga har strukit med under årens lopp? Och vem tar ansvar för felaktiga domar - ingen, verkar det. Annars skulle man ju kunna tänka sig att den guvernör som vägrar att underteckna en nådeansökan för en dödsdömd, själv skulle skickas till avrättningsplatsen om det visar sig att någon dödats efter en felaktig dom. Jag undrar om inte George W Bush skulle ligga illa till då?

Ja, detta var alltså dödsstraff där någon sorts rättslig process antas ha föregått dödandet, men sedan har vi ju det mer vanliga förhållandet att folk helt enkelt avlivas av den ena eller andra anledningen för att de har misshagat någon, utan att någon domstol är inblandad.