Foto-fusk

Det finns en nyhetstjänst som heter Ryska Posten och som jag brukar läsa på nätet. Där finns korta notiser om stort och smått som uppdateras någon gång per vecka tror jag. Här är en som berör även Sverige indirekt, men som har generell betydelse för hur bilder används i historieundervisning och propaganda:

En utställning i Sevastopol om den ukrainska svältkatastrofen 1932-33 har väckt skandal. Det har uppdagats att arrangörerna har använt fotografier från ett helt annat sammanhang, tagna av Dorothea Lange, under den amerikanska depressionen 1935-40 för att illustrera vad som påstås vara en medvetet sovjetiskt folkmord på ukrainare. Dessutom har bilder på svältande i Ryssland utgetts för att visa svältande i Ukraina.

Dorothea Lange arbetade för FSA, Farm Security Authority, och hennes bilder finns lätt tillgängliga på webben [kan vara den här sidan som avses, den innehåller mängder av bilder från den stora depressionen i USA]. Av de fyra bilder som föranlett skandalen i Sevastopol visade en fattig amerikansk lantbrukarfamilj på en veranda i Elm Grove, Arkansas, en annan Oklahomabarn som räddas från svält, en tredje ett migrationsläger i Kalifornien och den fjärde bilden är sovjetisk, men tagen i Volga-området 1921.

Det här är inte första gången någon fått för sig att fuska med bilder för att dramatisera påståenden om sovjetiska grymheter. I Sverige har det statliga verket "Forum för levande historia" gjort sig skyldigt till sådana förfalskningar. I ett fall har man skriftligt erkänt detta för Ryska postens redaktör Stefan Lindgren, dock utan att lägga ut några dementier eller rättelser på webben.

Stämmer detta är det verkligen klumpigt men kanske typiskt. Förhoppningsvis leder allt mer fördjupad historisk forskning till att sådana tilltag avslöjas och rensas undan. Jag har bara sporadiskt läst vad som hänt på sovjetforskningen sedan 1990-talet när arkiven började bli tillgängliga, men det har uppenbarligen skett betydande revisioner av beskrivningen såväl av terrorn på 1930-talet som svältkatastroferna och kanske även Andra världskriget. Propagandan, såväl från sovjetisk som antisovjetisk sida, får vika undan för redogörelser av vad som faktiskt hände. Det är bra, i alla fall om man är historiskt intresserad.

Den stora depressionen och dagens värld - några reflexioner

Den stora depressionen bröt ut 1929. Åttio år senare har vi ett läge som är likt och olikt. Idag erkänner USA:s ledare klimatkrisen som ett globalt hot jämsides med den ekonomiska krisen. Då skedde också ekologiska katastrofer med hemska verkningar, som när man odlade sönder prärien i USA och lade myllan bar för vädrets nycker:

När själva jorden blåser bort är det inte lätt att vara fattig bonde. The Dust Bowl - jord blåser iväg vid ett ställe som heter Bäver i Oklahoma. Det ser verkligen skrämmande ut. Jag antar att gammalkristna småbönder tyckte sig se apokalypsens ryttare komma där i molnen. Först blåste jorden bort, sedan bönderna. Det var nära revolt på sina håll på landsbygden

Alla bilder är från Franklin D. Roosevelt Library & Museum

Nu tittar många tillbaka mot den tiden, dels mot den ekonomiska katastrof som svepte fram över världen, dels mot de åtgärder som politiker och ekonomer förespråkade för att bekämpa krisen. Men är det vettigt att hantera histora på det sättet? Jag har mina tvivel, bland annat för att saker och ting förändras över tiden. Det innebär att det som fungerade bra/dåligt 1930 inte behöver fungera bra/dåligt 2008. I själva verket kanske 1930 års lösningar inte ens fick samma resultat fem-sex år senare.

Här finns en artikel som försökte beskriva USA och Europa vid tiden för börskraschen och depressionen, ett land som var oerhört olikt det vi ser idag. Nu råkar den innehålla en del historiska fel eller tvivelaktiga antaganden, men själva den grundläggande idén är: It's a new world. We need new thinking. - Lättare sagt än gjort, men inte omöjligt tror jag.

Kö till soppkök i New York - det är så det kan se ut när det sociala skyddsnätet är dåligt

Den ursprungliga betydelsen av det grekiska ordet "historia" är undersökning. En undersökning är inte mer än så, inte en prognos men däremot något som kan ge uppslag för framtiden. När man skriver depressionens historia, gör en "undersökning", är det också en politisk handling - olika politiska grupper försöker ockupera det förflutna för egna syften. Det är bakgrunden till en serie artiklar av Hal Stewart i HuffPo. Del 1, del 2, del 3, del 4.

De skrevs för att bemöta dem som hävdar att krispolitiken under trettiotalet i själva verket förlängde krisen. För folk som har en agenda där staten inte skall göra någonting (utom att föra krig och skydda de rika) är det naturligtvis rimligt att angripa all krispolitik och påstå att den är dålig och till och med skadlig. Detta påstående om Roosevelts "New Deal" underbyggs inte av några vidare hårddata tycker Stewart, men han lägger upp en en rejäl moteld av diagram. Värt att läsa för att få en socialliberal (tror jag) synpunkt på depressionen.

En uteliggare sover på en kaj i New York

En ny värld, en ny era. Obama talar om det. Vad kan och bör man göra? Det borde inte vara brist på idéer. Jag har sett bloggare komma med massvis med uppslag till vad som kan göras i de gamla bilfabrikerna i västra Sverige. Problemet är snarare brist på politisk kraft att genomföra dem, vilket beror av att små men mäktiga grupper kan vara motståndare. Bilindustrins intensiva kamp för att hålla sig kvar i bensinslukaråldern är ett exempel. Och om folk tänker och agerar själva riskerar insuttna intressen att bli knuffade åt sidan, vilket de förmodligen inte har lust till. Härskande klasser brukar inte vilja avgå frivilligt. Krispolitik kan också vara en demokratisk hävstång.

När man ser bakåt handlar kampen mot depressionen bland annat om jätteprojekt i stil med TVA i USA eller Tysklands motorvägar och återupprustning. Att bygga stora dammprojekt, motorvägar eller vapen kanske inte är något som bör imiteras. (I del tre av Stewarts artiklar finns en lista på stora program under krisbekämpningen i USA.)

Den positiva baksidan av krisen - kamp för förnyelse och förbättringar, som vid det här experimentjordbruket

När man tar idéer från trettiotalet är det formen snarare än innehållet som kan kopieras, alltså metoden att staterna tar ansvar för sin ekonomi och ingriper där det ser ut att gå illa. Är man klar över att staten har ett övergripande ansvar blir sedan frågan vad detta leder till i form av praktiska åtgärder. Ansvaret fylls med praktiska åtgärder. Det är väl ungefär den pragmatism som Obama förespråkade i invigningstalet. Dessutom är det en större samling människor, hela samhället, som har ansvar för att just samhället fungerar och fungerar bra. Staten är bara en mindre del av programmet. Det duger inte att en del försöker smita ut och låtsas som om samhällets välbefinnande inte angår dem eftersom de har någon liberalt livsprojekt att ägna sig åt.

Att stödja kulturen var en krisåtgärd då. Skulle det vara mindre viktigt nu att även sätta in kulturarbetarna i kampen för ett humanare samhälle där ungdomarna spelar fiol i stället för att sniffa lösningsmedel eller råna folk på gatorna?

Nu signaleras enorma krisåtgärder från olika håll i världen, men det är frågan om bank- och bilindustristöd är satsningar för framtiden eller bara desperata nödåtgärder i hopp om bättre tider. Jag misstänker det senare. I värsta fall är det som att sätta ett litet plåster på ett blödande hjärtesår. Man pumpar in nya pengar men då kommer blodet att fortsätta att flöda ur hjärtat förbi det där lilla plåstret. Det krävs bättre bandage. Kanske även hårdare bandage.

Att tro att nykeynesianism bara kan bestå i att ösa ut pengar mer eller mindre urskillningslöst är inte så smart - det måste röra sig om någorlunda väl riktade flöden för att ge god effekt. Det måste finnas en inriktning framåt för alla, inte bara att rädda skinnet på bossarna i utgående industribranscher. Den inriktningen är olika på olika håll. En järnväg här, vindkraft där, upprustad vård och skola, lokalt producerade livsmedel ... och mycket, mycket mer. Inte samma saker som gjordes på trettiotalet i USA, Tyskland eller Sverige, men något i ungefär samma anda.

För att återknyta till vad jag funderade över i början: ett stort offentligt arbete eller en industriinvestering på trettiotalet krävde en massa manuellt arbete. Idag är den typen av manuella jobb till stora delar mekaniserade, kanske till och med robotiserade, och vill man ha mycket folk i arbete är det nog inte sådant man skall rikta in sig på. Men man kanske kan tänka ett steg till och fråga om "folk i arbete" är det man vill ha till varje pris? Hur skulle det fungera med mer arbetsdelning och lägre pensionsålder för att faktiskt få bort en del folk från arbetslivet? Kan det vara en vettig investering i en superproduktiv ekonomi?

Kanske någon arbetslös konstnär fick i uppdrag att beskriva arbetslivet? Här är en textilarbetare i blickfånget. Undrar hur många textilfabriker som finns kvar i USA? Det mesta i den branschen är förmodligen utlokaliserat till Tredje världen numera. På trettiotalet var rykande fabriksskorstenar ännu symboler för utveckling. Vad är det för symbol idag? En rykande hårddisk?

Den stora depressionen … var för länge sedan. 1929-1939. Sedan blev det världskrig. Det var ju också en krislösning!

Baisse på börsen

Baisse uttalas ungefär som bääss, inte som bajs även om man kanske skulle kunna tro det. Det är franska och betyder att "här går det utför".

Det globala börsraset fortsätter, trots att EU:s centralbank, Bank of Japan och Federal Reserve i USA har vräkt in oerhörda pengar i banksystemen för att blåsa liv i kreditgivning och rädda skakiga och vårdslösa långivare. Och med detta sprider sig naturligtvis rädslan för att något ännu värre kan hända. Helt enkelt att botten kan gå ur ekonomin och en rejäl världsdepression brakar loss. I en artikel i Aftonbladet idag klagar en Mats Lönnerblad (ordförande i Sveriges bankkunders riksförbund): ”Bankkrisen är snart här – vem betalar, Reinfeldt?”

Det verkar som om Lönnerblad är orolig för vad regeringen gör/inte gör, och vad banker kan ta sig för vid en ny kris:

Förra gången det begav sig för Sveriges vidkommande, tillät sig krisbankerna att plundra både fastighetsägare och företagare, med hjälp av dåvarande statsminister Carl Bildt och bankministern Bo Lundgren, om bankerna bara befarade att säkerheterna hade försämrats. Det var på så vis skötsamma fastighetsägare och företagare fick se sina företag gå upp i rök.

Denna gång går det inte lika lätt att göra sig av med säkerheterna och behålla övervärdena eftersom det är stora delar av den amerikanska bo-marknaden som har kollapsat.

När det gällde den svenska bankkrisen berodde denna på att de svenska storbankerna hade lånat ut alldeles för mycket pengar till ett fåtal fastighetsbolag, med negativ direktavkastning.

Den dåvarande borgerliga regeringens agerande tillsammans med krisbankerna gjorde att den gången blev det allmänheten och de skötsamma fastighetsägarna och företagarna som fick betala för bankernas obeståndssituation.

(Not: Vad är Sveriges bankkunder för ena figurer? Har inte bankerna lyckats jaga ut alla sina gamla kunder på gatan vid det här laget?)

Arkansas 1935 och läget idag

“This is the cabin of Aunt Vina Jones. She is very ill with dropsy [vattusot] and will probably not live long. Her sister has come to try to help her by administering tea made of Wahoo roots. … Even while this picture was being made the case worker could hear Mrs. Jones calling for her deceased husband to come and take her to their new home.”

Bilden och bildtexten kommer från en samling fotografier med samtida kommentarer, utförda av hjälparbetare under den stora depressionen i USA. Platsen är Arkansas 1935. Jag hittade hänvisningen till bilden här.

Hur är läget idag. Läs detta som kommer härifrån (det handlar om en undersökning som gjorts av Michiganuniversitetet):

The rich really are getting richer and the poor are getting poorer, a new University of Michigan study shows ... [man har kollat ett urval av 8000 personer]

Over the last 20 years, the net worth of the top two percentile of American families nearly doubled, from $1,071,000 in 1984 to $2,100,500 in 2005. But the poorest quarter of American families lost ground over the same period, with their 2005 net worth below their 1984 net worth, measured in constant 2005 dollars.

The poorest ten percent of families actually had a negative net worth---more liabilities than assets. The poorest 5 percent of American households had a negative net worth of a little more than $1,000 in 1984, compared to nearly $9,000 in 2005. ...

The average amount of short-term debt black families carried was $12,900; for white families, the average amount of debt was $16,800.