Diverse funderingar igen

Ett tips hur man får ett snyggt parti utan olämpliga extrem-medlemmar (från en översiktsartikel om den nya högern i Europa i New York Times):

Ms. Kjaersgaard, a former social worker who led the party until last year, said she rigorously screened membership lists, weeding out anyone with views that might comfort critics who see her party as extremist. She said she had urged a similar cleansing of the ranks in Sweden’s anti-immigration and anti-Brussels movement, the Swedish Democrats, whose early leaders included a former activist in the Nordic Reich Party. 

Det var alltså Danska folkpartiet som tipsade Sverigedemokraterna, och Jimmie Åkesson lyssnade.

Det som förbryllar en USAmerikan är uppenbarligen att dessa nya rörelser i Europa (nå, en del är ju rätt gamla vid det här laget) inte vill tjafsa om "mindre stat". De vill ha mer samhälleliga insatser exempelvis för pensionärer, de vill slå vakt om välfärdssamhället. (Nå, det kan finnas en del av de här partierna som spelar med dolda kort och kanske inte alls är så samhällstillvända om de verkligen får chansen att regera, men nu står de på fattigpensionärernas sida säger de.) Och därmed skrämmer de skiten ur den nyliberala eliten som bara ser nedskärningar för de fattiga och lägre skatter för de rika som lösningen på alla problem.

Det här är givetvis ett problem för den vänster som vill vara vänster: dess naturliga aktionsfält invaderas av människor med delvis mycket annorlunda syn på världen. En del av invasionen består av fiender. Många, kanske de flesta, skulle kunna vara bundsförvanter om de inser sin egen situation.

***

Hur möter man den här sortens partier? Är det vettigt att klistra nazist- eller fascistetiketter på sd? Jag tvivlar på det, såvida man inte verkligen kan visa upp människor med aktuella nazist- eller fascistideer där, och att dessa verkligen påverkar partiets politik. Annars verkar det ju helförvirrat, ungefär som knäppisar som anklagar vänsterpartiet för att vara 'kommunistiskt'.

Det kanske är annorlunda med smågrupperingar som verkligen kallar sig nazistiska eller har en officiell framtoning som tydligt ligger åt det hållet. Men de kan ju inte göra mycket mer än att dra till med gatudemonstrationer ibland. De kommer med tio pers, och så står det hundra motdemonstranter och skriker, och alla känner sig betydelsefulla. Jag noterade att Oktoberrörelsen erkänner att det finns problem med att inrikta sig på de mer eller mindre fascistiska grupperna:

Historien visar att fascistiska rörelser är ett effektivt vapen i kapitalets tjänst. Och tyvärr finns ännu inget riktigt bra motmedel. Vi måste finna sätt att framgångsrikt bekämpa fascismen, oavsett dess former. Detta är en ödesfråga för alla socialistiska rörelser.

Svaret på problemet kan möjligen vara att vara bättre, att kunna peka på långsiktigt hållbara lösningar av dagens bekymmer och inrikta sig på de riktiga motståndarna. Och att ha en bra förståelse av de rörelser som nu uppstår på grund av den långdragna krisen:

Olika proteströrelser har uppstått. Hittills kan dessa beskrivas som mer prövande. De har inte haft medvetenhet om vari huvudproblemet består utan fokuserat på enskilda frågor eller allmänt missnöje. Men alla massrörelser börjar trevande. Och även om de under en viss period kan gynna systemet, genom att ta fokus från äkta lösningar så både ger och sprider de erfarenhet om just detta. Oavsett om rörelserna hittills varit harmlösa har de från borgerligt horisont setts som oroande, som varning för vad de kan utvecklas till.

Jag kanske har fel, men är verkligen en normal västeuropeisk stat redo att släppa loss svårhanterliga och opålitliga fascistiska terrorgrupper när man faktiskt kan använda just sin egen stat med anställda och betydligt pålitligare och professionella tjänstemän?

***

Nå, en sista anmärkning som hakar i det där med "långsiktigt hållbara lösningar". Jag funderade på det i samband med Oktoberrörelsens kampanj i Uppsala mot arbetslöshet. Där hamnar man i två positioner samtidigt, och de kan vara svåra att förena (men det är värdefullt om man lyckas med det). Bland annat sägs det:

Problemet är inte att människor inte söker jobb eller är lata utan att det finns alldeles för få jobb. Detta samtidigt som det egentligen finns ett stort samhälleligt behov av arbete. Underbemanning och stress är vardag på många arbetsplatser. Det finns också saker som borde rustas upp och förbättras i samhället.

Samtidigt försöker man koppla resonemanget till en tungviktare i sammanhanget, Karl Marx (se detta dokument). Och det är väl här en del av problemet ligger: den klassiska nationalekonomin är väldigt viktig för att förstå vad som händer, men den är inte så lätt att förklara och sätta in i den dagliga kampen. Om man däremot pekar på underbemanning, en massa arbeten som borde göras men inte utförs, blir det omedelbart mycket konkretare och hetare - här är förhållanden som många ögonblickligen kan se och jämföra med egna erfarenheter! Och det finns förslag till lösningar, som (åtminstone officiellt) inte är revolutionära utan snarast reformism. En del pekar på MMT (Modern Monetary Theory för att få fart på oanvända samhällsresurser), en del på medborgarlön.

Det torde finnas en mängd människor som sitter på sina kammare och grunnar på hur vi kan komma ur dagens låsningar. De mer eller mindre högerextrema grupperna har egentligen inga lösningar här, för inte försvinner krisen för att man kastar ut invandrare. (Däremot finns det anledning att fråga hur mycket invandring ett land som Sverige kan ta om vi faktiskt funderar på att byta samhällssystem, och att det finns en del typer som inte borde släppas in hit.)

Jag antar att en framåtblickande politik dels måste se till att det stora samhälleliga behovet av arbete tillgodoses, samtidigt som det gäller att dra slutsatser av ett alltmer datoriserat och robotiserat arbetsliv där behovet av mänskliga insatser krymper. Det finns mer saker att ta hänsyn till, men nu har inlägget blivit för långt igen.

(Varför intressera sig just för vad Oktoberrörelsen skriver förresten? - För att den är ny, verkar mer öppen än motsvarande rörelser för bortåt fyrtio år sedan och kanske kan hitta på nya pigga grepp. Någon tycker att det inte är så många i OR, men jämför med toppskiktet i svenska kapitalet - de är inte många de heller, men de har ett sjuhelsikes inflytande och makt.)

Reformismens död

Olle Svenning skriver i Aftonlövet, och han skriver en del saker som jag undrar om han drar konsekvenserna ur ordentligt. Oron och motståndet mot nyliberalismens kris och plundringar växer i Europa, det är grunden till vad han funderar över. Tidigare har mycket av denna rörelse fångats upp av socialdemokratiska reformistiska partier, men nu har de i stort sett brutit samman.

Den spontana fackliga aktivismen och det växande sociala missnöjet, begripliga och värda sympati, riskerar bli destruktiva om de inte länkas till politiken och till handfasta praktiska (och teoretiska) handlingsplaner. Den uppgiften har socialdemokratin burit upp under decennier, med framgång. Partiet förmådde skapa en väl fungerande social konsensus. Breda löntagargrupper, delaktiga i välfärdssamhället, accepterade ett mått av social marknadsekonomi. Företagarvärlden förstod att social fred måste betalas med ekonomisk och social utjämning. 

 Ta den sista meningen igen, för den ger en del av förklaringen till dagens läge:

Företagarvärlden förstod att social fred måste betalas med ekonomisk och social utjämning.

Med andra ord (vilket inte framgår hos Svenning men som är avgörande) så slänger företagarvärlden den sociala freden och utjämningen över bord så fort den känner sig stark nog att klara sig utan beskäftiga socialdemokratiska ledare och deras valboskap. "Moren har gjort sin plikt, moren kan gå."

När det var några årtionden av industriellt uppsving fanns en stark bas för den reformistiska politiken. Överklassen förstod att den hade en del mycket lönsamma gemensamma intressen med underklassen i att hålla industrin under armarna (samt att inte göra att folk kände sig alltför inspirerade av Sovjet). Nu är Sovjet borta och överklassen ägnar sig mer åt icke-industriella ekonomiska spekulationer. Varför bekymra sig om vanliga knegare?

Kanske några socialdemokratiska drömmare tror att det går att återuppliva de gyllene åren. Glöm det. De byggde på en snabb och framgångsrik industriell expansion, men den tiden är förbi. Det går inte att få till en ny epok när massorna åter marscherar in i fabrikerna. Fabrikerna är redan uppfyllda av industrirobotar.

Därmed står inte valet mellan reformism, revolution eller stagnation/barbari. Reformistalternativet är dött för det finns ingen överklass kvar att prata reformer med. Dagens överklass är inte intresserad av något annat än att plundra kvarvarande fonder i välfärdsstaterna. Då finns bara två alternativ kvar, och att ledande socialdemokrater skulle välja något annat än stagnation med åtföljande barbari får vi väl ta för givet, antar jag. Men som Svenning skrev:

Breda löntagargrupper, delaktiga i välfärdssamhället, accepterade ett mått av social marknadsekonomi.

Hur kommer de breda grupperna av arbetande, arbetslösa och andra i längden att uppfatta det här, när de finner att delaktigheten bara är en hägring vid horisonten? Vilka alternativ kommer de att fundera över framåt? Om en massrörelse kommer igång mot den nyliberala katastrofen kanske den blir till en flodvåg som sopar bort inte bara spekulationskapitalisterna utan även deras socialdemokratiska skoputsare?

Reformism, revisionism ... revolution?

Pierre Gilly har ett intressant inlägg om den politiska utvecklingen i några länder. Läs det gärna! På sluttampen nämner han Sverige, ett land där det finns ...

... gott om vänsterfolk som är mer intresserade av homosexuellas rättigheter, feminism och multikulturalism än klasskamp. I stället för att bekämpa orättvisor strävar man efter att orättvisorna ska fördelas mer rättvist inom det rådande systemet.

Det handlar alltså om en vänster som givit upp vänsteruppgifterna och i stället sysslar med frågor som är tämligen ofarliga för det borgerliga klassamhället. Jag tänkte haka på med några egna funderingar som jag haft ett tag, men som nu är läge att kläcka ur sig tror jag. Inga garantier för att jag har rätt, men så här tänker jag ...

Tage Erlander - svensk reformist

De läsare som är lite äldre minns kanske de livliga debatterna omkring 1970. Då förekom orden "reformist" och "revisionist" som tillmälen mot personer som inte var tillräckligt socialistiska. Ofta med rätta, får man nog säga. Här är lite historik. Den är verkligen inte komplett.

De första "revisionisterna" var personer som började peta på Marx' och Engels' ursprungliga idéer vid den tid den tyska socialdemokratin började bli en massorganisation och få politiskt inflytande. Man hade svårt att se hur det skulle gå att skapa socialism ur de förhållanden som rådde omkring sekelskiftet 1900. Folk som tysken Eduard Bernstein ville flytta det socialistiska målet in i en obestämd framtid och ägna sig åt lite dagskamp och reformer under tiden. Man kan säga att revisionism och reformism på den tiden var liknande företeelser. Reformisterna (som de svenska socialdemokraterna) kunde hävda att de gradvis, genom reformer av olika slag, skulle arbeta sig fram mot socialismen. När skulle man komma dit då? Det visste ingen!

På sätt och vis kan det ha stämt. I de högst utvecklade industriländerna växte visserligen arbetarklassen men inte förutsättningarna för att slå kapitalismen över ända. Kapitalismen själv utvecklades själv snabbt och framgångsrikt. Samtidigt blev i stället resultatet en numerärt stark men ideologiskt försvagad arbetarrörelse som misslyckades med att stoppa Första världskriget bland annat. Däremot uppstod ett skikt av byråkrater i arbetarorganisationerna som inte längre hade något intresse av militant kamp. Där fanns basen för de tidiga revisionisterna.

Efter ett bakslag under 1930-talet kunde kapitalismen åter ta enorma steg framåt, och verkade framåt 1990 ha vunnit en världsomspännande seger. Någonstans vid den tiden hade pratet om "reformister" och "revisionister" av någon anledning tystnat.

Eduard Bernstein - tysk revisionist

Under de debatter som jag inledningsvis nämnde var det ofta Vänsterpartiets föregångare som skälldes för revisionister. Nu handlade det inte om socialdemokrater som urartat (de fick heta "reformister" i stället) utan organisationer med eller utan kommunistisk etikett som visserligen viftade med röda fanor men ur den hårda vänsterns synpunkt var helt under isen. Internationellt tog det revolutionära Kina upp kampen mot "de moderna revisionisterna" i Sovjetunionen, men även den polemiken hade försvunnit några år efter Mao Zedongs död.

Vad är det som hänt? Varför hörs idag inga talkörer som skanderar "krossa revisionismen" eller "död åt reformismen"?

Jag har ett par teorier: för det första att reformism och revisionism i stort sett är samma sak och kan slås samman under etiketten "reformism".

För det andra att reformismen bygger på en dynamisk industriell kapitalism, och den typen av industrisamhälle har krympt rejält i de gamla industriländerna. De sociala skikt som stödde reformerna håller på att pensioneras bort nu. Inte nog med det: det finns inget utrymme för stora reformprojekt längre. De vilade på en bas av materiellt expansiv kapitalism som inte finns kvar. Man kan inte bygga reformprojekt på parasitär finanskapitalism. Var det inte Sahlin som skickades fram för att säga att "pengarna är slut"? I själva verket har det väl aldrig funnits så mycket pengar, men kapitalisterna var inte intresserade av någon reformpolitik längre, så då var det "slut". Och så fick vi socialdemokrater och vänsterpartister som blev mycket vilsna i tillvaron. Inget kvar att göra, utom att köra lite harmlös jämlikhet eller homofili.

Mona Ingeborg Sahlin - varken revisionist eller reformist, kanske bara trist?

Men även om äldre typer av industrikapitalism är på retur finns kapitalismen kvar, den tekniska och vetenskapliga revolutionen fortsätter, och det gör omfattande samhällsförändringar nödvändiga. När det inte fungerar med reformer längre återstår två alternativ: antingen bygga om samhället genom en revolutionär utveckling, eller se det falla ihop i ett barbariskt kaos.

Man kan inte skjuta sig fram till ett sådant ombygge (däremot kan våldsverkare med stora intressen i det nuvarande systemet ta till sådana metoder för att stoppa en omvandling). För den som följer det marxska schemat är det uppenbart att samhället själv kommer att tvinga fram ombygget, de rätta lösningarna kommer så att säga presentera sig själva och det gäller för de politiskt aktiva att "tolka tidens tecken".

Den svenska vänsterns tragedi är att den är mer intresserad av frågor av den typ som Pierre nämnde än att ta ett rejält grepp på grundläggande samhällsutveckling. Uttrycket "vetenskaplig socialism" är inte något man sysslar med. Och därmed får vi den absurda situation där Piratpartiet kan vara mera framtidsinriktat än Vänsterpartiet i vissa frågor, eller att Miljöpartiet kan ha bättre grepp på miljö- och resursfrågor. Om V och SAP inte skärper sig kan de snart vara bortsopade. Och under en mellanperiod kan väldigt otrevliga grupper tränga sig fram och få utrymme därför att vänstern mest är intresserad av sitt homo-filande och mindre av vanligt folks bekymmer.

Sammanfattningsvis (och med risk för upprepning): när reformismen kört slut på sina projekt kan den antingen dö bort i vanära eller gå vidare mot en ärorik revolution. Något annat ser jag inte. Gör du?

Reform - revolution?

Rykande aktuell bild som jag fildelat mig till från Motvallsbloggen

I min ungdom var frågan och skiljelinjen ännu ganska klar: skall kapitalismen lyftas bort och socialism införas genom gradvisa reformer eller genom kraftåtgärder i form av en revolution? Socialdemokraterna var reformister, Vänsterpartiet i tidigare versioner svävade melan reform och revolution (men var allramest reformistiskt) och så fanns det vänstergrupper som talade klarspråk om behovet av revolutionär omdaning. Förstamajtågen kretsade en del runt detta tema under det radikala uppsvinget omkring 1970.

Idag har vi en annan situation: gårdagens reformister pratar över huvud taget inte om reformer och socialism längre medan revolutionärerna lägger fram reformprogram för att bekämpa krisen. Dessutom finns det från motståndarlägret en allt kraftigare anti-reformism. Man försöker helt enkelt montera ner så mycket som möjligt av vad tidigare reformer byggt upp. Motvallsbloggen har för övrigt en fin liten film som visar hur den tendensen firar Första maj.

Betyder detta att revolutionen som alternativ är dött och att reformismen är på tillbakagång och helt meningslös? Jag undrar. Det kan vara tvärtom. Jag försöker utveckla den tanken:

Motsättningen mellan reform och revolution svävar inte fritt i luften utan är beroende av hur det omgivande samhället ser ut. Man måste fråga: hur moget är samhället för att införa reformer, hur moget är det för att kliva in i ett nytt samhällssystem? Detta rör samhällets tekniskt-vetenskapliga, ekonomiska och kulturella nivå. Under stora delar av 1900-talet var de västliga industrisamhällena i ett sådant läge att inte bara vänstern utan också mycket av borgerligheten kunde gå med på reformer och därmed lätta trycket underifrån, reformismen var en möjlig väg för att förbättra levnadsvillkoren för gemene man.

(En parentesfundering: jag gissar att möjligheten till revolution mot kapitalismen är som störst när den är ny och svag och när den är gammal, men i dess krafts dagar fungerar inte den revolutionära politiken eftersom reformer ger tillräckligt god utdelning för de flesta människor.)

Från senare delen av 1900-talet har läget raskt förändrats. Samhällets tekniska bas har utvecklats enormt och möjliggör nya lösningar för att organisera samhället på nya sätt. Då vill borgerligheten, eller om vi säger de stora kapitalägarna och deras politiker, inte vara med längre. Den progressiva borgerligheten är i stort sett borta, kvar finns ett gäng sura reaktionärer. Varför inte tolka detta som att ytterligare reformer skulle kunna innebära hot om systemskifte? Med andra ord att ytterligare förändringar snart kan betyda en kvalitativ ändring av hur samhället organiseras. I så fall har faktiskt borgarna större politisk klarsyn än många "socialister".

En tämligen fridsam affisch från Kommunistiska Partiet - men den kan ha systemförändrande följder om kraven skulle genomföras!

Under tidigare skeden fanns det en direkt motsättning mellan reform och revolution i och med att den revolutionära omvandlingen kunde innebära att man gav sig på strukturer i samhället som ännu inte var mogna att slås sönder och kastas bort. De hade fortfarande kvar sina utvecklingsmöjligheter inom ramen för kapitalismen.

Idag kan man ställa frågan om inte stora delar av näringslivet och landets ekonomi och välfärd bara kan räddas genom att man just ger sig på det ekonomiska systemet och ser till att de tidigare ägarna lyfts bort. I en verklig demokrati kan sådant göras genom parlamentariska beslut. Därmed upplöses motsättningen mellan reform och revolution - reformerna blir revolutionära. Men man kan fråga sig om själva behovet av en kraftsamling för att genomföra det stora systemskiftet blir obehövlig - kommer de insuttna intressena att ge upp frivilligt?

Det är här det besvärliga läget uppstår. Samhället håller på att bli redo för den stora förändringen, men samtidigt blir de härskande grupperna alltmer reaktionära och förtryckande. På bara några år har saker skett i borgerligt-demokratiska stater som hade varit otänkbara för bara några årtionden sedan. Borgerligheten känner hur trycket ökar underifrån och den är oroad. Den håller på att förlora greppet. Den är inträngd i ett hörn och kan bli farlig. Dess väpnade styrkor kan mycket väl tänkas angripa folk som inte gör mer än att kräva "Solidaritet. Jämlikhet. Välfärd för alla". För sådana krav kan börja verka inte bara reformistiska, utan faktiskt som ett hot om ett nytt system där de gamla maktgubbarna inte får så mycket makt längre!

Jag vet inte om Förstamajdemonstrationerna har så stor betydelse. De är väl inte mer än en mätare på proletariatets vilja att eventuellt tvåla till bourgeoisin - i bästa fall. Men någonstans vid horisonten, bortom de röda fanorna, skymtar ett nytt samhälle.


Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Shora Esmailian från Antirasistiskt forum, Vida Latina skriver Man är bara man, Björn Nilsson skriver Omläsningen, Cvalda skriver Långfingrigt initiativ: Vägra betala deras kris, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnopolitiskt forum presenterar: Med knuten näve kring diskborsten, Kristoffer Ejnermark skriver Stalinismen fall i Europa och de patetiska associationerna