Lyrikvännen

För några dagar sedan kom senaste numret av Lyrikvännen. Det gav mig anledning att kolla i bokhyllan, och det visade sig att jag haft tidningen sedan 1991 - är inne på sextonde året alltså.

Tittade i nr 1-2/1991. En del känns igen: en lång text av Göran Sonnevi ("Now's the Time") som bland annat handlar om Irak. Det var första gulfkriget och Saddam Husseins tid. Vissa saker verkar ha ett evigt liv.

Anna-Karin Granberg har en dikt som heter "Avskrädeshögens pärla". Jag får tanken om den "historiens sophög" som Max Stirner skrev om redan på 1840-talet, ett uttryck som sedan togs över av Marx och Engels. Mycket hamnar på historiens sophög, men allt som kastas är inte skräp. Även fina saker kan hamna där, och barnet åka ut med badvattnet.

Tema i 2/2007 är den gamle poesifantomen Gunnar Ekelöf, en man som jag är något kluven inför. Det är inte att han var en basker-gubbe av närmast förkrigsmodell, men däremot var karln alkis och det har jag svårare att svälja. Nåja, "en poetisk motståndsman" kallas han i en artikel, och en del av Ekelöfs diktning är fascinerande. Och med den utgångspunkten kan man glömma att Ekelöf fick platt näsa genom att ramla i fyllan och villan och i stället läsa hans bästa, exempelvis den tjocka volym poesi som gavs ut i Månpocket, eller prosastycken i Promenader och utflykter.

En del tycker att det är fjolligt med poesi. Men den blide gamle poeten Bo Setterlind sa att poeter måster vara hårda jävlar. (Det sa han ju inte, väluppfostrad som han var, men det var ungefär det han menade.) Med andra ord: är man en bra poet är man känslig för omvärlden, och är man känslig för omvärlden måste man ha goda nerver.