Arnold, på flera ställen samtidigt?

Av någon anledning fick det här meddelandet mig att tänka på Arnold Ljungdals förklaringar om den filosofiska materialismens utveckling i boken Marxismens världsbild. På 1700-talet var det en grov mekanisk materialism där saker inte förändrades. A var lika med A, och kunde inte förvandlas till B. Men med Hegel kom den dialektiska materialismen, där A kunde genomgå förändringar och bli till B. Om vi antar att du är i rum A så kan du faktiskt gå över tröskeln till rum B och för ett ögonblick vara i två rum samtidigt. (Dessutom: enligt modern kvantfysik kan väl en partikel spöka på flera ställen samtidigt?) Vi låter Arnold själv lägga ut texten:

Tänkandets första grundsats i den formella logiken är enkel nog; den lyder som bekant: A är A - varje sak är identisk med sig själv. Den andra är denna lik: A är aldrig något annat än A - en sak kan inte vara en annan sak. Som man ser hänger de bägge satserna intimt samman; med namns nämnande brukar vi beteckna den första som identitets-, den andra som motsägelselagen. Tillsammans hävdar de att varje sant omdöme också måste vara entydigt: det är omöjligt att ett och samma kan på en gång sägas och inte sägas om ett och samma. Och i denna sin av Aristoteles givna formulering bildar de av ålder den säkra grundvalen för allt logiskt tänkande - en grundval som enligt hävdvunnen uppfattning inte kan rubbas utan att hela vår vetenskapliga världsbild störtar samman.

Nu är det emellertid just denna grundval som dialektiken angriper. Inte så som skulle Hegel förneka att föremålen - i den mån vi strängt isolerar dem från varandra som stillastående enheter - förblir identiska med sig själva: man visar överhuvud den nyare tidens väldigaste tänkare föga förståelse genom att tillvita honom ett dylikt nonsens. Inte heller bestrider han möjligheten att mellan de på detta sätt fixerade föremålen fastslå vissa logiskt entydiga relationer, sådana som att rosen är röd eller att hästen har fyra ben ... .

Inte nog med det. Som Hegel med all rätt påpekar är det inte bara en skäligen torftig visdom som kommer till uttryck i omdömen som ovanstående - den är också mer än lovligt dyrköpt. Förutsättningen för att den ska fungera är ju att jag hela tiden har att röra mig med fasta och oföränderliga förhållanden mellan entydigt bestämda begrepp. Detta kan i sin tur inte ske utan att den verklighet som begreppen uttrycker likaledes förblir oförändrad. För att rädda den formella logikens obegränsade giltighet blir jag följaktligen tvungen att låsa fast hela tillvaron i ett enda orörligt och stillastående nu, där A för eviga tider är lika med A och B lika med B. Ty längre sträcker sig inte identitetslagens välde. I samma ögonblick som jag drar i spaken och sätter maskineriet i gång är det slut med den logiska entydigheten. Den dras obarmhärtigt in och smulas sönder mellan världsförloppets remmar och hjul.

...

Men vad som här sagts om rörelsen gäller i vidare mening också om förändringen i dess helhet. Att ett föremål kan förändras och ändå förbli samma föremål - den tanken strider så uppenbart mot allt vad logisk skolvisdom heter att det inte tjänar mycket till att spilla ytterligare ord på förhållandet. Motsägelsen kommer på sätt och vis till uttryck redan i den enklaste erfarenhetssats. Vi säger till exempel "bladet har gulnat" och märker inte att vi därmed strängt taget uttalar en orimlighet, i det vi i subjektet förutsätter en identisk fortvaro, medan predikatet anger att identiteten upphört och övergått i en åtskillnad.

Tillvaron är ett flöde, vi glider genom det ena rummet efter det andra, samtidigt är vi oss själva och något som förändras. Föregående inlägg i Ljungdal-serien finns här.

Hegel tänker till om omvälvningar

Vad sägs om ett citat från gamle super-tänkaren Hegel så här på söndagsmiddagen? Det kommer från 'Andens fenomenlära', först publicerad 1807. Finns i boken Hegel i urval som utgavs 1973, sid. 27.

Det är för övrigt inte svårt att se, att vår tid är en tid av födelse och övergång till en ny period. Anden har brutit med sin hittillsvarande värld av existens och föreställning och står i begrepp att låta den sjunka ned i det förflutna; anden är vidare i färd med sin omgestaltning. Förvisso befinner den sig aldrig i vila, utan är inbegripen i en ständigt fortskridande rörelse. Men som hos fostret efter ett långt, stilla närande det första andetaget avbryter det efterhand skeende i en blott tillväxande fortgång – ett kvalitativt språng inträffar – och barnet då föds, så mognar den sig formande anden långsamt och stilla till en ny gestalt, upplöser den ena delen efter den andra i sin föregående världs byggnad och dess ankomst antyds bara av enstaka symptom; lättsinnet och långtråkigheten som inflickas i det bestående, den obestämda aningen om något obekant är förebud om att något annat är i antågande. Detta efterhand skeende sönderfall som inte förändrar helhetens fysionomi, avbryts av en uppgång som liksom en blixt på en gång framställer bilden av den nya världen.

Detta nya har lika litet en fullkomlig verklighet som det nyfödda barnet; och detta kan man inte utan vidare lämna obeaktat. Det första uppträdandet är endast dess omedelbarhet eller dess begrepp. Lika litet som en byggnad är färdig, när dess grund har lagts, lika litet är det uppnådda begreppet om det hela lika med det hela självt. … Den nya andens början är produkten av en vidsträckt omvälvning av mångfaldiga bildningsformer, priset för att ha följt en starkt slingrande väg samt också för mycket bemödande och ansträngning.  

Marx och Engels behöll det revolutionära i det här resonemanget, men de ersatte 'anden' som rör sig framåt genom historien med utveckling av produktivkrafter och klasskamp. Ibland är det lugnt och stilla, ibland smäller det till ordentligt. Och nu verkar den historiska utvecklingen nära nog skena. 

Om man tänker efter finns det vissa kopplingar mellan det här inlägget och det föregående.

Lejonets kula - del tre

Del tre är naturligtvis fortsättning på del två som följde på del ett - lätt som en plätt!

Arnold försjunken i djupa tankar om dialektikens mysterier

I Marxismens världsbild sid. 40 skriver Arnold Ljungdal om Hegel, att denne är ...:

... tillräckligt mycket metafysiker i ordets hävdvunna betydelse för att vilja se ett slut på processen och sammanfatta vårt vetande i en definitiv och överskådlig formel - i ett system. Det kan i sin tur inte ske utan införandet av något slags avslutande princip som ligger till grund för det hela och vars utfinnande sålunda blir den mänskliga kunskapens yttersta mål. Och därmed är vi framme vid pudelns kärna; vi är framme vid idén, världsanden, gud. 

Sven-Eric Liedman skriver i boken Motsatsernas spel (sid. 127) om ...:

... det senare 1800-talets kraftigt tilltagande intresse för vetenskapliga synteser och system, världsåskådningar och allomfattande filosofier.

I början av 1800-talet var systemen på modet, sedan sjönk intresset ett tag, men återkom starkt under senare delen av seklet. Men är system aktuella idag? - Om vi preciserar "idén, världsanden, gud" som neoklassikernas älskade "marknaden" är vi kanske på väg mot en förklaring. Notera att somliga skäller neoklassiker för att vara "teoklassiker", för att därmed antyda den närmast religiösa inställning som många neoklassiska ekonomer sägs ha till denna marknad som "alltid har rätt".

Neo/teoklassikerna talar inte om system, de har modeller. (Den svenske ekonomen Axel Leijonhufvud, verksam i Kalifornien, har skrivit en satir över Econ-stammen och dess 'modls'".) Och modeller är något som ibland poppat upp som ämne här på bloggen. Senast i samband med de tre inläggen om Noam Chomsky och hans lingvistiska modell. I kommentarerna till tredje inlägget skriver "S" bland annat:

För att adekvat kunna kvantifiera ett objekt eller en process så måste den vara kvalitativt invariant, åtminstone i sina fundament, dvs. de ska kunna splittas upp och kombineras utan att detta förändrar dess natur.

Processer såsom transformationen av kol till aska eller socialiseringen av ett barn är irreversibla processer som involverar kvalitativ förändring och kan inte mätas kardinalt på något meningsfullt sätt. Om emergenta krafter uppkommer eller upplöses så kommer matematiken ofrånkomligen till korta. 

Vidare så är matematiken ett akausalt språk. Den saknar begrepp som "producera", "ge upphov till" osv. Matematiken kan kalkylera, deducera och derivera resultat från antaganden men den kan inte på något sätt förklara fenomen. 

...

Matematiken har blivit en slags idol som i sig anses projicera vetenskaplighet. Inom statsvetenskapen är det också så att den forskning som kan uttryckas kvantitativt är den som anses finast och får mest anslag. Således mycket demografi och statistiska undersökningar där man jämför diverse variabler med varandra och kommer fram till att den här godtyckligt inringade kategorin människor är mer benägen till ditten eller datten. Det är ju fan inte vetenskapligt intressant någonstans! Ingen blir klokare av det. 

Boven i dramat är i hög grad en empiristisk syn på kausalitet som en konstant konjunktion av händelser (A -> B) vilket får forskare att tro sig ha blottlagt kausala samband så fort de visat på ett statistiskt samband, men det är nonsens! Kvalitativa metoder är nödvändiga för att komma åt kausaliteten.

Det som händer är alltså bland annat att matematik tar över. Med matematik mäter man kvantiteter, antal. Men hur är det med egenskaper, kvaliteter? - Där är matematiken sämre på att ge svar. Jag har sett i nationalekonomi hur tråkigt och ansträngt det är när ekonomerna skall sätta "värden" på saker som egentligen inte är mätbara. De måste försöka hitta konstiga omvägar. Ett stycke unik natur är naturligtvis ovärderligt i den meningen att man inte kan sätta pris på det, men då måste man fråga folk exempelvis "hur mycket skulle du vara villig att betala för att bevara ..." eller "hur mycket är du villig att betala för att åka och titta ...". Svaren på de frågorna måste betraktas som tvivelaktiga. Offentliga tjänster som bidrar till samhällets välbefinnande är i samma kategori. Det är inte bara en fråga om kvantitet i form av pengar, antal tjänster, vård- eller skolplatser och dylikt. Det finns ytterligare aspekter, som vetskapen om att man lever i ett välordnat samhälle. Hur mäter man den vetskapen?

Vidare kan man misstänka att modellerna, som Ljungdal pratade om beträffande systemen, har en tendens att göra processer slutgiltiga. De riskerar att inkludera någon sorts "avslutande princip" som gör att man inte kan komma längre än vad modellen själv medger. En neo/teoklassisk professor kommer knappast att producera en modell som är så dynamisk att den går utanför de neoklassiska ramarna.

Modeller och matematik kan förklara vissa saker, göra dem lättare att se, men samtidigt kan viktiga förhållanden döljas. Det är lätt att tro att den vetenskap som uttrycks i formler och statistik är mer exakt än den som beskriver egenskaper med ord i stället för siffror, men det skall man inte lura sig av. Det kan vara tvärtom!

Historiens egendomliga vägar

Historien vandrar stundtals egendomliga vägar. Gamle tyske filosofen Hegel såg, om jag förstår saken rätt, den historiska utvecklingen som att "Världsanden" vandrar fram genom tiden och blir mer och mer medveten om sig själv. Förutom "Världsanden" tror jag Hegel opererade med mindre "folkandar" också, som bara var aktiva och i god form under kortare perioder innan de tacklade av. För att prata med Hegel så har "Världsanden" lyft på sin feta häck och börjat vandra i riktning mot stater på uppgång, som Ryssland och Kina. Men vandringen verkar lite virrig ...

Trogne läsaren Sixten har skickat en tysk artikel om den ryska flottuppladdningen i östra Medelhavet. Detta kanske inspirerad av min missilfyllda artikel för några dagar sedan. Eftersom många läsare kanske inte vet att tyska är ett viktigt europeiskt språk och inte förstår det skall jag meddela några intressanta uppgifter i artikeln. Fler och fler ryska krigsfartyg samlas utanför syriska kusten. De verkar ha god kapacitet för att se till att det inte blir någon flottblockad mot Syrien, i och med att man har möjligheter att bekämpa ubåtar, rensa bort minor etc.

Ubåtsjaktfartyget Amiral Pantelejev tillhör fartygen som skall patrullera utanför Syrien

En intressant aspekt av det hela är att en del ryska fartyg gått in till Limassol på Cypern. Vad som inte nämns i artikeln är att britterna har baser på Cypern. Kan det gå så att brittiska och ryska styrkor kommer att ligga inom bekvämt skjutavstånd från varandra om det verkligen hettar till? Vad som nämns i artikeln är däremot att det kan finnas ett samband mellan välkomnandet av de ryska fartygen och den ekonomiska krisen som golvat Cypern. Betalar ryssarna bra för hamnrättigheter, har det något att göra med de ryska bankkonton som hann tömmas när cypriotiska regeringen i desperation lade en extra skatt på bankkonton, eller ...?

Om ryska fartyg förtöjda i Limassol skulle utsättas för angrepp så vore det, tror artikelförfattaren, att se som ett angrepp mot EU. EU-staterna har lovat att hjälpa varandra vid angrepp. Samtidigt är ju flera EU-stater djupt inblandade i försöken att underminera Syrien, så det hela verkar som en riktig röra. Vet den där "Världsanden" vad den håller på med egentligen? Skall det sluta med att EU måste försvara sig mot sig själv?

Svarta örnen mot Flintskalliga örnen?

På olika håll, som i Aftonlövet och hos Foto-Lasse, uppmärksammas ett nytt kinesiskt "smygar"flygplan som kan vara häftigare än vad jänkarna har att komma med. Att J-20 också har det trevliga tillnamnet "Svarta Örnen" måste man dock gå in hos Wikipedia för att få reda på. Skall vi gissa att Kinas svarta örn är starkare än USA:s flintskalliga dito (Bald eagle), eller kommer jänkarna igen? Black Eagle mot Bald Eagle, så att säga.

Hur som helst så är kapprustningen i full gång. Uppgraderingen av Kinas flygvapen är ytterligare ett bakslag för USA-politiker och militärer som ser hur den egna förmågan till ett första (och enda) slag i kommande krig går dem ur händerna. I slutet av december kunde jag skriva om hur kinesiska land-sjö-robotar gör att USA:s hangarfartygsgrupper måste hålla sig väldigt långt borta från Kina för att känna sig säkra att inte bli sprängda i bitar. Jag har inte sett några uppgifter på räckvidd för Svarta örnen, men rimligen borde planet kunna smyga sig fram till mål i Korea, Japan, Taiwan och Indien.

Den här utvecklingen har gått väldigt fort och man kan undra vad kineserna tänker göra med sin ökande militära långdistanskapacitet. Är det en slutlig lösning av Taiwanfrågan man funderar på, samtidigt som förmodligen ekonomisk integration kan göra samma sak på ett oblodigare sätt?

Samtidigt så är det ett plan som knappt kommit upp i luften ännu, och svenska erfarenheter (om ni kommer ihåg flygplanet som skämtsamt kallas "jordfräsen" på grund av några olyckliga landningar) visar att det kan vara inkörningssvårigheter. Det kommer att ta år innan man har en verklig kampduglig flock av Svarta örnar på vingarna. Under den tiden kan USA förväntas fortsätta sin långsamma ekonomiska och politiska krasch (avbruten av hetsigare episoder där man skjuter ihjäl varandra) medan Kina eventuellt kan styra förbi ekonomiska bubblor och fortsätta att utvecklas i rekordfart. För en del år sedan tror jag det var någon som förutsåg ett krig i Stilla havet mellan USA och Kina år 2020.

Den gamle tyske filosofen Hegel hade en historia som jag tror skulle demonstrera hur motsatserna ändras i förhållande till varandra. Det var två män som möttes i en skog varpå den ene gjorde den andre till sin undertryckta slav. Men under tidens gång lärde sig slaven alltmer av sin herre, till slut hade han lärt sig så mycket att han blev den överlägsne och kunde göra uppror och kasta om rollerna. - Det är väl ungefär det som händer i världen nu, och som Foto-Lasse beskrev på sitt sätt.

Filosofi, musik, zebrafinkar

Hurra, fick antagningsbesked i går kväll: i höst läser jag en fortsättningskurs i filosofi! För några år sedan läste jag en kurs med logik, politik, etik och metafysik på grundläggande nivå. Jag antar att nu blir det samma sak, men med ett tillägg II: Logik II etc. I värsta fall lär jag mig så mycket konstigheter att jag blir nästan omöjlig att prata med, men det ingår väl nästan i yrkesbeskrivningen för en riktig filosof. Analysera mera!

Sinnesutvidgande tingest?

Samspelet mellan världen och den mänskliga hjärnan, det måste vara bland det mest grundläggande i filosofin. Samspelet kan uttryckas genom skapande av föremål, även konstföremål. Jag kan avslöja att Hegel håller med mig om det och han om någon var ju filosof!

Ett sådant föremål kan vara ett liten flöjt att tuta i. På bilden: en 35 000 år gammal flöjt som hittats i Tyskland. Eftersom den är medvetet utformad, med fingerhål och (har jag för mig) ett hål på undersidan för tummen också, borde den vara resultatet av en ganska lång utveckling. Ljudet bör också vara ganska tunt. Kanske kunde man imitera fågelläten med denna lilla flöjt?

Då kan man fundera dels på hur långt den mänskliga hjärnan måste ha utvecklats för att komma på en sådan här sak. Men man kan också undra hur den mänskliga hjärnan har utvecklats på grund av exempelvis musikens utveckling. För det är ju musik det handlar om - musikens grunder.

Att samspelet mellan hand och hjärna gör att de båda utvecklas antar jag är ganska klart numera. Då borde även generationer av flöjtspeleri också ha någon inverkan på hjärnan. Fast vad händer med dem som inte spelar flöjt - de kanske får knäppa på bågsträngar eller banka med en käpp på en trädstam för att olja upp hjärnvindlingarna? Musik kan alltså ha en del att göra med tänkandets och därmed med det mänskliga samhällets utveckling. Man samlas runt lägerelden och väsnas tillsammans i takt, och utvecklar därmed sammanhållning och kultur.

Klicka på den här bilden så kommer du till en sida där du kan trycka på några knappar och få höra på varianter av zebrafinkens sång före och efter att man har skrynklat till dess hjärna

Vad har flöjtande hos stenåldersfolk i Tyskland att göra med zebrafinken ovan? Jag gjorde i alla fall reflektionen att det kanske finns ett samband när jag läste den här artikeln. Små zebrafinkar lär sig att sjunga av pappa fink, och det är en process som tar tid med försök och misslyckanden. Det gäller att träffa rätt med stavelser i rätt följd och med rätt rytm och tonhöjd. (Fast exemplen som man kommer till via bilden ovan låter inte så tillkrånglade.)

Till slut lär de sig i alla fall, och kunskaperna transporteras genom deras hjärnor från ett korttidsminne till ett minne där de lagras för framtiden. Forskarna tror att en del problem med den mänskliga hjärnan, som Parkinsons sjukdom och en del andra störningar, kan påverkas med hjälp av de här kunskaperna som utvinnes ur fågelhjärnorna. (Det kanske börjar bli fel att prata nedlåtande om "hönshjärnor"?)

Stenåldersfigurerna var inte kvalificerade nog att spela en flöjtkonsert av Telemann, men de var faktiskt på väg i den riktningen!



Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Samma kapitalister här som där, Anders_S skriver Nya GM – Government Motors, Jinge skriver Är ungdomarna nöjda med Vanja och LO?, Tuss skriver Tyvärr, Kjöller, vi har ingen medborgarlön ännu, Bent skriver En annan värld är helt oundviklig

Marx i ropet igen

Det uppges att Marx åter kommit i ropet, i kölvattnet av den stora krisen som nyss brakade loss efter att ha byggts upp under ett antal år. I grund och botten en överproduktionskris av den typen som Marx och Engels beskrev redan innan de hunnit fram till en stabil politisk övertygelse.

Klicka på "Marx i baseballkeps" här ovan så skall du komma till en tysk hemsida där studenter förbereder Marx-studier detta år. Det torde finnas fler exempel ute på nätet.

Undrar vad alla de som nu försöker få tag på Kapitalet i bokhandeln (kan för övrigt laddas ner från nätet på många olika språk) väntar sig? Det finns ju ingen omfattande beskrivning av vad som skall komma efter kapitalismen hos Marx och Engels. De tyckte nämligen inte om att man gjorde upp författningar i förväg om hur ett idealsamhälle kunde se ut, deras politik växte fram just i opposition mot den sortens utopister.

Och de kan ju inte heller ha beskrivit dagens kapitalism eftersom Marx dog på 1880-talet och Engels på 90-talet. Inte nog med det: av alla de band som Marx tänkte sig att Kapitalet skulle bestå av kom bara ett ut under hans livstid. Band två och tre redigerades färdiga av Engels.

Sedan fanns det ytterligare några band som skulle ha ingått i Kapitalet som kom ut ännu senare. Men den historia och samtid som Marx kunde studera och beskriva slutade just när den moderna storindustrin började slå igenom omkring 1880 i några länder i västra Europa och i USA. De "arbetare" som Marx och Engels mötte i början av 1840-talet när de blev kommunister (och när Engels var verksam i sin släkts textilföretag) var i själva verket mest hantverkare, inte något som kunde liknas vid moderna industriarbetare. (Däremot finns det inslag i dagens globala arbetsmarknad som kan liknas vid det elände de kunde beskåda under sin tid.)

Ändå finns det något värdefullt som gör att den som studerar deras verk idag får något att tänka på. Nämligen den oerhörda grundlighet med vilken Marx började pilla sönder kapitalismen under sin tid. Han började med en undersökning av de mest grundläggande elementen i ett samhälle med konkurrenskapitalism, och från dessa grundelement jobbade han sig uppåt. Och därmed kan det vara så att han hittade företeelser som är verksamma under hela den epok när kapitalismen är dominerande som samhällssystem. Om man gör en sådan undersökning och hittar systemets grundelement, har man fått tag på krafterna som gör att systemet uppkommer, utvecklas, och till slut faller sönder. Och detta trots att kärnan i systemet idag inte är små konkurrerande industrier utan stora företag som gör allt för att styra i stället för styras av marknaden - och ibland lyckas med det.

Och vad kan vara grundläggande i detta system, vilket nav är det kapitalismen snurrar runt? - Varför inte varan, som tillverkas, säljs och konsumeras, och som ger upphov till nya varor som tillverkas, säljs och konsumeras? Och detta i en ständigt utökad omfattning, som tidvis avbryts av kriser därför att försäljningen slår fel. När varor skapas och utbyts händer det något, värden uppkommer och byter ägare och när det sker i stor skala påverkas hela samhället.

Det är denna varuproduktion, både av hårda prylar och av tjänster, och även produktionen av arbetskraften som vara, som gör att det kapitalistiska samhället står och går. Kriserna kommer, men hittills har de inneburit att systemet skakat av sig diverse barlast och gått stärkt framåt genom "kreativ förstörelse", men det vore naivt att tro att det kan fortsätta i all evighet. Marx påpekade att kapitalismen skapat framsteg och rikedomar som inget system tidigare, men också att systemet inom sig bar krafter som kommer att slå ut det. Ju bättre förståelse vi har för hur systemet fungerar, desto bättre kan vi bli på att peka ut och eliminera felen, ta bort de dåliga sakerna och jobba vidare med de bra.

Marx är inte lika hopplöst tung att läsa som exempelvis Kant eller Hegel, men det handlar inte om slöläsning, om att stoppa i sig färdigtuggade lärdomar. Läsaren måste vara beredd att anstränga sig.

Om jag skulle rekommendera en läsning av Marx och Engels kanske jag inte skulle ta Kapitalet som första bok att läsa. I själva verket har Marx och Engels skrivit väldigt mycket, böcker, tidningsartiklar, broschyrer, tal, och jag vet faktiskt inte vilket jag skulle sätta högst på "bör läsa-listan". Får fundera på saken.

PS. Termen "kreativ förstörelse" kommer från en av 1900-talet stora ekonomer, Joseph Schumpeter. Han är också värd att läsa.

Svärmintelligens

Det var ett nytt ord jag lärde mig idag - svärmintelligens. Fast det har funnits några år.

När jag läste artikeln i DN ("Smarta svärmar visar vägen") kom jag att tänka på ett kinesiskt ordspråk som jag tror löd ungefär att "tio skomakare som slår sig samman är klokare än XXX". (XXX betyder någon väldigt klok gubbe i den kinesiska forntiden, men vad han hette har jag inte i minnet.) Med andra ord att enskilda individer kan agera klokare, göra sig själv smartare, genom samarbete, genom att bli smartare i grupp. Varje individ är sig själv närmast men noterar och agerar efter hur de övriga i gruppen agerar. Om några går in på en väg som verkar framgångsrik kommer alltfler att följa efter varpå succen blir ännu större. Och systemet faller inte fast individer går under eller kommer till hela tiden. Klokskapen blir kollektiv, den utvecklas i ett sorts nätverk där jag tror att de enskilda inte alltid behöver uppfatta att de finns där som noder i nätet.

Kanske man kan se detta kollektiva tänkande som ett utslag av Hegels "världsande" som jobbar på och blir allt klokare hela tiden, men till skillnad mot hos Hegel finns det inget slut för svärmintelligensens möjliga utbredning. Eller som något i stil med den framtida kvantdatorn: en kvantdator kommer att bli oerhört stark därför att den kan utföra enorma mängder av operationer samtidigt. Det är som om en stor människomassa samtidigt går och grunnar på samma problem. Lösningen kan bli säkrare än om en människa i taget skall fundera ett tag innan nästa tar vid.

Jag tror inte det skall vara så svårt att montera in idén om svärmintelligens i Marx' skiss över hur den mänskliga produktionen får samhället att utvecklas. På ett sätt verkar det konstigt att jämföra djur och människor, men enligt artikeln kan man se likheter mellan hur höns letar mat och hur staterna inom EU fattar beslut, så det är inte så konstigt när allt kommer omkring. (Men jag tycker det är taskigt att jämföra trevliga höns med EU-byråkrater.)

För klarhetens skull - bilden föreställer en kyckling, inte en EU-pamp

Det finns nog en begränsning ändå: om alla travar iväg åt samma håll utan att tänka för mycket kan det sluta som en buffelhjord som utan att stoppa springer över ett klippstup och alla slår ihjäl sig. Med andra ord kan man inte bara göra som alla andra, man måste vara beredd på att någon signalerar fel också trots att de flesta andra bara gasar på. Det är ju så det har varit ett tag i klimatfrågan. I början var det några få som talade för döva öron. Nu är det många som lyssnar, men kanske det är för sent? Kanske vi är på väg ut över stupet?

Ger bättre filosofiska insikter bättre klimatmodeller?

Har just bladat i Ergo, Uppsala studentkårs tidning. Jag får den för att jag läst en trevlig liten distanskurs i assyriologi i Uppsala i höst (det var kursen som var trevlig, assyrierna var inte trevliga, och för övrigt handlade kursen om mycket mer än assyrier). Nåväl, där finns en intervju med professorn i dynamisk meteorologi Erland Källén som deltagit i IPCC, FN:s internationella klimatpanel.

På sista tiden har IPCC fått en del skäll för att man eventuellt misslyckats med att förutse hur snabbt polarisarna kan smälta bort: på några årtionden i stället för kanske hundratals år.

Att gnöla bara på forskarna är inte helt riktigt. IPCC har utsatts för politiska påtryckningar för att dra ner sina förutsägelser så att framtiden inte verkar så ruskig. Hade vetenskaparna fått ta hänsyn endast till sina data och modeller kanske prognoserna varit vassare.

Men modellerna? Angående den gallopperande avsmältningen i Arktis säger professorn:

... vi förstår inte riktigt varför det sker. För att göra det måste vi utveckla nya metoder och modeller.

Här har vi kanske ett grundläggande problem: vad är det för teorier bakom modellerna?

Generellt är en modell en förenklad bild av hur någonting ser ut. Man tar de väsentliga detaljerna ur verkligheten och sätter dem samman för att förklara vad något är och hur det utvecklas. Men bakom modellbyggandet finns idéer som styr hur man väljer och kombinerar data och förklarar de resultat man får fram ur modellen. Och vad det gäller exempelvis klimatmodellerna kan man misstänka att evolutionära tankar styr hur modellerna byggts och förklarats.

Evolutionen ger intryck av långsamt framåtlunkande processer. Enligt evolutionen sker små förändringar hela tiden men inga radikala brott i och med processer som plötsligt börjar rusa. Men ta ett alternativ: Enligt dialektisk filosofi finns visserligen också långa serier av små steg men också punkter där utvcklingen kan göra ett jättesprång. Serier av små förändringar kommer under vissa förutsättningar att leda fram till häftiga kriser innan en ny stabilisering sker. (Notera vad som händer när vatten kyls ned - länge händer inget, men plötsligt har vi is i stället för vatten, alltså ett nytt tillstånd.) Hade forskarna haft en dialektisk syn på problemen hade förmodligen detta byggts in i modellerna och tendenserna till accelererad avsmältning uppmärksammats tidigare. - Antar jag. Det kanske blev bättre klimatmodeller om forskarna tog en kurs i den hegelska dialektiken?

George Wilhelm Friedrich Hegel, 1770-1831. Litet jobbig att läsa i originalversion i och för sig, men det finns goda sammanfattningar och översikter.