Kant och isbryteri

Isbrytaren Oden på filosofins hårdknäckta ocean

Jaha, nu har jag kört fast igen. Det blir väl till att backa och ta sats ...

Jag läser några sidor i Kants 'Kritik av det rena förnuftet' nästan varje dag. Men det går trögt. Tycker man kan jämföra med att bryta grov havsis: det gäller att sätta full fart, pressa sig fram genom isen tills det tar stopp. Då får man backa, ta sats, och pressa sig fram ytterligare ett stycke. Och så tar det stopp, man får backa ...

Inte nog med det. Rännan som bryts fylls igen av is igen bakom isbrytaren. Man riskerar ju att fastna, att inte komma någon vart!

Alltså: med brytandet kommer man in på nya områden i Kants filosofi, fast det tar emot hela tiden. Men när man gör det finns risken att man tappar greppet på det man redan läst. Hur var det nu med förnuft, förstånd, åskådningar, tid och rum, a priori, tinget i sig ... ? - Filosofi är inget för veklingar!

Olust råder i landet

Rubriken är ett citat från gamle Strindberg, men jag minns inte var han skrev det. Det var i en samling reportage om det trista läget i Sverige omkring förra sekelskiftet tror jag.

Olust råder på arbetsplatserna skulle man också kunna säga. Detta med ledning av en artikel i DN. Trivselnivån har fallit på bara några år. Är det månne dags för en ny trivseldebatt snart? Den gamla trivseldebatten kom omkring 1950 när det var goda tider, gott om arbete, och företagen upptäckte att man inte kunde hantera personalen hur som helst - passade det inte på ett ställe så var det goda möjligheter att gå till ett annat. Personalomsättningen på ett stort industriföretags verkstäder kunde vara över hundra procent vissa år! Och då började det funderas på om inte trivsel kunde spela in.

Guldårens arbetsmarknad är borta för länge sedan. I stället har det kommit så kallade jobbskatteavdrag, men märkligt nog (eller är det så märkligt?) går olustkurvorna i höjden. Varför blir inte folk nöjda när de 'får mer pengar i plånboken' (löjligt uttryck, hur många går omkring med sedelbuntar numera?)? Det verkar finnas ett grundläggande fel någonstans som inte kan botas med lägre skatter (och sviktande samhällsservice).

Hälsosamt arbete ute i friska luften. Undrar om gubben längst till höger levererar några krus uppiggande dricka till skördefolket? (Från Olaus Magnus' Historia om de nordiska folken.)

Arbetet antas som grundläggande för människans utveckling i den Marx-inspirerade traditionen. Arbetet skapas av, och skapar människan som samhällsvarelse, och är alltså helt nödvändigt. Men notera då att 'arbete' är mycket mer än lönearbete, det är det mesta vi gör tillsammans för att skapa, vidmakthålla och utveckla samhällen. Den moderna människan har funnits i bortåt 200.000 år. Under bortåt 98 procent av den tiden har något som påminner om lönearbete inte funnits någonstans. Om vi räknar med våra äldre släktingar, de som grundlade arbetet och utvecklade såväl hand som hjärna genom redskapsanvändning, är vi så långt tillbaka i tiden att lönearbetet blir en promillehistoria i vår utveckling. Samhällsarbete kan alltså ses som norm, lönearbete som avvikelse.

Att stå vid en svarv fem dagar i  veckan är ett arbete, men att klippa gräsmattan åt en gamling med sviktande ork är det också - även om det senare inte avlönas med annat än ett tack och några koppar kaffe med gott tilltugg!

Kanske en nyckel till olusten finns här: lönearbetets stora feta häck trycker ner så mycket av den inspiration och hjälpsamhet som gör att vi får ett mänskligt samhälle att leva i. För lönearbetets mål, ur löneutbetalarens synpunkt, är inte människor och deras trivsel, det är att förvandla kapital till ännu mer kapital. Det är en kraft som ligger utanför det mänskliga samhället men som skoningslöst suger ut dess kraft. Och detta nu med en våldsamhet som blivit ett världsomfattande hot. Ekonomin som skulle tjäna människornas behov blir i stället deras herre.  Detta kan, om man följer Kants resonemang, vara ett tecken på ondska. Människor blir utnyttjade som redskap på ett sätt som skadar dem. Att ständigt ha en alltmer hungrig parasit sittande på axlarna är inte roligt, även om denne presenterar sig som en snäll socialmoderat välgörare. Men det omänskliga kapitalets påtryckningar förmedlas av mänskliga ombud. Kan detta bidra till att missnöjet sprider sig?

Efter väl förrättat värv kan det vara trevligt att ta sig lite mat&dryck i goda vänners lag!

Inte är jag papist, men nye påven Frasse uttrycker det så här: Människan ses som en konsumtionsvara, som man kan använda och sedan kasta bort. Detta ligger inte så långt från vad en marxist kan hävda, med ledning av vad Marx skriver om kapitalets utveckling. Arbetskraften är bara en produktionsfaktor bland andra i profitskapandet, ur kapitalets synpunkt är en människa inte viktigare än en kartong skruvar eller en dunk smörjolja.  När arbetskraften har gjort sitt och inte är nyttig längre så är den bara att kasta bort! Är det inte dags att i stället kasta bort det ovärdiga nedgraderande systemet som skapar olust och hotar vår existens på denna planet?

Kant om språkets natur

Det har ju förekommit några blogginlägg om Chomsky och hans modell för språkinlärning (det senaste här). Den senaste veckan har jag bläddrat i gamle Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet igen. Den grundläggande egenskapen för "det rena förnuftet" i vår hjärna är att det vet att det finns tid och rum utan att behöva lära sig att tid och rum existerar.Det handlar om att vi har några förmodligen medfödda egenskaper för att veta detta. Därmed kan vi uppfatta att det händer saker omkring oss men inte vad som händer. Sedan ingriper en annan del av vårt tänkande, förståndet, och förvandlar observationerna till något begripligt. Förståndet skapar sammanhang, kanske till och med lagar.

Att vi inte är helt oskrivna blad, utan har vissa medfödda kunskaper som gör att vi utan vidare kan uppfatta omvärlden, är intressant. Jag funderade på om Kant hade några tankar om språket, för utan språk är det svårt att sätta etiketter på det vi uppfattar och meddela det till andra. Vissa egenskaper som gör att alla människor är språkanvändare borde vara medfödda. Nu tror jag inte språket berörs i Kritik av det rena förnuftet, men i förordet görs en intressant anmärkning av Markku Leppäkoski (Markus Alfors ?):

Kant uppfattade språket som något givet och till sin natur ahistoriskt. Det finns strukturer som alla språk måste rätta sig efter. Logik handlar om dessa tänkandet lagar.

Nu vet jag inte vad Kant själv skrivit om detta, men tanken om "strukturer som alla språk måste rätta sig efter" pekar på något medfött, i stil med kunskapen om rummets och tidens existens. Strukturerna säger inte vilket språk vi kommer att tala eftersom de är grunden för alla språk, däremot att alla människor (utom ett fåtal med kroppsliga eller mentala defekter) kommer att tala något språk. I den meningen kan man säga att språket är ahistoriskt. Det är inte beroende av historiska förhållanden. Å andra sidan är det praktiskt uttalade språket väldigt beroende av tid och plats. En stockholmare från 1513 skulle vara svår att förstå idag, även om hen talade svenska. Kanske språkförmågan kan sorteras in under "förnuft" och det praktiska språket under "förstånd"?

Elegant mask med känslor

Får jag presentera rundmasken Caenorhabditis elegans, huvudperson i den här artikeln. Ingen metmask direkt, men viktig för forskningen ändå!

Den gamle filosofen Immanuel Kant är inte så lätt att läsa, och ändå svårare att förstå. Men det finns några grundläggande tankar hos honom som inte är så konstiga. Jag formulerar det så här: för att vi skall kunna uppfatta och förstå världen måste vi vara utrustade med vissa egenskaper så att vi kan ta emot intrycken utifrån. Det är vad Kant kallar kunskaper a priori, på förhand. Vi måste ha en grundläggande förståelse för rummet, alltså att det finns ett utrymme där saker händer, och vi måste förstå att det finns tid, nämligen att händelser kommer i följd. Eventuellt måste vi förstå att det finns någon sorts samband mellan orsak och verkan också. De kunskaperna har vi innan vi eventuellt stöter på föremål som visar upp sig i rummet under en viss tid. Så mycket mer än det behövs inte på den mycket grundläggande nivån, den som Kant kallar förnuftet.

Nu vet vi mer om livets utveckling än vad som var känt under professor Kants tid och kan faktiskt driva hans resonemang ytterligare mot känslornas ursprung. Och därmed kanske den obetydliga masken Caenorhabditis elegans kan hjälpa till. C. elegans är mycket enkel till sin konstruktion, döv, nästan blind, samt genomskinlig. Den lever ett enkelt liv: äter, parar sig, och umgås med andra maskar. Därmed blir den ett bra studieobjekt när man vill titta på enkla nervfunktioner.

Det finns ett par artiklar att hänvisa till i detta ämne. Dels en bloggpost på PLOS Neuroanthropolgy, dels en öppen artikel i tidskriften Nature. Den första artikeln har titeln Cornelia Bargmann and the Building Blocks of Behavior, och det var det där med 'beteendets byggstenar' som fick mig att fundera. Det Bargmann har gjort är att studera genetik, nervkretsarnas molekylära funktioner samt beteende hos C. elegans. Det märkliga som hon tror sig ha funnit är, om man omformulerar det litegrann, är att de grundläggande känslorna är i ganska oföränderliga under årmiljonerna mellan olika arter, medan däremot organen för att uppfatta omvärlden skiljer sig åt högst betydligt.

Känslor är ungefär som de är, men olika arter tar till sig känsloimpulserna på olika sätt. Undrar om inte Kant hade varit intresserad av det uppslaget? Visserligen verkade han innan darwinismen och evolutionsteorin slog igenom, men evolutionen hängde ändå i luften redan i slutet av 1700-talet.

Vad mer kan man tillägga? - Kanske: "God afton, vackra mask!"

Kant om talekonsten som konst

Antik vältalare och ordvrängare - Marcus Tullius Cicero

Sålunda skriver Immanuel Kant:

Talets kraft och elegans (vilka tillsammans utgör retoriken) tillhör den sköna konsten; men talekonsten (som ars oratoria) består såsom konst i att nyttja människors svagheter för egna syften (oavsett hur väl menade eller verkligt goda dessa är), och förtjänar ingen aktning. Den uppnådde också sin höjdpunkt såväl i Aten som i Rom vid den tid då staten snabbt gick mot sitt fördärv och sanna patriotiska känslor hade gått förlorade. 

Det kan man ju tänka på när folk babblar och går på.

(Citerat från Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, översatt av Sven-Olov Wallenstein, Bokförlaget Thales 2007, sid. 187.)

På Kant med livet

Usch vilken dålig och plågsamt humoristisk (?) rubrik.

Jag läser två, tre, kanske fyra sidor per dag av Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet. Fast som synes då på engelska. Skulle jag försöka med tyska blev det nog på sin höjd en sida per dag. Vad som gör detta till ett projekt med osäkert slutdatum är att när jag läst en sida så har jag glömt det mesta som stod på föregående sida. Och det är kritiskt, för det här är en text man sannerligen inte slarvar igenom. Man måste vara uppmärksam på vartenda ord, och det är ju inte så lätt i dagens värld där impulserna hela tiden dånar in från alla håll och splittrar uppmärksamheten. Tro inte att det bara är lite småsnack om tinget i sig, erfarenheter a priori och liknande - här handlar det om en oerhört grundlig utredning av den mänskliga tankeprocessen som den föll sig för en av 1700-talets skarpaste hjärnor! - Det kommer nog att krävas ett antal genomläsningar för att få någorlunda grepp på vad gamle Immanuel Kant menade!

Boken kostade 34 bagis enligt prislappen, vilket antyder att jag inte köpte den igår direkt. Snarare för kanske cirka trettio år sedan. Men nu skall jag banne mig se till att jag får valuta för de där pengarna!

Är 'Tinget i sig' ett 'ting i sig'?

Bofinkarna har börjat sjunga upp sig - den första jag hörde lät väldigt osäker och kanske i behov av hjälp från en sångpedagog, men nu börjar det låta bättre. Promenadvädret blir bättre och därmed blir bloggarvädret sämre. Varför sitta och hänga framför datorn när våren smyger runt knuten med nya överraskningar därute?

Nå, för att fatta mig kort, jag vill bara meddela en tanke som slog mig beträffande Kants filosofi. Kan det möjligen vara så att även hans filosofi, från en utomstående betraktares synvinkel, kan ses som ett 'ting i sig'? Är det så att det är en tankebyggnad som innehåller sektioner som läsaren av Kants verk, och kanske Kant själv, aldrig kan komma fram till och uppfatta, sektioner som därmed blir 'ting i sig'?

Med denna förvirrade fråga får det vara slutbloggat för idag.

Det är vår, och det här måste vara några björnar som nyss kommit ur idet!

A priori - medfödda kunskaper

A propå föregående inlägg om Kant och begreppet 'a priori' så ramlade det in ett e-brev med ett bra tips: Man kan säga 'medfödd' på svenska för att få det hela begripligt. Kunskaper 'a priori' är ju inte förvärvade, man så att säga bara har dem, och då kan man lika gärna hävda att de är medfödda (även om det kanske inte var just så som Kant tänkte sig det - det kan visa sig när jag kommit längre i boken hoppas jag). Några synpunkter på det?

Kompis med Kant?

Är Immanuel Kant oerhört svår att förstå? Det kanske är så om man bestämmer sig för att han är snudd på obegriplig och gör det svårt för sig när man läser honom. Men om man förenklar i stället, lär sig några nyckeltermer och sedan översätter till ett enklare (och mycket mer kortfattat) språk?

Ta titeln till huvudverket Kritiken av det rena förnuftet (bara den kan väl ge många läsare huvudvärk!)! Några tiotal sidor har jag avverkat hittills. 'Kritik' skall tolkas som 'undersökning'. 'Rent förnuft' betyder ungefär vår förmåga att med hjälp av i hjärnan förprogrammerade egenskaper kunna uppfatta de ting vi stöter på. Mer om det nedan.

Jag gjorde ett försök till sammanfattning:

Världen existerar, men vi ser den inte direkt 'som den är'. ('Som den är' är det berömda 'tinget i sig'.)

Det via våra sinnesorgans förnimmelser som vi uppfattar världen. Men för att göra förnimmelserna förståeliga måste vi ha vissa kunskaper som inte kommer av erfarenheter, utan finns på plats inom oss (i vårt 'förnuft') redan innan vi tar in några sinnesintryck. Eftersom de finns 'på förhand' kallar Kant dem 'a priori'. Dessa kunskaper är begrepp som form, tid och rum, orsak och verkan. Sinneserfarenheterna är tillfälliga och mindre pålitliga än a priori som åtminstone delvis har absolut sanningsvärde. Genom att fastställa hur mycket vi kan veta tack vare dessa förhandskunskaper har vi också kunskap om vad vi inte kan veta något om genom sinneserfarenheter. 

Det vi inte vet något om behandlas av den gren av filosofin som kallas metafysik (bokstavligen 'bortom naturen'). Om vi vet att det faktiskt finns vissa saker vi vet även utan konkret kunskapsinhämtande finns det möjlighet till spekulation om förhållanden som vi inte har sinneskontakt med. Men det innebär också att vi genom noggrant fastställande av vad som är a priori respektive sinneserfarenheter på ett säkrare sätt kan få det vetenskapliga arbetet att avancera.

Fick jag ihop det rätt nu? Eller är jag snarare på kant med Kant?

Komplett obegriplig?

Immanuel Kant - komplett obegriplig?

Jag läser en eller annan sida av eller om den gamle filosofen Immanuel Kant varje dag. Så gott som obegriplig har det hävdats att han var. Det oroar mig litegrann, för på några ställen tycker jag mig ha uppfattat hans tankegångar. Vad kan det bero av? Är det jag som har missuppfattat karln så kapitalt så att jag tror att jag förstår honom när han menar något helt annat, eller är han inte så obegriplig som det påstås ibland?

På tal om begripligt, här är en fotnot Kant själv skrev till första upplagan av sin Kritik av det rena förnuftet, 1781.

Vår tidsålder är i alla avseenden kritikens tidsålder, och allt måste underkasta sig den. Religionen, i kraft av sin helighet, och lagen, i kraft av sin upphöjdhet, försöker undandra sig den; men genom att göra detta frammanar de berättigade misstankar och kan inte kräva den uppriktiga respekt som förnuftet ger dem som har kunnat utstå dess fria och öppna undersökning.

Det här är inte en officiell översättning, jag har försvenskat en engelsk översättning av Kant (gjord av en tysk, så den bör vara vederhäftig). Tanken bör väl vara klar i alla fall. Det här är tankemässig dynamit som kan spränga vilka falska insuttna system som helst i luften. Ta det där med religionen: fråga en superkristen om vetenskapliga bevis för att hans/hennes tro är sann, och det finns en betydande risk att personen trycker sin bibel i famnen, himlar med ögonen och utbrister: "Detta är mitt bevis." Bara snack, alltså, inget som går att kontrollera utan får överlämnas till den enskildes tro. Och liknande förhållanden kan säkert plockas fram i det juridiska systemets irrgångar, där tro får ersätta vetande.

Nåja, det finns betydligt knepigare saker hos Kant, men en dag kanske även syntetiska omdömen a priori kan bli begripliga!

Tinget i sig

För några dagar sedan hade jag med den gamle filosofen Immanuel Kant här på bloggen. Nå, har man sagt 'A' får man säga 'B', och säger man 'Kant' får man nog också säga 'tinget i sig' för att klara sig undan kritik. För 'tinget i sig' är - förutom 'det kategoriska imperativet' - en av de teorier Kant är mest känd för.

Det låter superkrångligt med 'tinget i sig', det kan vara superkrångligt (särskilt om en yrkesfilosof skall förklara vad det handlar om), men det finns också en ganska lätt och behändig förklaring.

Svara på den här frågan: Hur får vi kunskap om omvärlden, om tingen, och om oss själva? - Det sker via våra sinnen. Vi ser, hör, känner etc. Detta innebär att när vi får kunskap om ett ting så är det i själva verket våra förnimmelser vi får kännedom om, inte tinget ... inte tinget i sig. Ta en morot: man kan lukta på den, känna med fingrarna, bita i den för att känna smaken, titta på dess färg och form - men vad är den där grejen egentligen?  Man kan ta detta som en utsaga om att vi vet vad vi vet, och resten vet vi inget om.

Man kan lägga till att det spelar ingen roll om våra kunskaper är ofullständiga om det vi vet räcker till för att vi skall klara oss. Vi behöver inte veta vad en morot är 'i sig' för att äta upp den. Så är det med mycket i livet. Det vi känner till via förnimmelserna kan användas av vårt förnuft till att bygga användbara teorier. Vi samlar data som klargör hur man bäst odlar och använder moroten. Ett matrecept där morot ingår kan ses som en teori om vad som händer om man blandar morötter och andra matvaror och ställer allt i en gryta på spisen för att koka i en kvart.

Ibland kommer det fram nya rön. Kunskaperna ökar, vi vet mer, och det innebär att 'tinget i sig' fortfarande finns kvar, men det har ändrat sig. Ena dagen kommer man på att morötter innehåller ohälsosamt mycket socker, andra dagen att moroten innehåller andra ämnen som är bra mot andra sjukdomar. Det finns, och kommer alltid att finnas, saker som vi inte känner till, men gränsen mellan vad vi vet och detta okända område flyttar sig. Kants 'ting i sig' är därmed en evig doldis som aldrig kommer att visa upp vad det 'egentligen' är för något. - Och det är väl en god sak för alla vetenskapare: det finns alltid nya hemligheter att jaga efter, bara lämpliga forskningsanslag kan fixas!

August och Immanuel

Lite suddig bild, tog den från nätet, men det är den lilla volym av Kant som jag nu läser några sidor i då och då

Jag fick fram en tunn volym av Immanuel Kant när jag röjde runt i en bokhylla. Där försöker han på ett grundläggande sätt förklara sina moralfilosofiska idéer. Fast den gode Immanuel är inte lätt att förstå ens på den här förenklade nivån. Jag läser ett par sidor per dag ungefär och försöker hänga med så gott det går.

Nåväl, 'det kantska imperativet' kanske är bekant, en sorts tvång att göra det goda, att visa den goda viljan. Man skall handla så att att ens handlingar kan upphöjas till allmän lag, menar han. Då är de goda och moraliskt riktiga. Men det räcker inte med det, det får inte finnas något egenintresse av att vara god. Man gör det goda 'av aktning för lagen', inte för egen tillfredsställelse eller vinning. Man till och med gör det även om man spontant känner att man inte vill eller att det kan vara skadligt för en själv. Det är plikten att göra gott, vare sig man vill eller inte, som Kant spanar efter och försöker förklara! - Man kanske kan kalla det altruism?

Det där med plikten slog mig när jag läste ett av Strindbergs mer gripande teaterstycken, Ett drömspel. Även den som inte vet något annat känner till ett förtvivlat utrop därifrån: Det är synd om människorna. Här är stycket som fick mig att tänka till, ett samtal mellan Dottern (Indras dotter) och Advokaten:

ADVOKATEN

... Nu har du sett det mesta, men du har icke prövat det värsta.

DOTTERN

Vad kan det vara!

ADVOKATEN

Gentagelsen! --- Omtagningar!! --- Gå tillbaks! Få bakläxa! --- Kom!

DOTTERN

Vart?

ADVOKATEN

Till dina plikter!

DOTTERN

Vad är det?

ADVOKATEN

Det är allt du fasar för! Allt det du icke vill, och måste! Det är att avstå, försaka, umbära, gå ifrån ... allt oangenämt, vidrigt, plågsamt ...

DOTTERN

Finns det icke angenäma plikter?

ADVOKATEN

De bli angenäma när de äro uppfyllda ...


Ja, inte vet jag om Kant verkligen tänkte sig det hela så här, i själva verket gör hans filosofi att han inte kan hitta praktiska exempel på verkligt god vilja och pliktuppfyllelse, men kanske Strindberg ändå har hittat vad det handlar om. Jag tycker att båda är på samma kurs. Men det är ju ingen garanti för att jag inte missuppfattat alltihop!


Strindberg-citatet kommer från Ett drömspel, Samlade verk volym 46, sid. 76. Kants skrift heter Grundläggning av sedernas metafysik, utgiven av Daidalos förlag 2006.

Föregående inlägg i denna August-serie finns här.

Bekymmersamt

Här är ett långt, slingrigt, inte riktigt sammanhängande, samt surt inlägg, dock med en trevlig bild. De som inte gillar 'långt' etc. uppmanar jag att bara titta på bilden och sedan gå vidare till något trevligare.

I.

För några år sedan fanns ett par vänsterbloggare som skrev på svenska om naturvetenskap och andra frågor, med rejäla kunskaper och examina i bagaget. Nu har den ene lagt av för att det blev för tröttsamt med påhopp högerifrån och den andre tror jag är upptagen med annat.

På samhällsvetarsidan är det lite mer liv. Några vänsterekonomer som bloggar då och då. En svensk datakille i Silicon Valley skriver ofta om datorer och angränsande samhällsfrågor så att även en dödlig fattar. En arkitekt som råkar bo i samma stadsdel som jag.  Men räcker det?

Jag tycker det här är bekymmersamt. (Gläd mig gärna genom att peka på min okunnighet och nämn ett gäng svenska vänsterbloggare med vetenskaplig inriktning!) Hur kan man förklara att traditionen av intresse för vetenskap och teknologi som funnits sedan den socialistiska rörelsens grundläggande ödeläggs, faller i bitar, glöms bort? Detta samtidigt som möjligheterna att sprida kunskaper är större än någonsin!

Är det för att dagens vetenskap och teknik är för stor och för obegriplig? - Jag tvivlar på att det är förklaringen! Kan det vara så att efterträdarna till de gamla socialisterna har blivit borgare och därmed medlemmar av en döende samhällsklass som inte längre är intresserad av hur världen är fungerar eftersom man inte har någon framtid att hoppas på? Eller bara ren dj-a slapphet? Att talet om 'vetenskaplig socialism' känns pinsamt och det är tryggare att köra lite särartsfrågor i stället där man inte möter så mycket opposition - på gayparaden kan ju alla vara med!

En möjlig förklaring kan vara att vänsterfolk inom vetenskaperna inte känner sig uppmuntrade att skriva. Man har oro för den egna positionen, och det behöver inte vara att chefer ogillar åsikterna utan att de kanske bara inte gillar populärvetenskap. Eller kanske att man har svårt att skriva, eller inte tror att intresset 'där ute' är så stort. Kanske det är så att partiledningarnas ointresse/okunskap bidrar. I stället för att aktivt och positivt stödja vetenskapligt arbete är det något som man på sin höjd behandlar med vänster armbåge, särskilt om man själva tillhör ett gäng som möjligen slingrade sig genom gymnasiet och aldrig blev färdig med några akademiska kurser för att man blev politiker-broiler i stället?

II.

Jag läste nyss en lång post på en antropologi-blogg, om förhållandet mellan människa och hund i evolutionen. Det är mer intressant än vad man kan tro som icke-hundägare. Skulle till och med tro att hundägare kan upptäcka en del märkliga synpunkter här.

Hunden är en av de djurarter som människan agerat tillsammans med under många tusen år och som kan ha bidragit till vår egen utveckling. Det har inte varit möjligt att utnyttja hundar och andra djur enbart som redskap. En hund är inte som en grävpinne eller en sten att skära med. Utnyttjaren är tvungen att utveckla en förståelse som omfattar en annan art. "Theory of Mind" gör att varelser i en grupp kan förstå varandra och samverka. En gruppmedlem måste ha insikter i hur de andra tänker och reagerar på olika saker. Med en hund, eller vilket mer eller mindre tämjt djur som helst, måste man skicka åtminstone en del av den förståelsen över artgränsen. Båda sidorna kommer att utvecklas av denna samvaro. - Det är ett mycket spännande resonemang tycker jag. Det fanns en del frågor som inte ställdes i artikeln, exempelvis om andra nyttjandeförhållanden mellan djurarter (jag tänkte på myror som använder bladlöss som någon sorts boskap) men detta är inte huvudfrågan för mig just nu. Här finns ett av många forskningsdiskussioner som kan stödja synen på människans som en i grunden samhällelig varelse med många positiva grunddrag, det ser jag som en viktig lärdom.

Det kanske till och med går att hitta något ställe i hjärnan som är lite speciellt hos hundmänniskor eller djurmänniskor i allmänhet. (Hur det ser ut i hjärnan hos folk som har giftiga insekter eller reptiler hemma kan man ju undra ..!) Tidigare har jag på bloggen haft uppe märkliga rön som gjorts vid hjärnscanning och som antyder att människor är programmerade att uppskatta jämlikhet. Finns det programmering som gör att vi bättre eller sämre kan samverka med vissa andra djurarter, och vad drar man i så fall för slutsatser om det?

För att gå vidare, neuroekonomi är omnämnt några gånger av mig och kan vara en specialgren som kan ge intressanta resultat. Men man måste se kritiken också, vad kan neuroekonomin verkligen visa? Här en intressant (men kanske inte lättläst artikel) med kritiska invändningar. (En äldre bloggpost med kritisk diskussion finns här.) Kan nationalekonomiska teorier (eller exempelvis teorier om mänskligt beteende som gjorts inom filosofin under tusentals år) bekräftas eller utvecklas genom experiment och fotografering av vad som händer i våra huvuden? Det här är viktiga saker att diskutera, men hur kan man göra det om man inte ens vet att forskningen existerar? Hela neuro-vetenskapen innehåller viktiga etiska frågor. Det gäller såväl vilka experiment som görs, som hur resultaten används, och av vem. Det är i viss utsträckning en potentiellt farlig vetenskap. Men för att få en bra diskussion behöver man också få fram bra redovisningar om vad som görs, så att det blir en saklig debatt och inte vilda alarmistiska skrik. Jag tror att debatten om genmodifierad mat delvis har halkat ned i alarmist-träsket, och det är inte bra.

Mot centrum av vår vintergata finns en stjärna som av någon anledning kallas 'pistolstjärnan'. 

III.

För att fortsätta att förvirra läsaren citerar jag bakåt till min nyårspredikan 31 december 2009. Två år har gått sedan jag citerade vad Erik Berg skrivit. Inget har hänt sedan dess, i alla fall inte om 'vänsterns' vilja att ta itu med den tekniska och vetenskapliga revolutionen.

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

Om man knappt förstår att den här utvecklingen pågår, hur kan man då tänka sig att påverka den?

IV.

Huruvida filosofin är vetenskapens drottning eller ej kan jag inte uttala mig om med bestämdhet. Men tar man rön från hundra specialvetenskaper och stoppar in dem i en filosofisk modell som beskriver människans roll och möjligheter i universum kanske det ändå är en drottning vi ser?

Bland de tyngre filosoferna var Imanuel Kant. Lena Sommestad ställer säkert till förvirring i mången borgerlig myrhjärna idag genom att hänvisa till gamle Kant, och detta dessutom i en kvällstidningsartikel. Se också här: som kvinnoförbundsordförande kanske det är riktigt att ta plikt och moral som en kvinnofråga, men den handlar ju om 100 procent, inte 50 procent av mänskligheten! Är det någon annan politiker i Sverige idag som kan (eller vågar) föra debatten på den nivån, där filosofisk etik tas som förslag på hur vi bör handla och som anvisning på hur samhället i grunden ser ut.

V. 

För att på något sätt återknyta till där jag började: det finns en enorm värld av forskning inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Det finns en ständigt växande källa av forskningsdata och diskussioner att ta ta till sig och kunna använda för att förstå och förändra världen. Men finns det något samlingsplats för dessa ansträngningar på nätet? - Inte i Sverige i alla fall, och det är tragiskt, och det visar på 'vänsterns' nära nog hopplösa förfall i detta land. Önskedröm: en rejäl nätportal där forskare och intresserade inom olika fält kunde skriva själva (eller får hjälp med det) och diskutera och bygga våra kunskaper allt högre - astrononom, arkitekt, antropolog, arkeolog, och så vidare längs hela alfabetet av specialvetenskaper. Och någonstans mot slutet sitter några flitiga filosofer och sorterar och förklarar det hela så att vi alla förstår!

Alltför läsbar?

Ibland tycker jag mig skriva ganska långt och tillkrånglat - långa meningar, fulla av bisatser, som vindlar sig fram rad efter rad utan en punkt i sikte. Men tydligen har jag missuppfattat detta. Enligt en undersökning gjord av bloggkollega Pierre Gilly tycks mina skriverier här ur LIX-synpunkt inte ligga så långt ifrån barnboksnivån!

Låter allvarligt, vad göra? - Längre meningar, fler ord med väldigt många stavelser, det kanske kan skicka upp mig en bit på oläsbarhetsstegen? Kunde Imanuel Kant skriva hart när obegripligt så borde väl jag kunna göra det också! Fler facktermer på utrikiska språk kanske vore en hjälp också. Det gäller att slå vakt om den intellektuella profilen!

Transcendentalt?

Maharishi Mahesh yogi

Om du minns och/eller förstår den här gamla vitsen ...

Maharishi kliver in till frisören i Falsterbo. Frisören frågar: Ragas eller klippas?

... så tillhör du den gyllene sextioåttagenerationen och Beatlesgenerationen och alla andra nyttiga och goda generationer som blomstrade just omkring 1968.

I så fall du också kanske förstår varför uttrycket "transcendental", livligt förekommande i vissa filosofiska skrifter, blir så rörigt för mig. För den där lille skäggige indiske skojaren med sitt skumma fnissande skratt spred ju sin indiska "vishetslära" under varumärket transcendetal meditation till mer eller mindre godtrogna västerlänningar (med feta plånböcker, misstänker jag). Detta innebär att så fort jag stöter på begreppet transcendens i olika varianter sticker det där indiska nyllet fram och rör till det för min förståelse.

I själva verket handlar väl transcendens ungefär om att man skall försöka ta sig förbi alla inlärda reaktioner och kunskaper och försöka nå fram till den första rena och ofördärvade impulsen - tror jag i alla fall. Men bara jag kan bli kvitt den lille yogi-pajsaren mentalt kanske det klarnar. Eller vad säger du om det, Fritz:

Tja, gamle Kant skulle kanske presentera det hela som "det rena förnuftet", men som legitimerad galning håller jag inte riktigt reda på det längre. Men sökandet efter det transcendentala kan ju också liknas vid mitt sökande efter exempelvis moralens genealogi. Det finns moraliska uppfattningar, men vad har de för historia och första ursprung, dass will man gern wissen!

Själv tycker jag Falstaff, fakir är roligare än M. M. yogi. Det gör du också om du har sinne för humor.

Tidigare inlägg där jag diskuterat/drivit med/hylla filosofi, Nietzsche etc:

1 2 3 4 5 6 7 8

Marx i ropet igen

Det uppges att Marx åter kommit i ropet, i kölvattnet av den stora krisen som nyss brakade loss efter att ha byggts upp under ett antal år. I grund och botten en överproduktionskris av den typen som Marx och Engels beskrev redan innan de hunnit fram till en stabil politisk övertygelse.

Klicka på "Marx i baseballkeps" här ovan så skall du komma till en tysk hemsida där studenter förbereder Marx-studier detta år. Det torde finnas fler exempel ute på nätet.

Undrar vad alla de som nu försöker få tag på Kapitalet i bokhandeln (kan för övrigt laddas ner från nätet på många olika språk) väntar sig? Det finns ju ingen omfattande beskrivning av vad som skall komma efter kapitalismen hos Marx och Engels. De tyckte nämligen inte om att man gjorde upp författningar i förväg om hur ett idealsamhälle kunde se ut, deras politik växte fram just i opposition mot den sortens utopister.

Och de kan ju inte heller ha beskrivit dagens kapitalism eftersom Marx dog på 1880-talet och Engels på 90-talet. Inte nog med det: av alla de band som Marx tänkte sig att Kapitalet skulle bestå av kom bara ett ut under hans livstid. Band två och tre redigerades färdiga av Engels.

Sedan fanns det ytterligare några band som skulle ha ingått i Kapitalet som kom ut ännu senare. Men den historia och samtid som Marx kunde studera och beskriva slutade just när den moderna storindustrin började slå igenom omkring 1880 i några länder i västra Europa och i USA. De "arbetare" som Marx och Engels mötte i början av 1840-talet när de blev kommunister (och när Engels var verksam i sin släkts textilföretag) var i själva verket mest hantverkare, inte något som kunde liknas vid moderna industriarbetare. (Däremot finns det inslag i dagens globala arbetsmarknad som kan liknas vid det elände de kunde beskåda under sin tid.)

Ändå finns det något värdefullt som gör att den som studerar deras verk idag får något att tänka på. Nämligen den oerhörda grundlighet med vilken Marx började pilla sönder kapitalismen under sin tid. Han började med en undersökning av de mest grundläggande elementen i ett samhälle med konkurrenskapitalism, och från dessa grundelement jobbade han sig uppåt. Och därmed kan det vara så att han hittade företeelser som är verksamma under hela den epok när kapitalismen är dominerande som samhällssystem. Om man gör en sådan undersökning och hittar systemets grundelement, har man fått tag på krafterna som gör att systemet uppkommer, utvecklas, och till slut faller sönder. Och detta trots att kärnan i systemet idag inte är små konkurrerande industrier utan stora företag som gör allt för att styra i stället för styras av marknaden - och ibland lyckas med det.

Och vad kan vara grundläggande i detta system, vilket nav är det kapitalismen snurrar runt? - Varför inte varan, som tillverkas, säljs och konsumeras, och som ger upphov till nya varor som tillverkas, säljs och konsumeras? Och detta i en ständigt utökad omfattning, som tidvis avbryts av kriser därför att försäljningen slår fel. När varor skapas och utbyts händer det något, värden uppkommer och byter ägare och när det sker i stor skala påverkas hela samhället.

Det är denna varuproduktion, både av hårda prylar och av tjänster, och även produktionen av arbetskraften som vara, som gör att det kapitalistiska samhället står och går. Kriserna kommer, men hittills har de inneburit att systemet skakat av sig diverse barlast och gått stärkt framåt genom "kreativ förstörelse", men det vore naivt att tro att det kan fortsätta i all evighet. Marx påpekade att kapitalismen skapat framsteg och rikedomar som inget system tidigare, men också att systemet inom sig bar krafter som kommer att slå ut det. Ju bättre förståelse vi har för hur systemet fungerar, desto bättre kan vi bli på att peka ut och eliminera felen, ta bort de dåliga sakerna och jobba vidare med de bra.

Marx är inte lika hopplöst tung att läsa som exempelvis Kant eller Hegel, men det handlar inte om slöläsning, om att stoppa i sig färdigtuggade lärdomar. Läsaren måste vara beredd att anstränga sig.

Om jag skulle rekommendera en läsning av Marx och Engels kanske jag inte skulle ta Kapitalet som första bok att läsa. I själva verket har Marx och Engels skrivit väldigt mycket, böcker, tidningsartiklar, broschyrer, tal, och jag vet faktiskt inte vilket jag skulle sätta högst på "bör läsa-listan". Får fundera på saken.

PS. Termen "kreativ förstörelse" kommer från en av 1900-talet stora ekonomer, Joseph Schumpeter. Han är också värd att läsa.

Välstånd, välfärd, livskvalitet?

Igår var jag och lyssnade på Christer Sanne när han berättade om den bok som jag skrivit om här. Jag var inte ensam, ett trettiotal människor satt och lyssnade i en sal i Medborgarhuset.

Keynes' barnbarn, det är ungefär min generation, och enligt Keynes' antagande skulle produktivitetshöjningarna medföra att framtidens människor inte skulle behöva arbeta mer än några timmar per dag. Vi vet hur det ser ut … . Somliga arbetar för mycket, andra inte alls, många arbetar med fel saker medan saker som är mer rätt underförsörjs. Är det vettigt?

Politiker larmar om att tillväxt är viktigare än allt annat, men vad är det för tillväxt: är den ekonomisk eller oekonomisk? En tillväxt som, om man gör en total beräkning, leder till större kostnader än intäkter är ju inte hållbar, det är lätt att förstå. Ändå har den insikten svårt att tränga igenom. Likaså att det finns andra mått än tillväxt som är viktiga för att se hur bra det går för ett land.

Vi har gått från vad Sanne kallar knapphetsekonomi till ymnighetsekonomi, på femtio år har konsumtionen tredubblats i Sverige. 55 miljarder läggs ut varje år för att få oss att konsumera mer. En sådan enorm utgift för att få oss att känna oss missnöjda med vad vi har borde skapa misstanken om att något är fel.

Tillväxten (bruttonationalprodukten) drivs hela tiden uppåt, men uppenbarligen säljer inte produktionen sig själv. Folk måste fås till att förbruka mer ur en resursbank som verkligen inte är outtömlig, de måste övertalas att arbeta längre än vad som är nödvändigt för att hålla dem själva och samhället igång, de måste intalas att detta är bra trots att det finns en känsla av att något i grunden är fel. Det är verkligen något för politiker med visioner och mod att ta tag i!

Jag gjorden några anteckningar medan Sanne pratade, och på slutet lade jag till ett citat från gamle Kant: "Upplysning är människans myndighetsblivande." Ja, något i den stilen skrev han. Den moderna människan kan betrakta sig som upplyst när han/hon inte längre dansar efter marknadsförarnas taktpinne eller tror att Maud Olofssons maniska skrikande är högsta visdomen för dagen. Men då lär mycket av det samhälle vi känner idag (förhoppningsvis de värsta bitarna som få kommer att sakna) att sjunka i gruset.

Sanne nämnde ett par författare i USA som varit inne på det här och beskrivit det nuvarande systemet som dysfunktionellt. Båda var väl tidigare medlemmar av makteliten på högsta nivån men hade nu tänkt om. En av dem heter Peter Burns och har skrivit något som heter Capitalism 3.0. Den andra författaren är Robert E. Reich.

Särskilt Burns skall tydligen vara framåtblickande med idéer om nya lösningar för att organisera näringslivet. När jag hörde det tänkte jag på Karl Polanyi som beskrev hur ekonomin brutits ut ur samhället genom politiska beslut på 1800-talet (det började i England, naturligtvis) men som måste återföras till samhället igen och åter bli tjänare, inte herre.

Här är några bilder från mötet. Kan fås i lite större format om du klickar på dem!

Finns det en hållbar tillväxt utan skadliga biverkningar? Eller måste vi fråga oss om tillväxten har kostnader som gör att den inte blir hållbar när den drivs för långt?

Välstånd = tillväxt och mäts i BNP. Den måste alltid öka, annas påstås "ekonomin stå still". Och det klagas oreflekterat att Sverige "halkat efter i välfärdsligan" om vi inte är världsbäst vad det gäller BNP/innevånare.

Välfärd mäter en massa andra levnadsindex förutom BNP, och där kan man finna att Sverige ligger mycket bra till. Följaktligen vill välståndsivrarna inte prata så mycket om välfärd, och ännu mindre om livskvalitet. För när välståndet växer men inte lyckan med den måste ju något vara fel? Man blir materiellt rikare men känner ett allt tommare liv, är det ett framsteg? Folk var mindre gnälliga i Sverige på femtiotalet, och det är nog ingen tillfällighet.

Sanne pekar på ett brutet band mellan medborgare och politiker (det har väl aldrig funnits helt ut, men att exempelvis ett par tusen kommuner försvann gjorde nog sitt till för att öka klyftan mellan politiskt valda och väljare - och att göra att politikerna hamnar i de anställda tjänstemännens våld. Tomrummet där bandet skulle ha funnits ockuperas av intresseorganisationer som lever på att predika att deras medlemmar har det dåligt ställt och måste få hjälp. Missnöjespredikanter med andra ord. Finurlig bild med små glada smileys som tillsammans blir en stor sur gubbe.

Jo, det finns mycket att tänka på här. Låter det högtidligt om man kallar det hela en "överlevnads- och civilisationsfråga"? Läs gärna Sannes bok för att få egna uppslag!