al-Qusair - Stalingrad, Aleppo - Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker "Allah är större" hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. "Rebellernas" tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, "regimen vacklar", folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har "rebellerna" inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. - Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är "rebellerna" som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort "rebellerna" från det ena området efter det andra. (Ja, "motståndare av den här typen" - jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För "rebellerna" och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. - Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade "rebellerna". Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa - och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår "Operation nordlig storm" omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När "rebellerna" slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte "rebellerna" ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk ...

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? - Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja "rebellerna" i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så ...

Det är ju lätt att ta till termer som "epokgörande" eller "historisk". Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? - Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.

Omläsning: Kursk

Nu är det 67 år sedan det stora pansarslaget vid Kursk på östfronten. Detta kan vara värt att minnas varje gång någon kommer och påstår att USA (och möjligen England) vann Andra världskriget i Europa. Det var på östfronten det stora kriget utkämpades. I stället för att upprepa mig föreslås omläsning av vad jag skrev i juli för några år sedan när jag försökte sätta in Kursk i de stora sammanhangen.

10 juli och årsdagar - Sicilien, Kursk

Förutom Emmaboda-Nickes jubileum som inträffar idag (återigen: grattis!) kan vi notera ett par andra årsdagar/dagar att minnas.

Två exempel:

De som tror att USA vann Andra världskriget kan fira att 10 juli 1943 landsteg allierade styrkor på Sicilien. I november 42 hade jänkarna landstigit ungefär så lång från huvudslagfälten som det var möjligt, i och med "Operation Torch" i Marocko och Algeriet. Det var med andra ord ingen blixtmarsch som genomfördes genom Nordafrika innan man kom i läge för att ta klivet över till Europa. Under tiden hade Sovjet hunnit vinna slaget vid Stalingrad.

De som är mer insatta i hur det förhöll sig firar slaget vid Kursk som ännu skulle pågå några dagar borta på östfronten. 7-13 juli pågick det. Tyskarna gjorde sitt sista stora försök att hålla emot Röda arméns jätteoffensiv genom kraftsamling och motoffensiv vid Kursk. Det misslyckades.

Kriget i öst skulle vara ytterligare nästan två år, men frontens riktning gick nu entydigt bara i en riktning: mot väst. Ett år efter Kursk var Röda armén på väg ner på Balkan, och de tyskallierade regimerna där föll en efter en. Först elva månader efter Kursk skedde landstigningen i Normandie och i Italien hade de allierade trupperna till slut hunnit åtminstone till Rom.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Är ungdomarna nöjda med Vanja och LO?, Anders_S skriver Ericsson – offshore och Chile, Tuss skriver Tyvärr, Kjöller, vi har ingen medborgarlön ännu, Bent skriver En annan värld är helt oundviklig

Historiska slag

Nu i juli finns det några blodbestänkta händelser i det förflutna att fundera över.

Under maj-augusti 1939 kanske Andra världskriget avgjordes trots att det ännu inte hade börjat. Japanerna avancerade i östra Asien. De hade gjort Manchuriet till lydstat och siktade på att fortsätta in i Mongoliet. Men Mongoliet i sin tur kontrollerades av Sovjet, och 1939 blev det regelrätta gränsstrider. Det slutade med slaget vid Khalkin gol, en gränsflod. Japanerna fick så mycket stryk att deras strategi ändrades. I stället för att gå vidare mot Sibirien riktade man sig söderut, mot Kina och de holländska, brittiska och franska kolonierna. Där var motståndet svagare. Hade inte Sovjet kunnat slå tillbaka så effektivt hade man knappast haft några sibiriska förband att ta över till den europeiska fronten när Tyskland angrep 1941, och då är det frågan om Sovjet hade kunnat stå emot anstormningen. Möjligen hade Japan inte bara nöjt sig med hotfulla gränskränkningar utan gått med aktivt i kriget mot Sovjet, men nu höll man sig borta. Det blev upp till Sovjet att förklara krig 1945.

På tal om den europeiska fronten: i dessa julidagar 1943 rasade vad som lär vara historiens största pansarslag, vid Kursk i Sovjet. Man kan gott kalla det avgörande för krigets utveckling. 1941 hade tyskarna misslyckats att ta Moskva och Leningrad, vilket visade att kriget inte skulle vinnas så lätt. Vintern 1942/1943 förlorade tyska armén Stalingrad och det var klart att kriget nog inte kunde vinnas. Men Kursk kan ha varit den klara indikationen på att nu kunde fronten bara rulla åt ett håll, bakåt mot Tyskland. Tyskland kunde inte hålla emot det sovjetiska trycket - vilket dock inte betyder att tyskarna blev mindre farliga. Så sent som i slutet av 1944 fick de västallierade uppleva en enorm motstöt i Ardennerna.

I juli 1943 kom också den första västallierade landstigningen på det europeiska fastlandet (om man bortser från mindre raider tidigare) när allierade styrkor landsteg på Sicilien. Det var början till ett fälttåg som med snigelfart skulle ta sig uppför den italienska stöveln. När Rom befriades ett år senare var de sovjetiska arméerna redan på väg ner i Balkan och in i Ostpreussen.

Om det nu är så trevligt att tänka på detta våld mitt i den sköna nordiska sommaren ...?