al-Qusair - Stalingrad, Aleppo - Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker "Allah är större" hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. "Rebellernas" tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, "regimen vacklar", folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har "rebellerna" inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. - Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är "rebellerna" som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort "rebellerna" från det ena området efter det andra. (Ja, "motståndare av den här typen" - jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För "rebellerna" och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. - Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade "rebellerna". Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa - och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår "Operation nordlig storm" omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När "rebellerna" slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte "rebellerna" ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk ...

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? - Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja "rebellerna" i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så ...

Det är ju lätt att ta till termer som "epokgörande" eller "historisk". Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? - Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.

När det tekniska gapet fylls igen ...

En del extremkristna grupper är nog uppåt humörmässigt nu, i alla fall de som tror att Jordens undergång och himmelrikets ankomst skall ske genom en jättestor sammanstötning mellan de goda och de onda krafterna i vad som nu är norra Israel. I Harmageddon, även känd som Megiddo, förväntar man sig att slutslaget skall stå. Vi övriga tar det lite lugnare: Domedag lär det inte bli, däremot en serie kraftiga och mycket obehagliga sammanstötningar just i den delen av världen.

För några dagar sköt Israel ner en drönare som skickats iväg från Libanon av Hitzbollah. Israelerna försöker verka oberörda, man kan nog misstänka att det är mycket upprört bakom kulisserna. Hur många drönare har Hitzbollah tillgång till egentligen, hur stor räckvidd har maskinerna, vad kan de utrustas med? Är de bara för spaning, eller kan man tänka sig att de kan bära vapen? En enstaka drönare är en varningssignal om något, men vad? Har Hitzbollah tillgång till en hel mängd maskiner som kan bli en för svår match för det israeliska luftförsvaret? (Lästips: intressant inlägg om minor i Hormuz-sundet hos Moon of Alabama, och kommentarer till detta och till drönar-historien.)

Redan i samband med kriget i Libanon 2006 hävdades att Hitzbollah hade tekniskt kunnande nog för att avlyssna trafiken från drönare som Israel skickade in över deras område. Jag vet inte om det har bekräftats, men en sak är tydlig: den överlägsenhet avseende teknisk nivå och förmåga att utnyttja tekniken som israelerna och västmakterna har levt högt på håller på att gå förlorad. Och man kan nog säga att det är Israels och västvärldens politik i Mellersta östern som drivit fram de krafter som nu arbetar sig upp på deras egen nivå. Man kan väl jämföra med arabernas tidiga förvirrade och splittrade försök att möta korsfararna med det senare skedet när de lärt sig hur man segrar - det verkar vara ungefär likadant nu.

Ur anti-imperialistisk synvinkel kan man säga att det är bra. Västmakterna kan inte rumstera om hur som helst längre. Men om man tänker ytterligare några steg framåt då? Var det över huvud taget nödvändigt för "den fria världen" att frammana, göda, de monster som man nu säger sig vara så rädda för? Vad kommer dessa nya krafter att ta sig för framöver? Kommer de att uppträda mer anständigt, kommer de att vara ädla riddersmän av Saladins typ? Eller sjaskiga småhandlare ungefär som sina motståndare? En reaktionär fundamentalist kommer inte nödvändigtvis blir progressiv för att han utrustas med mobiltelefon och automatvapen. Men det är sådana typer som väst gynnat.

Varför inte avslutningsvis citera inledningen till Tegnérs dikt Det eviga och rikta frågan till "den starke" med imperialismens svärd i sin hand: "är du beredd att försvinna, som en storm i de arabiska öknarna, helt enkelt därför att du burit dig dumt och kortsiktigt åt?"

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.

Oavsiktligt?

Som det sägs, det är lättare att starta ett krig än att avsluta det - särskilt på det sätt som är bäst för en själv. Det kan ju alla tomtar som dragit igång det syriska kriget fundera över. Obs. att jag inte skriver 'inbördeskrig' utan just 'krig'. Ett antal stater har börjat krig mot Syrien genom att skicka in en tvivelaktig rebellrörelse i landet. Det finns äkta syriska upprorsmän, det finns äkta oppositionsgrupper, men bland det senaste som skickas in lär vara jemenitiska islamister, och de har väl egentligen sitt eget inbördeskrig att ta hand om. Man kan ju undra vad den ordinäre syriern tänker när libyer och kat-tuggande jemeniter dyker upp i grannskapet?

Nu rapporteras att turkiska armén har förlorat bortåt åttio man i sårade och dödade vid en gerillaattack mot en militärkolonn långt inne i det egna landet. Det har varit flera sådana händelser på senaste tiden. Armén måste ha förlorat hundratals soldater i strider mot kurdisk gerilla bara de senaste veckorna. Det är svårt att inte se ett samband mellan turkiska regeringens deltagande i kriget mot Syrien och uppsvinget för det kurdiska upproret i Turkiet. Stöd till turkisk gerilla är ett av de kort som Syrien kan spela ut. Hur kommer den turkiska allmänheten att ta detta? Kommer Erdogans regering att överleva, eller blir det en ny militärkupp?

Det har bekräftats att iranska förband från revolutionsgardet finns i Syrien. En sådan truppförflyttning borde stärka axeln Iran-Syrien-Hetzbollah mot eventuella angrepp från Israel. För finns ett större antal stridsdugliga iranier i Syrien bör en del kunna slinka över till Libanon och placera sig i närheten av den israeliska gränsen. Där kan de bedriva signalspaning, skjuta raketer och ha annat för israelserna besvärande för sig. - Förstärkt uppror i Turkiet, iranska trupper i Israels närområde, ingick det i de politisk-militära hjärntrusternas förutsättningar när de tänkte köra en repris av Libyen i Syrien? Eller var det sådana där oaviktliga saker som 'bara' händer?

Libyen är ju en liknande historia, även om man bortser från att islamister som förmodligen tidigare ingick i alliansen mot Qaddhafis regering nu i vanlig god ordning likviderade USA:s ambassadör. Följderna märks nere i Mali som sprängts och till hälften tagits över av islamister. Man kan nog gissa att spill av den typen hotar en del andra länder i närheten, som Algeriet och Mauretanien. I Nigeria märks det redan. - Återigen: oavsiktliga effekter av dumma åtgärder som klokt folk varnade för redan från början.

Lika och olika

Det har larmats om Syriens kemiska vapen den senaste tiden. Varningar har sedan länge framförts och förmedlats via Syrienbloggen om att det kan ske en attack med kemiska stridsmedel inne i Syrien, varpå regeringen som vanligt får skulden trots att de troliga förövarna är helt andra individer. Själv är jag lite fundersam, det är nog svårt att kontrollera att kemiska attacker så att säga hamnar 'rätt' om man inte angriper ganska stora mål (som Saddam Hussein gjorde på sin tid, dessutom utan några större protester från 'världsopinionen'), men det är ju möjligt. Desperata människor gör desperata saker.

Men varför har Syrien kemiska vapen? En intervju i Svenskan ger sammanhanget som kan kännas något besvärande: Syrien kan tänkas ha dessa vapen för att Israel kan tänkas ha dem. Uttrycket 'terrorbalans' nämns inte uttryckligen, men det verkar vara detta det handlar om. Paniken nu som uppges handla om att Syriens regering skulle gasa den egna befolkningen är kanske mer ett uttryck för paniken att den libanesiska motståndsrörelsen kan få tillgång till några laddningar. I själva verket ser det väl rätt logiskt ut om Syrien skulle placera en del vapen hos Hitzbollahs raketartilleri som en extra livförsäkring mot ett israeliskt anfall. Att Hitzbollah skulle utlösa ett förstaslag är mindre troligt, men skulle israelerna försöka sig på revanch för bakslaget år 2006 kan läget bli ett annat. I den situation skulle alltså dessa extra obehagliga vapen ändå kunna fungera som krigsavvärjande.

Undrar om andra skumma krafter opererar i bakgrunden? Exempelvis extrema kristna grupper i USA som tror på världens undergång som en verklig händelse som förutsägs i Bibeln, och att det avgörande slaget skall stå i Harmagedon, numera Megiddo, som ligger i vad som nu är norra Israel. När undergången så att säga inte vill infinna sig av sig själv kanske lite påtryckningar och provokationer kan hjälpa till? Att människoliv ödeläggs spelar ingen roll för de här grupperna: de rättfärdiga skall ju komma till himlen så snabbt det går!

Vapen kan alltså ibland verka utjämnande. Så var det åtminstone i teorin med Coltrevolvern, 'the equalizer'. Praktikten är naturligtvis annorlunda. Den tillverkades i USA. I USA har en man dömts till dryga böter för att han olovandes besökte Cuba för många år sedan. 'Land of the free.'

Livet går vidare - förhoppningsvis även i västra Asien

Det ser kanske visset ut för närvarande - gråväder, regn, stormar som står på kö,  förkylning med medföljande håglöshet - men livet går vidare. Lite hjälp med att få stjälken nedsänkt i vatten kan alltid vara uppiggande. Bokstavligen om man är ett saintpaulia-blad, och bildligt om man exempelvis är människa som inte vill vissna.

Möjligen kan nyheterna från Syrien vara positiva. De observatörer som Arabförbundet skickat dit har inte (trots ett påstående som sedan återtogs) sett att regeringen har prickskyttar som skjuter folk från hustak. Nu är oppositionen - vad det nu är för figurer? - sura och vill att observatörerna åker hem igen. Kanske är man oroliga för att Arabförbundets folk skall se 'fel' saker och berätta om det? 'Fel' saker skulle kunna vara 'fredliga demonstranter' som skjuter på soldater och poliser och folk som stödjer regeringen. I Libyen skulle vi tro att det var folk som kallades 'rebellerna' som kämpade för befrielse. I Syrien har man inte lyckats få till sådana grupper, så där etiketteras de 'desertörer' från armén. Misstänkta är de lik förbaskat.

Jag är ingen storkonsument av nyhetsmedia, men nog borde jag väl ha sett någonstans rapporter om den fula roll med pengar och legoknektar som Qatar spelade i Libyen och som man möjligen försöker köra repris på i Syrien. Men icke. Man måste ut på nätet, och det stör mig något. Visserligen har det talas mycket vackert om 'medborgarjournalistik' och liknande angående bloggar och hemsidor de senaste åren, men jag skulle faktiskt hellre se att ordentligt källkritiskt tränade journalister med djupa kunskaper om områdena det gäller, samt rejäla redaktionella resurser, står för rapporteringen. Då kanske såväl 'rebeller' som 'desertörer' och oppositionsgrupper granskats betydligt hårdare, liksom de skugglika krafter som opererar i bakgrunden. Och vi kanske skulle slippa svenska flygplan i ett nytt krigsområde.

Nu är inte Syrien samma som Libyen. Det verkar som en klar och tydlig linje håller på att dras upp: Hit men inte längre! Vad det gällde Libyen förvånades jag över personer som glatt accepterade att flera tiotusentals människor dödades i ett onödigt krig, och dessutom inbillade sig att NATO skulle ha bytt sida och nu slogs för den arabiska våren. Förhoppningsvis kan livet gå vidare i Syrien utan månader av bombardemang och massdödande.

Kanske till och med - hemska tanke för en del! - kan syrierna själva få bestämma hur de vill ha det!  Därvidlag kan den ryska flottan utanför syriska kusten och den ryska flottbasen vara avgörande. Kanske NATO drar sig för att bomba i närheten av ryska stridskrafter. Men det är ett farligt spel, på gränsen till riktigt allvarligt krig, som pågår omkring Syrien och Persiska viken. Även om alla de stater som är inblandade nöjer sig med att hytta med näven och skrika hotelser kan ett litet missförstånd ändå dra iväg på ett okontrollerbart sätt. Det kan räcka med att ett amerikanskt och ett iranskt fartyg krockar i Hormuzsundet därför att ingen vill väja, och någon dessutom börjar skjuta, och så kan hela området från Iran till Israel vara i krig inom några dagar. Skulle dessutom Ryssland (och kanske Kina, som har stora intressen av oljeleveranser från bland annat Iran) bli indragna så har vi en global i stället för en regional konflikt, och var hamnar vi då? Det pratas om att tankertrafiken i Hormuzsundet kan blockeras och orsaka ny kris i världsekonomin. Den krisen kan komma utan att sundet ens blockeras, bara det verkar trovärdigt att det kan bli svårt att få ut tankfartygen kommer oljepriset att rusa i höjden.

Snart kommer våren till bergen och slätterna i 'den bördiga halvmånen'. Blir det blomstrande och fredliga syner för människorna där, eller ett nytt krigshelvete? Varför tycker somliga att man är en idiot när man föredrar fredlig och kontrollerbar konfliktlösning framför krig som man aldrig vet hur de kommer att sluta - och varför kan man bara rycka på axlarna åt några tiotusental döda araber som dessutom aldrig fick chansen att tala om ifall de var beredda att bli dödade? Har jag blivit för gammal och trött när jag inte ser våld som förstahandslösning i en situation där det finns andra möjligheter?

Ibsa hävdar sig. Lite om Libyen också

Notera en ny förkortning: Ibsa, vilket betyder Indien, Brasilien, Sydafrika. De är för närvarande representerade i FN:s säkerhetsråd. Kina och Ryssland lade in sitt veto mot den senaste resolutionen mot Syrien. Ibsa röstade inte emot men lade ner sina röster (tillsammans med Libanon). I och med detta verkade inte Rysslands och Kinas ställningstagande så isolerat längre, och krigspartiet led ett nederlag.

Orsaken till att Ibsa inte accepterade resolutionen är intressant, det handlar om en aspekt som nästan helt ignoreras i västliga och svenska media. Enligt indiska The Telegraph så förklarade den indiska representanten att resolutionen var otillräcklig eftersom den inte tog avstånd från den syriska oppositionens våldsamheter och krävde av oppositionen att den skall avhålla sig från våld och ta upp sin meningsskiljaktigheter med regimen och lösa dem på ett fredligt sätt. (Sedan är ju frågan hur mycket som är opposition i ordets rimliga mening och hur mycket som består av element som skickats in i Syrien från annat håll.)

Det hela verkar som en småsak, men jag vidhåller åsikten att detta kan vara bra om man inte vill att det libyska kriget skall spridas till Syrien och NATO-bomber hagla över folk som inte vill bli befriade av det kända gamla gänget kolonialister och imperialister.

För övrigt, vad det gäller Libyen kan man fråga sig vad som händer där, och om NATO håller på att dra igång ett nordafrikanskt krig med följdverkningar som inte går att styra från högkvarteret i Bryssel eller Pentagon. Allt prat om att "skydda" befolkningen i Libyen är nu borta, nu gäller det bara att krossa motståndet, men motståndet slår tillbaka och den kontroll som NATO och dess lokala ombud har på marken verkar inte särskilt stabil. När dessutom tuaregerna dras in i kriget kanske stambaserade nätverk aktiveras i ett halvdussin stater i norra Afrika, över ett så enormt område att det aldrig kan kontrolleras och pacificeras.

Det finns andra som är bättre på Libyen-bevakning än jag, men här är en artikel som berättar om "rebellernas" plundringar och mordbränder i Sirte. Kan plundrargrupper betraktas som "rebeller", är de trupper som sorterar under "övergångsregeringen" eller någon annan myndighet (de verkar helt odisciplinerade), eller är det helt enkelt kriminella gäng som kunnat uppgradera sin beväpning med raketer och  tyngre automatvapen? Och vem griper in och skyddar civilbefolkningen mot dem?

Folkens vår? Låt frihetens duva flyga högt och stolt!

"Födslosmärtorna av ett nytt Mellersta Östern känns, men inte så som många utanförstående tänkte sig." Jojo, när ett nytt politiskt landskap föds blir det inte som gangstergänget i USA:s härskare tänkte sig när man invaderade Irak och stödde Israels krig i Libanon och Gaza. Det är ju det uttalandet av Condoleeza Rice man driver med i bilden ovan från al-Jazeera. I stället för påtvingad fuskdemokrati uppifrån eller rena diktaturer har de stora folkmassorna börjat röra på sig. Och då kan det hända helt andra saker än vad smartskallarna i Washington tänkt sig. (Och kanske vad härskarna i Qatar, där al-Jazeera är baserat, har tänkt sig. Samt de som en gång i tiden tänkte sig al-Jazeera som kanal för västlig propaganda i arabvärlden, men plötsligt upptäckte att den faktiskt fungerade lite mer som just en nyhetsorganisation och låter flera sidor komma till tals.)

Vad står det mer, jo i fetstil: Projektet för ett nytt arabiskt århundrade. Även detta är att räcka lång näsa åt gangstergänget, för de hade ju sitt projekt för ett amerikanskt århundrade. Vilsenheten torde vara stor på sina håll när kartan och terrängen inte verkar stämma överens. Och skillnaden mellan de två torde växa medan folkrörelserna utvecklar sig på olika håll i världen. Visserligen är USA och dess vänner fortfarande imperialistiska tigrar som kan bitas hårt, men på sikt är de ändå, som Mao sade, papperstigrar.

Än är det kallt i Sverige, men kan vi åtminstone vara optimistiska och känna en föraning av vår - av folkens vår? Ibland verkar dörren till friheten slås upp, som våren 1945 när fascismen föll i Europa, eller åren omkring maj 1968, men det har alltid kommit reaktionära rekyler. Nu är vi där igen verkar det, samtidigt som kapitalismen är mer skakig än på många år, det har tillkommit nya orsaker till kriser sedan 68, men också en teknisk och vetenskaplig och kulturell utveckling som gör att vi kan förvänta oss enorma omvandlingar under de kommande åren. Omvandlingar och nya möjligheter, inklusive möjligheter att stå emot nya reaktionära rekyler. För att ta det lite gammaldags marxistiskt: den klass som är på uppåtgående bör vara optimistisk och se möjligheter, den som är på nedgång och faller sönder är pessimistisk - och det med rätta!

Fredens och frihetens duvor försöker slå sig ur burarna på många håll, må de lyckas! Just nu rapporterar radion om det fackliga upproret, och ockupation av delstatsparlamentet, i Wisconsin. Det lär komma mer! Ynkligt bara att vi inte har någon stark vänster i Sverige som kan ta hand om det här världshistoriska skredet ... eller kan det möjligen vara en fördel? Kan det vara så att exempelvis socialdemokraterna här är så försvagade och nedgångna att de inte längre har makt att hindra eller köpa upp och byråkratisera nya folkliga rörelser? Eller kan man tänka sig att partiet (och en del andra partier som en gång i tiden var progressiva) kan resa sig ur skam och förnedring och åter bli krafter att räkna med i samhällsomvandlingen? Samma fråga kan ställas om LO. "Make history, or be history!"

Frihetens duva kan skjutas ner av de onda krafterna. Denna, och övriga teckningar av Carlos Latuff, har jag hittat här.

Freds ... nej, det här är en krigsduva - det gäller att se upp för falsk varubeteckning!

Här är ingen duva alls, det är en teckning Latuff gjort för en webbsajt som heter Ikhras اخرس och som
uppenbarligen inte gillar USA:s köpta lakejer - och vem gör det egentligen? Det där med "amerikanskt" århundrande kan vi nog sätta ett frågetecken för.  

Det är mer eller mindre inbördeskrig i Libyen och Jemen, det har varit våldsamheter på andra håll, så denna nya folkliga vår får sannerligen inte en oblodig ankomst till världen. Och jag undrar om den varit möjlig om inte libaneserna bit för bit med våldsamma medel tryckt tillbaka israelerna, och att palestinierna kämpat emot så gott de kan, och därmed rört till planerna för ett helt västligt dominerat Västasien/Nordafrika? Det har hela tiden funnits fickor av beslutsamt motstånd i Mellersta Östern, och de har visat att det är möjligt att slå tillbaka.

Om några år kanske vi kan se tillbaka på en världshistorisk omvälvning, lika betydande som exempelvis när Första världskriget krossade en gammal värld och störtade den i kaos. Men nu en process åt andra hållet: en gammal värld krossas och en bättre och mänskligare värld skapas? Resurserna och idéerna finns.

Söndagsnotiser

Det rapporteras om demonstrationer i Jemen nu, ännu ett land med en dubiös president som har suttit väldigt länge. Det finns väl inte så mycket skrivet på svenska om det moderna Jemen, men en bok som jag läst är Eva Sohlmans Arabia Felix i Terrorns tid. Resor i Jemen. Varje land har sina egenheter, och bakom de här demonstrationerna finns även motsättningar mellan norra och södra Jemen, förutom den vanlig menyn med fattigdom, resursbrist, överhetsförtryck och utländsk inblandning.

Ungefär samma rapportering om Jemen finns hos al-Jazeera, men också en artikel om att druserna i Libanon nu stödjer Hitzbollah. Det gör inte saken lättare för de utifrån som vill splittra och kontrollera Libanon. En detalj i den större verkligheten där folken i arabvärlden försöker skaka av sig den makt som utövas av lokala despoter, samt av USA, Israel och Europa. Möjligen är det fredsbevarande också: det är inte säkert att Israel vågar sig på ett öppet militärt angrepp på Iran om man inte först säkrat Libanon, och med en allians mellan druser och Hitzbollah blir det svårt att uppnå något sådant.

På tal om Tunisien skriver Olle Svenning om kämpande kvinnor där, och om en ...

... redan klassisk bok med den svart ironiska titeln ”Une si douce dictature”, En så mild diktatur.

Västvärlden uppskattade den sortens mildhet. Tunisien var Valutafondens lydiga elev och en lojal allierad i korståget mot terrorismen. Fängelserna stod alltid vidöppna, torterarna beredda.
...
Tunisiska medborgare är utlovade val, mycket snart. Kanske den döende maktens sista försök till restaurering. En konservativ islamisk regering skulle kunna vara de gamla härskarnas modell, varnar Maghreb-experten och professorn Sami Nair.

De försöker hejda vår demokratiska revolution, skanderar demonstranter. Omvärlden, grannstaterna, EU och dess fega parlamentsmajoritet, föredrar kanske ”den milda diktaturen”.

Nej, vem har egentligen trott på de fina demokratiska stormakterna och deras skrivträlar och propagandister i media? Det som händer i arabvärlden (vad man nu menar med det ordet) tycks vara att allt fler människor vill ha bort de odugliga odemokratiska lokala pamparna, medan väst på olika sätt försöker ha kvar lättstyrda mutkolvar. Man kan ju se det här som ett svar på kapitalets globalisering - även lokala strider får global betydelse, världsproletariatet står mot världsbourgeoisin.  Nästa gång kanske det blir masstrejker i Egypten som orsakar nervösa ryckningar i världens styrelserum.

Den engelska bloggen Democracy and Class Struggle verkar vara en bra plats för radikal information från olika håll i världen. På tal om Tunisien får vi veta att det finns några maoister där också. Så här ser deras blogghuvud ut. Verkar vara skarpa skott som gäller för deras del, men jag vet inte om de har någon politisk betydelse i hemlandet.

Deras hemsida är bara på arabiska. Jag testade med Googles översättning men det hela blev inte så mycket mer begripligt för det.

Det finns ju ett större och mer känt kommunistparti i Tunisien också. För den politiske knappologen kan det vara av intresse att de uppges vara hoxhaister (uttalas ungefär som håddsja-ister). Vad etiketten betyder i praktiken vet jag inte, annat än att de inte hyllar Mao utan i stället Albaniens efterkrigsledare Enver Hoxha. Oavsett etiketter är det den lokala förankringen som är det väsentliga. Det tycks som om tunisiska fackföreningar spelat en viktig roll för att störta den gamla regimen, så det är väl hos dem det är viktigt att få stöd.

Lite tankar om Turkiet, kurder, Israel med mera

Lite i skymundan fortgår gerillastrider i de kurdiska områdena, från Turkiet över Irak och in i Iran. Det är väl mest om det smäller en bomb i närheten av en turistort som det blir mer uppmärksamhet i omvärlden. Ändå har den kurdiska frågan varit storpolitik länge. (Jag antar att denna "fråga" kan formuleras som: skall det bildas en egen stat för kurder?) Och olika stormakter har varit inne för att utnyttja kurdiska grupper för egna syften vilket knappast gynnat den ordinäre kurden.

Nu vill Turkiet - som alltid köpt vapen i stora kvantiteter - få drönarflygplan från USA. Alltså förarlösa fjärrstyrda flygplan som kan flyga runt och spana och eventuellt skicka iväg raketer mot något som kan vara PKK:s gerillastyrkor. Men USA sätter sig på tvären. Att Turkiet är allierad inom NATO spelar ingen roll. I Washington är man sura för att turkarna framgångsrikt tillsammans med Brasilien försökt medla angående Irans kärnenergiprogram, samt gillar inte att turkarna är arga för att israelerna dödat turkiska medborgare på internationellt vatten. Tidigare har USA utan att blinka tolererat råa turkiska militärdiktarurer och fruktansvärda övergrepp mot kurder och andra oppositionella, men då satte sig turkarna inte upp mot USA och Israel och det hela var därför naturligtvis acceptabelt. Nu är det annat ljud i skällan!

En intressant fråga är vad israelerna gör i detta läge. De har länge samarbetat med turkarna men nu genom sin egen klumpighet sänkt de goda förbindelserna till nära nog fryspunkten. Det kan bero av att professionella diplomater ersatts av ideologiska amatörer. Man skulle kunna tro att detta skulle räcka, men det kan vara så att israelerna försöker utnyttja "den kurdiska frågan" åt två håll: dels att bakom kulisserna stödja PKK, dels genom att stödja kurdiska grupper i Iran. En gång i tiden hejade israelerna på Hamas för att islamisterna verkade vara till besvär för PLO, så varför inte försöka upprepa bravaden (utan att fundera på långsiktiga konsekvenser)? Antagligen finns israeler i de kurdiska områdena i norra Irak, där de kan arbeta relativt ostört i skydd av amerikanerna och kanske de lokala kurdiska politikerna. 

På tal om "konsekvenser" så är sådana väldigt tydliga i Libanon. Utan den israeliska ockupationen under slutet av 1900-talet är det mindre troligt att Hetzbollah hade funnits, i alla fall inte som den formidabla politiska och militära maskin man är idag. Det israeliska förtrycket skapade det libanesiska motståndet.

Kanske är det så att Hetzbollah genom sin uthållighet drar andra med sig - på sista tiden har ju den reguljära libanesiska armén skjutit mot israelerna, vilket kan vara ett sätt att motivera sin egen existens. Men detta är ju helt emot den plan som bland annat innebar att USA trodde sig ha köpt en Israelvänlig libanesisk regim för ett tag sedan. Antagligen tänkte man sig att detta skulle leda till att Hetzbollah försvagades, men resultatet verkar vara det omvända. Organisationen verkar vara mer stark och välrustad än under kriget för några år sedan. Och när USA nu vägrar att leverera vapen till Libanon är Iran berett att träda in. Snacka om politiskt självmål från USA:s sida. Dess diplomati verkar ha klara drag av "amateur hour".

En intressant detalj som kan vara betydelsefull är att Israel skickar in obemannade flygplan över Libanon för fotospaning, men att Hetzbollah under lång tid påstår sig ha kunnat uppfånga signalerna från planen och titta på filmerna. Tidigare har Hetzbollah kunnat plocka bort en hel del av Israels markbaserade spionage och nu påstår man sig ha koll på det luftburna. Stämmer det här vet man en hel del om vad israelerna ser, eller tror sig se. Och vet man det kan man vidtaga motåtgärder, peppra terrängen med skenmål som israelerna kan bomba hur mycket som helst utan att det gör något, samtidigt som raketbatterier och andra viktiga installationer kan ges ett bättre skydd.

Eventuellt mixtrar israelerna med kurdiska gerillaförband i Iran för att ställa till oreda där. Men tänker man angripa Iran med egna resurser (vilket i sig är en galenskap som kan leda till fruktansvärda konsekvenser) går det inte att bortse från Libanon. Det går inte att garantera att ett angrepp mot Iran inte utlöser ett libanesiskt raketregn över stora delar av Israel. Hetzbollahs arsenal har uppdaterats och lär nu innefatta även datastyrda mycket träffsäkra missiler. Israelerna kan ju naturligtvis angripa ändå, men det förutsätter nästan att hela deras militära och politiska ledning är galningar och det tror jag inte på. Förklarar man staters agerande med "galenskap" har man egentligen inte sagt något annat än att man inte förstår varför de gör som de gör. Israelerna fortsätter nog snarare att småfiffla, i samarbete med korrupta arabregimer och missnöjda minoritetsgrupper, i förhoppningen att saken löser sig på något sätt ändå. Men det låter inte som en hållbar lösning på lång sikt.

Hitzbollah - solklar vinnare

Så har Syriens och Irans skyddsling, tillika Israels svåraste fiende och USA-presidenten George Bushs hatobjekt, vunnit ännu en grandios politisk triumf. Det gör sannerligen inte Mellanöstern till en säkrare plats.

... skriver Per Jönsson (P. Jöns) på Dagens Nyheters ledarsida. Av någon anledning saknas den rätt stora del av den libanesiska befolkningen som stödjer oppositionen i den här listan. Triumfen tillhör ju även dessa människor. Utan dem vore Hitzbollah en grupp utan betydelse.

Nu måste DN såväl på nyhets- som ledarplats (på båda ställena med rätt lång fördröjning) bekräfta att Hitzbollah står som solklar vinnare:

Mest iögonenfallande genom att man nu efter 18 månaders bojkott återinträder i en samlingsregering med 11 av 30 ministerposter – och till råga på allt får vetorätt över alla regeringsbeslut.

Varför skulle detta göra den där delen av världen mindre säkrare? Under föregående krig visade det sig att libaneserna kunde försvara sig med den äran. Förmågan har säkert inte sjunkit sedan dess. Med det här arrangemanget minskar risken att vissa delar av omvärlden inbillar sig att man kan splittra Libanon och inleda ett nytt angrepp. Man kan bara drömma om en liten snabb och lätt och (för den egna sidan) smärtfri operation. Priset för ett angrepp kan bedömas så högt att man helt enkelt avstår. Samma filosofi som det gamla svenska invasionsförsvaret (saligt i åminnelse!) byggde på.

Det intressanta är också att striderna för några veckor sedan utlöstes av försök att försvaga oppositionen till förmån för den "västvänliga" regimen, men att detta ledde till en totalkrasch för kuppmakarna själva. "Den som gräver en grop för andra ...". Att Hitzbollah förstärkts ytterligare beror dels av rörelsens egna kvaliteter, men man har ju också hjälp av motståndarnas beteende.

Taffligheten i kuppförsöket kan tyda på djupare problem på USA:s och Israels sida - att politikmakarna där helt enkelt får allt svårare att orientera sig i tillvaron. De gamla tumreglerna gäller inte längre. Visserligen finns det sekteristiska politiker i Libanon som går att köpa upp, men inte i sådan kvantiteter och med sådant inflytande att det hjälper längre, och det bör man ha begripit. Den misslyckade kuppen mot Hitzbollah borde leda till djup självkritik hos de instanser i Israel och USA som på olika sätt var inblandade och tryckte på för att få den libanesiska regeringen att göra jobbet. (Jag utgår från att de libanesiska politikerna själva begrep att det här nog egentligen var ett för riskabelt företag.)

Risken nu kanske inte är att ledarna för USA och Israel tänker klart och gör missbedömningar ändå, utan att de blir så förvirrade eller desperata över att omvärlden inte lyder deras förhoppningar att de tar till fullkomligt desperata åtgärder och sätter igång någon sorts ragnarök i västra Asien. Bushs sista månader i Vita huset kan bli farliga.

De som har kritiska funderingar om politisk islam kan konstatera att med sådana vänner som USA och Israel behöver man inga fiender, om du förstår vad jag menar.

En libanesisk lösning?

Libanons svårigheter är sannerligen inte lösta ännu. Nya inbördesstrider kan utbryta när som helst. Men jag hörde en statsvetare som studerar området prata på radion för en stund sedan, och han kom in som ett bra korrektiv till en vanlig journalist som hade dragit lite journalistfraser om Libanon strax innan.

Enligt statsvetaren: Det är inte så att Hitzbollah är en isolerad shiitisk rörelse som förespråkar en islamisk stat, det är en bred rörelse med sympatier även bland suniter och kristna. (Undrar hur det är med druserna - sedan Walid Jumblatt gjorde bort sig nyligen och bidrog till de senaste striderna kan man undra om inte även de ställer sig mer sympatiskt till Hitzbollah.) Så som det libanesiska samhället är uppbyggt måste de olika grupperna helt enkelt samarbeta. Det långa inbördeskriget 1975-1990 är ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte gör det. Ett problem är att landet inte fungerar helt demokratiskt eftersom man dras med en författning där de olika grupperna tilldelats politiska poster efter hur många man var när landet blev självständigt för 65 år sedan. Idag är proportionerna mellan kristna, muslimer och druser en annan, och en konsekvent demokrati skulle kräva att automatiskt tilldelade poster upphävs och ersätts av val. Det verkar som Hitzbollah skulle acceptera en sådan lösning, att det inte är den iranska halvteokratin man är ute efter.

Titta på Israel/Palestina. Där har vi en konflikt som är längre och svårare än i Libanon. När väl palestiniernas existens upptäcktes av omvärlden (vilket inte hade skett om de inte varit oförsynta nog att göra motstånd) har välmenande människorna förespråkat en "tvåstatslösning". Det innebär i stort sett att israelerna får det mesta de pekar på och palestinierna får hanka sig fram på resten. Att den lösningen är lika smaklig som de sydafrikanska bantustans på sin tid tänker man inte på. Liberaler som aldrig skulle ha godtagit de rasistiska regimerna i södra Afrika har av någon anledning köpt den här tanken. Men den håller inte.


De gröna områdena på den här kartan visar att tvåstatslösningen är omöjlig. Det är något som israelerna själva har orsakat genom sin halstarriga ockupationspolitik. Man kan fråga sig vad som händer om en palestinsk "stat" upprättas på de återstående fläckarna? Massvräkning av de palestinier som finns inom övriga områden, med hänvisning till att "nu har ni ju er egen stat"? I praktiken blir det ju ett antal fängelseöar på territorium som fullständigt behärskas av Israel.

Vad är nu lösningen på det här? Helt enkelt en sekulär och demokratisk stat med gränser som det gamla brittiska palestinamandatet. En demokratisk lösning av ungefär samma sort som man kan tänka sig för Libanon. En medborgare - en röst - staten neutral i förhållande till religionen. En del klagar på att Hamas skulle vara ett problem, men jag har en känsla av att om palestinierna erbjöds att rösta för det här alternativet skulle de ta det. Jag gissar att ultrasionistiska grupper med stöd i USA är ett betydligt värre problem.

Bushs idé om att sprida demokrati med bomber i Främre orienten är fullständigt vansinnig, men ett sådant här projekt skulle kunna få positiva spridningseffekter. Och om man tänker sig att de framtida demokratiska libanesiska och palestinska staterna kunde samarbeta skulle man få en stor och ekonomiskt hållbar enhet. Mänsklighetens första stora steg till högre civilisation - införandet av jordbruk - togs i det här området, och det är värt bättre öden än att ockuperas av religiösa knäppgökar.

Erik Svensson skriver om det här också, verkar som vi är två man om ungefär samma tanke vad som bör ske med Israel. Det finns nog några miljoner till.

Öppning på flera plan i Gaza

(Bild från Al Jazeera)

Det finns stora fältslag som sägs vara avgörande, och det finns mindre händelser som kanske inte märks så mycket. Och så finns det mindre händelser som har en sjuhelsikes betydelse, särskilt om de ingår i längre händelsekedjor.

Att gränsen mellan Egypten och Gaza revs ner och folk strömmade ut för att handla är inte ett stort fältslag direkt, men av mycket stor betydelse. Israel har försökt, och länge lyckats, förvandla Gaza till ett enormt koncentrationsläger. Den taktiken har nu bokstavligen raserats. Man kan tala om en öppning på flera plan. Dels den mänskliga. Instängda människor har kunnat ta sig ut. Bara att andas lite annan luft ett tag, och komma över varor som israelerna blockerat - det är en sorts öppning. Men så har vi politiska öppningar. Det blir svårare nu för Egyptens president att gå i Israels och USA:s ledband och inte samarbeta med Hamas. Om inte israelerna återockuperar Gaza (vilket de kanske inte vågar sig på att göra) finns det bara Hamas kvar att tala med om kontrollen av gränsen. En tänkbar diplomatisk öppning för Palestinas valda regering alltså.

Stängselrivningen är alltså ett bakslag för Israel, men inte det enda. Det hårda kriget i södra Libanon, som avslutades med en desperat bombkampanj som ändå misslyckades, visade att Israel inte är oövervinnerligt. Det var också, som någon skrev (minns inte vem), det första eftersionistiska kriget. eftersom det tycks ha varit svårt att motivera de inkallade israeliska reservisterna. De ville hellre vara hemma och sköta sina vanliga angelägenheter och kände inte den gamla ideologiska motiveringen att slåss för Israel.

Där finns en annan öppning: Att Israel som apartheidstat får ytterligare smällar och att åtminstone delar av befolkningen vaknar till för situationens omöjlighet. Det går faktiskt att göra en del jämförelser med Sydafrika under de onda åren. Så länge den sydafrikanska rasistiska staten kunde härja utan större motstånd, mot de svarta på hemmaplan och de svarta grannstaterna, kunde de vita ta det lugnt. Men när den internationella kritiken växte och de cubanska trupperna bankade skiten ur sydafrikanska trupper i Angola, då tvingades de vita inse att det måste till en överenskommelse med majoriteten. Mandela släpptes ur fängelset, och resten av historien vet vi. Jag har ibland funderat över om någon makt kunde spela Cubas roll i Palestinakonflikten. Frågan är om inte libaneserna i Hitzbollah som är bästa motsvarigheten. Nu skall det bli intressant att se om israelerna vaknar till för vad som händer. Problemet är väl att USA villkorslöst fortsätter att vräka in stöd och EU hänger på, men om åtminstone EU kunde agera stramare vore det bra.

Att det eventuellt inte blir något krig mot Iran är ytterligare ett nederlag för israeliska hökar men också en del av öppningen: för krig och fred gäller olika lagar, och fred är helt enkelt svårt att klara av för hökarna. Inget krig - ingen makt. Då kan andra krafter tränga sig fram.

Och öppningen i Gaza - den minskar makten för alla de skurkar som förtrycker världens folk. Det är ett exempel på hur folket gör historia, tvärs emot de höga herrarnas vilja. Det är en verkligt hoppfull öppning!