FSA/Contras-jämförelse. MO.

Mohamed Omar gör en intressant jämförelse mellan den så kallade Fria Syriska Armén FSA och Contras som USA använde för att bekämpa vänsterregeringen i Nicaragua. Nu har tiderna förändrats. Medan ingen i den dåtida vänstern i Sverige (så vitt jag vet) inte ansåg att det USA-betalda terrorgänget Contras var något man skulle stödja finns det idag individer och grupper här som gladeligen fungerar som megafoner för FSA. Ärligt talat har jag svårt att förstå varför.

Samtidigt anser jag att Mohamed Omar vässat till sig betydligt i argumentationen sedan han klättrat upp ur det islamistiska hålet. Det kanske inte är så svårt att förstå. Har man gjort utflykter åt olika håll i tankens värld kanske det ger bättre perspektiv på vad som är hållbart och vad som är skräp. Detta till skillnad mot människor som uppfyllda av självberöm och självgodhet aldrig lämnar den egna fållan, aldrig får intryck från andra fållor, och därmed egentligen inte vet hur bra/dåligt de egna uppfattningarna (eller de inlärda uppfattningarna) står sig när det börjar blåsa. I stället hamnar de i fruktlösa och hallstarriga försvarpositioner och säger gladeligen emot sig själv utan att ens begripa det. ("Jag är minsann demokrat och tänker banne mej täppa till käften på den som säjer emot mej.")

Som jag väl skrivit tidigare vet man ju inte var MO landar - om han landar någon gång - men han skiljer ut sig positivt såväl från religiösa som politiska fundamentalister och virrpannor som aldrig kan ompröva sin position utan är fullt upptagna med att traska fram i livet med sina små arroganta näsor pekande mot skyn.

Vad var fel här egentligen? DN, Chávez, banker, poesi

Ibland blir man sviken av ledaravdelningen på Dagens Nyheter. De klara besked och anvisningar om korrekt politik som man förväntar sig uteblir. Här är en komplett (och osignerad) post från ledarsidan i morse. Jag vet inte om den finns i nätupplagan, det här är kopierat från pdf-versionen:

”Jag sade nej. Jag köper den av er. Vad är den värd? Vi betalar det.”

Venezuelas president Hugo Chávez förklarar i ett tevetal hur det gick till när han beslöt att förstatliga en av landets största banker, Banco de Venezuela, som ägaren spanska Grupo Santander ville sälja vidare.

Jo, det handlar alltså om den av DN hatade demokratiskt valde presidenten i Venezuela. Naturligtvis måste Chávez ha gjort något fel här, men vilket? Läsaren får ingen klarhet. Att han inte helt enkelt beslagtog banken och kickade ut de spanska bankskojarna, är det detta man är sur för? (Jag vet ju inte om de är bankskojare, men man är ju misstänksam mot den sortens individer.) Ägarna vill sälja, den venezoelanska staten vill köpa - är det något skumt med det? Ur deras synpunkt är det väl viktigare att få bra betalt än att sälja till någon ideologisk kompis med klenare kassa. Sådan är ju kapitalismen. Det som stöter DN kanske är att staten ser till att en institution som skulle kunna användas för ekonomisk krigföring mot landets demokratiska system ställs under offentlig kontroll. Eller tycker DN att det skulle vara OK om Kina köpte upp några storbanker i Sverige?

Latinamerika blir alltmer beslutsamt att inte ta skit från utlandet. Chávez politik är ett bra exempel. Varför inte avsluta det här inlägget med en dikt av den nicaraguanske poeten och diplomaten Rubén Dario (1867-1916) hämtat här. Den Roosevelt som diktaren vänder sig till/mot är Teddy, imperialisten, som var USA:s president 1901-1909. Att en diktare från Nicaragua vände sig mot USA är nog ingen tillfällighet - Nicaragua var det första landet i Centralamerika som utsattes för invasionsförsök från USA (1855) och var sedan ockuperat av marinkåren från 1909 till 1933.

TO ROOSEVELT

The voice that would reach you, Hunter, must speak
in Biblical tones, or in the poetry of Walt Whitman.
You are primitive and modern, simple and complex;
you are one part George Washington and one part Nimrod.
You are the United States,
future invader of our naive America
with its Indian blood, an America
that still prays to Christ and still speaks Spanish.

You are strong, proud model of your race;
you are cultured and able; you oppose Tolstoy.
You are an Alexander-Nebuchadnezzar,
breaking horses and murdering tigers.
(You are a Professor of Energy,
as current lunatics say).

You think that life is a fire,
that progress is an irruption,
that the future is wherever
your bullet strikes.
No.

The United States is grand and powerful.
Whenever it trembles, a profound shudder
runs down the enormous backbone of the Andes.
If it shouts, the sound is like the roar of a lion.
And Hugo said to Grant: "The stars are yours."
(The dawning sun of the Argentine barely shines;
the star of Chile is rising..) A wealthy country,
joining the cult of Mammon to the cult of Hercules;
while Liberty, lighting the path
to easy conquest, raises her torch in New York.

But our own America, which has had poets
since the ancient times of Nezahualcóyolt;
which preserved the footprint of great Bacchus,
and learned the Panic alphabet once,
and consulted the stars; which also knew Atlantic
(whose name comes ringing down to us in Plato)
and has lived, since the earliest moments of its life,
in light, in fire, in fragrance, and in love--
the America of Moctezuma and Atahualpa,
the aromatic America of Columbus,
Catholic America, Spanish America,
the America where noble Cuauthémoc said:
"I am not in a bed of roses"--our America,
trembling with hurricanes, trembling with Love:
O men with Saxon eyes and barbarous souls,
our America lives. And dreams. And loves.
And it is the daughter of the Sun. Be careful.
Long live Spanish America!
A thousand cubs of the Spanish lion are roaming free.
Roosevelt, you must become, by God's own will,
the deadly Rifleman and the dreadful Hunter
before you can clutch us in your iron claws.

And though you have everything, you are lacking one thing:
God!

Att säga åt en frimicklare från USA att han inte har någon gud är i sanning en rejäl snyting! Vad är Chávez förresten - kristen socialist!

Maoists appear set to sweep the polls ...

Rubriken till det här inlägget kommer från sajten med nyheter från Nepal, Nepalnews. Likaså bilden här bredvid som visar den glade ledaren för maoisterna, Prachanda, när han firar att han vunnit i sin valkrets.

Det lär dröja någon vecka innan valet slutgiltigt avgjorts, men av resultaten som kommit in på Nepalnews (dels avgjorda valkretsar, dels mängden av kretsar där maoisterna leder) ser tendensen ganska klar ut: maoisterna gör bra ifrån sig. Däremot har det andra stora partiet som kallar sig kommunistiskt, UML, blivit ordentligt tilltvålat. Kan det vara vänsterväljarnas utlåtande över ett parti som visserligen viftar med röda fanor men som inte gjort så mycket mer?

Tidigare har jag skrivit några funderingar om Nepal här och utvecklingen är inressant när man tittar på demokratins möjligheter i dagens värld. En grundförutsättning är att få ut folk att rösta och att röstandet leder till positiva förändringar. Demokratin måste ha ett innehåll, inte bara former, för då rycker folk på axlarna och struntar i att rösta. Tidigare har maoisterna styrt stora områden på Nepals landsbygd, nu verkar de komma i läget att de måste visa sin förmåga att styra ett helt land.

Före valet förekom spekulationer (eller psykologisk krigföring) om att maoisterna nog inte skulle göra så bra ifrån sig. Detta håller nu på att dementeras av verkligheten. Kan det vara så att maoisternas väljare i rätt stor utsträckning är utanför de kretsar där borgerliga media går och frågar folk om deras åsikter?

Ytterligare en aspekt är att demokratin måste ha vilja och förmåga att försvara sig själv. I viss utsträckning kan Nepal jämföras med Nicaragua - i båda länderna ledde väpnade uppror fram till demokratiska val. Men den sandinistiska revolutionen utsattes för allvarlig undergrävande verksamhet och hade inte kraft att värja sig mot regionens stormakt. För Nepals del får man nog hålla ett vakande öga på vad Indien har för sig, och eventuella sabotageförsök från den gamla kungamakten.

En ny militärallians i Latinamerika?

Borde lära mig spanska bättre. Nu klarar jag bara av enklare nyhetstexter där det går ganska bra att gissa sig fram till innehållet. Som den här från den officiella venezoelanska nyhetsbyrån ABN. Anledningen till att jag slog upp den var att jag ville kolla den mot en artikel i Dagens Nyheters nätupplaga med den intressanta titeln Chávez vill skapa militärallians mot USA. Och vem kan väl protestera mot det? Den enda yttre makt som hotar Latinamerika ligger norr om Rio Grande del Norte. På senare år har USA haft allt svårare att kontrollera sin gamla bakgård och det är inte uteslutet att Washington/Pentagon tar sig för att göra något desperat för att rädda läget. Det kan dock vara för sent. Den misslyckade kuppen mot Chavéz tyder på det, bland annat. Går alliansen igenom minskar manöverutrymmet ytterligare.

Jag har för mig att Chavéz var nere i Bolivia förra året och sade något om en Latinamerikansk armé men att det då inte skapades några större reaktioner. Vad betyder det om detta initiativ förverkligas och blir hållbart? - Det innebär att Venezuela, Dominica, Cuba, Nicaragua och Bolivia säger officiellt att "om någon av oss angrips är det ett angrepp mot oss alla". En normal kollektiv säkerhet alltså. Tidigare har USA kunnat gå ut hårt mot en enskild stat men med ett kollektivt försvar fungerar det inte längre.

Om några bataljoner från Venezuela eller Bolivia placerades på Cuba som "snubbeltrådar" vore det ett intressant steg framåt. Eventuellt finns redan kinesiska signalspaningsförband på Cuba, kineserna är intressenter i oljefyndigheter på cubanskt vatten, och rent generellt verkar det att som om USA försökte angripa Cuba militärt skulle de stöta sig inte bara med cubanerna utan med andra makter också. Vilket gör att de bör hålla sig lugna, vilket i sin tur kan leda till en lugn demokratisering på Cuba.

Jag tyckte mig uppfatta så mycket i ABN-artikeln som att det fanns funderingar på ett större säkerhetsarrangemang i Sydamerika. Om Brasilien kunde komma med skulle alliansen förstärkas av en regional stormakt. Undrar hur man har det med planerna på kärnvapen därnere numera - en gång i tiden har jag för mig att såväl Brasilien som Argentina ville ha kärnvapen. Förhoppningsvis låter de bli. Och för Latinamerikas utveckling vore det bäst om man slapp de här militära historierna så snart det bara är möjligt. De är inte gratis.