Nytt uppror i Nepal?

Från mitten av 1990-talet och tio år framåt utkämpade maoisterna ett framgångsrikt uppror i Nepal. Vad som varit svårare är att vinna freden. Det maoistiska partiet har splittrats, utbrytarpartierna har splittrats. Resultatet är en förvirrad flora av partier som kallar sig för olika varianter av Nepals Kommunistiska Parti - maoisterna. Frågan är om/hur man skall delta i det politiska livet tillsammans med andra partier i Kathmandu (och därmed riskera att korrumperas), alternativt att i någon form fortsätta slå underifrån. Och skall kampen underifrån vara strejker, väpnade resningar, eller det av maoister omtyckte begreppet "långvarigt folkkrig". För det senare behövs en folklig bas. Det behövs också basområden, samt en del vapen.

Nu har det parti som kallar sig för CPN Maoist (ej att förväxlar med CPN-Maoist, notera bindestrecket!) meddelat att man upprättar en parallelladministration i Bajhangdistriktet. Se pilen på kartan. Ännu så länge verkar det mest röra sig om hotelser mot politikerna i Kathmandu: "sköt er, annars ...". Men om centralregeringen inte gillar tilltaget, och om maoisterna kan plocka fram vapen och erfarna kämpar från det tidigare upproret, kan det bli hårda tag. En tanke kan ju också vara att Bajhang ligger så långt bort att huvudstadens korrumperade politiker inte ens bryr sig om vad som händer där.

Vilket stöd det här partiet har över hela landet har jag givetvis ingen aning om. Inte heller hur de andra maoistiska partierna och deras medlemmar kan tänkas reagera. Frågan är om erfarenheterna från det tidigare kriget och dess politiska upplösning, och diverse naturkatastrofer på senare år, gör folk i gemen mer, eller kanske mindre benägna att åter höja upprorsfanan.

Valbojkott?

Den här affischen kommer från Nepal. Jag begriper inte texten men antar att den handlar om uppmaning till (en väldigt handgriplig) bojkott av de kommande valen i landet. En mängd partier vill inte ha något val, så detta är en organiserad rörelse. Detta verkar handla om att förstöra lådorna för valsedlar också. Undrar om de där hakkorsen på lådorna bör tolkas som vi europeer förmodligen gör, som en nazisymbol, eller om det i nepalesisk miljö betyder något annat?

Hur som helst, vad det gäller principfrågan om valbojkott känner jag mig kluven. Jag röstar inte i EU-valen, däremot var jag med och sade nej till euron. Det tror jag var bra. I de allmänna valen har jag röstat men utan någon entusiasm och det är frågan om jag gör något mer än lägger några blanka sedlar nästa gång. Samtidigt är ju rösträtten inte en skänk från en snäll överhet utan något som folket tvingat fram, ibland under stora offer. Att lägga sin röst borde därmed betyda att man legitimerar demokratin, men om det samtidigt händer en massa saker bakom kulisserna som gör att valresultaten oskadliggörs om de råkar vara "fel", är det då värt att fortsätta rösta? Vad legitimerar man då om man röstar? Innebär det att man faktiskt säger till fienden att det är OK att vara fiende och att man inte bryr sig om det? Är det höger som står mot vänster, eller är det bara en hönster som är alternativ, med partier som är till förväxling lika varandra? Det kanske är mindre viktigt att intressera sig för partierna och mer väsentligt att försöka se vad det är för krafter som sitter i bakgrunden och drar i trådarna. Och de krafterna ställer ju inte upp i kommun-, landstings- eller riksdagsval.

Bra symboler?

Nu drar det mot Första maj, och det är ju en speciell dag för att plocka ut politiska symboler på gatorna - åtminstone för de som anser sig vara vänster. Men vad är en symbol? - Man kan säga att det ofta rör sig om en bild som skall leda åskådarens tankar i en viss riktning.

Här är två symboler från den hårda vänsterns studenter:

Först en som kommer från Nepal. Jag tror att den passar ganska bra in i en tradition av politiska symboler från den delen av världen. Röd flagga, en vit stjärna - ganska lätt att förstå inriktningen. Men det stora objektet i bilden är en reservoarpenna! Jag skrev mycket med sådana för länge sedan: en plastcylinder med metallspets, cylindern fylldes med bläck och sedan var det nästan en njutning att skriva! Mitt frågetecken gäller inte pennan som sådan, utan snarare frågan om dagens ungdom (ens i Nepal) har kläm på vad en reservoarpenna är. Tänker man på revolutionära studenter när man ser den här flaggan (jag antar att den förekommer som flagga) bäras i demonstrationståg? - Jag vet inte!

Som exempel nummer två, nu från Kommunistiska Studiegruppen i Sverige. Här har man staplat symbolerna på varandra: den klassiska hammaren och skäran ligger över en uppslagen bok. Hammare och skära var ursprungligen en symbol för kampenheten mellan arbetare och bönder. Ännu får arbetare gripa till en hammare för att få saker gjorda, men jag undrar om man kan hitta någon som jobbar med skära i jordbruket i Europa numera? I Asien finns det nog bönder som skär sin säd med detta urgamla redskap, men häruppe torde skäran som levande symbol ha avlidit för länge sedan.

Boken är intressant att fundera över. Här finns ju inga problem med identifiering. Alla vet vad en bok är. Men om man nu tänker sig symboler för en rörelse som går framåt med hjälp av den tekniskt-vetenskapliga revolutionen blir det knepigare. Givetvis kommer den tryckta boken att leva kvar länge än, men vore det inte modernare med en läsplatta eller någon annan elektronisk pryl? - Återigen, jag vet inte, och traditionerna är viktiga. Men i vissa lägen kan de bli förvirrande, förledande, kvävande.

KP - "Säg mig vem du umgås med ...

... så ska jag säga dig vem du är!" Här är sista inlägget (tror/hoppas jag) som inspirerats av nedanstående broschyr som väl bör vara en så kallad kioskvältare vid det här laget (föregående inlägg i denna serie är bokstavligen föregående inlägg på denna blogg!):

Nog dags att satsa på däck för vinterunderlag och halka!

Över till utrikesnyheterna. Hur är det med umgänget som nämns i rubriken? Författaren, som ännu var KP-ansluten när han skrev detta, hävdar att:

... sedan flera år kan vi [i KP] nu inte skiljas från de gammelsovjetiska revisionisterna i SKP eller andra prosovjetiska reformister som in i det sista hyllade Gorbatjov, Glasnost och Perestrojka.

Det sätt på vilket partiets ledning skiftat läger över årens lopp, verkar till stor del vara något som hänt över medlemmarnas huvuden. Man kallar sig visserligen fortfarande för "antirevisionister" när det passar, men få vet ens vad det betyder. Hur många medlemmar har till exempel kännedom om det faktum att partiet under flera års tid sökt medlemskap i en internationell sammanslutning för de tidigare sovjettrogna revisionistpartierna?

SKP är alltså Sveriges Kommunistiska Parti, en liten grupp som verkar vara mycket lik KP. En skillnad tycks dock vara att SKP ingår i en internationell sammanslutning som nämns ovan som inte vill släppa in KP, International Meeting of Communist and Workers' Parties. Jag tittade efter på nätet och fann att man nyligen hållit årsmöte i Beirut, i en blandning av stora och små partier av olika karaktär. Somliga är stora i sina hemländer (till och med regerande som i Kina och Vietnam). Här har vi ett antal partier av mer eller mindre trist sovjet-typ, några har hyfsat lokalt förtroende, och det är uppenbarligen något som åtminstone KP:are av äldre årgång känner sig dragna till.

En del av dessa partier är raka motsatsen till kommunister, nämligen rå-kapitalister. Ingen av dem är, vad jag vet, inblandad i regelrätta uppror. Vad det gäller Indien så är det tvärtom två partier som aktivt bekämpar upproren i landet som är medlemmar. Det 'marxistiska' kommunistpartiet CPM kan nog göra skäl för skällsordet 'socialfascister' som man behandlat folk i Västbengalen. Det är liknande i Nepal.  'De förenade marxist-leninisterna' CPN-UML i Nepal stödde inte det långa folkkriget mot den kungliga diktaturen, det var nog snarare tvärtom.

Kanske skulle ta en separat diskussion om politiska symboler någon gång? Hur signalerar man på ett bra sätt 'arbetarparti' idag, när man inte ser så mycket av kugghjul, hammare och skäror i praktiskt arbete?

Med Nepal och Indien har vi för övrigt det intressanta förhållandet att upproren som leds av maoister inte har uppmärksammats av KP förrän ganska sent, och på ett tvekande sätt. Det beror nog av att upproren även riktas mot partier som KP umgås med internationellt. I Nepal har det maoistiska partiet splittrats sedan en fraktion sålt ut vad man uppnått under tio års folkkrig, men KP:s internationelle sekreterare har i Proletären förklarat att han inte vill ta ställning mellan utförsäljarna och de som vill fortsätta den folkliga kampen. Det är klart att man bör vara försiktig i sina omdömen, men det finns gränser för försiktigheten också! Enligt broschyren är linjen denna:

Idag omfamnar partiet främst "revisionistiska" och reformistiska krafter runt om i världen medan man medvetet väljer att inte skriva om eller upprätta stöd och kontakt med revolutionärer, befrielserörelser osv.

Och vidare:

... fokus har ändrats från stöd till väpnad kamp mot imperialismen, som förs av vänsterorienterade rörelser, till förmån för fredliga massrörelser och reformister som enbart är inriktade på parlamentariska medel.

Vad de ledande KP-arna känner sig dragna till är partier och rörelser som uppträder parlamentariskt, inklusive Hugo Chávez och hans socialism för 21:a århundradet. Jag har sett kritik mot Chávez från maoistiskt håll som gått helt överstyr, där det verkar som om de skulle stödja att hans regering störtades och ersattes av ... vadå, kan man fråga?

Det är otvivelaktigt så att den nuvarande regeringen i Venezuela har en bred folkrörelse bakom sig, och det gäller för andra regeringar i Latinamerika också. Samtidigt finns det massor av problem kvar som imperialisterna och lokala quislingar försöker utnyttja till egen fördel, men varför uppträda som hejaklack för dem? Jag tycker det känns som en sorts repris från sjuttio- och åttiotalen när en del maoister var så sura på Sovjet att de halkade över i USA-lägret i stället. Är man marxist, eller för all del maoist också, så föredrar man fredlig politik så långt det går. Vad är det för fel i att vinna val? - Inget alls, felen uppstår när valförhoppningarna fuskas bort med dåligt handlag, bedrägeri och korruption! Blir det våldsamheter så får motståndarna visa sitt rätta ansikte genom att börja. - Vad det gäller Syrien och kampen mot försöken att avveckla den sista sekulära arabstaten ser jag ingen anledning att kritisera KP:s inställning. Någon maoist (minns inte vem) har hävt ur sig att det är likgilitig vem som styr Syrien, men det tvivlar jag på att syrierna själva håller med om.

Sammanfattningsvis: de krafter som KP främst umgås utrikes med verkar inte vara de mest revolutionära. Och det kan stämma med en bild där partiet själv blir mer och mer reformistiskt.

Sista frågan: varför lägger jag ner tid på det här? Men för den verklige nörden som vill gå till djupet med saker och ting skulle jag kunna föreslå boken Sovjetunionen idag. Kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik. Utgiven av Kommunistiska Arbetarförlaget i Stockholm 1984, och är något så originellt som en albansk-inspirerad kritik av r-arna!

Menar dom allvar?

Det var ett tag sedan jag skrev något om Nepal, men här är en grej. Jag fick syn på den här kartan med förklaringen att så här vill maoisterna i Nepal ändra landets gränser om de kommer till makten. Det gröna är Nepal som det ser ut idag. Sedan finns det ett antal brunfärgade områden i väst och öst som tillhör Indien och  ett rödlila som jag tror ingår i Bangla Desh. Undrar om det här är skoj eller allvar? Med de här gränserna skulle nordöstra Indien skäras av från resten av landet, bland annat. Visserligen finns det en massa självständighetsrörelser i nordöst som vill bli av med indierna, men jag antar att regeringen i New Delhi skulle agera med kraft om nepaleserna verkligen skulle komma med de här kraven. Nä, det här verkar inte trovärdigt. Det är nog snarare nepaleserna som får värja sig för indiska påtryckningar och krav.

Sensationellt i Nepal(??)

Jag har inte skrivit så mycket om Nepal på ett tag, det har ju varit permanent politisk kris som aldrig fått någon lösning och svårt att veta vad man skulle sätta fingret på - förutom att det maoistiska partiets ledning uppenbarligen gått för långt i sitt kompromissande med övriga partier. Nu har läget dock ytterligare skärpt till sig i och med att två av partiets högsta ledare hotas med uteslutning! Detta sensationella besked gäller generalsekreteraren Pushpa Kamal Dahal, alias Prachanda, och premiärministern och vice partiordförande Bhattarai. Anklagelserna mot dem är flera, de håller på att montera ner Folkarmén utan att få något i gengäld och även förstöra andra landvinningar under det revolutionära kriget, de har slutit ett avtal om investeringar med Indien som patriotiska nepaleser inte gillar, och Prachanda själv anklagas för att ha möten med den indiska säkerhetstjänsten.

Kommer det att gå så långt att dessa högsta ledare verkligen åker ut, och vad kan det få för följder? - Det avgörande är väl hur stark den radikala falangen i partiet är, den som vill fortsätta revolutionen i stället för att som Prachanda och Bhattarai avbryta och förvisa den till någon dimmig framtid. Vad vill partiets breda bas och de massorganisationer man samarbetar med? Det var ju fotfolket som riskerade livet under tio år av väpnat uppror medan flera av dagens högsta ledare befann sig i utlandet. Möjligen kan man åter snickra ihop kompromisser mellan de olika fraktionerna i maoistpartiet, men på sikt kan det knappast vara hållbart. Sedan är frågan vad Indien kan hitta på, man vill förmodligen styra vad som händer i Nepal.

Är du fortfarande kamrat?

Det var länge sedan jag skrev något om Nepal här på bloggen. Den politiska situationen har varit permanent krisartad och i stort sett bara gått ut på att övriga partier försökt hindra att maoisterna får det genomslag i politiken som de borde ha som största parti efter senaste valet. För landet och folket har man inte tagit något ansvar och det hela har förvärrats av att delar av maoisternas ledarskap tycks ha sadlat om och givit upp den revolutionära kampen. Det är alltid OK att förhandla och kompromissa vilket gamle Mao själv nog skulle ha påpekat, men det finns gränser som inte bör passeras eftersom man då sviker och saboterar den kamp som så många offrat så mycket för. Och det är det som Prachanda och Bhattarai har gjort anser många medlemmar i deras parti, och de har gjort det av privata egoistiska skäl. En dikt av en missnöjd medlem har cirkulerat på nätet ett tag, och jag har försökt mig på en översättning (den som inte gillar den får gå längre ner och läsa den engelska versionen som jag antar i sin tur är en översättning från nepali). Om man tänker lite bredare: det här kan vara en klagosång i vilket massparti som helst där ledarna från att ha varit du och kompis med medlemmarna och folket på gatan går till att segla iväg till sin egen oåtkomliga sfär.

Kamrat!

När du var på gatorna

talade du revolution

Kamrat!

När du var i slummen

talade du befrielse

Kamrat!

När du var med folket

som fisken i vattnet

Talade du marxism

Talade du leninism

Talade du maoism

Du talade så mycket

socialism och kommunism

och jag vet inte vad

Men nu kamrat!

När du är ordförande

hör du inte

vad gatan skulle vilja säga dig

Men nu kamrat

När du är i ditt himmelska kungarike

besöker du inte slummen

inte ens bara för att ta reda på

om de är lyckligt döda

eller fortfarande lever

Men nu kamrat!

När du är i palatset

möter du inte folket

ens för att klargöra

vilka klagomål de skulle vilja framföra

Ärligt talat

om du inte bekymrar dig:

Det du var i det förflutna, kamrat

är du inte i nuet

Du har ändrats så underbart

när ingenting ändras

med ditt vänliga godkännande

Får jag ställa den viktigaste frågan:

Å, kamrat!

Är du fortfarande kamrat

eller vad som helst

utom kamrat?

Poem: Are you still a comrade?

by Dil Sahni

Comrade!
When you were in the street
You spoke revolution

Comrade!
When you were in the slums
You spoke liberation

Comrade!
When you were with the people
Like the fish in the water

You spoke Marxism
You spoke Leninism
You spoke Maoism
You spoke so much
Socialism and Communism
And what not

But now Comrade!
When you are in the chair
You do not hear
What the street would say to you

But now Comrade
When you are in your heavenly kingdom
You do not visit the slums
Even just to confirm
Whether they are happily dead
Or still alive

But now Comrade!
When you are in the palace
You do not face the people
even just to ascertain
What complaints they would make

Frankly speaking
If you don’t mind
What you were in the past Comrade
You are not in the present
You are wonderfully changed
When nothing is changed
with your kind permission
May I ask you the crux of the question

O Comrade!
Are you still a Comrade
Or everything
Except a Comrade.

Dilemma i Nepal och Indien

Det rapporteras från Nepal att generalstrejken avblåsts. Vad som inte framgår är om det finns några överenskommelser i bakgrunden, eller om maoisterna helt enkelt misslyckats. De första dagarna gick det fredligt till men sedan har det varit en del våldsamheter. Man har all anledning att misstänka att det är provokationer från regeringsfolk som ligger bakom. Det kan inte ha funnits något större intresse hos maoisterna att låta en fredlig massrörelse glida över i okontrollerbart våld. För i sig verkar strejken ha varit mycket effektiv och framgångsrik.

Hur som helst illustrerar detta ett klassiskt problem: hur skall en rörelse som vill göra om samhället radikalt, och faktiskt har brett stöd för det, uppträda när detta samhälle kontrolleras av en fientlig stat? Den nepalesiska överklassen, inklusive dess arméledning, tycker att den har det bra som det är och vill inte ha någon förändring. Den tänker inte vika ned sig för några masskrav. Fattiglapparna borde också vara nöjda med vad de har! När når massrörelsen i Nepal brytpunkten när det är läge att ta till hårdare metoder igen?

***

I Indien hotar regeringen intellektuella som påstås stödja de indiska maoisterna med upp till tio års fängelse. Motiveringen är intressant: maoismen är ett hot mot staten. Då kan man jämföra med de organisationer som sysslat med fruktansvärda övergrepp under årens lopp i Indien: partier och grupper som bedrivit mord, plundring, våldtäkter och mordbränder mot sikher, muslimer, stamfolk, kristna och andra. Många tusen har fått sätta livet till. Sådana excesser betraktas dock inte som "ett hot mot staten", vilket på sätt och vis är sant. En del av de ansvariga sitter med i parlamenten. Hinduextremisterna är den extrema flygeln av den indiska staten och däremot inget hot mot den. Men det är maoisterna (som exempelvis aktivt försvarat kristna i Orissa mot hindu-galningarna, och försvarar stamfolk och muslimer). Maoisterna har nämligen sagt att de vill rensa bort hela den nuvarande staten (och hindufanatikerna).

Angående den indiska staten kan man väl sjunga den gamla visan "säg mig vem du omgås med/ så skall jag säga dig vem du är".

Såg rapporter om en ny attack på den indiska halvmilitära reservpolisen. Verkar ha skett i ett område där man inte väntade sig något sådant, på en väg som fick beläggning förra året ... och det är möjligt att maoisterna placerade en bomb där innan den nya beläggningen kom på. Verkar typiskt för maoisternas tålmodiga sätt att arbeta i så fall.

Kanske vägarbetarna var maoister? I alla fall sprängdes ett skottsäkert fordon i luften med sju döda som följd. Stämningen bland halvmilitärerna i området sägs sjunka alltmer, och skogarna i södra delen av delstaten Chhattisgarh uppges vara så minerade att trupperna inte längre vågar sig in där. Det framgick av Arundhathi Roys reportage därifrån att till och med maoisternas gerilla måste ha vägvisare när de passerar byarna i skogen för att inte gå på minor som lagts ut (av lokalbefolkningen?). Och måste de, som ändå kan skogarna bra, ha hjälp så kan man räkna ut hur det är för halvmilitärer som kommer från andra delar av Indien.

Det börjar nästan se ut som om maoisterna har karvat ut sitt befriade område i centrala Indien, en motsvarighet till kinesernas berömda basområde i Yenan på 1930-talet. Framtiden hänger på om de kan flytta kampen långt därifrån, ut på slätterna där de flesta människorna finns, och in i städerna. Skulle politiken i Nepal bryta samman och folkkriget återupptas där kan man ju tänka sig att gerillazoner i Nepal och Indien knyts samman, vilket väl kanske inte är vad reaktionärerna i de två länderna önskar sig.

Kathmandu gheraoseras ...

... eller hur man nu skall uttrycka det. Den politiska engelskan från den indiska subkontinenten innehåller en del märkliga uttryck.

Det är spännande värre i Nepal nu. Jed Brandt levererar livliga rapporter från förstamajfirandet där enorma människomassor tog över större delen av Kathmandu. Och så har detta övergått i en (ett?) bandh, som i princip innebär att de flesta funktioner i samhället utom de allra mest nödvändiga stängs ned. En sorts generalstrejk alltså, men där också butiker och kommunikationer stängs. I Indien är det en vanlig kampmetod som används såväl av maoister som andra partier.

Maoisternas ledare i Nepal uppges ha gjort sig osynliga, förmodligen för att undvika ett desperat kuppförsök från regeringens sida. Regeringen skall inte kunna skada massrörelsen genom riktade angrepp mot dess ledare. Nu har maoisterna utlyst gherao. Det betyder "inringning" på bengali och innebär att folk helt enkelt ställer sig runt någonting och hindrar in- och utfart. I det här fallet är det hela staden Kathmandu som läggs under blockad i och med att maoisterna försöker organisera en ring av folk runt staden. Dessutom vill man hindra regeringfolket att komma fram till sina kontor. Det är väl tid för den lilla politiska eliten i huvudstaden (den sortens folk som påstår sig tillhöra "huvudströmningen"/main stream) att inse att tiderna håller på att ändras.

Lite plock om Nepal och Indien

Jag kollade Nepalnews på morgonen. Generalstrejken i Nepal fortsätter, det har varit någon mindre sammanstötning men i övrigt går det ännu fredligt till. I de politiska partiernas ankdamm kvackas det dock livligt som det verkar, och folk springer ut och in hos varandra och försöker förhandla.

Tar man bort några bokstäver från "förhandla" så blir det "förhala", och det är väl det som partierna i regeringen försöker med. Genom att envetet stå emot kraven som ställdes av maoisterna och deras jättedemonstrationer på första maj, och nu i generalstrejken, försöker väl regeringen att trötta ut och splittra oppositionen.

Kanske det finns planer på att våldsamma åtgärder också, men så länge det är en stark, enad och fredlig opposition så blir det svårt att gripa till vapen. Det gäller för oppositionen att se upp för provokationer och falska "maoister" som försöker ställa till oreda och misshandla folk. Man kan kanske tala om "utdraget krig" från båda sidor - den som är mest enad och uthållig vinner. Från maoisternas sida är det kanske en förhoppning att regeringen splittras i stället och att de kanske kan få över exempelvis "de förenade marxist-leninisterna" i CPN(UML) på sin sida. Gör man det får man majoritet i parlamentet.

***

I Indien är det ju mindre fredligt i vissa områden där kampen mellan central- och delstatsregeringar respektive maoister fortsätter. Men till skillnad från Nepal sker väldigt mycket diskret och under ytan, särskilt vad det gäller maoisternas kampanj för att utvidga sina fronter. De kliver fram när de känner sig redo för det, inte tidigare.

Långsiktigt kan dock ses tendenser till att man förverkligar den gamla militära principen om att "landsbygden inringar staden". I Västbengalen har maoisterna starka fästen i västligaste delen, men de arbetar sig nu ner i Sundarbans som är Gangesflodens enorma delta i Bengaliska viken. Dessutom försöker de få fäste i teplantager och industriområden i norra delen av delstaten. Om de lyckas kommer det att bildas en halvcirkel av röda områden runt jättestaden Kolkata. Via Sundarbans och de norra områdena kan man koppla ihop sig med likasinnade grupper i Bangla Desh och göra landförbindelserna till Kolkata väldigt osäkra. Järnvägarna känner redan av det hotet.

En viktig del av Indiens styrkor i kriget mot maoisterna är CRPF, den centrala reservpolisstyrkan som inte är poliser utan halvmilitärer. I samband med "slaget i Mukram" som ju innebar ett svårt bakslag (76 döda) började indiska tidningar yra om "martyrer". Men att kalla vuxna beväpnade män, som dessutom ofta anklagas för en massa otäcka handlingar mot befolkningen, för "martyrer" verkar konstigt. De dog inte för sin tro utan för att de tagit jobb som slagskämpar i regeringens tjänst. Dessutom har kåren rekryteringssvårigheter och många hoppar av, så folk har insett att framtiden i jobbet som beväpnad buse inte är så ljus.

De kvarvarande CRPF-styrkornas öde i trakten av Mukram illustrerar detta. De får inte in förnödenheter, mediciner och myggmedel till sina läger genom ordinarie marktransporter. Området anses för farligt, med hot från mineringar och gerillabakhåll. Paramilitärerna sitter och trycker i sina läger och förnödenheter släpps ned från helikoptrar. Eftersom gerillan har lätta kulsprutor som kan skjuta ner lågtflygande flygplan får man anta att även detta transportsätt är ganska riskabelt. Moralen hos CRPF är inte hög kan man säga.

En annan aspekt på "moral" och "CRPF" är att det nyligen skett tillslag i delstaten Uttar Pradesh - det har kommit fram att folk med anknytning till kåren sålt ammunition till maoisterna. Det är knappast något man förväntar sig av "martyrer", däremot av korrumperade tjänstemän i en korrumperad stat. Maoisterna däremot tror på vad de gör och kan väl i viss mån göra anspråk på martyrstatus.

Huvudsakligen är det CPI(maoist) som står för väpnad kamp och byggande av basområden, men det finns andra grupper som kan tänkas bli aktiva eller redan är det. En aktiv grupp kallas Janashakti (tror det betyder "folkmakt") och det verkar som om den försöker dra igång något i den västliga delstaten Gujarat och området vid industristaden Pune. I Indiens huvudstad New Delhi är det dock CPI(maoist) som skrämmer upp myndigheterna. Partiet värvar aktivister dels bland oorganiserade arbetare, dels bland studenter på landets förnämsta universitet.

Massmöte på gång

Måste kuta iväg. En sak bara innan dess: det rapporteras att maoisternas jättelika massmöte i Kathmandu är på väg att starta. Från 16 (eller om det var 19) ställen i Kathmandudalen marscherar demonstranterna in för att mötas i huvudstaden på ett ställe med det kul-iga namnet Khula Manch. Spännande!

Premiärministern förväntas tala till folket, men om folket snarare lyssnar till maoisternas ledare som leder oppositionen, kanske han kan spara på luften och fundera på att ta nästa flyg till Indien eller något i den stilen.

Håll ögonen på Nepal

Det var ett tag sedan jag skrev om Nepal, men det behöver inte betyda att det inte händer något där. I själva verket kan första maj och följande dagar vara avgörande för landets framtid. Kommer den styrande koalitionen av 22 partier kunna sitta kvar, eventuellt stödd på den före detta kungliga arméns bajonetter? Eller kommer det förenade maoistpartiet kunna samla så stora demonstrationer på första maj att de reaktionära krafterna splittras och inte vågar slå tillbaka? Då kan maoisterna åter träda in i regeringen och fortsätta sitt program för att göra om Nepal till en socialistisk folkrepublik och ta itu med reformer som skulle ha genomförts för länge sedan.

Folk från landet strömmar in i huvudstaden Kathmandu. Man kan lätt räkna ut att en regering med 22 partier har svårt att hålla ihop. Ledningen för militären är "pålitligt reaktionär" kan man tro, men bland manskapet kan det vara tveksammare med lojaliteten. En del soldater och poliser som rekryteras från vanligt fattigt folk kanske inte gillar tanken att skjuta på sina fränder. Men börjar armén att skjuta så finns maoisternas folkarmé och milis redo att återuppta kampen, och i det läget kan situationen urarta till nytt inbördeskrig som slutgiltigt krossar de reaktionära partierna.

Nepal brukar beskrivas som "ett av världens fattigaste länder". Om folk där i gemen får känslan av att det går att bryta sig ur fattigdomen, medan den härskande klassen är förvirrad, ineffektiv, korrumperad och splittrad, kommer vi att få den revolutionära situation som Lenin beskrev 1913 (enligt ett tidigare inlägg på denna blogg). Första maj är demonstrationsdagen, andra maj planerar maoisterna generalstrejk på obestämd tid. Deras protester kommer att fortsätta även om den sittande premiärministern avgår. Förhoppningen kan vara att demonstrationerna på första maj blir så mäktiga att de reaktionära krafterna (där även ett parti som kallar sig "de förenade marxist-leninisterna" ingår - det är ett borgerligt parti som jag tror har kontakter med Vänsterpartiet i Sverige) helt enkelt inte vågar gå till angrepp.

Lite uppmjukningsövningar är alltid bra innan man går ut i klasskampen

Hittade en ny blogg med rapporter från Nepal. Kolla in här.

Vart går Nepal?

"Ingenstans" är väl det rimliga svaret - landet ligger ju väl förankrat på sydsidan av Himalaya. Men ur politisk synvinkel är det ett knepigare fall. Förra året avslutades det långa inbördeskriget, maoisterna blev största parti i de följande valen och bildade regering. Kungen sparkades ur sitt palats och republik infördes.

Sedan föll regeringen på frågan om hur den maoistiska folkarmén skulle integreras med Nepals före detta kungliga armé. Efter detta har maoisterna försökt komma tillbaka men misslyckats. Regeringen är en stor koalition men de viktigaste motparterna är två: Kongresspartiet och Förenade Marxist-Leninisterna. Det senare är förmodligen något i stil med Vänsterpartiet i Sverige - inga revolutionärer direkt alltså. En hel del av motståndarna till maoisterna kan nog utan orättvisa sorteras in som företrädare för den gamla korrumperade politiska eliten i Nepal. Skurkar, med andra ord. Deras taktik verkar vara att helt enkelt klamra sig kvar vid makten och hoppas att den folkliga rörelsen skall dö ut. Hot om militärkupp, inbördeskrig och kanske utländskt ingripande finns i bakgrunden.





Under Prachandas ledning har de nepalesiska maoisterna försökt med demonstrationer, man har utropat olika delar av landet till självständiga enheter inom den nepalesiska förbundsstaten, bönder har ockuperat land. Det är svårt att på håll avgöra hur enat och målinriktat partiet är. Vet man vad man vill, eller håller man på att experimentera sig fram i ett oklart politiskt läge, hur eniga är partiledarna om vad som skall göras? Samtidigt får man vara källkritisk: mycket av nyheterna från Nepal kommer från media som är fientliga till maoisterna, och maoisternas egna analyser och uttalanden får också granskas kritiskt.

Maoisterna har alltå varit mycket aktiva men har inte aktiverat Folkarmén igen utan inriktar sig på att få till en ny konstitution för landet och komma tillbaka i regeringen. Hittills förefaller det inte ha givit så stora resultat. En del maoister i andra delar av världen kallar detta "förräderi" och anser att inbördeskriget skall återupptas. Andra är mer förstående för det besvärliga läge som de nepalesiska ledarna måste hantera. Ett nytt inbördeskrig kommer att orsaka mer mänskligt lidande, och vem kan garantera seger?

Ett motargument till detta är grundläggande: hur skall revolutionärer behandla den rådande staten? Kan den bara övertas och återanvändas, eller innerhåller den strukturer som måste krossas för att de är nedbrytande för en folklig revolution? Exempelvis de indiska maoisterna (ett stort parti som förtjänar att lyssnas till) anser det. Med tanke på att den gamla staten innehåller polis och militär vars ledare knappast är lojala mot en stor folklig revolution som kommer att ta ifrån dem deras privilegier, är det uppenbart att det inte går att bara ta över dem och tro att allt kommer att gå bra. Det finns förskräckande erfarenheter när man försökt göra sådant.

En annan aspekt är hur de maoistiska ledarna i Nepal innerst inne tänker. De har kommit ut ur sina baser på landsbygden och in till mer bekväma förhållanden i städerna. Vill de återgå till enklare och definitivt farligare förhållanden igen? Och hur kan de vanliga medlemmarna tänkas reagera på det? De har inte slagits och gjort stora uppoffringar under lång tid bara för att lyfta några ledare till nya bekväma kontor.




Ett riskabelt politiskt kort har plockats fram: nationalism. Förhållandena mellan Indien och Nepal är inte helt friktionsfria. Det finns anklagelser om ojämliga avtal mellan länderna, olösta gränskonflikter, tvist om naturresurser. Maoisterna har höjt nationalismens fana, yrkat på att de ojämlika fördragen skall rivas, och kanske därmed stärker sin patriotiska trovärdighet. Detta är inget konstigt: under hela 1900-talets socialistiska revolutioner har kommunister och nationalister varit verkligt framgångsrika när de gått hand i hand. Samtidigt kan ju en militant linje få oavsedda verkningar, som ett krig vars utgång man inte kan vara säker på.

Kanske maoisterna tänker att en nationalistisk och anti-indisk kampanj kommer att försvåra för de reaktionära motståndarna att fortsätta sin obstruktionspolitik. Under parollen "nationell enighet" kan alla patrioter tänkas samlas för att protestera mot indiska övergrepp. Man bildar en samlingsregering där alla toppgubbar och -gummor från de etablerade partierna kan sitta tillsammans utan att bekymra sig om svåra inrikespolitiska problem. Då trycks klassaspekten tillbaka till förmån för nationen även om hotet om en ny folklig revolt finns som en insats i förhandlingarna. Är det vad fattiga nepaleser vill ha och behöver?



Det kan pågå rörelser som inte syns så mycket i de politiska analyserna. Maoisterna byggde upp sin styrka på landsbygden. Kan de göra samma uppbyggnad av massbaser i städerna bör de ha större möjligheter att stå emot en reaktionär anstormning. Men just nu är det många frågetecken om vad som händer i Nepal. Krisen kan inte bara fortsätta i all evighet.

N som i Norge och Nepal

Den radikala vänstern i Rödt lyckades inte ta sig in i Norges storting den här gången heller. Och för Vänsterpartiets norska motsvarighet Socialistisk Venstre blev det en motgång. Men den gamla "rödgröna" regeringen sitter ändå kvar med några mandats övervikt. Jag vet inte om det är något att dansa segerdanser om. Norrmännen lär i alla fall fortsätta att hålla EU stången, samtidigt som den trivsamma norska atmosfären störs av närvaron av ett stort parti för de inskränkta människorna.

Ett annat land på N är Nepal, och där är det dramatiskt så det förslår. Här finns en lång artikel med en del intressanta synpunkter på kampen mellan maoisterna (som ju verkligen tog sig in i landets parlament och blev största partiet) och den egendomliga tjugosexpartiregeringen. Dess enda gemensamma nämnare är att man vill trycka ut maoisterna från regeringen.

Alla 26 partierna är ju inte lika stora. De flesta är småttingar. De tre stora i nepalesisk politik är maoistpartiet, kongresspartiet, samt några gynnare som kallar sig Nepals Kommunistiska Parti (Förenade Marxist-leninisterna). Jag tror de mest brukar kallas UML. Fast de lär vara mer i stil med Vänsterpartiet i Sverige och därmed sannerligen inga marxist-leninister. Hur som helst: det finns antydningar om att UML kan spricka och att även ledande personer i partiet har positiva tankar om maoisterna.

Om UML redan direkt efter valet gått ihop i samarbete med maoisterna hade den nuvarande situationen kanske inte behövt uppstå. Då hade nämligen de två tillsammans haft en sådan kraftfull närvaro i parlamentet att man kunnat styra den vidare politiska processen genom vanliga majoritetsbeslut. Nu blev det inte så, och landet står åter på randen till inbördeskrig. En sådan situation kan undvikas om UML:s flertal lever upp till partinamnet. Nepal är ett av de fattigare länderna i världen och vad man behöver är mindre snack och politiskt kaos och mer av konkreta åtgärder för att hjälpa folket.

... "att leva enkelt och kämpa hårt"

Jag undrar om herrarna och damerna i Nepals Förenade Kommunistiska Parti (maoisterna) har suttit och funderat över det här citat från gamle ordföranden Mao:

Efter segern är det möjligt att vissa stämningar kan växa fram i partiet – högmod, hjältefasoner, slöhet och ovilja mot framsteg, njutningslystnad och avsmak för fortsatt hårt liv. Efter segern kommer folket att vara tacksamt mot oss, bourgeoisin kommer att träda fram för att smickra oss. Det har bevisats att fienden inte kan betvinga oss med vapenmakt. Det är emellertid möjligt att bourgeoisins smicker kan betvinga de viljesvaga i våra led. Det kan möjligen finnas en del kommunister, som fienderna inte kunde besegra med gevär och som var värda att kallas hjältar för det sätt på vilket de motstod dessa fiender, men som inte kan motstå sockermantlade kulor. De kommer att besegras av sockermantlade kulor. … Kamraterna måste hjälpas att förbli anspråkslösa, förtänksamma och fria från högmod och överilning i sin arbetsstil. Kamraterna måste hjälpas att bevara stilen att leva enkelt och kämpa hårt.

Mao sade det här i början av mars 1949, i ett läge där kommunisterna höll på att vinna inbördeskriget i Kina. Det var en rejäl varning mot korruption i de egna leden.

Nu meddelas det från Nepal att maoisterna där utfärdat föreskrifter för de ledande partimedlemmarna: de får inte förfoga över bilar hur som helst, de måste redovisa sina inkomster och avstå från privategendom. De får inte sända barnen utomlands för utbildning och måste deltaga i fysiskt arbete när så är möjligt. - Hårda bud som Maos efterträdare i Kina nog inte ställer upp på. Men det kanske är lättare för nepalesiska kämpar som ganska nyligen kom ner från bergen. Dock är korruption något som kan få fäste väldigt fort i ett land där politikerna nog normalt antas vara korrupta vare sig de officiellt är vänter eller höger. I grannlandet Indien är det ett motiv för maoisternas hårda flygel att vägra deltaga i val, uppmana till valbojkotter och sparka ut politiker från de områden man behärskar. Eftersom alla valda politiker blir mutkolvar är det bara att jaga bort eller slå ihjäl dem och göra revolution i stället!

Dessutom har det tydligen skett en maktspridning i det nepalesiska partiets ledning. Det har tillkommit fler höga partibefattningar omkring ordföranden Prachanda.

Det tre veckor långa mötet med partiets centralkommitté som nyligen avslutades har beskrivits som en "kamp mellan två linjer" i hur hårt man skall gå fram i det aktuella komplicerade läget. Resultatet blev inte någon partisplittring, utan man verkar ha enats i att fortsätta med fredliga protester mot den politiska situationen i landet. Att det maoistiska partiet är ett parti och motståndaren är en koalitionsregering av 22 partier behöver inte betyda ett hopplöst läge - möjligen är det hopplöst för den regeringschef som i längden skall hålla ihop en koalition som inte är eniga i något utom att man är emot maoisterna.

Officiellt vill regimen inte heller ha våld i samband med demonstrationer, men Prachanda har varnat sina maoistiska kamrater för att sådant ändå kan inträffa. Jag antar att han menar att om det blir våld så är det klokast att låta regimen skjuta först för att visa vem som är ansvarig.

Tillspetsat läge i Nepal

Pushpa Kamal Dahal - mer känd som Prachanda - talar på en presskonferens

Det är skäl att hålla ögonen på Nepal, där den politiska krisen fortsätter. Det maoistiska partiet. som blev störst i valen till den konstituerande församlingen och bildade regering under en tid, fick alla de andra partierna emot sig och gick i opposition. Det var frågan om integreringen av maoisternas Folkarmé och den före detta kungliga nepalesiska armén som angavs som orsak. Men det fanns nog andra skäl, som att de andra stora partierna hade fått en chock av maoisternas valframgångar. Den regering som sedan bildades verkar inte ha haft någon annan politisk gemensam nämnare än att man var emot det största partiet, och det är ju inte mycket att grunda politiken på.

Nu har maoisterna skärpt tonen: krisen måste lösas inom fyra dagar, annars tillgriper man fredliga protester såväl i parlamentet som ute på gatorna. Förmodligen har det varit hårda diskussioner inom partiet hur man skall hantera situationen. Partiets Centralkommitté har sammanträtt och diskuterat i tre veckor. Kanske en del helst vill att Folkarmén skall gripa till vapen igen. Prachanda har återvalts till överbefälhavare för Folkarmén, samtidigt som det verkar som makten i högsta partiledningen spritts på fler personer. Men ett nytt krig är knappast något Nepal har behov av. Det finns ändå ett stort antal väpnade grupper i landet som ställer till problem. 109 stycken. En del har politiska målsättningar, andra är kriminella ligor.

Folkarmén gör "armar uppåt sträck".

Om maoisterna känner att de har ett bra folkligt stöd är det bara att blåsa på med massprotester av fredlig natur, strejker, demonstrationer, blockader och liknande ute på gatorna, samtidigt som man agerar i parlamentet. Skulle motståndarna få för sig att börja skjuta finns ju alltid Folkarmén som ett starkt argument i den debatten.

De indiska maoisterna är kritiska till den här processen, men där tycker jag det klingar lite illa. De har ju visserligen sitt eget krig och territoriell kontroll på en del håll, men de har knappast det ansvar för ett helt land som de nepalesiska kamraterna nu har.

På tal om Indien och Nepal så hade Svenska Dagbladet ett reportage om den moderna slavhandel som fortfarande pågår över gränsen mellan länderna. Det där är inget som de gamla korrupta staterna kan rå på misstänker jag, här krävs hårdare tag.



Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Osorterad bildbilaga II, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Anders_S skriver Pakistanska socialister räddar kristna, totalavloning skriver total avlöning 2/8/09 tramsar vidare.

Lästips om Nepal

Ben Peterson är en ung australiensisk journalist som har en blogg om Nepal. Mitt lästips: den här översikten över den nepalesiska revolutionens utveckling. En del folk som kallar sig vänster är missnöjda med hur de nepalesiska maoisterna har agerat, men jag tycker att Peterson tar hand om de invändningarna rätt bra.

Bland annat indiska naxaliter har kritiserat de nepalesiska maoisternas regeringsmedverkan, men hade de själva skött sig bättre hade nepaleserna kunna haft en vänskaplig gräns i söder och därmed varit säkrare för utländsk inblandning.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Jackson dog av överdos, Anders_S skriver Ehrnrooths har kallats Finlands Wallenbergare, Krastavac skriver Industrisemester, Kaj Raving skriver Kapitalisternas framstötar kräver motstånd!, kamratwot skriver När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsmarknaden, salkavalka skriver GUD FINNS INTE

Lite mer om Lalgarh

För den som undrar hur det gått i den stora uppgörelsen i Lalgarh i Indien som jag skrev om för ett par dagar sedan så verkar det ha gått ungefär som förutsett: polisen och militären har återtagit området och maoisternas gerilla har dragit sig undan. (Lalgarh betyder förresten "Röda fortet"). Gerillakämparna består av stamfolk som känner skogarna som den egna bakgården, så de torde vara svåra att få tag på. Och en underjordisk organisation torde finnas kvar i Lalgarh, så ockupanterna bör inte känna sig alltför säkra.

Några bomber har sprängts, det har varit ett halvdussin eldstrider. Annars verkar polisaktionen ha varit taffligt förberedd. Trupperna hade sålunda inte särskilt mycket proviant med sig. I något fall spöade man upp en affärsinnehavare som vägrade sälja mat - knappast ett sätt att skaffa sig vänner.

Den indiska staten har deklarerat Communist Party of India(maoist) som terroristorganisation, men det torde inte ändra så mycket. Partiet bedriver ju ändå sin verksamhet underjordiskt, utom i de områden man kontrollerar. Och då är det intressanta att stamområdena, där maoisterna är starkast, också råkar innehålla en stor del av Indiens mineralförekomster, som järnmalm, kol och bauxit. Det finns alltså möjligheter för maoisterna att ta ut "revolutionära skatter" av gruvföretagen i utbyte mot att inte angripa deras anläggningar eller transporter. Ibland sker sådana angrepp i alla fall. Sprängmedel från gruvorna är också ett populärt byte.

Det var en stor strejk i flera delstater i östra Indien i samband med Lalgarh-krisen, och väg- och järnvägsförbindelser påverkades. Maoisterna är inte starka ännu att kunna skära av landet på mitten helt, men det kanske blir möjligt längre fram om de kan bygga upp styrkorna ytterligare. Styrkan på gerillaarmén uppges till 22.000 man (hur man nu vet det) men den är spridd över stora områden. Dessutom finns milisgrupper som agerar lokalt, men där har jag inte sett några uppgifter om numerär. Det verkar som om många attacker utförs av gerillaarmén i samarbete med lokal milis, vilket kan vara ett sätt att utbilda fler gerillasoldater under "skarpa" förhållanden. De kan lägga bort pil och båge och övergå till automatvapen och fjärrstyrda bomber i stället.

Från Nepal: inget nytt vad jag vet. Delar av maoistpartiets ledning lär vara missnöjt med hur den politiska krisen hanteras av ordförande Prachanda, påstås det.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Vilda svin kan inte tämjas, Anders_S skriver Idioti från Beatrice Ask, salkavalka skriver TILL STÖD FÖR LAGENAS ARBETARE, Fredrik Jönsson skriver Jag längtar också efter valrörelsen, H Palm skriver “Semesterstängt”, Kaj Raving skriver Rödgrön prio på välfärden

I skuggan av Iran ...

... pågår andra konflikter som kanske kan få större betydelse på sikt eftersom så många fler människor är inblandade. I ena fallet är det en konflikt som för närvarande förs mest med fredliga medel men som kan bryta ut i fullskaligt inbördeskrig. I det andra fallet är det inbördeskrig, ännu i ganska liten skala, men som kan bli betydligt större.

Det finns dock en fråga som är gemensam för de båda fallen, samt en politisk rörelse med samma etikett i huvudrollen: frågan är om hur statsmakten behandlas, och rörelsen är maoistisk. De berörda länderna är Nepal och Indien.

I Nepal avslutades det långa inbördeskriget med en situation där ingen part verkade kunna nå en avgörande seger och det löstes med parlamentsval. Maoisterna blev största partiet och bildade regering. Så småningom utbröt en konflikt där krigsmakten hamnade i centrum. Skulle maoisternas folkarmé integreras i den nya republikanska armén? Generalerna satte sig på tvären, vilket i en fungerande demokrati skulle ha betytt att de fått sparken. I en demokrati lyder militären order från den civila ledningen. Men nu samlade sig alla de andra partierna i någon slags allians, tog ställning för den militära ledningen, varpå maoisterna lämnade regeringen.

Prachanda - ledare för de nepalesiska maoisterna. Kommer han att klara av det krångliga läget?

Möjligen kan det här vara bra för maoisterna. Deras motståndare är en brokig samling som torde ha mycket svårt att hålla ihop. De har goda chanser att visa sig odugliga. Skall de ändå försöka sig på att styra landet torde maoisterna kunna bilda en formidabel opposition genom storskalig massmobilisering - och i bakgrunden finns hotet att återuppta kriget. Alternativet kan vara att man sluter någon sorts överenskommelse och hankar sig vidare. Och det behöver inte vara bra för någon utom de korrumperade politikerna som fortsätter som vanligt.

Frågan är här: hur skall man behandla statsmakten (där ju krigsmakten är den viktigaste delen)? Kan man ta över den befintliga staten och driva verksamheten vidare, eller måste den gamla staten krossas för att det nya samhället skall kunna växa fram? Tidigare tänkare som Marx, Engels och Lenin var klara över att den gamla staten måste bort för att en socialistisk revolution skulle kunna segra. De indiska maoisterna (en del av dem i alla fall) har samma åsikt och har kritiserat nepalesernas deltagande i regeringen. Men en hel del mänskligt lidande bör ha undvikits genom den politik som Prachanda fört, den verkar rätt realistisk ändå.

Rödfront-hälsning i en indisk djungel någonstans

Det mest dramatiska i Indien just nu är en stor uppgörelse i västra delen av delstaten Västbengalen. Västbengalen har under tiotals år styrts av ett parti som kallar sig Indiens Kommunistiska Parti (marxistiskt), men som kanske skulle ha en annan etikett. Kapitalist eller socialfascist eller någon liknande älskvärdhet? De är i alla fall inspirerade av kinesisk råkapitalism och har en tendens att använda våld mot dem som står i vägen.

De maoistiska naxaliterna har gått ihop med stamfolk i Västbengalen och deklarerat stora områden som "befriade". Vad stamfolken tycker om "marxisterna" framgår av att dessa jagats bort och deras hus bränts. Det handlade om protester mot vanskötsel, korruption, efterblivenhet och polisvåld. Några som kallar sig Folkkommittén mot polisövergrepp verkar ha spelat en nyckelroll för att mobilisera till motstånd - det kanske är en maoistisk frontorganisation, de lär bygga sådana på många håll i Indien nu.

Stamfolk bränner ett regeringskontor i Västbengalen

Maoisterna har alltså lyckats mobilisera folket. Man misslyckades dock med att spränga Västbengalens premiärminister i luften. Regeringsmakten har kastats ut åtminstone för en tid, men nu pågår en motoffensiv med tusentals poliser och paramilitärer som försöker tränga in i det befriade området. Strider pågår.

Lalgarh som området kallas kan nog inte klara av att hålla emot, däremot kan det fortsätta att utvecklas som zon för gerillakrigföring. Sådan verksamhet har pågått där i åratal innan det stora upproret mot delstatsregeringen bröt ut och det som händer nu är väl snarast att den maoistiska gerillaarmén och dess milis kan rekrytera ännu mer folk och sprida inflytandet till nya områden.

En klassisk princip i gerillakrigföring som indierna lärt sig från kineserna är att det i första omgången inte är viktigt med land och vapen. Det är stödet från folket som är det viktiga. Därför kan man, om man följer rätt politik, erövra ett område ibland men sedan dra sig tillbaka när fienden rycker fram. Den maoistiska gerillaarmén verkar tillämpa den taktiken. Man flyttar sina trupper men har ändå en underjordisk organisation kvar för politiskt arbete, spaning, sabotage, logistiskt stöd etc. Vad regeringstrupperna gör i det läget är att man jagar en närmast spöklik motståndare. Och när trupperna tittar åt annat håll där det är bråk på gång kanske gerillan kommer tillbaka.

Förmodligen flyttar maoisterna sina militära kadrer över gränsen till delstaten Jharkand när de tycker tiden är lämplig. Där finns också zoner som de kontrollerar.

Naxaliter av den välbeväpnade sorten. Det är faktiskt så att många av dem fortfarande kämpar med pil och båge, eller med hemmagjorde gevär eller gamla modeller som tagits från polisen. I den maoistiska ideologin är politiken viktigare än vapnen - vilket dock inte innebär att en naxalit säger nej till ett bra automatgevär!

Vad man kan läsa sig till så arbetar maoisterna hårt för att bygga ut sin organisation på olika håll i Indien, och man använder olika metoder, våldsamma eller fredliga alltefter omständigheterna. I flera delstater som gränsar till Västbengalen finns det stora områden som i praktiken administeras av maoisterna och de områdena tycks växa till sig. Så är det bland annat i delstaten Orissa som ligger söder om Västbengalen. Särskilt sedan parlamentsvalen för en tid sedan har maoisternas väpnade aktioner ökat kraftigt i östra Indien och det är fråga om det faktiskt har kommit fram till en punkt när man kan börja skönja en ny fas i deras kamp. De går från små notiser till förstasidesnyheter, kanske man kan säga.

Så länge det var enstaka gerillakrigare med dålig beväpning som organiserade fattiga stamfolk i avlägsna trakter var de obetydliga, men när de nu också börjar bli aktiva i industriområden och storstäder är det en annan sak. Det gäller även i närheten av New Delhi. Där för man ingen väpnad kamp men myndigheterna tycks frukta för den möjligheten i någon framtid också. Den maoistiska rörelsen har varit (och är ännu) mycket splittrad i Indien, men när några av de största grupperna gick samman för några år sedan innebar det också att deras kamp blev mycket effektivare. De har viljan, de har planer, de har en långsiktig strategi, och de börjar få resurser.

Beslutsam - men räcker det hela vägen?

Det är ur den synpunkten som strider i stil med Lalgarh har sin betydelse i den långsiktiga strategin att bryta ner den gamla statsmakten och ersätta den med lokala institutioner. När befolkningen på olika ställen tycker att maoisternas folkdomstolar är hederligare och effektivare än statens domstolar håller ju den borgerliga staten på att falla sönder. Vad den har kvar är våldsutövning eller att försöka muta folk att inte gå över till upproret. Ingendera lär väl fungera så bra, särskilt inte i en "mjuk stat" (för att använda Gunnar Myrdals uttryck) som Indien.

Varför skulle inte maoisterna i Indien ställa upp i val om de har folkligt stöd, som nepaleserna gjorde med sådan framgång? En del gör det, men för gerillakämparna är svaret klart och tydligt: de som väljs in i de nuvarande parlamenten blir ofelbart korrumperade och sviker sina väljare. Därför vill de inte ha med den nuvarande statens parlament att göra.

Sedan kan man ju fråga sig om verkligheten vill följa de maoistiska planerna hela vägen fram till en slutgiltig seger i någon avlägsen framtid. Verkligheten kan ju ha en tendens att knuffa partiprogram i en riktning som skaparna inte riktigt tänkt sig.

(Jag lusar inte ner den här bloggposten med hyperlänkar, jag skriver i stort sett ur minnet vad jag sett i artiklar i två motsatta webbplater, Revolution in South Asia samt Naxal Terror Watch . Naxaliter är ju ett annat namn för maoistiska bonderevolutionärer i Indien så man kan ju räkna ut vem som är för och vem som är emot. Bilderna i det här inlägget har jag tagit från den förstnämnda sajten. Engelspråkig nepalisk press hittar man på Nepalnews.)



Från Konfliktportalen.se: Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer., andread0ria skriver Att ifrågasätta vidskepelse är bolsjevism, Anders_S skriver En ny SP-blogg har sett dagens ljus, Jinge skriver Utomjordingar rapporterar från Iran?

Kritiskt i Nepal

Maoisternas förstamajmöte i Kathmandu, Nepals huvudstad

Det är kritiskt i Nepal nu (också). Det luktar försök till någon sorts statskupp från militären och högern, inklusive den falska "vänstern". Maoisterna blev störst i valet och de leder regeringen och skall försöka få till nödvändiga reformer i ett utfattigt land. Men de får inte mycket hjälp av de andra partierna verkar det som - snarare tvärtom.

Detta är ett stort politiskt experiment som pågår i Nepal. Det väpnade upproret avbröts i halvfärdigt skick och det blev i stället val och ett nytt parlament och regering. En del kritiker pekar på en tanke som går tillbaka till Marx själv, nämligen att det inte går att ta över och använda den befintliga statsmakten, den måste krossas. Den befintliga statsmakten är ju en del av den gamla härskande klassens maktapparat och är därför oanvändbar för en ny härskande klass!

En viktig del av statsmakten är de väpnade styrkorna, och det är runt dessa och chefen för arméstaben som krisen kretsar just nu. Maoisterna har avsatt honom medan de andra partierna är emot det. Särskilt otrevlig är obstruktionen från det kommunistiska parti som dessutom kallar sig UML (United Marxist Leninist). De är inte marxist-leninister utan snarare ett socialdemokratiskt parti som Vänsterpartiet i Sverige har partiförbindelser med. UML verkar vara skolexempel på partiet som verkar radikalt men som ändå hamnar på reaktionens sida (och är väl då en trevlig bekantskap för somliga ledande V-partister kanske).

Maoisterna har agerat taktiskt skickligt tidigare och förhoppningsvis kan de fortsätta med det. Det är naturligtvis orimligt med militära chefer i en demokrati som inte lyder order från den valda regeringen och förhoppningsvis kan maoisterna visa upp en så kraftig folklig mobilisering att eventuella kuppmilitärer och deras inhemska och utländska vänner skräms för att försöka. Ett annat alternativ är att inbördeskriget med åtföljande blodspillan bryter ut igen vilket inte är ett trevligt scenario.

Några länkar:
Den engelskspråkiga nepalesiska pressen på Nepalnews.
Maoisternas informationsbulletin the Red Star.
En sajt med synpunkter på Nepal och Indien, Revolution in South Asia.

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Arton tusen jesusfreaks, Björn Nilsson skriver Nu är det 32, Marlene Olsson skriver Höger & vänster…är en fattig hungrig, är en rik mätt?, salkavalka skriver GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM, slutstadium skriver Hitta rätt, kimmuller skriver Mitt första maj-firande (med foton)