... "att leva enkelt och kämpa hårt"

Jag undrar om herrarna och damerna i Nepals Förenade Kommunistiska Parti (maoisterna) har suttit och funderat över det här citat från gamle ordföranden Mao:

Efter segern är det möjligt att vissa stämningar kan växa fram i partiet – högmod, hjältefasoner, slöhet och ovilja mot framsteg, njutningslystnad och avsmak för fortsatt hårt liv. Efter segern kommer folket att vara tacksamt mot oss, bourgeoisin kommer att träda fram för att smickra oss. Det har bevisats att fienden inte kan betvinga oss med vapenmakt. Det är emellertid möjligt att bourgeoisins smicker kan betvinga de viljesvaga i våra led. Det kan möjligen finnas en del kommunister, som fienderna inte kunde besegra med gevär och som var värda att kallas hjältar för det sätt på vilket de motstod dessa fiender, men som inte kan motstå sockermantlade kulor. De kommer att besegras av sockermantlade kulor. … Kamraterna måste hjälpas att förbli anspråkslösa, förtänksamma och fria från högmod och överilning i sin arbetsstil. Kamraterna måste hjälpas att bevara stilen att leva enkelt och kämpa hårt.

Mao sade det här i början av mars 1949, i ett läge där kommunisterna höll på att vinna inbördeskriget i Kina. Det var en rejäl varning mot korruption i de egna leden.

Nu meddelas det från Nepal att maoisterna där utfärdat föreskrifter för de ledande partimedlemmarna: de får inte förfoga över bilar hur som helst, de måste redovisa sina inkomster och avstå från privategendom. De får inte sända barnen utomlands för utbildning och måste deltaga i fysiskt arbete när så är möjligt. - Hårda bud som Maos efterträdare i Kina nog inte ställer upp på. Men det kanske är lättare för nepalesiska kämpar som ganska nyligen kom ner från bergen. Dock är korruption något som kan få fäste väldigt fort i ett land där politikerna nog normalt antas vara korrupta vare sig de officiellt är vänter eller höger. I grannlandet Indien är det ett motiv för maoisternas hårda flygel att vägra deltaga i val, uppmana till valbojkotter och sparka ut politiker från de områden man behärskar. Eftersom alla valda politiker blir mutkolvar är det bara att jaga bort eller slå ihjäl dem och göra revolution i stället!

Dessutom har det tydligen skett en maktspridning i det nepalesiska partiets ledning. Det har tillkommit fler höga partibefattningar omkring ordföranden Prachanda.

Det tre veckor långa mötet med partiets centralkommitté som nyligen avslutades har beskrivits som en "kamp mellan två linjer" i hur hårt man skall gå fram i det aktuella komplicerade läget. Resultatet blev inte någon partisplittring, utan man verkar ha enats i att fortsätta med fredliga protester mot den politiska situationen i landet. Att det maoistiska partiet är ett parti och motståndaren är en koalitionsregering av 22 partier behöver inte betyda ett hopplöst läge - möjligen är det hopplöst för den regeringschef som i längden skall hålla ihop en koalition som inte är eniga i något utom att man är emot maoisterna.

Officiellt vill regimen inte heller ha våld i samband med demonstrationer, men Prachanda har varnat sina maoistiska kamrater för att sådant ändå kan inträffa. Jag antar att han menar att om det blir våld så är det klokast att låta regimen skjuta först för att visa vem som är ansvarig.

En artikel om Prachanda

Jag hade tänkt lägga Nepal på hyllan ett tag, men här är ett artikeltips från den indiska tidningen Hindustan Times som skriver rätt sympatiskt om de nepalesiska maoisternas ledare Prachanda. På bilden, hämtad från Nepalnews, är Prachanda själv ute och hälsar på väljarna i sin valkrets i Katmandu. Det står för övrigt att USA lutar åt att plocka bort de nepalesiska maoisterna från sin "terrorlista" - vilket visar meningslösheten av sådana listor. För terrorister har de väl närmast en reklamfunktion ("kolla grabbar, vi är på listan!") medan de för hederligt folk innebär att de riskerar att drabbas av statsterrorism i stället.

Maoists appear set to sweep the polls ...

Rubriken till det här inlägget kommer från sajten med nyheter från Nepal, Nepalnews. Likaså bilden här bredvid som visar den glade ledaren för maoisterna, Prachanda, när han firar att han vunnit i sin valkrets.

Det lär dröja någon vecka innan valet slutgiltigt avgjorts, men av resultaten som kommit in på Nepalnews (dels avgjorda valkretsar, dels mängden av kretsar där maoisterna leder) ser tendensen ganska klar ut: maoisterna gör bra ifrån sig. Däremot har det andra stora partiet som kallar sig kommunistiskt, UML, blivit ordentligt tilltvålat. Kan det vara vänsterväljarnas utlåtande över ett parti som visserligen viftar med röda fanor men som inte gjort så mycket mer?

Tidigare har jag skrivit några funderingar om Nepal här och utvecklingen är inressant när man tittar på demokratins möjligheter i dagens värld. En grundförutsättning är att få ut folk att rösta och att röstandet leder till positiva förändringar. Demokratin måste ha ett innehåll, inte bara former, för då rycker folk på axlarna och struntar i att rösta. Tidigare har maoisterna styrt stora områden på Nepals landsbygd, nu verkar de komma i läget att de måste visa sin förmåga att styra ett helt land.

Före valet förekom spekulationer (eller psykologisk krigföring) om att maoisterna nog inte skulle göra så bra ifrån sig. Detta håller nu på att dementeras av verkligheten. Kan det vara så att maoisternas väljare i rätt stor utsträckning är utanför de kretsar där borgerliga media går och frågar folk om deras åsikter?

Ytterligare en aspekt är att demokratin måste ha vilja och förmåga att försvara sig själv. I viss utsträckning kan Nepal jämföras med Nicaragua - i båda länderna ledde väpnade uppror fram till demokratiska val. Men den sandinistiska revolutionen utsattes för allvarlig undergrävande verksamhet och hade inte kraft att värja sig mot regionens stormakt. För Nepals del får man nog hålla ett vakande öga på vad Indien har för sig, och eventuella sabotageförsök från den gamla kungamakten.

Nepal på väg mot republik - och sedan?

Nepal har ibland förekommit i nyhetsrapporteringen de senaste årtiondena, ofta med kommentaren "en av världens fattigaste länder". På senare år har det handlat inte bara om fattigdom och folk som försöker ta sig upp på Mount Everest, utan också om uppror och inbördeskrig. På bilden är premiärministern Girija Prasad Koirala till vänster (han är åttio år har jag för mig, och kanske inte en kraft för framtiden) samt ledaren för det maoistiska upproret, Prachanda. (Prachanda är en pseudonym. Vet inte vad det kan vara på svenska, och de engelska översättningar jag har sett varierar - verkar dock vara något i stil med "Den eldfängde".)

En förstarangsfråga verkar alltså vara att få loss nepaleserna ur fattigdomens järnsax, och för det krävs att de samhällsstrukturer som trycker ner folk försvinner. En av dessa är monarkin, och ett av upprorets krav har varit att kungen får respass. Nu har majoriteten av parlamentet röstat för det. Kanske kung Gyanendra får förena sig med andra exilkungligheter någonstans i utlandet. Förr i tiden drog de till franska Rivieran eller Italien - hur läget är idag vet jag inte.

När jag började intressera mig för utrikes frågor i långt-bortländer på sextiotalet var man ofta hänvisad till böcker med gamla uppgifter, stencilerade informationsblad och liknande. Nu lever vi i en annan tid. Här är ett par länkar direkt till Himalaya: Nepalnews med artiklar ur engelskspråkiga tidningar. Maoisterna har givetvis också en sajt på flera språk, men med sämre uppdatering i alla fall vad det gäller det engelskspråkiga materialet. Affischen nedan är kopierad därifrån.



Maoisterna har en stor grupp i parlamentet, och med andra partier som kallar sig kommunister har de flertal. Frågan är vad som händer efter valen till den konstituerande församlingen som skulle ha ägt rum redan men som skjutits på framtiden. Nästan alla partier, vilken politik de i övrigt företräder, är för att införa republik. Men vill man ha till breda reformer för att gynna de fattiga, eventuellt på de rikas bekostnad, blir det nog sämre med enigheten. Hur som helst är det en mycket intressant situation. Ett långvarigt och stort uppror leder fram till val med flerpartisystem och där majoriteten kan vinnas av en koalition av kommunister och socialister.

Dessutom ligger Nepal inklämt mellan stormakterna Kina och Indien och det är inte ett behagligt läge alla gånger. Kanske nepaleserna kan utnyttja det diplomatiskt genom att spela ut grannarna mot varandra och hoppas att ingen av dem överreagerar. Det största hotet kan vara Indien, men om Beijing säger åt New Delhi att lämna nepaleserna ifred kanske indierna håller sig lugna. Ur officiell indisk synpunkt kan det vara besvärande med maoister i ledningen i Nepal, särskilt om de lyckas genomföra genomgripande reformer. Ett liknande uppror pågår i delar av Indien och verkar ha tagit fart rätt ordentligt på senare år. Det officiella Kina var fientligt mot upproret tidigare men har fått byta fot i frågan och åtminstone "gilla läget". Men att de nya mandarinerna i Beijing skulle ha särskilt höga tankar om revolutionära fattigbönder och stamfolk söder om Himalaya som hyllar Mao Zedong kan man tvivla på.