Blänkare

Jag har en så kallad recensionsblogg som inte uppdateras så ofta, och vars fortlevnad jag stundom funderar över. Hur som helst, nu har jag skrivit ett lätt kontemplativt inlägg där om Mohamed Omars lilla nyutkomna skrift En opieätares bekännnelser. Kan vara av intresse för den som funderar över intellektuellt sökande, vare sig man hittar rätt eller fel.

FSA/Contras-jämförelse. MO.

Mohamed Omar gör en intressant jämförelse mellan den så kallade Fria Syriska Armén FSA och Contras som USA använde för att bekämpa vänsterregeringen i Nicaragua. Nu har tiderna förändrats. Medan ingen i den dåtida vänstern i Sverige (så vitt jag vet) inte ansåg att det USA-betalda terrorgänget Contras var något man skulle stödja finns det idag individer och grupper här som gladeligen fungerar som megafoner för FSA. Ärligt talat har jag svårt att förstå varför.

Samtidigt anser jag att Mohamed Omar vässat till sig betydligt i argumentationen sedan han klättrat upp ur det islamistiska hålet. Det kanske inte är så svårt att förstå. Har man gjort utflykter åt olika håll i tankens värld kanske det ger bättre perspektiv på vad som är hållbart och vad som är skräp. Detta till skillnad mot människor som uppfyllda av självberöm och självgodhet aldrig lämnar den egna fållan, aldrig får intryck från andra fållor, och därmed egentligen inte vet hur bra/dåligt de egna uppfattningarna (eller de inlärda uppfattningarna) står sig när det börjar blåsa. I stället hamnar de i fruktlösa och hallstarriga försvarpositioner och säger gladeligen emot sig själv utan att ens begripa det. ("Jag är minsann demokrat och tänker banne mej täppa till käften på den som säjer emot mej.")

Som jag väl skrivit tidigare vet man ju inte var MO landar - om han landar någon gång - men han skiljer ut sig positivt såväl från religiösa som politiska fundamentalister och virrpannor som aldrig kan ompröva sin position utan är fullt upptagna med att traska fram i livet med sina små arroganta näsor pekande mot skyn.

August och hatet

Det var någon som tyckte att det var tur att Strindberg inte hade tillgång till dator. För då hade det säkert blivit många mer hyllmeter med böcker! Den här teckningen av August - med dator - hittade jag hos den skicklige tecknaren Erik Rune, med hemsida här.

När nu debatten rasar vidare angående Mohamed Omars ursäkt för antisemitiska uttalanden (se not nedan) kan det vara värt att påminna om att August Strindberg skrev judefientligt i sin ungdom. Det var före den moderna antisemitismens dagar. Det gamla judehatet hade religiösa grunder, antisemitismen stödde sig på ras, och det ger rätt olika effekter i praktiken.

Men knappt hade den moderna antisemitismen börjat uppträda förrän August slog till bromsen och skrev en ursäktande artikel betitlad 'Mitt judehat' (1884). Den innehåller en massa strunt (att de flesta judar var fattiga arbetande människor verkar ha undgått honom) men är åtminstone ett avståndstagande från den nationalistiskt och överklass-militaristiskt färgade antisemitism som trängde sig fram under senare delen av 1800-talet. Vad än August gillade eller ogillade så var hans misstänksamhet mot överklassen permanent över tiden. Och hans ursäkt var ju att de judar han skrivit om tidigare varit sådana i Sverige som verkade nationellt inskränkta, men nu hade han mött och uppskattat en massa schyssta internationalistiska judar!

Här kommer 'noten nedan': Jag undrar hur mycket 'debatt' som verkligen rasar, och hur mycket som består i att några tomtar i israellobbyns andrasortering skall fortsätta att hacka på MO och ständigt intyga att han inte ursäktat nog? De flesta tycker väl helt enkelt att det är skönt att den här tråkiga perioden är över och hoppas att det inte blir några nya urspårningar.

Artikeln 'Mitt judehat' finns i Samlade verk, band 17. Den tidigare text som Strindberg backar ifrån borde vara 'Moses' som finns i Det nya riket, Samlade verk band 12. - Konstigt att han aldrig kom på tanken att 'hat' faktiskt kan fördunkla tankeförmågan och göra att folk gör eller åtminstone säger dumma saker som de inte hade gjort om de tänkt efter innan de handlat eller talat? Han pysslade ju med 'kvinnohat' också vilket orsakade en del bisarra beteenden och påståenden. Här skulle jag vilja referera till ytterligare en text där August försöker utreda judarnas ursprung (ganska bra till och med, tror jag) men hittar den inte. Jag återkommer när den behagar dyka upp!

Senaste inlägget i denna oregelbundet förekommande August-serie hittar du här.

Om(ar)orientering

För några dagar sedan väckte Mohamed Omar uppmärksamhet genom att ta avstånd från tidigare anti-semitiska uttalanden.  Förutom på den egna bloggen har MO fått in samma artikel här.  I kommentarerna ser man att somliga verkar ha dragit en lättnadens suck över att den här perioden är över, andra är mindre glada, och så finns det knäppjannar som utbryter i förvirrat pladder av svårplacerad art. Kvarvarande antisemiter, samt extrema israel-lobbyister, torde tillhöra mindreglada-gruppen. MO har från olika synvinklar varit en tillgång för dem under några år men nu är det förhoppningsvis slut med det. 


Vi har ju inte sett var det hela landar ännu - om det landar någon gång, i en föränderlig värld kan tankarna flyga hur långt som helst utan att hitta fast mark. Den litterärt bevandrade kan under väntetiden dra paralleller till Strindbergs tidiga attacker mot judar och hur han senare tog avstånd från dem. 


Omorientering för Omar som det tycks i alla fall, och förhoppningsvis med bidrag som kan lyfta debatten om vissa ämnen, exempelvis Iran, där han reviderat en del synpunkter. Då kanske iranska ambassaden hamnar bland de mindreglada också? 


MO var ju tidigare känd som poet. Jag tyckte att hans första samling var OK, och kanske andra också, men att det religiösa påhänget sänkte nivån. Finns här och här för den som orkar läsa. Kanske han kan komma igen när luften klarnat? 

Möte mot Clinton & Co, del 2

Här är ett tillägg till gårdagens foto-bilaga om demonstrationen på Sergels torg. Då inriktade jag mig mest på bilder som visade plakat, banderoller och andra utsmyckningar. Här är några bilder som visar lite mer av folkmängden nedanför talarplatsen. Ingen jätteskara, men det var kanske några hundra. Tråkigt väder var det.

Bland deltagarna fanns 'herr Omar', alltså Jonas Mohamed Omar från Uppsala. Det var ett tag sedan jag hade kontakt med hans skriverier på nätet, mycket på grund av hans otrevliga följeslagare på bloggen, men sedan Lindelöf rapporterade en viss förändring kanske det finns anledning till uppmärksamhet igen. Jag tog det här fotot och tänkte "den där killen ser ju ut som Mohamed Omar" - och han har skrivit ett blogginlägg om sin närvaro och nuvarande politisk-religiösa synpunkter. Fortsättning lär följa, förmodligen med en del kritisk politisk esoterisk sufism!

Jag har funderat på ...

... om jag skulle lägga upp ytterligare en blogglist här med rubriken "mest galenskaper, men du kan ju läsa eländet ändå om du har lust". Men jag vet inte ... varför inte fråga mina pigga läsare om råd?

Det konkreta fallet är Mohamed Omar. Häromdagen kom ännu en av hans märkliga intervjuer, nu med en kille som uppgav sig vara "stolt homofob". Själv har jag kritiserat "böglobbyn" på den här bloggen tidigare, men det var från synvinkeln att påhitt som gayparaden i Stockholm gör att vänstern avhåller sig från mer väsentliga saker. Nåväl, den intervjuade fick för sig att man kan jämställa homosexualitet med incest, och av någon anledning skrev jag ett svar att det nog fanns vissa avgörande skillnader. Till min förvåning slapp genmälet igen. Och ännu mer förvånad blev jag när några tokar kom med svar som i princip kan användas till att legitimera incest! Undrar om det var MO:s avsikt med intervjun?

Nåväl, idag är MO tillbaka i mer uppkörda hjulspår, med en av dessa tradiga förnekare av nazisternas massmord. Massmord på judar alltså. Andra offer pratas det ju väldigt lite eller inte alls om. Jag skrev följande genmäle, vet inte om det kommer in. (Anmärkning: Med "eutanasi" avses nazisternas första massmordsprogram, det som riktades mot handikappade människor. Det kan ses som en generalrepetition för vad som senare skedde. Det blev känt, folk tyckte inte om det, och nazisterna torde ha dragit slutsatsen att man inte bör göra för mycket reklam för sådant här.) Nåväl, detta skrev jag:

Börja från början: bedrev nazisterna ett eutanasi-program eller inte? Fortsätt sedan med några miljoner icke-judiska offer för nazismen. Är de också icke-existerande?

Varför skall man tro att inlägg som Adelskoghs - som passar som hand i handske för den nuvarande israeiska politiken - inte är en del av israelernas psykologiska krigföring?

Sedan lade jag till ett PS och undrade om inte "historierevisionisterna" borde ha någon synpunkt på Arvid Fredborg, den högerinriktade författaren som var svensk korrespondet i Tyskland men 1943 utgav en bok där nazisternas massmord i öster omnämndes. Det var bara en kort notis jämfört med mycket annat i boken, men det var tydligen tillräckligt för att skaka om en del protyska människor i Sverige. (I skrivande stund ser det ut som om mitt PS publicerats men inte den första texten. Men eftersom många läsare av Omars blogg redan förmodligen är så förvirrade märker de nog inget konstigt.) Fredborgs bok kan ju inte sägas vara en "förfalskning" eller "framtvingad genom tortyr", så vad skall man hitta på då?

Nå, ge mig ett råd kära läsare: skall jag lägga upp MO på en extra blogglist, eller skall jag helt enkelt ignorera karln och ägna mig åt annat? Eller något annat alternativ?

Jag skriver inget idag ,,,

... i den här bloggen. Eller nästan inget i alla fall. Kolla in Björnholm i stället, med bilder och reflexioner som berör Stockholm! Och är du poetisk finsmakare bör du givetvis studera Björnpoesi!

Jo, förresten, om du är ledsen över utgången av irländska folkomröstningen så tänk på de byggnadstekniska påpekandet som gjordes i Den Heliga Skrift (Bibeln alltså) om att det är bättre att bygga sitt hus på "hälleberget" än på "lösan sand". EU är ett bygge på lösan sand, och sannerligen säger jag eder, ett häftigt oväder och skyfall kommer att sopa bort sanden och detta skändliga hus kommer att falla! För det är Europas folk som är sanden under byråkraternas hus, och när folket flyttar på sig ... krasch! Kanske händer det vid nästa jättekris?

Mohamed Omar försvarar åter al-Qudsdemonstrationen, får in en del goda poänger, men förstör (medvetet?) sedan det hela genom att försöka slå en kil mellan palestinierna och den svenska vänstern samt Palestinagrupperna här, och göra det palestinska motståndet till en islamistisk affär knuten till Iran. Precis vad såväl israeler som skäggen i Iran vill.

En lakritstomte som kallar sig Nordic Derwish har lagt ut bilder på alla deltagare i al-Qudsdemonstrationen på sin blogg. Ett jäkligt tveksamt tilltag eftersom han inte vet vad det är för människor som fotograferats. Hade han kunnat visa upp anställda på iranska ambassaden eller demonstranter som använde våld hade det väl varit OK, men människor som han inte vet något om ... skumt tilltag. Hade det inte varit på sin plats att visa bilder av de värre exemplaren bland motdemonstranterna, så alla bloggläsare kunnat se vilka som bar sig illa åt, kastade saker och såg allmänt skumma och elaka ut? Mohamed Omar har hotat med att dela ut bilder av lakritstomten vid moskéer (onödigt kanske, för det räcker med att titta på bloggen för att se hur han ser ut), och man kan undra om det här skall skruvas upp så att det verkligen blir våldsamt!

Just det, så var det: inte skriva något mer ....

Fler funderingar om al-Qudsdagen

En liten flicka bakom en stor polis. Jag tycker det var fel att ta med barn och utsätta dem för sådant här. Att det fanns barn bland demonstranterna avhöll inte några av de iranska "hjältarna" till motdemonstranter från att kasta saker. Vi kanske skall vara glada över att det inte var brinnande fosfor eller splitterbomber som kastades? När hård kritik riktas mot demonstrationen (helt riktigt, den var skadlig och ansvarslös och mer en reklampelare för teokraterna i Iran) kan också hård kritik riktas mot en del element bland motdemonstranterna. Jag fick intrycket av mobb - inslagen av artikulerad och eftertänksam kritik fanns, men de var få.

Jag ser att några av de foton jag presenterade här har vandrat vidare till Mohamed Omars blogg i ett par av hans inlägg om den eländiga al-Qudsdemonstrationen. Det bjuder jag på.

Det som bekymrar mig och gör mig nedslagen är att palestinierna hela tiden hamnar på den förlorande sidan. Och till slut är jag beredd att häva ur mig något i den här stilen:

Vi säger hela tiden till palestinierna att "ni får inte göra det där och ni får inte göra det här" men vad händer sedan? Vi berömmer palestinierna när de får slag efter slag - så länge de inte försvarar sig. Men ve den palestinier som skriker ut sitt hat och smärta mot förtryckarna och sedan höjer en hand för att försvara sig, då rycker vi genast ut för att hjälpa det israeliska stöveltrampet. Palestinierna skall vara snälla helgon och låta sig dödas eller fördrivas, då kan vi tala vackert om dem. Men de som inte vill vara helgon, slaktoffer ... Varför skall de överhuvud taget lyssna till oss när valsen går på det sättet hela tiden? Då kan de lika gärna strunta i allt och gå ut på torget tillsammans med nynazister och islamister och bara ge fan i alla hycklande prediktanter i det finliberala dårhuset!

Är det fel att resonera på det sättet? Eller är det liberalernas hycklande som är det stora felet?

Vinnare på al-Qudsdagen? - Israel?

Jag tog mig ner till Sergels torg för att se hur det skulle bli med al-Qudsdagen, som jag skrivit om tidigare. Tog en massa bilder, varav en del läggs upp här. Jäkla hästjobb, det gör jag inte igen i första taget! Klicka på dem om du vill se dem i större format.

Det allmänna intrycket var att den palestinsk-iranska al-Qudsdemonstrationen var lite mindre än den vad jag kunde se huvudsakligen exiliranska motdemonstrationen, och det hela blev i stort sett bara ett allmänt skrikande. Talen gick inte att höra, och många bilder som jag tog är från långt håll på grund av avspärrningarna. Det var nog tur att det fanns poliskedjor, annars hade det väl blivit slagsmål. Många verkade väldigt aggressiva, och det kändes inte så trevligt. Vid ett tillfälle stack jag och någon annan in armarna mellan ett par gossar som höll på att braka ihop, och jag knuffade till en som kastade någonting.

Och vilken nytta hade de som borde ha varit demonstrationens kärna av det här - palestinierna? Inte så mycket tror jag, det här blev åtminstone en lågvinst till israelerna igen.

Företrädare för ännu en av dessa dubiösa färgrevolutioner?

Rättvisepartiet Socialisterna (trotskister) var på plats med röda fanor. Tror det fanns iranska kommunister där också.

En knuten näve är ett klart budskap

Någon slag mulla-karikatyr

Suddig bild, men bättre blir det inte med min fickkamera. Här kommer al-Qudsdemonstrationens tät nedför trapporna till Sergels torg

Detta "livade" upp stämningen bland motdemonstranterna

Rampen från Drottninggatan ned mot torget var avspärrad. De som försökte klättra upp där fick klättra tillbaka igen.

Suddigt, som sagt, men det ser ut som Mohamed Omar försöker säga något. Men det var inte mycket som hördes i oväsendet. Notera kvinnan som försöker gå ner med en barnvagn alldeles bredvid. Det fanns en del barn i demonstrationen. Jag tycker inte de borde ha varit där, i den tidvis ganska otäck stämning som rådde.

Det stavas Message, irankoling! I bakgrunden Hetzbollahs gula flagga. Av någon anledning gastade iranierna slagord mot Hetzbollah hela tiden. Undrar vilka de där iranierna var egentligen - det fanns ju flaggor från shahtiden där bland annat.

Mot Drottninggatan hade polisen byggt något som påminde om en vagnborg för att hålla tillbaka eventuella inbrytningar från det hållet.

Det var svårt i kaoset att uppfatta vad som hände på talartribunen. Ibland var den här flickan uppe och ropade slagord. En stor del av det hela gick ut på att ropa slagord. Om det inte går att föra meningsfull konversationen kan man lika gärna skrika slagord mot varandra. Undrar om den urgamla konflikten mellan araber och perser finns i bakgrunden också.

Nix, det är inte solen därborta, det är en stor bild av Klippmoskén i Jerusalem som bärs nedför trappan. al-Quds är det arabiska namnet för Jerusalem. Tre religioner skandaliserar Jerusalem genom att påstå att den är deras heliga stad. Kanske lika bra att riva skiten?

Jag antar att det där är Mohamed Omar och demonstrationsledningen. Någon verkade hålla en muslimsk bön. Jag undrar om det tillhör god ton att gallskrika även då, som iranierna gjorde?

"Easy to love" - tjaaa?

Tummen ner och hat snarare!

Där har vi en bra fråga! Skall det någon gång få israeliska politiker och militärer att svara för vad de har gjort inför en opartisk domstol?

Och vem kan protestera mot detta?

"Här börjar världen". Bilden visar ungefär hur stor al-Qudsdemonstrationen var.

'

Utan kamp ingen rättvisa - men hur går det om kampen förloras?

Jo, det här klarar du att läsa. Ett otrevligt inslag med al-Qudsdemonstrationen var att bruna element var inblandade i det hela.

Det handlar alltså om det milt sagt egendomliga umgänge som Mohamed Omar, här vid mikrofonen, har skaffat sig det senaste året. Undrar hur mycket han bryr sig egentligen? Jag brukar se honom som springpojke åt Israel, men varför inte springpojke åt regimen i Teheran också? Det ena kanske inte utesluter det andra, hur egendomligt det än låter.

"Hästjobb" skrev jag inledningsvis. Och här är hästskit, från polishästarna.

Demonstrationen. Där stod de och skrek åt de som stod runtomkring och skrek. Och vad kom ut av detta? - Fy fan!

På tal om brunt ... Vad hade du här att göra, Lars Wilhelmson?

"Stop killing" folk över huvud taget, kan vi väl säga!

På andra sidan gatan höll några iranier från en knasfraktion hungerstrejk.

Palestinagrupperna dissar al-Qudsdagen

Palestinagrupperna i Sverige stödjer inte den demonstration som planeras söndagen den 20 september i Stockholm av en grupp som kallar sig Al Qudskommitten och vi uppmanar medlemmar och sympatisörer till det palestinska folket att följa PGS exempel att inte delta.

Anledningen till att PGS valt att inte delta är att de två talarna som annonserats för demonstrationen, Mohamed Omar och Lasse Wilhelmsson vid flera tillfällen gjort uttalanden som PGS tar avstånd ifrån.

Jo, det är ju lätt att förstå ovanstående uttalande, trots att Mohamed Omar verkar oförstående. Han förstår nog, och skulle det ändå vara några problem med insikterna bland hans shiitiska hjärnvindlingar så torde saken vara glasklar hos sionisterna: genom att ett par herrar med märkliga åsikter och märkligt umgänge blivit talesmän för en demonstration mot just sionisternas övergrepp så har det väsentliga (solidariteten och protesten) effektivt saboterats. Det är motbjudande! Det räcker med att ställa frågan "till vems fördel?" för att förstå vad som händer.

PGS' uttalande kunde dock ha varit klarare genom att påpeka att det är antisemitismen och judehatet hos Omar och Wilhelmson och deras följeslagare man inte accepterar. Ett tidigare inlägg om olyckorna Omar och Wilhelmson finns här.

"hoppas jag alltid att få mig lite kritik mot judar till livs"

Om någon tycker att jag exempelvis i det här inlägget var för negativ mot Mohamed Omars blogg så kanske min inställning berättigas av detta:

Jag tycker det är synd att judar inte nämns i det här inlägget. När jag läser här hoppas jag alltid att få mig lite kritik mot judar till livs, och så är det bara lite lam kritik av "sionistregimen" på slutet. Bättre kan ni!

Och vad i h-e är detta då? Jo, det är en kommentar till en bloggpost hos MO. Och tänk då på att MO numera har en modererad blogg, han släpper med andra ord medvetet genom sådan där smörja. Har man moderering överflyttas ju faktiskt en del av ansvaret till bloggägaren, till skillnad mot en helt öppen anslagstavla där folk kan sätta upp vad som helst.

Med en sådan vän behöver palestinierna, och för alldel också iranierna, inga fiender. Var det inte på den här bloggposten som min egen kommentar inte släpptes igenom förresten, den om vilka partier som får/inte får ställa upp i Sverige respektive Iran? Undrar om det möjligen är Iblis (Djäfvulen) snarare än Allah som har kommandot på MO:s blogg?

En olycka ...

... kommer sällan ensam. Ibland är de två, som framgår att meddelandet av såväl Mohamed Omar som Lars Wilhelmson skall tala på något som kalla al-Qudsdagen på Sergels torg den 20 september.

De här killarnas ungefärliga taktik bör vara känd vid det här laget: först tar man upp fruktansvärt upprörande saker, som israeliska våldsdåd mot palestinierna, bara för att sedan oskadliggöra det hela genom att slänga in fraser som "förintelsemyten". Med andra ord: de flesta människor skall skrämmas bort från solidaritet med palestinierna, och de som finns kvar skall kunna utmålas som galna islamister och nazister. Skall vi tro att herrar Wilhelmson och Omar inte begriper vad de håller på med?

Omar raderade mig när jag tog i för hårt mot nassarna på hans blogg varpå jag lämnade diskussionen och nöjde mig att hålla ett öga på vad han skriver. För några dagar sedan kom han med en av sina fantastiska intervjuer med en iransk donna som berättade om den fina demokratin i Iran. Jag frångick passiviteten och lade in en kommentar där jag frågade om de partier som ställer upp i det svenska riksdagsvalet skulle vara tillåtna i de iranska valen. Det kom aldrig igenom. Dessutom var jag fräck nog att fråga varför shia-muslimer, som är en minoritetsgrupp med kufiska vanor och ideer, antas tala för muslimer i största allmänhet. Raderat, som sagt.

Vad det gäller MO så är det uppenbart att han finner det särskilt viktigt att angripa personer som just kritiserar islamofobi, som håller en skiljelinje mellan sionister och judar och inte sätter likhetstecken mellan dem, som pekar på likheterna mellan dagens islamofobisk politik och tidigare rasistiska utbrott (som just mot judarna). Han angriper alltså viktiga byggstenar för solidaritetsrörelsen med Palestina. - Vem tjänar på det?

Dumskallar eller israeliska påverkande-agenter, det är frågan om de här två.

Här är vad Jinge skriver om saken också. Han giller inte heller MO:s kufiska ideer och kufiska umgänge.

Ny bedrift av herr Omar

Igår avklarade jag en sista spark mot några yngel som tillåts härja på Konfliktportalen, idag tänker jag rikta en sista spark-i-häcken åt herr Omar i Uppsala. Det finns de som undrar om herr Omar har, som det moderna talesättet lär vara, "alla hästar inne i stallet". (Eller var det "inne i hagen" där inte alla hästarna är?) Men, men ... jag misstänker att det finns system i galenskapen, en systematisk galenskap som drar åt ett visst håll.

Hans senaste bedrift är en intervju med en person som uppges vara palestinsk aktivist. Karln kan lika gärna stå på någon israelisk avlöningslista. För vilka andra är intresserade av en sådan här spottloska rätt i ansiktet på alla människor som under årtionden kritiserat Israels brutalitet mot palestinierna och andra människor, men samtidigt varit mycket noggranna med att dra en klar skiljelinje mellan sionister och judar generellt:

... den som verkligen är antisionist med nödvändighet är antijudisk.

Tack för det, Muhamed Omar! Det är väl en ren tillfällighet att det här likhetstecknet mellan antisionism och judefientlighet också sätts av sionister och israellobbyn?

Skall vi också tro att det tidigare har varit en tillfällighet att Muhamed Omar hetsat mot Malm och hans bok om hatet mot islam, och att man ser paralleller mellan judehat och islamhat? Eller att folk som förnekar nazisternas massmord har fått göra sig breda på Omars blogg?

Det verkar snarare som en konsekvent linje där all vettig diskussion skall trängas undan på ett sätt så att Israels linje skall stå oemotsagd och människor av islamsk tro i Europa och Sverige helst skall isoleras från det omgivande samhället. De i omgivningen som är positiva till palestiniernas kam men inte ställer upp på antisemitism skall tystas eller sättas i en omöjlig position. Och det tjänar Israel på (samt småpåvar i islamistgrupper kanske) men för palestinierna är det en ny opinionsmässig katastrof om de går på det här. - Kan vi verkligen tro att herr Omar inte begriper det?

Så, nu är jag av med Mohamed Omar. Vill du veta mer om hans tjatter får du läsa det själv.

Ny intervjubravad av Mohamed Omar

(Först ett PS om föregående inlägg: är det så vettigt att kalla folk "förrädare" egentligen? Jag vet inte vilket annat uttryck som skulle passa bra, men just detta skällsord kan få folk att dra våldsamma slutsater, och det är jag inte med på. Jag ser gärna att ett antal personer på höga poster i vissa partier och fackliga organisationer lyfts ut från sina kontor på grund av grav misskötsel, men jag eftersträvar inte att det skall ske genom våldsåtgärder. Våld har en tendens att dölja de djupare sakfrågorna och leda till lösningar som inte alltid är optimala, utan ibland snarare katastrofala.

Och nu över till en annan katastrof i bloggarnas ankdamm ...)

Allas vår Mohamed Omar är i farten med en av sina berömda intervjuer igen, nu med en gammal kändis som heter Ahmed Rami. Vill man vara riktigt elak kan man säga att MO och AR mer eller mindre slår knut på sig själva för att stödja israelerna genom att haspla ur sig dumheter. Det är faktiskt så dumt på några ställen att några av de annars så högaktningsfulla kommentatorerna till MO:s bloggposter yppar viss betänksamhet. Ta det här citatet:

Jag betraktar Hitlers rörelse som en intifada mot den judiska makten i Tyskland. Hitler bedrev en motståndskamp på samma sätt som palestinierna gör det i vår tid. Det är samma kamp.

Var är detta, om inte ett rejält knivhugg i ryggen på palestinierna som kämpar mot den sionistiska ockupationen!

Död, jo men i vissa personers fantasi verkar han leva, i den märkliga rollen som intifada-hjälte!

Jag skrev "gammal kändis" om AR. Det är så att det förekom närradiosändningar under rubriken Radio Islam i Stockholm för länge sedan. Väldigt få människor hade hört dem, men av någon anledning lyckades Per Ahlmark snoka upp dem och slog larm om att AR bedrev antisemitism. Då uppstod det olyckliga läget att folk som av begripliga skäl var misstänksamma mot Ahlmark försvarade AR utan att kolla saken - det var ju som sagt få som verkligen hade hört de där sändningarna (jag har aldrig gjort det). Och detta pågick tills Jan Guillou hörde efter och sedan skrev en artikel där han bekräftade att, jo, AR är antisemit.

Men de som undrar över AR, och över hur vissa andra kufar av samma sort resonerar, kan läsa den där intervjun på MO:s blogg. Yttrandefrihet innefattar också yttrandefrihet att snacka smörja. Och sedan kan man fundera på varför det är viktigt att angripa alla judar på det sätt som görs (några ortodoxa judar är tydligen OK, men jag antar att hela gänget av "självhatande judar" åker med i AR:s rasistiska generaliseringar), varför Hitler och nassarna skall blåsas upp till någon sorts motståndshjältar, varför palestinierna skall kopplas samman med nassarna - det är ju så uppenbart att den enda kraft av betydelse som tjänar på AR:s dumheter är just den sionism som han påstår sig angripa.

AR försöker dra upp det koloniala perspektivet, men det hjälper inte. De tyska massmorden blir inte mer acceptabla därför att en del av Tysklands motståndare var koloniala massmördare de också.

(Eller om man kallade AR och OM för förrädare ...?)




Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bosättarnas etniska rensning, Johan Frick skriver Bekämpa högerextremismen så försvinner vänsterns våld, Kristoffer Ejnermark skriver SÄPO – propagandaministeriet för bourgeoisien del 2, Anders_S skriver En mördare som aldrig åker dit

Ett historiskt parallelluniversum?

Man bör ju vara tveksam mot "historiska sanningar", i alla fall om man är intresserad av historia och har lite kunskaper om de vetenskapliga metoder som tillämpas i historisk forskning, samt har lite livserfarenheter i stort. "Sanningen" är sällan helt svart eller helt vit. Dels vet vi att samma händelse kommer att tolkas på olika sätt av olika iakttagare, dels vet vi att det svarta och vita kan ha grå gränszoner av betydelse. Men det sista betyder verkligen inte att "alla har rätt på sitt sätt" eller att man kan tolka omvärlden hur som helst - i alla fall inte om man vill behålla en viss trovärdighet som historiker.

Av någon anledning ödar jag fortfarande tid på att läsa kommentarer till Mohamed Omars blogg. Där blommar verkligen den alternativa historiesynen ut, den som bygger på att man bygger ihop en ny historia och skapar ett parallelluniversum där det som hänt här inte hände där och tvärtom.

En av de intressantare teorierna som ett ljushuvud i MO:s skara av kommentatorer kläckt ur sig är att det var Polen som startade Andra världskriget. Tyskarna försvarade sig bara. Det som påstods vara en tysk provokation, där några tyskar klädde ut sig till polacker och började skjuta varpå Tyskland kunde motivera sitt angrepp, sopar denna glada historiereviderare bort. Det var naturligtvis de polskjudiska intressena som var i farten, som angrep Tyskland med ett gränsintermezzo, varpå tyskarna slog tillbaka!

Clio, hjältediktens, retorikens och historieskrivningens beskyddarinna verkar uppgivet titta mot skyn efter hjälp mot kvacksalvare och rena bedragare som härjar inom hennes fögderi

Kriget mellan Sverige och Ryssland 1788 brukar uppges ha börjat genom ett gränsintermezzo som fejkades av Gustav III, men i det historiska parallelluniversat kanske det var ryssarna som började? I alla fall i det andra universat?

I ett historiskt parallelluniversum fanns verkligen de nordvietnamesiska torpedbåtar som i vårt universum inte angrep några USA-fartyg i Tonkinbukten 1964. - Man kan nog dra fram fler exempel. Metoden hos den här sortens människor verkar gå ut på att bortse från det stora skeendet, det som vi vet ungefär hände, men i stället komma dragande med detaljer om ditt och datt som skall bevisa motsatsen. Eftersom detta inte fungerar om de skulle möta fackhistoriker måste de i stället dra ut på cyberrymdens allmänningar där de kan hitta meningsfränder och godtrogna människor att lura upp.

Om man orkar läsa långt ner i kommentarerna till det här inlägget kommer man fram till den polska teorien. Att polackerna var aggressiva, nationalistiska och dumma i huvet kan man hävda utan att mixtra med den historiska sanningen alltför mycket. De hjälpte ju Tyskland att stycka Tjeckoslovakien 1938 och röjde därmed väg för det nazistiska segertåget in i deras eget land.

Men i Jonssons Nazismen i dokument ser jag ett uttalande av Hitler där han säger att han redan våren 39 funderade på krig mot Polen. Och det finns tidigare uttalanden där han ger en tidplan om att Tyskland måste vara redo för krig omkring 1940.

Jag antar att i den parallellvärld där MO:s läsare verkar leva är alla dessa dokument naturligtvis förfalskningar och eventuella vittnesmål lögner eller resultat av tortyr. Tyskland var definitionsmässigt fredligt och offer för konspirationer av de otäcka judarna och bolsjevikerna och andra skumma element. I princip är diskussion därmed omöjlig, eftersom det gäller andra regler för hur historisk forskning går till i det andra universat där de här människorna opererar. Tyvärr försöker de dra över sin smörja till vårt universum, och där gäller det att sätta en gräns. Det här är knäppgökar, men jag skulle faktiskt vilja se att fackhistoriker slängde en del finhet över bord och gick ut och angrep dem vid källan, exempelvis i kommentarssörjan hos MO.


Ljugs det inte inom historien då? Jodå, men kanske inte så mycket bland riktiga historiska forskare. För att ta ett aktuellt exempel: en historiker med inriktning på Andra världskriget och vad som hände i Europa skulle förmodligen inte komma med påståenden att "befrielsen av Europa började 1944 vid D-dagen" eller att "Amerika vann kriget i Europa". En liberalmupp som hämtar sina historiska kunskaper från US-Amerikanska biofilmer skulle dock kunna göra det, och förmodligen göra det utan att förstå att han eller hon gjort bort sig. Sovjet vann kriget i Europa.


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Vad är “Quantum Entanglement”?, kvinnopolitisktforum skriver “Arbetsskador minskat med 40 %”?, Anders_S skriver Arrangörer på rockfestivaler jagar inte knarklangare, Jinge skriver Spektakulär naturfilm på Youtube – i HD, kimmuller skriver Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack

Mohamed går över kanten

Den skada Mohamed Omar nu åstadkommer genom att bygga en bro mellan fascistiska och islamistiska sekter är svår att överblicka. Inte minst Sveriges muslimer har anledning att oroa sig. Islamofobin kan efter det här bara öka. Och Israels advokater, som ser all Israelkritik som antisemitisk, har av Mohamed Omar fått ett helt vattenfall på sin kvarn. Var det det han ville?

Så skrev Knut Lindelöf på FIB/K:s hemsida i ett inlägg som är en månad gammalt. Undrar vad han skulle skriva idag, efter en av Mohammed Omars senaste intervjuer, återigen med Lars Wilhelmson. Vad skall man säga om detta radarpar: en olycka kommer sällan ensam? (Intressant - när jag skall lägga upp en länk till intervjun kommer det upp en text om att bloggen är borttagen. En tillfällig grej, eller ...?)

[Tillägg senare på kvällen: nu är MO:s blogg uppe igen, angivet inlägg finns här under den lustiga (?) rubriken Sionistkritiken gör framsteg.]

Det har blivit allt klarare under senare år att samma hatmekanismer som drev på judehat och antisemitism före Andra världskriget faktiskt är i farten igen, men i våra tider är det muslimer och folk från Tredje världen som är måltavlan. Det är ungefär samma typ av anklagelser: våldsamma, falska, terroristiska, har som mål att ta över världen, har förklarat krig mot oss, finns som femtekolonnare i våra samhällen, styr media, hjälps av vänstern. Det är sådant som Forum för levande historia skulle syssla med om man gjorde något vettigt - men det gör man inte. (Se en tidigar notis om detta.)

Med andra ord är det viktigt att syna och plocka isär den typen av bokstavligen livsfarliga teorier. Vi vet ju vad de legitimerar. Hade Israels och USA:s bombkampanjer, ockupationer och terror varit lika lätta att motivera om inte marken hade beretts av hatkampanjer mot muslimer? Hade den naziledda massutrotningen av icke önskvärda folkgrupper i Europa varit lika lätt och den inte förberetts av propaganda av denna typ? Bakom specialetiketterna "judehat" eller "muslimhat" döljer sig den generella etiketten "hat".

Om Mohamed Omar vore riktigt slug i huvudet, och äkta muslim, skulle han vara oroad över alla hatläror som demoniserar hela folkgrupper. Han tillhör ju själv en grupp som är i skottfältet och borde därmed vara angelägen att motverka hattänkande som sådant. Men icke. I intervjun med Wilhelmson kommer den senare dragande med att "sionisterna förklarade krig mot Tyskland". Det rörde sig tydligen om att judiska grupper i USA förespråkade bojkott mot Tyskland.

Tankegången förs inte vidare, men underförstått kan man förstå resonemanget: 1. judarna förklarar krig mot Tyskland vilket innebär 2. att alla judar är fiender och förrädare och måste bekämpas. Och vips har man en motivering till att generellt behandla judar som fiender! Man behöver inte ändra resonemanget så mycket för att få det till att "muslimerna" har förklarat krig mot oss och att vi för vår egen säkerhets skull måste göra oss av med muslimerna som finns här". Fattar inte MO det? Wilhelmson kanske/kanske inte gör det.

Det får man inte veta, för MO svarar inte på frågor. Om man frågar kommer det i stället störtande ett följe av individer som skall försvara honom genom att börja tjattra om något annat. Någon eller några låter som förvirrade muslimer, andra har en tämligen påträngande brun färgton. Inslaget av folk som verkar vara nazistiskt influerade är ganska stort på MO:s kommentarssida. Fast de kallar sig inte nazister numera.

Om man ställer den grundläggande frågan "till vems fördel?" skulle man faktiskt kunna få det till att MO och Wilhelmson faktiskt är provokatörer som jobbar med desinformation för Israels räkning. Bort med uppmärksamheten från det fortsatta blockaden mot Gaza, allt ljus på islamisterna som "den inre fienden"!





Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver Autonoma Kärnan firar Första maj, Jinge skriver Förnedrings-TV, Anders_S skriver Skattefuskande konsulter - kanske toppen av ett isberg?, Björn Nilsson skriver Det försynta partiet, 1915 skriver Röst till salu

Elsa Beskow: nästan muslimsk standard?

Putte i Blåbärsskogen. Putte till höger och Blåbärskungen till vänster. Några fler bilder av Elsa Beskow hittar man här.

När muslimska föräldrar frågar mig om lämpliga barnböcker brukar jag rekommendera Beskow. Dels för att flera av hennes gummor har huckle på sig och dels för att moralen i dem håller hög, näst intill islamisk, standard.

Ett citat från Mohamed Omar. Det låter i alla fall mer sympatiskt än hans intervjuer (om hans kompissamtal med ledande frågor kan kallas för det) med ibland ganska tveksamma figurer som hyllar diverse fascistiska förebilder.

Fast jag undrar vad gamla Elsa, gift med teologen Natanael Beskow, sagt om att nästan bli halal-stämplad?


Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Ockupationsfestivalen – dagen efter, Anders_S skriver Eliten tycker att eliten ska ha bättre utbildning, Björn Nilsson skriver Hur få regering och finansminister att lyssna?, kimmuller skriver Let’s try some pöbelvälde, jesper skriver Vad var det vi sa? – Finanskapitalet, krisen och makten, Jinge skriver Mötet mellan Netanyahu och Obama

Att hoppa av

För många år sedan skrev Jan Myrdal sina "Bekännelser av en illojal europé". Han ville inte vara med i den imperialistiska baletten som under hans tid ersatte den kolonialistiska baletten (och som båda var lika inriktade på makt, våld och plundring). Någonstans berättade han om ett samtal med den amerikanske författaren Richard Wright, det var i samband med Bandungkonferensen i mitten av 1950-talet när Tredje världen började formera sig självständigt i förhållandet till de gamla makterna. Wright hade sagt något om att i framtiden kommer det att handla om ras och religion. Myrdal trodde inte på det - då. Idag vet vi bättre. Inte bara religionerna gör väsen av sig igen. Rasismen har bytt skepnad men återkommer i häng av "kriget mot terrorismen".

Mohamed Omar har jag skällt på tidigare (och jag anser fortfarande att jag har rätt - som poet borde han inse ordens betydelse och skriva intelligentare om Palestina) men är han inte också en "illojal europé" när han skriver på sin blogg och i Aftonbladet? Jag försökte gå in på hans blogg nyss men den verkar vara nedlagd. Han kanske känner behovet att börja på ny kula igen i någon annan version, och det kan jag förstå. Men det som jag tror var hans sista blogginlägg hittills finns också i kortare version hos Aftonbladet under rubriken: Nu lämnar jag svenska Pen.

En del liberala skönandar försökte väl sparka ut Myrdal från svenska Penklubben på sin tid, men jag kom inte ihåg hur det gick med det. Omar kritiserar Pen som en "liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation" som struntar i förföljda islamistiska journalister och författare därför att de har "fel" åsikter medan man premierar avhoppare som säger det som liberalerna och imperialisterna vill höra. Man kan ju jämföra dessa avhoppare med "den gode vilden" som säljer ut sina medmänniskor för att vara den vite mannen till lags.

Naturligtvis måste Omar sedan röra till det (för sig själv och dem han vill försvara) genom att dra in tysken Horst Mahler och den engelske "historierevisionistiska" historikern David Irving i resonemanget om de som inte får stöd från Pen. Men om man strängt håller sig till principen om yttrandefrihet och det idiotiska att sätta folk i fängelse för att de förnekar Förintelsen så är det inte så stora problem med det. Dumma argument och påståenden får man bemöta med goda argument, inte hot om åtal och fängelse. För övrigt: när det var som värst på Mohameds blogg visade det sig att hjältarna på "Forum för levande historia" över huvud taget inte var intresserade av att leverera några argument.


Mohamed Omar skriver:

Härmed kungör jag att jag går ut Svenska Pen, en liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation. Jag har ingenting där att göra, jag är en av avhopparna från väst, inte till väst. Och som sådan befinner jag mig på andra sidan i Pens civilisationskrig.

Och med ”väst” menar jag inte det gamla Europa, som jag har stor respekt för, utan den nya liberala och sekulära kulturen.

Som avhoppare är också jämten Mohamed Omar en "illojal europé". Han hoppar av, men inte från det gamla Europa eftersom han väl närmast är kulturkonservativ. Själv undrar jag med mina historiska kunskaper om det "gamla" Europa var så mycket roligare än det nya och sekulära, men det är ju mitt sätt att se på historien och inte Mohameds. Och hur är det: erkänner Mohamed folks rätt att hoppa av från båda sidor? Har människor i muslimska länder rätt att hoppa av från islam eller leverera besk och kanske illa underbyggd kritik utan att behöva bli hotade av upphetsade mobbar? Det kunde vara bra med ett klargörande.

Eldunderstöd får Mohamed av Anders Johansson som helt frankt konstaterar att det är

makt det handlar om. Vi vill så gärna förstå – så länge ni anpassar er till vår förment neutrala hållning och våra geopolitiska intressen. Därmed blir det i alla fall tydligt vad denna västerländska vilja till dialog och förståelse egentligen handlar om: ceremonier, retorik, gester, självbekräftelse. ”Iransk valrörelse” var Carl Bildts korta förklaring till Ahmadinejads tal. Problemet är att den förklaringen funkar bättre åt andra hållet: protestmarkeringens mottagare var knappast Iran utan de egna ländernas väljare och opinionsbildare. När Rasmus Landström (21 april) beskriver hur han ”stålsätter” sig inför mötet med den tidigare så fine och moderate Omar kan man mot den bakgrunden fråga sig vad han är så rädd för. Mötet med den Andre? Eller att konfrontera sitt eget hyckleri?

Johansson pekar också på något i Carina Rydbergs skriverier som jag känt mig osäker för och som slutat med att hon utpekat Mohamed Omar som fanatiker. Vi stod ändå på samma sida när vi försökte ta itu med Förintelseförnekarna som släpptes loss på Mohameds blogg. (Kom ihåg att Mohamed Omar gått hårt emot bland de värsta av islamisterna, nämligen wahhabiterna! Denna riktning är ett betydligt större bekymmer än några al-Qaida-figurer genom sin finansiella styrka och sin allians med USA.)

Det kan finnas olika bevekelsegrunder och olika rörelseriktningar, men själva principen att hoppa av från den ondskefulla, giriga och nedbrytande som finns här i vårt Västerland kan inte vara fel. Lika litet som det är fel att hoppa av från det ondskefull, giriga och nedbrytande som finns i Österlandet. Själv hoppas jag att detta kan förvisa såväl rasismer som religioner till historiens skräphög. Och hoppas att avhoppen sker åt rätt håll för att främja mänsklighetens utveckling mot att bli trevligare varelser.


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Socialbyrå eller vägvisare och inspiratör? - Undvik snällhetsfällan!, Baskien Information skriver Juana Chaos får hjälp av FN expert, ETA medlemmar på flykt, jesper skriver Video från Antirasistiskt forum, petter skriver Antirasistiskt forum sammanfattning. Del 1, H Palm skriver Vad annat är livet än verksamhet?, Haninge skriver Varför man blir kommunist

Det gäller Palestina, inte bloggare i Sverige

I debatten på Mohamed Omars blogg stod jag mer på Carina Rydbergs sida men jag har kritiska synpunkter också.

Just det, att det är Palestina det handlar om ...

... är viktigt att tänka på när desinformationskampanjerna är igång. Palestinierna är under ockupanternas järnhäl, och detta vare sig de gör motstånd eller inte. Det är viktigt att ha detta klart för sig när debatten går vidare om Mohamed Omars eländiga intervju med Lars Wilhemson. Den må vara dålig och vidöppen för kritik, men jämfört med en fosforbomb ...?

Carina Rydberg har skrivit en artikel i Dagens Nyheter som drar iväg ännu längre bort från Palestina även om det kanske inte är så hon tänker det sig och det kan vara en reaktion på Mohameds virrigheter. Det må så vara att Mohamed har olämpliga synpunkter på Förintelsen, Darfur, Kampuchea och annat, men varför inte jaga honom tillbaka mot Palestina och koncentrera sig på det? Det är ju ett bra sätt att bemöta desinformatörerna. Jag försökte med det flera gånger under debatten om Wilhelmson-intervjun, men mötte inte någon större föreståelse. Bloggen invaderades i stället av Förintelseförnekare (kryptonassar gissar jag) och de har ju andra intressen än palestiniernas lidanden. Och MO själv verkade inte vara särskilt intresserad. Jag antar att det också var fritt fram för israellobbyn att gå in och skriva på Mohameds blogg - kanske de gjorde det också.

Kommentar till Rydbergs artikel finns hos Loke och hos Svensson. Samt hos mig, förutom mina kommentare på Mohameds blogg. Det finns säkert fler, men jag har bara koll på ett fåtal bloggar. Men det är inte bloggare i Sverige som är huvudsaken, hur uppfyllda av sufisk berusning de än må vara.

Jaha, måste jag upprepa detta igen? Huvudsaken är P-A-L-E-S-T-I-N-A!


Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Bilda partier, inte arbetarklassen, tusenpekpinnar skriver Det roliga med bloggar…, Krastavac skriver Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious, Kristoffer Ejnermark skriver Enskilda kufar inte representativa för bloggosfären, H Palm skriver Bo I. Cavefors: Expressen, Ternström och den urartade konsten., Björn Nilsson skriver En ny frihet i EU - smittspridning?

Nu får det vara nog, Mohamed

Som någon kanske märkt har jag haft en länk till Mohamed Omars blogg här i marginalen ett tag. Nu är den borta. Jag har fått nog. Jag förutsätter att den länk Mohamed har till mig också tas bort. Jag kan helt enkelt inte ha kontakter med en person som är så omdömeslös.

Det handlar inte om att Mohamed har haft intervjuer med "gamla kufar" (det är bloggaren Lokes ord, en diskussion mellan Loke och mig finns på angiven länk). Till en av intervjuerna lade jag in en kommentar att det är vådligt med folk som hänvisar till en ledande svensk fascist som inspirationskälla men det brydde sig Mohamed inte om, svarade han. - Nä, vill man inte lyssna på vännerna lär man höra av fienderna i stället!

Nyligen kom en ny intervju med Lars Wilhelmsson som tidigare uttryckt sig klantigt i något inlägg hos Jinge men som inte gått över gränsen. I den här intervjun gör han det. Det går mycket väl att kritisera sionistiska banditdåd utan att sedan halka iväg i konstiga teorier om allt mellan himmel och jord. Jag skrev något om min syn på det här på ett tidigt tidigare stadium. Sedan har hela den där bloggposten urartat till att bli en lekplats för folk som definitivt inte är trevliga - ett virrvarr av folk med konstiga konspirationsidéer och brunanstrukna figurer som ägnar sig åt att försöka prata bort de nazistiska massmorden. Det kan de kanske göra i yttrandefrihetens namn, men som bloggare behöver man inte släppa in den sorten på sin blogg. Om man gör det, inte ingriper eller kommenterar, blir man så småningom medskyldig.

Tidigare skrev Mohamed någonstans att han hållit sig borta från Palestinafrågan för att han inte kände sig tillräckligt inläst och var rädd för att bli söndersliten av israellobbyn. Det var anfallet mot Gaza som fick ut honom i offentligheten. Vad tror han händer nu då, när nassar får härja utan kommentarer på hans blogg? Det här är ett svek mot palestinierna (alldeles som AFA-idioterna svek dem i Malmö) och nog borde det vara nog med svek mot palestinierna nu!? Jag har inte lust att bli förknippad med galenskaper av den där sorten så jag klipper av förbindelsen.

----

Tillägg senare under dagen: Mohameds länkning till mig är borta. Tack för det! Har försökt ta bort kommentarsaviseringen till det där inlägget med Wilhelmsson men de fortsätter att komma. Mest knäpperier, men jag noterade att Carina Rydberg är inne med ett bra inlägg igen. Tummen upp för den tösen! Palestinafrågan skall inte få kapas av islamistiska och nazistiska dårar!