Nepal har ibland förekommit i nyhetsrapporteringen de senaste årtiondena, ofta med kommentaren "en av världens fattigaste länder". På senare år har det handlat inte bara om fattigdom och folk som försöker ta sig upp på Mount Everest, utan också om uppror och inbördeskrig. På bilden är premiärministern Girija Prasad Koirala till vänster (han är åttio år har jag för mig, och kanske inte en kraft för framtiden) samt ledaren för det maoistiska upproret, Prachanda. (Prachanda är en pseudonym. Vet inte vad det kan vara på svenska, och de engelska översättningar jag har sett varierar - verkar dock vara något i stil med "Den eldfängde".)
En förstarangsfråga verkar alltså vara att få loss nepaleserna ur fattigdomens järnsax, och för det krävs att de samhällsstrukturer som trycker ner folk försvinner. En av dessa är monarkin, och ett av upprorets krav har varit att kungen får respass. Nu har majoriteten av parlamentet röstat för det. Kanske kung Gyanendra får förena sig med andra exilkungligheter någonstans i utlandet. Förr i tiden drog de till franska Rivieran eller Italien - hur läget är idag vet jag inte.
När jag började intressera mig för utrikes frågor i långt-bortländer på sextiotalet var man ofta hänvisad till böcker med gamla uppgifter, stencilerade informationsblad och liknande. Nu lever vi i en annan tid. Här är ett par länkar direkt till Himalaya: Nepalnews med artiklar ur engelskspråkiga tidningar. Maoisterna har givetvis också en sajt på flera språk, men med sämre uppdatering i alla fall vad det gäller det engelskspråkiga materialet. Affischen nedan är kopierad därifrån.
Maoisterna har en stor grupp i parlamentet, och med andra partier som kallar sig kommunister har de flertal. Frågan är vad som händer efter valen till den konstituerande församlingen som skulle ha ägt rum redan men som skjutits på framtiden. Nästan alla partier, vilken politik de i övrigt företräder, är för att införa republik. Men vill man ha till breda reformer för att gynna de fattiga, eventuellt på de rikas bekostnad, blir det nog sämre med enigheten. Hur som helst är det en mycket intressant situation. Ett långvarigt och stort uppror leder fram till val med flerpartisystem och där majoriteten kan vinnas av en koalition av kommunister och socialister.
Dessutom ligger Nepal inklämt mellan stormakterna Kina och Indien och det är inte ett behagligt läge alla gånger. Kanske nepaleserna kan utnyttja det diplomatiskt genom att spela ut grannarna mot varandra och hoppas att ingen av dem överreagerar. Det största hotet kan vara Indien, men om Beijing säger åt New Delhi att lämna nepaleserna ifred kanske indierna håller sig lugna. Ur officiell indisk synpunkt kan det vara besvärande med maoister i ledningen i Nepal, särskilt om de lyckas genomföra genomgripande reformer. Ett liknande uppror pågår i delar av Indien och verkar ha tagit fart rätt ordentligt på senare år. Det officiella Kina var fientligt mot upproret tidigare men har fått byta fot i frågan och åtminstone "gilla läget". Men att de nya mandarinerna i Beijing skulle ha särskilt höga tankar om revolutionära fattigbönder och stamfolk söder om Himalaya som hyllar Mao Zedong kan man tvivla på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar