Det var droppen! - Jag röstar inte!

För en stund sedan hörde jag på radionyheterna hur Lars Ohly (inte) förklarade varför Vänsterpartiet, som försöker lansera sig som det enda riktigt EU-kritiska partiet, inte går framåt utan snarare riskerar att tappa en företrädare i EU-parlamentet.

Hade han pratat sanningsenligt så hade han sagt något i stil med att "tacka fan för att folk inte tror på oss, vi är ju bundna med händer och fötter till EU-mupparna i den rödgröna alliansen. Folk är ju i allmänhet inte dummare än att de förstår vad de röstar på."

Med andra ord: hade V tagit chansen och stått utanför denna allians hade man haft den gyllene chansen att trovärdigt träda fram som det parti som vill att Sverige lämnar EU. Man hade kunnat ta hand om EU-kritiska röster från de andra partierna. Man hade kunnat skaffa sig en bättre position inför nästa val och eventuella regeringsförhandlingar efter valet. Men det spelade man bort för löften om eventuella ministerposter i en ny borgerlig regering.

Det var droppen! Jag röstar inte! Inte på vänsterpartiet och inte på någon annan heller. Det är tråkigt för alla fina människor som arbetar flitigt för vänsterpartiets kampanj, men ni jobbar för något dåligt. Och jag undrar hur länge vänsterpartiet kommer att leva vidare? Ett parti är inget självändamål.

Gapet mellan de politiska eliterna och folken i Europa ökar. I England har parlamentarikernas snyltande i den offentliga syltburken lett till att förtroendet går i botten. Nyval lär inte hjälpa, men socialdemokrater i Sverige som var så förtjusta i Blairs "New Labour" kan ju fundera hur det hela kunde sluta i ren parasitism. Tories är väl inte mycket bättre så det är förståeligt att de värsta krafterna på högerkanten vädrar morgonluft. Där och på annat håll.

EU-valet är bara en del av den stora konkursen för den politiska demokratin i Europa. Det är ynkligt och jag vill inte bidra med min röst till konkursen. Här behövs städas och göras nytt och fint och hederligt, inte att ännu i en omgång rösta på vilken elit som skall parasitera på oss.


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Hjälp flyktingarna i Swatdalen och motarbeta talibanerna, Björn Nilsson skriver Blomsterkungen, Bo Myre skriver Har ni fest, eller?, martin skriver Kan arbetarrörelsen erövra EU?, Jinge skriver Ubuntu 9.04

Att döda ett barn ... eller många?

En småfet lastbilschaffis avslöjas som mördare - barnamördare - kanske flera gånger om dessutom. Upprördheten och sorgen över tragedin är äkta, liksom ilska över att karln inte gripits långt tidigare. Det fanns ett rejält tips, men det utnyttjades inte. Kan det vara att det inlämnade tipset var anonymt som gjorde att mannen inte åkte fast? Hade uppgiftslämnaren meddelat att han personligen kände X kanske polisen hade varit mer alert? Har man goda tips om brott av den här kalibern bör man ha kurage att tala om vem man är och vara beredd att ställa upp för vidare frågor.

När en människa, ett barn, mördas av en galning (jag utgår från att mannen inte kan kontrollera sina handlingar i vissa lägen, att han är sinnesjuk alltså) är det lätt att se offret och bli upprörd. När offren är många sker en utspädning av medkänslan, och när förövarna är folk som antas vara vid helt sunda vätskor blir det ännu klenare med upprördheten.

Irak är ett sådant fall: sanktionerna under 1990-talet medförde massdöd bland gamla, sjuka - och barn. Ändå drev USA och Storbritannien på för att de skulle fortsätta. Hur många barn dog? Den sista siffran jag såg någonstans var på 700.000. Det är ofattbart. Hur många barn gasades ihjäl eller dödades på annat sätt av tyska mordkommandon under Andra världskriget? En del tyska förövare straffades, men när kommer rättvisan att hinna ifatt Clinton, Bush, Blair och deras hantlangare? Dödandet och lidandet har ju inte tagit slut i Irak. En stor del av den palestinska befolkning som drabbas av israeliska övergrepp är barn - vad händer med dem i framtiden? Man kan mörda folk kroppsligt, men man kan också mörda dem själsligt. Vad för sorts människor kommer överlevarna att bli?

Det är fegt att ge sig på barn. Ändå händer det om och om igen. Milisgrupper i Kongo gör det, bossarna i världens rika länder gör det. Men varför vänsterpartister?

Jag hörde en ledande företrädare för vänsterpartiet säga att vi skall inte ursäkta några avvikelser från demokrati med att landet i fråga har bra hälsovård. Det rör sig om Cuba alltså och låter sympatiskt. Demokrati är bra, och Cuba är inte en demokrati i europeisk mening. Men om man i stället för det neutrala ordet "hälsovård" säger barn- och mödradödlighet kommer saken i ett annat ljus. Ett väldigt annat ljus.

Cuba är ett Latinamerikanskt land och bör lämpligen jämföras med sina grannar. Nu har Cuba lyckats komma ned på en dödstal i samband med födslar som ligger under USA:s, och därmed är man mycket bättre än alla sina grannar på detta område. Och jag ställer frågan: hur mycket skall dessa dödstal höjas för att landet skall bli en acceptabel demokrati?

Visserligen är jag säker på att många säger "nej nej, inte vill vi att barn skall dö, allt kommer att bli så fint ändå", men snack är snack och blir det ett regimskifte på Cuba till USA:s fördel kommer med stor sannolikhet dödstalen att stiga igen. Men till vilken nivå? Extremfall som Haiti eller Guatemala, eller som något av de bättre utvecklade staterna i Latinamerika eller Karibien? Jag försökte fråga en liberal om det, flera gånger dessutom, men fick aldrig något svar. Och hur kan man svara på en sådan fråga - det är fegt att ge sig på barn, och då är det lika bra att vara tyst.

Historikerna slår tillbaka

På kultursidorna i Dagens Nyheter skriver Stefan Jonsson om en rejäl råsop som en historiker, Michael Schoenhals från Lund, utdelade under ett seminarium hos Forum för levande historia i samband med deras senaste kampanj. Jag har inte hittat det i nätupplagan ännu. Schoenhals, som är professor i kinesisk historia, läste upp ...

... ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst som fick illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisas entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gäller det inte att föregripa angrepp på revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!

Schoenhals förklarade: ”Ni som kommit hit för att höra oss fördöma kommunismen har missat hela poängen med historisk kunskap. Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden – och detta oavsett om det utförs i kommunismens eller demokratins namn.” Sedan avslöjade han att dokumentet han läst alls inte stammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning, med enstaka substantiv utbytta, av George Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen. (Jag citerar det här från pdf-upplagan.)

Jag hörde för övrigt en intervju med Eskil Franck, chef för Forum, där han för några dagar sedan börjat sväva en del på målet.

Eskil Frank pekar på att brott mot mänskligheten inte bara handlar om nazism eller kommunism, utan att risk för sådana brott i grund och botten finns i alla regimer och i all maktutövning.

Motiven kan ha ekonomiska, religiösa eller andra drivkrafter.

– Det kan vara en rad olika drivkrafter. Just nu är det frågan om politiska regimer och politiska brott som begåtts, det kan vara religiösa i andra sammanhang. Det som är kännetecknande för många av de här brotten mot mänskligheten det är att de lyckas definiera ett vi och ett dom.

– Där vi, som av någon anledning vill utöva makten, vill definiera ett dom som vi ser som motståndare, som vi vill eliminera. I den konflikten mellan vi och dom uppstår brott mot mänskligheten väldigt lätt.

Då är det ingen skillnad på kommunistiska, fascistiska, religiösa eller fundamentalistiska drivkrafter?

– Så kan man säga. Alla de här, som du räknar upp, har tyvärr en förmåga att faktiskt definiera ett vi och ett dom.

Det är verkligen tacknämligt att historiker börjar ta itu med sättet politiker dribblar med "historisk upplysning". Om man är en seriöst arbetande forskare, och inte bara politruk eller historiker-daglönare hos politikerna, är uppläggningen som Forum hållit på med omöjlig. Stefan Jonsson höjer Schoenhals' anförande till skyarna, och det är nog riktigt. Det gör att luften blir lättare att andas. Kanske forskningen blir bättre också, och inriktad på fakta i stället för tyckande. Politikertjattrandet tror jag inte blir bättre.

Jag undrar om det är en tillfällighet att vid sidan av Jonssons kolumn finns en artikel betitlad "En skam för vår civilisation"? Den är en bokrecension ("Torture and the twilight of Empire") och handlar bland annat om det fruktansvärda kriget i Algeriet. Om man ser till antal offer i proportion till totala befolkningar undrar jag om kommunistiska regimer ens kommer på medaljplats vid en jämförande studie av 1900-talets historia. Tyskland, USA, England, Frankrike och Belgien ligger högt upp på listan.

Jag minns när första signalerna kom om att uppgifterna om antal döda under utrensningarna i Sovjet var alldeles för höga - det var i mitten av 90-talet när arkiven började öppnas. Det nämndes i förbigående i någon artikel i Dagens Nyheter, men slogs aldrig upp som den sensation det var. J Paul Getty var (tror jag) pionjären som började räkna efter med ledning av riktiga dokument och inte bara gjorde dubiösa "uppskattningar". Senare forskningar har ytterligare bekräftat de lägre siffrorna. De är faktiskt skrämmande som de är, det finns inget behov att lägga till ytterligare någon nolla för att visa hur otäcka de var. (Det verkliga antalet offer låg på cirka 10% av vad som tidigare påståtts - finns det anledning att tro att det är samma förhållande i andra länder?) I förhållande till den berörda befolkningens storlek hade USA, Frankrike, Storbritannien, Belgien, och kanske andra demokratier, värre saker för sig på olika håll i världen. Men offren var inte vita människor. - Ingen historiker med självaktning kan godkänna kraven från billiga politiker av Allians- eller Göran Perssonsnitt att det här skall tigas ihjäl på grund av politisk bekvämlighet. Man kan faktiskt dra slutsater av vad som kom fram i de öppnade sovjetarkiven och de slutsatserna går långt bortom vad Forum kan hitta på.

Men låt oss återgå till satsen ... att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden ... . Ingen är skyldig förrän dömd, men vi vet att ett antal klart misstänkta personer som George W Bush, Tony Blair, Fogh Rasmussen, Olmert i Israel, med flera går lösa trots att de borde ställas till rätta för krigsförbrytelser. Och möjligen förbereder USA nu sin nästa krigsförbrytelse - massbombningar av Iran. Och vi vet att palestinier, somalier, afghaner, irakier och andra idag är lovligt byte i "kriget mot terrorismen" ... men att våra demokratiska politiker absolut inte känner igen brotten mot dessa människor idag i ljuset av tidigare historiska händelser.