god save the queen vs anarchy in the uk

Brittiska polisen varnar för en "vredens sommar" (är det bra översättning av "summer of rage"?). Folk som är förbannade över sakernas tillstånd kan förväntas gå ut på gatorna senare i år. Polisen minns de våldsamma upploppen i början av 1980-talet. Jag tror jag minns dem också. Det var inte bara i UK man slogs på gatorna då, det var på flera håll i Europa.

Men nu ändras bilden en del: Inte bara ungdomar och arbetare, utan också personer ur "medelklassen" som är missnöjda med hur de finansiella institutionerna har skött sig kan förväntas gå ut. Nu gäller ilskan också bankchefer och andra som trots att de misskött företagen och räddats med miljarder av statliga medel fortsätter bonusfesten. Kommer sådana protester att väga tyngre än när kolgruvearbetarna strejkade och den brittiska arbetarrörelsen tappade så mycket av sin styrka under Thatchers tid?

Ekonomisk kris, miljöfrågor, internationell solidaritet, etc etc - det finns många orsaker för folk att gå ut på gatorna och protestera. Det har varit vilda strejker i England mot lönedumpning av utländska arbetare - Vaxholmsfallet i internationell upplaga.

Frågan är, om det blir våldsamt, vem som är ansvarig. AFA-liknande typer och fascister kommer säkert att försöka förstöra demonstrationerna. Dessutom finns det nog element inom statsapparaten, förmodligen med uppbackning från hög nivå som kan tänkas försöka ta till fula knep. Det bästa är om enorma fredliga massrörelser helt enkelt kan trycka bort existerande värdelösa regimer från makten, men jag misstänker att regimerna (där finns i praktiken bonusgubbarna med) inte kommer att ge upp så lätt. Det kommer säkert nya konstiga terrorlarm, och kanske det smäller några bomber för att understryka regeringens krav på att eliminera så många medborgerliga fri- och rättigheter som möjligt!

Generalrepetition inför "vredens sommar"?

Men rörelsen är internationell, det har varit stora demonstrationer på flera håll i Europa, några regeringar har redan fallit, och man kan fråga sig hur framtidsprognoserna för alla dessa borgerliga regimer ser ut. Det som hjälper dem mest just nu är väl att vänstern på de flesta håll är i stort sett oduglig. Men det kanske går att ändra på?

Vilda strejker - rasism?

Någon kanske minns Vaxholmsmålet, eller andra fall där utländska arbetare kommit hit och förväntas utföra arbeten till betydligt lägre löner och sämre villkor än vad svenska arbetare skulle få? Känslorna var upprörda, och en del ville sätta stämpeln "främlingsfientlighet" på Byggnads aktioner i Vaxholm. Men hela strategin från det liberala etablissemanget är ju genomskinlig: genom att plocka bort olika typer av skydd på den svenska arbetsmarknaden fås normal marknadsekonomi att slå igenom. Med fri konkurrens om lönejobben kommer naturligtvis svenska löner att falla. Det är lagen om utbud och efterfrågan, helt enkelt. Man får anta att en del svenska företag går under också, de klarar inte konkurrensen.

Det är inte bara i Sverige sådant händer. I England har det utbrutit en rad vilda strejker som riktas mot utländska entreprenörer som kommer med utländska arbetare. Även där har det viftats med rasistflaggan mot de inhemska arbetarna (vilket är lite egendomligt eftersom engelsmännen och de inresta italienarna och portugiserna torde vara vitingar nästan allihop).

Det som gör situationen i England lite annorlunda mot den svenska är att premiärminister Gordon Brown gått ut och pratat om "British jobs for British workers", vilket naturligtvis arbetarna tagit fasta på. Många som förväntat sig anläggningsjobb har fått se sig förbigångna av utlänningar, och då har situationen naturligtvis blivit spänd.

Skulle man kunna tänka sig att Reinfeldt skulle gå ut och kräva "svenska jobb till svenska arbetare"? Eller att Sahlin skulle göra't? Och faktiskt göra det med en rasistisk underton? - Knappast. Undrar om inte andra partier däremot skulle vara mer villiga att ta upp den parollen. Gissa vem!

Om det är riktigt att arbetare som går över gränserna skall ha de lokala villkoren vore det väl rimligt att svenskar som jobbade i något låglöneland fick låg lön också, men det tror jag ingen som skall leva på lönen har lust med. För att ta upp ett uttryck som många tror är urmodigt och helt ute: det här handlar om klasskamp. De som för fram den typen av krav räknar inte med att själva drabbas av följderna, däremot att profitera på dem. Naturligtvis under parollen: alla kommer att tjäna på detta eftersom någon teoretisk nationalekonomisk modell säger så.

-----

Tillägg: det finns ett par inlägg på Richard Seymours hårdvänsterblogg om de brittiska strejkerna. Det första tillbakavisade rasism-argumentet, men sedan kom han tillbaka och ändrade sig efter att mer hade hänt. Här och här. Frågan är om de brittiska arbetarna glömmer bort vilka deras verkliga motståndare är när de kräver "brittiska jobb åt brittiska arbetare" och vänder detta mot de utländska arbetarna.

Att skjuta sig i foten ...

När det röstades om anslutning till EU en gång i tiden var fint folk i storstadsområdena mer positiva än mindre fint folk på landsbygden. Jag har inga siffror att belägga detta påstående, men jag misstänker att bland människor med akademiska examina var man mer positiva än bland de med folkskola eller gymnasium som grund. Vid omröstningen om euron blev det också tydligt hur landet är splittrat.

Nu skriver Bosse Andersson i Dagens Nyheter (under rubriken Nu gäller nya spelregler - bara i pappersupplagan ännu vad jag kan se) en intressant sak angående domen i Vaxholmsmålet. Nämligen detta: Grupper som har sifferlösa avtal kommer att ligga särskilt illa till framåt, och då handlar det om akademiker med individuella förhandlingar och där avtalen inte garanterar några pengar alls.

Gårdagens glade ja-till-EU-röstare riskerar att med de nya förhållandena kan hans fina akademikerjobb tas över av en billigare (men kanske lika bra) yrkeskollega från ett låglöneland. Snacka om att skjuta sig i foten!

För alla som trodde på löftena att inget farligt skulle hända om Sverige gick med i EU måste inga illusioner finnas kvar vid det här laget. Särskilt inom socialdemokraterna måste man ställa frågan vad som hände, och hur ledande personer i partiet kunde bli så fantastiskt positiva till "Europa", men självrannsakan bör även uppstå i mången akademikerskalle. Var det så här det skulle bli? Vi kan med avund se på Norge och Schweiz. Vi borde spola avunden och ansluta oss till de fria och stolta!

Samtidigt är det klart att Sverige ligger i världen, är synnerligen djupt indraget i världsmarknaden, och att tendenser i lönebildning kommer att skölja över riksgränsen. Det kommer att ske utjämning i löner och vinster Jorden över - lönerna utjämnas nedåt i de rika länderna medan vinsterna dras uppåt, i åtminstone en del fattigare länder kommer lönerna att dras uppåt. Genomsnittet av en sådan process torde ändå bli en sänkning, vilket den gamle ekonomen Arghiri Emmanuel antog för rätt många år sedan. Det höga löneläget i industriländerna kan vara en historisk tillfällighet som efter ett par hundra år håller på att förlora sin giltighet. Men det går nog ändå att reglera en hel del lokalt, men då måste den politiska viljan fram. För Sveriges del är socialdemokraterna och fackföreningarna viktiga grupper. Det skall bli intressant att se hur dessa figurer - som i stor utsträckning är ansvariga för den uppkomna situationen - kommer att agera. Och akademikerfacken då, vad gör de: säger att "ett skott i foten har ingen mått illa av!" - eller?