Det internationella monopolkapitalets klassorganisation

Den norske veteranen från vänsterkanten Pål Steigan (en gång ordförande i ett av de största marxist-leninistiska partierna i Europa) skriver att ...:

... det internasjonale monopolborgerskapet er imponerende godt organisert. De rikeste av de rike, de som tjener aller mest på dagens nyliberale og globaliserte verden er jo bare 0,01% av verdens befolkning. Men de er uhyre godt organisert. Vi har mye å lære av dem.

 Han skriver om World Economic Forum:

Når dette forumet møtes, så er det de 0,01% som samles til ting. Dette er en del av den internasjonale monopolkapitalens klasseorganisering. ... Med dette mener jeg ikke at disse selskapene og personene er enige om alle ting. De er rivaler og konkurrenter også, men WEO er et sted de treffes for å samordne sine felles klasseinteresser, finne kompromisser og løsninger. 

Om man ser på myntets andra sida så är inte världens arbetarklass så väl organiserad, och kan knappast vara det. Den har andra förutsättningar för att klara av sitt dagliga liv. Och storleken är givetvis ett hinder. Några tusen personer med tillgång till enorma resurser kan samla sig och bilda en hårt sammanhållen och effektiv maktgrupp även om man är utspridd över hela Jorden. Det behövs enighet om att samarbeta och ett litet sekretariat som sköter de dagliga ärendena, och inte så mycket mer. Men skall miljarder proletärer och småbönder över hela världen samlas ... det låter svårt. Det blir till att proletariatet i varje land måste klara av sin egen kapitalistklass först även om man stödjer varandra så gott det går.

WEA växer våldsamt

För en vecka sedan skrev jag om World Economic Forum, WEA, ett nytt forum som syftar till världsomspännande kritik av den neoklassiska sörjan inom nationalekonomin. Man kan ju säga att de som dominerar den här branschen milt sagt visade sig som släta figurer när den senaste stora krisen brakade loss. En del kanske var korrupta också. Hur som helst, enligt ett färskt pressmeddelande så har WEA nu mer än 3500 medlemmar fördelade på 110 länder.

Nu är WEA i färd med att starta två nya tidningar (fria för medlemmar, på nätet naturligtvis) samtidigt som man har kvar sin gamla Real World Economic Review. Det låter spännande. Man får hoppas att det här är en rörelse som kan växa på bredden och djupet. När krisen i själva verket bara fortsätter i vår del av världen så är det verkligen behov av kritik och synpunkter.

För övrigt såg jag att ett svenskt namn inom ekonomin, känt sedan tidigare, fått sig en utskåpning i Real World Economics Blog  för vissa grejor han skrivit här. Anders Åslund, var inte det en sådan där ökänd "Jeltsinrådgivare" på sin tid?

Samband?

Brasilien - ett terroristnäste? Folk där har ju uppfattningar som inte delas av de rika ländernas makteliter!

På samma sida i Dagens Nyheter (finns inte i nätupplagan tror jag) finns två kolumner som verkar olika men ändå har någon sorts sammanhang.

Först: Sverker Lenas skriver om terrorism. Det är bland annat den där (ö)kända utredningen om terrorism och radikalism och extremism i Rosengård i Malmö naturligtvis. Den har från vetenskapligt håll kritiserats för att vara dålig. Ännu värre, skriver Lenas

… är att uppdragsgivaren, regeringen, väljer att beställa en integrationspolitisk utredning från forskare i terrorism. Vad är det för fel på sociologer, statsvetare eller socialantropologer?

Tja, de senare är väl inte så hippa kanske? Det kan nog tänkas vara visst mode i vilka forskare som får utreda olika frågor. Ibland är det nationalekonomer, ibland filosofer, statsvetare eller sociologer som antas ha svar på det mesta. Men nu är det "terrorismforskare" som antas ha svaren, hur tokiga såväl svar som forskare än är.

Det är en internationell och lömsk företeelse - det som för några år sedan "bara" var avvikande åsikter från vad etablissemanget tycker riskerar nu att stämplas som "terrorism". Och är det inte möjligt att visa att det faktiskt har förekommit några kriminella handlingar får man kriminalisera tankar, hur oskyldiga eller rent av nyttiga de än är. De delar inte någon slags officiellt godkänd "värdegrund" och är därmed fördömda. Lenas avslutar:

Kommer alltmer trängda makteliter frestas att hantera framtida politiska protester med antiterrorlagstiftning? Jag känner mig inte helt säker på att en sådan utveckling skulle hota vår egen regerings ”värdegrund”. Däremot demokratin.

Detta är en nedslående och förmodligen tyvärr riktig slutsats. Trängda storpampar kan bli farliga, och som allierade kommer de att få patrask av mindre modell. Notera hur islamofobin används som medel för de tidigare högerextremisterna att ta sig in i politikens mittfåra. Notera också hur främlingsfientlighet, som nyss inte var acceptabel, plötsligt smiter in när det passar en figur som Gordon Brown i England. Det räcker bara att man fortsätter med att peka ut utländska arbetare som potentiella terrorister som hotar inte bara brittiska jobb utan också brittiska liv så är bilden fullständig. Samtidigt som politiker som Brown påstår sig bekämpa terrorism men driver själv politik som hemma och utrikes driver just terrorism.

Hopp för framtiden?

Men på samma DN-sida finns en mer upplyftande krönika från Mikael Löfgren som varit på World Social Forum i Belém, Brasilien. Motståndaren är död skriver Löfgren. Den här gången var fem sydamerikanska presidenter med i Belém och vinkade åt massorna.

Nyliberalismen, som en gång svetsade samman den rörelse av rörelser som utgör World Social Forum, har fallit samman. I Washington gör sig Obama hemmastadd i Ovala rummet. I Belém applåderade presidenter och aktivister varandra. Lula tog tillfället i akt och lanserade ett eget miljonprogram: så många riktiga hus ska före nästa års utgång ha byggts i landets kåkstäder.

Kommer nästa World Social Forum att arrangeras i USA?

Kommer fler presidenter då stå på scenen och ta emot civilsamhällets hyllningar?

Det är, som man säger, en mycket bra fråga. Kommer uppgörelsen med kapitalismen att kunna fortsätta att sprida sig under fredliga former, eller blir svaret en våldskampanj utan motstycke - en rasande kampanj mot "terrorismen"?

Det är två utvecklingslinjer som beskrivs i Lenas' och Löfgrens artiklar: den döende världen som skoningslöst slår omkring sig (Gazas ödeläggande skall stå som en varning för alla som vågar opponera sig) och den nya och växande världen, full av kraft och optimism.

Nog finns det ett samband. De gamla trötta industristaterna faller medan nya friska krafter är på väg fram. En del av de människor som nu kallas "terrorister" tillhör den nya vågen. (Andra, bör tilläggas, tillhör faktiskt den gamla världen - al Qaida och USA, Israel, Storbritannien med flera tillhör samtliga den gamla utgående världen.)

Grafiskt snyggt kanske, men är det någon framtid med det här?

Här är ett exempel på den gamla och den nya världen, en jämförelse mellan föreskrifterna för hur finanskriser skall hanteras:

Back in 1998, during the Asian crisis, the IMF and other western powers forced a set of prescriptions on Korea which were bitter indeed:

1. Do not rescue failing institutions
2. Do not lower interest rates to near zero
3. Do not spend significant sums to stimulate the economy.

Sydkoreas premiärminister fick under senaste Davosmötet frågan hur han tyckte de här föreskrifterna var med tanke på vad som händer idag. Han svarade undvikande. Kanske han tänkte något om "dj-a vita hycklare, ni gör det idag som vi inte fick göra då".

Inte vet jag vad han tänkte, men "hyckleri" är allt ett passande ord för hur västvärldens eliter uppträder på många områden.

Skadeglädje ...

... är också glädje. En som gläds idag är Göran Greider i DN. Sedan i höstas har han ...:

... gått genom den ekonomiska krisen med ett svårdolt leende på läpparna. I tv-studion, i debatter, ja på gatan har jag ju då och då mött de där människorna som i tjugo års tid slängt det nedsättande ordet ”traditionalist” i ansiktet på mig.

Jag vill inte påstå att de ser skuldmedvetna ut alla dessa doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter, men nog märks det att deras världsbild gungat till: De tittar ner i marken. De verkar osäkra. För vad ska de ta sig till med exempelvis en amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket?

Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomiskpolitiska världsbild som växer fram faktiskt är
vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana
insikter.

Som jag ser det är det mest en pinsamhet och exempel på politisk efterblivenhet att V:s försynta vänsterpolitik ändå sticker ut som i någon mening radikal. Den lilla radikalism som finns kommer förmodligen också att bli kalhuggen i samrådsgrupperna med socialdemokraterna och miljöpartiet. Men vad det gäller den skakade nyliberala världsbilden är det lättare att hålla med. Jag antar att sårade liberaler tycker att Greiders småleende är ett upprörande exempel på okänslighet inför de lidanden som krisen orsakat. Han slutar med en förhoppning:

Men den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm.

NÄR STATEN FÅR EN MER AKTIV ROLL ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det. Därför ler jag mitt i finanskrisen: av skadeglädje, men också av renhjärtat hopp.

Eventuellt är den nya regimen i USA inne på den vägen, men det är tveksamt hur långt man kan komma. Och den politik som staterna för idag syftar mer till att rädda bankrutterande storföretag(sledningar) än småfolk med ekonomiska problem. Det är inte en framtidspolitik och jag har funderat på vad som kan göras tidigare. Kanske Greiders "gröna omställningar" är en del av den framtiden.


Samma skadeglädje återfinns hos bloggarna Kildén & Åsman angående World Economic Forum i Davos i Schweiz:

Årets World Economic Forum går också till historien som det första mötet i alporten där inte staten, den offentliga sektorn och allt annat kollektivt hängs ut som det stora problemet av de hippa herrarna, ja det finns nästan bara herrar i församlingen. Som deltagare alltså. Däremot är de som serverar nästan bara unga damer.

Men som sagt - staten lynchas inte i år. Tvärtom, det näst mest besökta seminariet handlar just om hur det offentliga kanske kan rädda kapitalismen. Det är underliga tider mina vänner. De verkliga hjältarna på årets forum är inte bankirerna utan politikerna, dubbelt så många statscehefer på plats jämfört med i fjol.

Kanske dags för de proletära hjältarna att kliva in på scenen snart? Jag antar att den nypåfunna hjältedyrkan hos företagarna mest handlar om hur man skall plundra statskassorna på så mycket pengar som möjligt, inte att bygga några nya gröna folkhem.