Mer om Moons funderingar om Sydkoreas ekonomi

Här är ett tillägg till föregående inlägg om vad Sydkoreas president Moon tänker om de japanska handelsrestriktionerna. Nu är det några citat från nyhetsbyrån Xinhua (Nya Kina):

Moon said his government will not languish in pessimism or give up on the peace economy because of fluctuations in the inter-Korean and the DPRK-U.S. relations.

"When the two Koreas make concerted efforts with the confidence that peace economy will open up a unique future of opportunities for us, we will be able to achieve denuclearization and ensuing peace on the Korean Peninsula and bring about common prosperity upon this foundation," Moon noted.
...
Moon vowed to turn the current situation into an opportunity to build a springboard for the South Korean economy to reach a new level through innovative growth and the homegrown development of industrial parts and materials. 

Här finns ju en del som bör göra  delar av omvärlden (läs USA) upprörd. Att ekonomiska åtgärder går före kärnvapennedrustning på koreanska halvön har jag uppfattat vara koreanernas egna prioritering, inte USA:s. Att uppnå "a new level through innovative growth and the homegrown development of industrial parts and materials" påminner om Kinas "made in China 2025"-strategi. Koreanerna bör vara skärpta nog för att klara av det, vilket bör oroa både USA och Japan (och det darriga EU också). En "unique future of opportunities" låter nästan som Trumps virriga twitterlöften till Kim Jong-un om en lysande framtid, men är nog mer realistiska när de kommer från Sydkoreas president.

Vad tycker (syd)koreanerna?

I allt prat om Korea verkar det som om en av de viktigaste parterna - folket i södra Korea - i stort sett glöms bort i västliga media.

Nu har det varit lokalval i Sydkorea, och det visade sig bli en storseger för president Moons parti. Fredspolitiken har brett folkligt stöd. Högern har förlorat stort.

Det är viktigt. Den som misstänker att koreanerna i syd kan ha andra åsikter och prioriteringar än vad som dikteras från Washington (eller kanske från någon svensk medieredaktion) har rätt. Sydkorea driver en egen politik, försiktigt och med stor diplomatisk finess verkar det, och det blir en process som yttre krafter får svårt att ändra. Att Ryssland och Kina opererar i bakgrunden som stöd stärker fredslinjen. Men en sydkoreansk regering som arbetar i linje med vad folkflertalet anser är riktigt är nyckelfaktorn.

Slut på hotfulla militära manövrer?

Om det här verkligen genomförs, och USA:s och Sydkoreas militärövningar alldeles vid Nordkoreas gräns upphör, är det ett viktigt steg framåt för att sänka spänningen i Korea. Givetvis förutsatt att USA inte hittar på något annat. Man kan ju undra vad Trumps "säkerhetspolitiske rådgivare" Bolton, mannen som ständigt vill ha nya krig, säger till sin chef?

Norra Korea backas upp av Ryssland och kanske främst Kina, två stater med såväl ekonomiska som militära muskler. Koreanerna har också sådana muskler, och vad man kan vänta är att en mängd initiativ tas vad det gäller ekonomiskt och kulturellt samarbete på koreanska halvön. Och ju mer de två staterna knyts ihop (bland annat genom järnvägar från norr till syd, hopkopplade med de ryska och kinesiska järnvägarna) desto svårare blir det förmodligen för en utomstående part att ställa till bråk. - Men osvuret är bäst. Trump kan hitta på något annat i morgon, eller hans motståndare hemma kan ställa till med något som får förhandlingarna att spåra ur. Och vad säger japanerna, är ett enat Korea något de vill se? Det blir ju en riktig regional stormakt om koreanerna slår ihop sina resurser. Sydkoreas president Moon måste hålla ett öga på högergrupper på hemmaplan. Möjligen kan "den lille raketmannen" Kim ta det lugnt och lita på att basen hemma inte lägger krokben för honom. Men det vet man ju inte säkert heller. Det är bara att hoppas att koreanerna får sin fred och återförening.

#BREAKING: Trump says he will stop war games with South Korea #TrumpKimSummit pic.twitter.com/Tg7wnKd9gl

— China Xinhua News (@XHNews) 12 juni 2018

Koreansk krona

De här bilderna tog jag för några veckor sedan på Östasiatiska museet i Stockholm. Man hade fina kronor i Korea för 1500 år sedan!

Att verket (en replik av det ovärderliga originalet) donerats till museet av Folkrepubliken Korea visar att ansvariga koreanska politiker har en betydligt mindre vårdslös attityd till historien än somliga svenska (som man väl får kalla oansvariga politiker då).

Fast tittar man närmare på anslaget är givaren mer oklar: svenska texten säger alltså Folkrepubliken Korea, alltså det som officiellt heter Demokratiska Folkrepubliken Korea och i vardagligt tal är Nordkorea. Den engelska texten säger Republic of Korea, vilket är Sydkorea. Men får de koreanska politikerna i söder och norr jobba på så kanske den här tveksamheten blir historia, och donationen kan sägas komma från Korea!

Hur som helst, det verkar ha varit Koreas dag i Singapore.

Galen? - Kanske, men oproffsig!

En del människor tycker att Rex Tillerson, USA:s utrikesminister, är "den ende vuxne i rummet". (Avser väl USA-rummet, Tillersons motparter i Ryssland och Kina torde närmast kunna betraktas som jättar i det diplomatiska spelet.) Möjligen är han någorlunda vettig, åtminstone jämfört med en del andra tomtar i USA:s ledning. Jag undrar om han kan sitta kvar efter vad hans chef twittrade tidigare idag.

Det där med 'chef' är viktigt. En chef kan inte häva ur sig osammanhängande beslut till höger och vänster, det måste vara konsekvent så att personalen begriper vad som skall göras och inte drabbas av pinsamma kovändningar och kontraorder.

Enligt vad Tillerson har sagt så finns det kontakter med Nordkorea genom flera kanaler. Det handlar alltså om diplomati. Nu har chefen satt en stor vass kniv i ryggen på sin närmste underchef i utrikesförvaltningen. En del kanske tycker att det beror av att Trump är 'galen'. Är det inte snarare så att han är oprofessionell som chef när han sliter bort mattan under sin högste diplomats fötter? Möjligen beror det här av att neo-cons i Vita Huset tutar i Trumps öron att det bara är konfrontation i Korea som gäller, men det är ju Donald som är chefen.

Kanske desperationen stiger i USA när man får veta att Ryssland och Kina har planer på nya järnvägslinjer som går genom båda de koreanska staterna! Korea kopplas ihop närmre med Kinas nya sidenvägar och med transsibiriska järnvägen, och vad kan USA göra åt det? - Mera bombasmer? Mera bomber?

...Save your energy Rex, we'll do what has to be done!

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 1 oktober 2017

Massmorden i Korea

Sanningen kryper fram, fast det tar tid, så lång tid att de flesta ansvariga redan avlidit och därmed inte kan ställas till ansvar. Det gäller Korea från slutet av fyrtiotalet och under kriget 1950-1953:

Ytterst få svenskar känner till att den sida vi stödde moraliskt och praktiskt, Sydkorea, utförde systematiska massakrer på civila före och under kriget. I en paranoid jakt på möjliga vänstersympatisörer, som man såg som nordkoreanska femtekolonnare, mördades flera hundratusen oskyldiga av sydkoreanska soldater och milisgrupper. Även Nordkorea och kommunistiska gerillasoldater gjorde sig skyldiga till massakrer på civila. Men dessa var, trots den allmänna bilden av Nordkorea som krigets ”onda” sida, inte alls lika omfattande och systematiska som Sydkoreas.

Det finns suddigheter i Svenskan-artikeln om massakrer begågna av sydkoreaner under Koreakriget. Exempelvis framgår det inte klart att Sovjets styrkor drogs bort från norra Korea 1948 medan USA-styrkorna fanns kvar i söder. Inte heller att nordsidan hade den politiska fördelen av att dess ledare var personer som bekämpat den tidigare japanska ockupationen av Korea och därför hade större trovärdighet som patrioter än de politiker USA stödde i söder. Det påminner om situtationen i Vietnam, där USA backade upp politiker som tidigare arbetat för den franska kolonialmakten. I Korea, Vietnam och en del andra länder blev den kommunistiska rörelsen stark genom att också vara ledande i kampen för nationell befrielse.

I och med att USA fanns kvar som militär ockupationsmakt i södra Korea efter 1948 kan inte USA fritas från ansvaret för massmorden mot civila. USA hade högsta ansvaret. Dessutom torde USA-styrkor också ha varit inblandade i massakrer när kriget började. Hela kriget blev en massaker. Har för mig att jag läste en notis i Dagens Nyheter för en del år sedan om en stackars (kanske bäst att skriva: obs ironi!) USA-soldat som ännu efter femtio år hade mardrömmar på grund av skriken från barn som dödades av USA-trupper.

Nu går vi mot nya krig och nya massmord.

WEA näst störst (kanske)

För några dagar sedan kom det ett meddelande om att World Economic Association, WEA, nu har 4500 medlemmar och (kanske) är den näst största organisationen av sitt slag. Jag antar att den största då är American Economic Association. Men WEA har medlemmar i 120 länder, och det här initiativet visar behovet av ett internationellt forum för ekonomi som inte är av det gängse neoklassiska snittet. Detta fungerar ju inget vidare i alla fall (utom för att berika de rika ännu mer).

På tal om fungera, här är ett utdrag ur en artikel i Real-World Economics Review Blog (man kan väl säga att RWER är den mylla som WEA växt fram i). Det handlar om Brasilien, och så kommer en intressant jämförelse med Sydkorea:

From 2004 to 2010, Brazil’s economy grew at an average of 4.2 percent annually, or more than twice as fast as it had grown from 1999-2003; or for that matter, more than twice as fast as its annual growth from 1980-2000. This was despite the impact of the world recession of 2009, which left Brazil with no growth for that year.
...
From 1960-1980, Brazil’s growth rate was similar to that of South Korea, and Brazil had much higher income per capita. After 1980, South Korea continued on a fast-growth path, and today has living standards comparable to Europe. But Brazil stagnated and then (after 1990) took a sharp turn towards neo-liberalism; so despite its great advantage of natural wealth, Brazilians today have only about one-third of the per capita income of South Korea, four times the infant mortality rate, and 42 million people living on less than $3 a day.

The last six years have been a very good start in breaking from the long-term policy failure of the neoliberal era. But there is still a long way to go for Brazil to reach its potential.

Det är intressant att ett land som Sydkorea, som legat så starkt inom USA:s intressesfär, kunnat driva en så aggressiv och framgångsrik politik på det ekonomiska området (samtidigt som klassmotsättningarna tidvis varit våldsamma). Kan skillnaden vara att Sydkorea var "skyltfönstret" medan Brasilien var "bakgården" ur USA:s synpunkt? Ett skyltfönster måste vårdas mer än en bakgård.

Lokalval i Sydkorea - högern får en näsknäpp

För någon dag sedan förvånade jag kanske någon läsare genom att skriva om lokalval i Västbengalen. Varför inte göra samma sak, fast nu om Sydkorea? Där var det lokalval nyligen, och högerregeringen fick sig en snyting av väljarna. Alldeles som i Västbengalen fanns det en våldsam händelse i bakgrunden - för bengalernas del ett blodigt tåghaveri och i Korea ett sprängt krigsfartyg med många dödsoffer som följd.

För Koreas del var det förväntat att explosionen i fartyget skulle ge högern röster, men det blev tvärtom. Högerns kampanj att lasta över skulden på Nordkorea tycks nämligen ha kapsejsat och frågorna ställs om det var en av koreanernas egna minor som var orsaken, inte en nordkoreansk torped. En svensk redogörelse för detta finns hos Motbilder. Liksom i Västbengalen kan alltså inte en sittande regering tjäna röster på katastrofer, särskilt inte om det finns klara misstankar om att fel ansvariga utpekas.

Ha, nu trodde ni att jag skulle illustrera det här med någon krigisk bild. I stället får det bli ett par medborgare som dricker getmjölk och tycks trivas med det. Är det inte rätt läskig lukt och smak på getmjölk ... fast det kanske är en vanesak om man gillar den eller inte ... man kanske bör vara från Hälsingland för att uppskatt getmjölk, eller från Korea ...

Det kan ha varit någon sorts olycka när det sydkoreanska krigsfartyget sprängdes. De som gillar mer häftiga teorier tror att det var en provokation för att stödja USA:s militära basverksamhet i östra Asien. För närvarande pågår det en häftig debatt om deras baser på Okinawa i Japan. Om spänningen åter blåses upp på den koreanska halvön skulle motiven för att behålla baserna stärkas och så kan man anklaga de elaka nordkoreanerna för att vara lika elaka som vanligt. Jag är som vanligt skeptisk mot vittförgrenade konspirationsscenarior som kräver att väldigt mycket skall klaffa. Däremot är det inte otroligt att båten passerade en mina på grunt vatten, något tekniskt fel utlöste minan och några sekunder senare var över 40 man döda. Och sedan skyller Syd på Nord för att gömma sin egen klantighet, och USA hakar på.

I Sydkorea tycks det ha varit mycket skepsis mot den officiella versionen i bloggosfären, någon nationell indignation har varit svår att jaga upp och så gick folk och röstade, och det gick inte så bra för högern. Man vann i Söul, men det var på håret. Det kan ha varit en senkommen rekyl efter explosionen ute till havs. Man kan inte lura hela folket hela tiden.

Några artiklar om Korea i Asia Times: här, här och här

Backar Bildt om kriget i Georgien?

Så här skriver utrikesexcellensen Bildt i sin blogg:

Att georgiska trupper sent på kvällen satte igång en offensiv mot Tshinvali i Sydossetien är alldeles klart, men spelet som ledde fram till detta betydligt mindre så.

Då handlar det såväl om de vidare politiska relationerna mellan de bägge länderna som om den vidare utvecklingen tidigare detta år och om det mer detaljerade förloppet dygnet före det upptrappade kriget.

Hur starka var de provokationer som ledde till detta beslut? Vad hade Ryssland redan fört in i Sydossetien som förberedelse för en vidare konflikt?

Nu är det alldeles klart att georgiska trupper startade en offensiv, men var detta klart tidigare för Georgiens anhängare? Jag har för mig att Ryssland otvetydigt utpekades som angripare i nasseklass vid den tiden. Sedan har vi den intressanta fortsättningen att vi måste se till provokationer som skedde tidigare.

Jag funderar lite, låter inte detta som uppmarschen till Koreakriget? Nordkorea anklagas för att ha startat kriget med sitt stora angrepp 1950, men förekom det inte en mängd sydkoreanska (och därmed USA-stödda) provokationer innan kriget bröt ut? Med andra ord: om man följer Bildts resonemang kanske koreakriget hamnar i ett annat ljus?

Angripare eller försvarare?

Samband?

Brasilien - ett terroristnäste? Folk där har ju uppfattningar som inte delas av de rika ländernas makteliter!

På samma sida i Dagens Nyheter (finns inte i nätupplagan tror jag) finns två kolumner som verkar olika men ändå har någon sorts sammanhang.

Först: Sverker Lenas skriver om terrorism. Det är bland annat den där (ö)kända utredningen om terrorism och radikalism och extremism i Rosengård i Malmö naturligtvis. Den har från vetenskapligt håll kritiserats för att vara dålig. Ännu värre, skriver Lenas

… är att uppdragsgivaren, regeringen, väljer att beställa en integrationspolitisk utredning från forskare i terrorism. Vad är det för fel på sociologer, statsvetare eller socialantropologer?

Tja, de senare är väl inte så hippa kanske? Det kan nog tänkas vara visst mode i vilka forskare som får utreda olika frågor. Ibland är det nationalekonomer, ibland filosofer, statsvetare eller sociologer som antas ha svar på det mesta. Men nu är det "terrorismforskare" som antas ha svaren, hur tokiga såväl svar som forskare än är.

Det är en internationell och lömsk företeelse - det som för några år sedan "bara" var avvikande åsikter från vad etablissemanget tycker riskerar nu att stämplas som "terrorism". Och är det inte möjligt att visa att det faktiskt har förekommit några kriminella handlingar får man kriminalisera tankar, hur oskyldiga eller rent av nyttiga de än är. De delar inte någon slags officiellt godkänd "värdegrund" och är därmed fördömda. Lenas avslutar:

Kommer alltmer trängda makteliter frestas att hantera framtida politiska protester med antiterrorlagstiftning? Jag känner mig inte helt säker på att en sådan utveckling skulle hota vår egen regerings ”värdegrund”. Däremot demokratin.

Detta är en nedslående och förmodligen tyvärr riktig slutsats. Trängda storpampar kan bli farliga, och som allierade kommer de att få patrask av mindre modell. Notera hur islamofobin används som medel för de tidigare högerextremisterna att ta sig in i politikens mittfåra. Notera också hur främlingsfientlighet, som nyss inte var acceptabel, plötsligt smiter in när det passar en figur som Gordon Brown i England. Det räcker bara att man fortsätter med att peka ut utländska arbetare som potentiella terrorister som hotar inte bara brittiska jobb utan också brittiska liv så är bilden fullständig. Samtidigt som politiker som Brown påstår sig bekämpa terrorism men driver själv politik som hemma och utrikes driver just terrorism.

Hopp för framtiden?

Men på samma DN-sida finns en mer upplyftande krönika från Mikael Löfgren som varit på World Social Forum i Belém, Brasilien. Motståndaren är död skriver Löfgren. Den här gången var fem sydamerikanska presidenter med i Belém och vinkade åt massorna.

Nyliberalismen, som en gång svetsade samman den rörelse av rörelser som utgör World Social Forum, har fallit samman. I Washington gör sig Obama hemmastadd i Ovala rummet. I Belém applåderade presidenter och aktivister varandra. Lula tog tillfället i akt och lanserade ett eget miljonprogram: så många riktiga hus ska före nästa års utgång ha byggts i landets kåkstäder.

Kommer nästa World Social Forum att arrangeras i USA?

Kommer fler presidenter då stå på scenen och ta emot civilsamhällets hyllningar?

Det är, som man säger, en mycket bra fråga. Kommer uppgörelsen med kapitalismen att kunna fortsätta att sprida sig under fredliga former, eller blir svaret en våldskampanj utan motstycke - en rasande kampanj mot "terrorismen"?

Det är två utvecklingslinjer som beskrivs i Lenas' och Löfgrens artiklar: den döende världen som skoningslöst slår omkring sig (Gazas ödeläggande skall stå som en varning för alla som vågar opponera sig) och den nya och växande världen, full av kraft och optimism.

Nog finns det ett samband. De gamla trötta industristaterna faller medan nya friska krafter är på väg fram. En del av de människor som nu kallas "terrorister" tillhör den nya vågen. (Andra, bör tilläggas, tillhör faktiskt den gamla världen - al Qaida och USA, Israel, Storbritannien med flera tillhör samtliga den gamla utgående världen.)

Grafiskt snyggt kanske, men är det någon framtid med det här?

Här är ett exempel på den gamla och den nya världen, en jämförelse mellan föreskrifterna för hur finanskriser skall hanteras:

Back in 1998, during the Asian crisis, the IMF and other western powers forced a set of prescriptions on Korea which were bitter indeed:

1. Do not rescue failing institutions
2. Do not lower interest rates to near zero
3. Do not spend significant sums to stimulate the economy.

Sydkoreas premiärminister fick under senaste Davosmötet frågan hur han tyckte de här föreskrifterna var med tanke på vad som händer idag. Han svarade undvikande. Kanske han tänkte något om "dj-a vita hycklare, ni gör det idag som vi inte fick göra då".

Inte vet jag vad han tänkte, men "hyckleri" är allt ett passande ord för hur västvärldens eliter uppträder på många områden.

”I Kina går kineserna med långa bamburör ...

(Jag skrev några kommentar till frågan om de fångna koreanska kristna i Afghanistan på Jinges blogg. Här har jag dragit ihop det hela till en text om redigerat om litegrann.)

”I Kina går kineserna med långa bamburör
och fångar missionärerna och steker dem i smör”

för att citera en revykuplett om det s.k. boxarupproret i Kina år 1900. De kinesiska upprorsmännen vände sig mot missionärer som sågs som ombud för utländska makter. Kristna predikningar och västerländska kanonbåtar – två aspekter av samma fiende. Det blev dock halshuggning snarare än smörstekning för de missionärer som boxarna fick tag på. (Jag tror versen citerades i Tore Zetterholms De främmande djävlarna.)

Nu har ett antal koreanska kristna råkat illa ut i Afghanistan och fångats av motståndsgrupper (åtminstone påstår de sig vara motståndsgrupper). Läget i landet är erkänt farligt, motståndet breder ut sig, även en uthållig organisation som Läkare utan gränser har funnit det klokast att dra sig ur. Är koreanerna i själva verket ett slags kamikaze-evangelister som sänds till områden där inte ens de mest vansinniga USAmerikanska kyrkorna vågar gå in? Varför är de där?

Att gå in som missionär i ett område som Afghanistan - där folk i gemen bara vill bli av med utländska oinbjudna besökare med eller utan vapen - tyder på nästan fullständig huvudlöshet och känslolöshet för vad lokalbefolkningen tycker. Särskilt fullständig känslolöshet för mänskliga liv hos de religiösa ledarna. Felet här är inte att folk är kristna, utan att ledare offrar fåraktigt dumma medlemmar i sina församlingar. Guds lamm kastas in i vargflocken. Det finns skäl att fundera på om den här expeditionen har inspirerats inte bara från Korea utan också från USA. (Jag kan ju vara överdrivet misstänksam också: de där koreanerna kan ju helt enkelt vara oskyldiga små lamm som skickats ut av en helt enkelt knäpp pastor i Korea utan några djupare baktankar annat än att sprida någon kristen sektlära.)

Jag vill återknyta till något som hände när Sovjet ännu existerade. Åtminstone tre gånger flög Korean Airlines in över sovjetiskt område med civila trafikflygplan. En gång vid Kolahalvön, en gång minns jag inte var det skedde, och så vid Kamtjatka. Där sköt ryssarna ner planet och en massa människor dog. Det är mycket fel för ett bolag statistiskt sett. Var dessa ”felnavigeringar” i själva verket försök att testa hur alert den sovjetiska luftbevakningen var? Sydkoreanerna kan knappast ha bedrivit sådan här aktivitet utan uppbackning från USA. Om inget har ändrats sedan den tiden har jag för mig att Sydkoreas armé står under USA:s kommando, för övrigt.

Sydkorea är mer oberoende av USA än för några årtionden sedan men jag är skeptisk mot att det tidigare militära samarbete bara skulle ha upplösts. Även om formella strukturer upphävs kan inofficiella förbindelser leva kvar. Dessutom kan en regering idka flera linjer samtidigt: Sverige samarbetade med NATO samtidigt som man officiellt var neutral. Eller Pakistans militära underrättelsetjänst ISI som skall kämpa mot islamister till stöd för USA: ISA bidrog till att bilda talibanerna en gång i tiden, och antagligen vet man fortfarande vem man kan prata med hos talibanerna om man vill något.

Finns det en inställning hos vissa koreanska grupper, och deras vänner i USA, att man kan leka väldigt vårdslöst med människoliv om ”högre syften” kan uppnås? (Den inställningen finns överallt, det vore konstigt om just de här grupperna vore immuna mot den.) Att koreanerna skulle uppnå så mycket i rent missionsarbete är tveksamt – den kristna missionen har aldrig varit framgångsrik bland muslimer vad jag vet. Däremot kan de fungera som spjutspetsar för underrättelsearbete, kanske utan att själva vara medvetna om det. Cheferna hemma i Söul däremot kan veta, och ha kontakt med militären. Korea är formellt fortfarande i krig. Det vore konstigt om det inte gick trådar från de religiösa grupperna till militären och vidare till USA. Om agenterna/missionärerna kan hitta svaga punkter i Afghanistan är det bra för den egentlige intressenten (USA alltså). Skulle de stackars tokarna dö är det lika bra, för då kan man slå på stora trumman och ropa ut hur elaka talibanerna är, alldeles som döda flygpassagerare blev ett propagandavapen mot Sovjet.

En intressant artikel i Asia Times on Line handlar visserligen om spionkriget mellan Iran och USA men illustrerar en del av den här problematiken. Efter ett rejält underrättelsenederlag för USA blev det så att ”…the CIA embarked on a different track, focusing far less on recruiting “agents” than developing as wide a base of contacts and informants as possible.” I stället för agenter kommer ”konsulter” som gradvis dras in i verksamheten utan att förstå att CIA står bakom eftersom det inte är CIA som står för den omedelbara kontakten. Det skulle alltså vara möjligt för en underrättelsetjänst att via exempelvis religiösa missionerande grupper infiltrera och samla information i områden där man misslyckas att agera på annat sätt.

De lite äldre kommer kanske ihåg oron som ”polska tavelförsäljare” orsakade under 80-talet. De påstods kränga konst i närheten av svenska flygvapenpiloter som förberedelse för ett angrepp från öst. Före Första världskriget var det ”ryska skärslipare” som vandrade runt i Norden och beskylldes för att vara tsarens spioner. Jag vet inte om det bevisats något i dessa fall, och eftersom det var fred utsattes varken polacker eller ryssar för preventiva våldsamma aktioner från myndigheter eller privatpraktiserande patrioter. Det var nog mest nys med paniken, men samtidigt är det inte otroligt att någon av dessa ambulerande företagsidkare verkligen hade kontakt med hemlandets underrättelsetjänst, ungefär som svenska sjökaptener kunde berätta för våra spionorgan om vad de såg i utländska hamnar. I underrättelsetjänsternas skumma värld är väl det mesta (utom hederlighet kanske) möjligt.