Det dåliga förhållandet

Jag gjorde en gång den fyndiga anmärkningen att den som betraktar sig som radikal men ändå envisas med att vara med i socialdemokratiska partiet påminner om en person som inte har kraft att bryta upp från ett dåligt förhållande med en omöjlig partner. (Radikal åt vänster måste det kanske tilläggas, högerradikaler har väl inga större svårigheter med partiet.)

Nu såg jag hos bloggkollegan Lindelöf en hänvisning till en artikel av Göran Greider. Lindelöf hotar att rösta på vänsterpartiet nästa val om inte vissa saker ordnas till. Samtidigt vill han inte lämna socialdemokratin eftersom den skulle kunna bli en folkfront mot krisen om dagens nyliberala linje övergavs. Hur troligt låter en sådan förändring? Det låter som en plågad missbrukarhustru eller -make som stannar kvar i den förmodligen fåfänga förhoppningen om att partnern skall ta sig samman och sluta missbruka.

Nå, Greider vill inte kalla sig vänstersosse (vilket uttyds "ständig förlorare") utan socialist eller ekosocialist. Han går inte hela vägen vad det gäller att förklara varför socialdemokratin har åkt ut i träsket och inte kommer tillbaka trots vänsterfraktionens ansträngningar, men vi kan ta den här meningen ...:

Högersossar har ofta en arbetsmarknad väntande inom näringslivet, det har inte vänstersossarna och det förklarar en del av deras större ängslighet.

... och vidareutveckla den något. För att uttrycka det på annorlunda sätt: det finns ett antal människor som yrkesmässigt är socialdemokrater och som är mer eller mindre beroende av rörelsen för sin försörjning. Högerfraktionen kan hoppa ut i det privata näringslivet och fortsätta som politiska entreprenörer även om det spricker med partiet, vänsterfraktionen kan det inte. Och då säger de privatekonomiska intressena att det är lugnast att hålla sig just lugn! Därmed visas problemet med att det finns för många anställda funktionärer och heltidspolitiker i en rörelse. För en del av dem blir rörelsen ingenting, medan målet (karriär och inkomster) blir allt. När en folkrörelse också blir en försörjningsinrättning ligger den ganska illa till, särskild om ledning och ombudsmän kan hålla ett visst avstånd mot de vanliga medlemmarna och deras små problem.

(Ganska intressant att detta är ett fenomen som kom fram i kritiken mot Kommunistiska Partiet: en del av deras "yrkesrevolutionärer" är beroende av partiet för sin försörjning och kan därför inte tänka sig att stödja någon farlig radikalism.)

Mot slutet av artikeln skriver Greider något som gör att man undrar hur allvarligt menad den tidigare kritiken är:

Ett tack och hej till den arketypiske vänstersossen är också en förutsättning för att de olika delarna av socialdemokratin ska börja respektera varandra – ett parti som vill vara stort måste rymma ömsesidig respekt och ingen respekterar den som anammat en förlorarpose eller den som enbart intresserar sig för Makten.

Och av vilken anledning skall de som med någon rätt kallar sig vänster ägna sig åt ömsesidig respekt med karriärister och skojare? Borde inte snarare de sistnämnda rensas ut från partiet? De har ju ändå reträttvägar ... .

Vital kultur, slö politik - tyder det på något?

Göran Greider

Det är inte ofta jag bläddrar i gratistidningen Metro. Men det gjorde jag idag och hittade en bra kolumn skriven av Göran Greider. Han skriver om det märkliga i att kulturen lever medan politiken ... tja, inte är så väldigt levande:

Och det är underligt: Så gör litteraturen, den berättar och fängslar, men så gör inte politiken. I politiken har man gjort sig av med allt berättande och samlats i ett enda litet ideologilöst nu: Litteraturens rikedom och politikens armod. När det inträffar samtidigt brukar det vara ett tecken på något. På vad? På att samhället behöver en idépolitisk genomsköljning som gör ideologierna levande igen.

Det där får mig att tänka på Franz Fanon. Den svarte revolutionären, filosofen och psykoanalytikern från Martinique i Västindien. Fransk medborgare således, men han stödde exempelvis Algeriets befrielsekamp.

För tidigt död, 1961. Men innan dess hann han bland annat skriva den inflytelserika boken Jordens fördömda om kolonialfolkens uppror. I min engelska upplaga finns ett tal om kulturfrågor som Fanon höll, och här kommer det intressanta in. Han noterar det kulturella uppvaknandet bland de nedtryckta kolonialfolken som föregick den politiska kampens utbrott.

Och det är ju inte så märkligt: innan folk börjar förändra samhället handgripligt och politiskt måste de ju fundera över hur det ser ut, och varför, och varför makthavarna är så motbjudande och möjliga att sparka ut. Och där kommer konstnärer, författare, musiker, skådespelare och andra in. Ingen kommer med den kompletta och helt sanna bilden (någon sådan finns nog inte) men de visar ändå upp olika saker. Någon sätter fingret på psykvårdens brister genom att iscensätta sig själv som sjuk, en rappare glappar om förorternas vilsna barn, en författare beskriver ... och de gör vad samhällsvetarna gör, fast på ett annat sätt: beskriver och analyserar, de för ut tankar och påverkar och orsakar mer tankar. Och allt detta visande, diskuterande och undersökande är lösningsmedel som fräter sönder den etablerade makten och röjer väg för nästa makt.

Franz Fanon

På tal om Metro: jag kommer ihåg när den lanserades en gång i tiden. Tunn och med ett innehåll som man hann skumma igenom i tunnelbanan mellan Hornstull och Telefonplan. Numera är det en annan produkt, med högre kvalitet.

På tal om Telefonplan: nu är det slut med L M Ericsson därute. En epok försvinner. Tack för den tid som varit. Allt skall flyttas upp till Kista. Flytten gäller även anläggningarna i Älvsjö. Undrar vad som händer med den stora industritomten där, i närheten av Älvsjö station?



Nej, den här extrema vidvinkelbilden av LM:s anläggning (det är A-huset vi ser, kan jag avslöja) har jag inte tagit själv. "Lånad" från Metro. När jag började här 1971 såg fronten mot Telefonplan delvis annorlunda ut. Innanför fönstren på nedre våningen var det mest verkstadslokaler vad jag minns. Den där stora flotta entrén fanns inte. Det måste ha varit en mindre dörr in dit. Kraftavdelningens verkstad fanns till vänster om dörren, och senare var det vaktmästeri där. På de övre våningarna var det blandat kontor och verkstäder har jag för mig (minnet börjar grumlas efter alla år). Sedan blev det ... jag höll på att säga: mer snack och mindre verkstad! Till slut var alla verkstäder borta och bara snacket var kvar!

Har detta något med bloggpostens inledande tema att göra? - Ja, på sätt och vis, för samtidigt som den gamla verkstadskulturen dog ut förtvinade också den politiska kulturen allt mer, och vi fick den ynkliga slätstrukenhet som råder idag. Den politiska struktur vi har idag trampar vatten, den förutsätter ett samhälle som raskt vittrar sönder. Men bakom hörnet kanske nya friska vindar kommer att blåsa igen! Och för det behövs en jäkla massa kulturkamp!

Skadeglädje ...

... är också glädje. En som gläds idag är Göran Greider i DN. Sedan i höstas har han ...:

... gått genom den ekonomiska krisen med ett svårdolt leende på läpparna. I tv-studion, i debatter, ja på gatan har jag ju då och då mött de där människorna som i tjugo års tid slängt det nedsättande ordet ”traditionalist” i ansiktet på mig.

Jag vill inte påstå att de ser skuldmedvetna ut alla dessa doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter, men nog märks det att deras världsbild gungat till: De tittar ner i marken. De verkar osäkra. För vad ska de ta sig till med exempelvis en amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket?

Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomiskpolitiska världsbild som växer fram faktiskt är
vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana
insikter.

Som jag ser det är det mest en pinsamhet och exempel på politisk efterblivenhet att V:s försynta vänsterpolitik ändå sticker ut som i någon mening radikal. Den lilla radikalism som finns kommer förmodligen också att bli kalhuggen i samrådsgrupperna med socialdemokraterna och miljöpartiet. Men vad det gäller den skakade nyliberala världsbilden är det lättare att hålla med. Jag antar att sårade liberaler tycker att Greiders småleende är ett upprörande exempel på okänslighet inför de lidanden som krisen orsakat. Han slutar med en förhoppning:

Men den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm.

NÄR STATEN FÅR EN MER AKTIV ROLL ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det. Därför ler jag mitt i finanskrisen: av skadeglädje, men också av renhjärtat hopp.

Eventuellt är den nya regimen i USA inne på den vägen, men det är tveksamt hur långt man kan komma. Och den politik som staterna för idag syftar mer till att rädda bankrutterande storföretag(sledningar) än småfolk med ekonomiska problem. Det är inte en framtidspolitik och jag har funderat på vad som kan göras tidigare. Kanske Greiders "gröna omställningar" är en del av den framtiden.


Samma skadeglädje återfinns hos bloggarna Kildén & Åsman angående World Economic Forum i Davos i Schweiz:

Årets World Economic Forum går också till historien som det första mötet i alporten där inte staten, den offentliga sektorn och allt annat kollektivt hängs ut som det stora problemet av de hippa herrarna, ja det finns nästan bara herrar i församlingen. Som deltagare alltså. Däremot är de som serverar nästan bara unga damer.

Men som sagt - staten lynchas inte i år. Tvärtom, det näst mest besökta seminariet handlar just om hur det offentliga kanske kan rädda kapitalismen. Det är underliga tider mina vänner. De verkliga hjältarna på årets forum är inte bankirerna utan politikerna, dubbelt så många statscehefer på plats jämfört med i fjol.

Kanske dags för de proletära hjältarna att kliva in på scenen snart? Jag antar att den nypåfunna hjältedyrkan hos företagarna mest handlar om hur man skall plundra statskassorna på så mycket pengar som möjligt, inte att bygga några nya gröna folkhem.

Att försöka väcka vänstern - hopplöst företag?

I Aftonbladet skriver Göran Greider om krisen och om vänsterns roll. Vakna vänstern! är rubriken. Och avslutningen en rejäl avsågning:

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.

Greider skriver om Marx och Keynes och om "vänsterns chockdoktrin":

Den idépolitiska sidan av en sådan består i att åter, med all kraft, framhäva de två typer av systemkritik som skuggat kapitalismen under det senaste seklet: Den marxistiska och den keynesianska. Även de som i likhet med mig ser klimatfrågan som helt avgörande för hela vår civilisation, behöver både Keynes och Marx. Den förste lär oss något om hur samhällen – och därmed demokratier! – kan stabiliseras genom en mer jämlik inkomstfördelning medan den andre får oss att inse vad det är för produktionssätt vi i grunden har att göra med. Finansiella kriser gör sikten fri och denna höst beskådar vi kärnan i ett produktionssätt som föddes för 700 år sedan och som ytterst bygger på principen att göra pengar på pengar.

Min synpunkt är strängare: det här borde ha varit avklarat och analyserat för länge sedan. Det handlar om att ta fram och bearbeta information, och sedan göra praktisk politik av resultatet. Det är ingen överraskning att vi brakar in i en lågkonjunktur nu som påstås lamslå Europa. Tvärnit i Europa skriver DN (ännu ej på nätet). När marknadsliberalerna verkligen kunde genomdriva sina idéer körde världsekonomin i diket. Det borde vara en tacksam angreppspunkt genom att kräva att den kris som folket inte orsakade inte skall betalas av folket. Marknadsliberalerna befinner sig i chock, men den chocken kommer inte att vara för alltid och de arbetar redan för att komma tillbaka på spåret igen.

Men när vänstern domineras av folk som ibland bokstavligen supit bort politiken och som nöjer sig med att leva på olika politiska uppdrag blir politiken därefter. Kass! Att kriser kommer vet man, att kriser är av olika slag vet man också, men också att utvecklingen runt om i samhället ger allt större möjligheter att driva en annan sorts politik. Det vet man - eller borde veta. Det borde vara möjligt att ha permanenta grupper som jobbar med det här, inte bara att spana efter kristendenser utan också efter möjligheter. Som den här.

Eller klicka på taggen "virtuella laboratorier" för att komma vidare till inlägg där jag grunnat på andra aspekter av vad datorer ger för möjligheter.

Denna och nästa bild har jag "lånat" från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Men vad händer i praktiken: de flesta står handfallna och glor när krisen bryter och kan bara stamma litegrann om nödhjälp. Läs exempelvis vad Olle Ludvigsson, ordförande i Volvos verkstadsklubb, säger i Dagens Arbete. Eftersom bilindustrierna i USA och Tyskland ropar efter stöd skall man stödja i Sverige också tycker han. Men vadå för stöd? Stöd att fortsätta vara en gammal industri för lösningar som är på väg ut, eller satsa på något nytt och framåtblickande som inte ens behöver ha med bilar att göra?

Sedan är ju frågan vad som över huvud taget skall räknas som "vänster". Är ledningarna i SAP och V verkligen vänster, eller är de bara "arbetarrörelseidkare" som lever på offentliga medel och har så lite som möjligt att göra med medlemmarna?

Hur är det nu med medlemmarna? En del fotfolk i SAP och LO är missnöjda med att ständigt bli överköra av en arrogant partiledning. När man kollar i Vänsterpress, V:s tidning, får man ett splittrat intryck. Lars Ohly säger:

Vill socialdemokraterna och miljöpartiet samarbeta ser inte jag några hinder i den ekonomiska politiken som skulle omöjliggöra ett samarbete.

Ulla Andersson, riksdagsledamot och ekonomisk-politiskt språkör för V, säger om pågående samtal mellan partierna att

… vi för vår del försöker lyfta fram att vi vill vara garanterade en politik som går i rätt rikt-ning när det gäller jobben, välfärden och investeringar i miljö-klimatåtgärder för att kunna acceptera att jobba under utgiftstak.

Det är en linje som jag uttryckt stark skepsis mot tidigare.



Med tanke på att en politik "i rätt riktning" faktiskt går i linje med vad en stor del av socialdemokratin anser, och kanske rätt stora delar av MP också, verkar inte detta särskilt smart. Varför slösa tid på förhandlingar med partiledningar som envisas med att gå "i fel riktning", det blir ju att hjälpa Sahlin & Co. utan att någon hjälp har förtjänats. Och att förvänta sig att den sortens människor skall vara tacksamma får man verkligen vara tveksam om.

I en intervju med den gamle ekonomen Samir Amin i Vänsterpress sägs det att det kan gå åt h-e i Europa på grund av krisen, men det borde V själv ha kunnat tala om för länge sedan som jag skrev tidigare. Och tror partiet på riskscenarier av den typen borde man reagera betydligt hårdare än idag.

Flera insändare angriper samarbetet med SAP och MP, och det verkar stämma med vad jag sett tidigare på det lilla antalet vänsterbloggare jag läst. Intressant är att en distriktsstyrelse, i Örebro, framhåller synpunkter som jag tycker påminner om vad Socialistiska Partiet säger: samarbete med socialdemokraterna riskerar att utplåna V. Men vad säger ledningen i V? Det har vi redan sett. Genom att inte med tacksamhet ta emot Sahlins första stängda dörr har man förstört en historisk chans att bygga en självständig och stark plattform, och detta i utbyte mot en maktlös position i någon slags Sahlinministär. Att det kan vara dåligt för partiet betyder mindre, men det betyder mycket att det inte är bra för Sverige.

För att återgå till Greiders funderingar i början: vänstern är ynklig och vilse, feg och kuschad, okunnig och i stort sett harmlös för borgerligheten. Den sysslar med HBT och annan terapi men kan inte sätta samman ordentliga arbetsgrupper som studerar och lägger ihop ekonomi, teknik, filosofi, teknologi, biologi etc. etc. till en genomgripande analys av dagens samhälle och dess möjligheter. Den gör inte skäl för pengarna och allt arbete så många bra människor lägger ner för att stödja den. Vad har man den till egentligen? - Att sätta sprätt på lite partistöd kanske?

(Sista notering: jag underskattar verkligen inte de många goda insatser som folk i V och andra organisationer gör för att kämpa mot kris och Allianspolitik, men - och det här är ett viktigt men - med en politik som innebär stöd till Sahlins halvallians riskerar allt positivt att sopas bort. Är det ett läge vi vill se?)

En jätteutredning?

Har funderat lite på en artikel av Göran Greider i Dagens Nyheter idag. Den finns tydligen ännu inte i nätupplagan. Problemet är om man kan avveckla tillväxtsamhället utan att det leder till arbetslöshet och svåra sociala problem. Finns det något i Keynes' krisbekämpningsrecept från trettiotalet som kan tillämpas medan man samtidigt växlar in samhället på ett nytt spår? Greiders slutkläm lyder som följer:

Låg tillväxt och minskande konsumtion innebär i praktiken, så som våra samhällen ser ut, inget annat än hög arbetslöshet och jag vet vilka som drabbas av det: de som redan ligger illa till, de lågkonsumerande människor som i dag gör långt mer för miljön än alla välbeställda som köper utsläppsrätter i julklapp.

SÅ MYCKET ÄR KLART att kärnan i Keynes analys bör bevaras: det viktiga är att utjämna konjunkturcykler, så att djupa kriser – liksom överhettade tillstånd – motverkas. Samhällen i ekonomisk chock är livsfarliga. Men ingen har egentligen på allvar funderat över hur ett intelligent övergångsprogram – ens utopiskt – skulle kunna se ut, där social trygghet går hand i hand med ett långsamt farväl till tillväxtekonomin. Redan nu märks det att klimatfrågorna åter är på väg ner i källarvåningen när de gamla vanliga ekonomerna vädrar morgonluft. Så vad bör göras?

Jag föreslår en gigantisk statlig utredning – en alternativ långtidsutredning – där alla tänkbara konsekvenser av en övergång från tanklös tillväxtekonomi till hållbar ekonomi vädras och analyseras. Vad är realistiskt? Vad är möjligt? Kan också tillväxt fördelas mellan den rika världen och den ännu fattiga? Är jämlikhetens nyckel också grön? Men jag fruktar att nu, när krisen närmar sig, kommer tänkandet att smalna av ytterligare och inga offi ciella klockor visar sanningens minut.

En enorm offentlig utredning för byte av samhällssystem föreslås alltså. Efter Första världskriget kom de då ännu ganska revolutionära vänstersocialisterna i Sverige så långt att de ville ha en statlig utredning om socialism. Och sedan blev det inte mer om det.

I dag är läget annorlunda på en massa sätt. Det finns andra möjligheter. Jag undrar om inte detta skulle vara möjligt att tjuvstarta som ett vänsterprojekt: att människor som är intresserade av framtidsfrågor sätter igång att samarbeta över organisationsgränserna med konkreta problem (energi, jord- och skogsbruk och stadsbyggnadsfrågor samt kommunikationer ligger nära till hands gissar jag, liksom arbetsmarknad, skola och hälsovård, forskning och industripolitik). Helt enkelt att vänsterfolk som menar allvar med att vara vänster spolar sällskapslivet i hbt-lägret och börjar syssla med något allvarligt syftande igen - det vore verkligen på tiden! Om ledarna för alla mindre och större vänstergrupper tror att de inte har något ansvar för att det inte blir något gjort i den här saken må de vara ledare, men knappast vänster.