... gått genom den ekonomiska krisen med ett svårdolt leende på läpparna. I tv-studion, i debatter, ja på gatan har jag ju då och då mött de där människorna som i tjugo års tid slängt det nedsättande ordet ”traditionalist” i ansiktet på mig.
Jag vill inte påstå att de ser skuldmedvetna ut alla dessa doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter, men nog märks det att deras världsbild gungat till: De tittar ner i marken. De verkar osäkra. För vad ska de ta sig till med exempelvis en amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket?
Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomiskpolitiska världsbild som växer fram faktiskt är
vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana
insikter.
Som jag ser det är det mest en pinsamhet och exempel på politisk efterblivenhet att V:s försynta vänsterpolitik ändå sticker ut som i någon mening radikal. Den lilla radikalism som finns kommer förmodligen också att bli kalhuggen i samrådsgrupperna med socialdemokraterna och miljöpartiet. Men vad det gäller den skakade nyliberala världsbilden är det lättare att hålla med. Jag antar att sårade liberaler tycker att Greiders småleende är ett upprörande exempel på okänslighet inför de lidanden som krisen orsakat. Han slutar med en förhoppning:
Men den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm.
NÄR STATEN FÅR EN MER AKTIV ROLL ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det. Därför ler jag mitt i finanskrisen: av skadeglädje, men också av renhjärtat hopp.
Eventuellt är den nya regimen i USA inne på den vägen, men det är tveksamt hur långt man kan komma. Och den politik som staterna för idag syftar mer till att rädda bankrutterande storföretag(sledningar) än småfolk med ekonomiska problem. Det är inte en framtidspolitik och jag har funderat på vad som kan göras tidigare. Kanske Greiders "gröna omställningar" är en del av den framtiden.
Samma skadeglädje återfinns hos bloggarna Kildén & Åsman angående World Economic Forum i Davos i Schweiz:
Årets World Economic Forum går också till historien som det första mötet i alporten där inte staten, den offentliga sektorn och allt annat kollektivt hängs ut som det stora problemet av de hippa herrarna, ja det finns nästan bara herrar i församlingen. Som deltagare alltså. Däremot är de som serverar nästan bara unga damer.
Men som sagt - staten lynchas inte i år. Tvärtom, det näst mest besökta seminariet handlar just om hur det offentliga kanske kan rädda kapitalismen. Det är underliga tider mina vänner. De verkliga hjältarna på årets forum är inte bankirerna utan politikerna, dubbelt så många statscehefer på plats jämfört med i fjol.
Kanske dags för de proletära hjältarna att kliva in på scenen snart? Jag antar att den nypåfunna hjältedyrkan hos företagarna mest handlar om hur man skall plundra statskassorna på så mycket pengar som möjligt, inte att bygga några nya gröna folkhem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar