Ap-nyllen

Vilken av dessa känner du dig mest besläktade med? (Hittade bilden här.)

Och här är ett utdrag ur något som kallas the Cambridge Declaration on Consciousness som kanske skulle vara värd att titta närmre på:

The weight of evidence indicates that humans are not unique in possessing the neurological substrates that generate consciousness. Non-human animals, including all mammals and birds, and many other creatures, including octopuses, also possess these neurological substrates.

Denna deklaration är författad av "a group of high-profile neuroscientists", så då kanske man kan hoppas att de vet vad de pratar om. Mycket torde hänga på definitionen av begreppet "medvetande".

PS. Man kan läsa Cambridge-deklarationen här. DS

Ned med pamparna!

Dagens Nyheter förmedlar en nyhet  från New Scientist som visar att pampar kan leva farligt: chefen för en flock schimpanser i Afrika bråkade med en underhuggare, men blev sedan likviderad av fyra andra schimpanser.

New Scientist hänvisar för övrigt vidare till en USAmerikansk apforskningstidning (American Journal of Primatology) och en artikel där endast sammanfattningen är allmänt tillgänglig. Det framgår att händelser av den här typen, med dödligt våld inom grupper av schimpanser, är sällsynta. Dessutom verkade det inte ha förekommit några tidigare indikationer på att det skulle komma till våldsamheter i just det här sällskapet.

Jaja, jag sabbar väl den i övrigt (mest) allvarliga tonen i detta inlägg, men jag tycker bilden är rätt kul!

Det påminner mig om något jag läste för många år sedan: det hade gjorts en opinionsundersökning i ett engelskt företag, och resultatet var att de anställda förklarade sig vara nöjda med förhållandena. Så gick det en kort tid, en strejk utbröt (vet inte varför) och arbetarna stormade fabriken sjungandes 'Den röda fanan'. Antar att det avser den engelska kampsång som i själva verket kommer från den tyska julvisan 'O Tannenbaum'. - Nå, exemplen visar att det kan vara svårt att i förväg veta om/när/varför det smäller, vare sig det gäller apflockar eller kollektiv av människor som kan säga en sak men känna en annan. Det kan vara svårt att se var toleransgränsen för pampfasoner och orättvisor finns. Det vet man egentligen först i efterhand, och erfarenheterna kan vara svåra att tillämpa på nya situationer av kris och översitteri.

Vid en strejk på en teplantage i Assam, nordöstra Indien, blev plantageägaren inte bara ihjälslagen utan delvis uppäten. Så långt verkar inte de tanzaniska schimpanserna ha sträckt sig. Däremot vet vi att schimpanser redan för flera tusen år sedan började tillverka redskap, att de fortfarande gör det, och använder spjut. Det tar sig, sa mordbrännar'n! Är det 'Människan 2.0' som är på gång?

Undrar hur snacket gick bland teplockarna i Assam förresten? "Tja, det var ju ganska träligt på gamla jobbet, och chefen si och så ... men på sätt och vis var han ändå en god man" :-)

Tillit, välfärd och den empatiska apan

En Brännpunktare i Svenskan medför diverse reflexioner. Man kan exempelvis fundera över sambandet mellan orsak och verkan: var det ägget eller hönan som kom först? (Egentligen är den frågan redan löst: hönan härstammar från äldre äggläggande djur, ägget var först!) När rubriken säger

Bättre sociala relationer i socialdemokratiska samhällen

så uppstår frågan om de goda relationerna (förutsatt att vi går med på att de existerade) redan fanns som en grundval för arbetarrörelsen att bygga på, eller om arbetarrörelsen skapade dem från grunden.

Jag antar att grundelementen fanns redan tidigare, att det fanns ett visst förtroende i samhället som gick att utveckla. Några tänkare ser det gamla hierarkiska brukssamhället som basen för socialdemokratin - det var skiktat, ja visst, men det fanns sammanhållning och visst ansvar uppifrån och ned. Där kan man jämföra med ett feodalt samhälle med makt och underordning, men också moraliska förpliktelser om stöd och hjälp från båda håll. Andra pekar på att bönderna i Skandinavien inte var lika nedtryckta och maktlösa som längre söder- och österut i Europa.

En kraft som för närvarande är alltför blyg och försagd

Trogna läsare av den här bloggen vet att jag också intresserar mig för de djupare aspekterna av den mänskliga naturen, den som primat-(ap-)forskare försöker ta fram. I den forskningen hävdas ju att en del grundläggande mänskliga egenskaper (förmågan att fungera i grupp, empati, förmågan att förstå andra i gruppen, en elementär moral som handlar om ömsesidighet och jämlikhet) i själva verket är hårdkodade i vår hjärna redan från början. Dessa egenskaper antas vara nedärvda från våra och apornas gemensamma förfäder. Går man på den linjen skulle nordisk hederlig socialdemokrati (och kommunism) stå på väldigt stabila grundvalar och i hög grad motsvara den mänskliga naturens apliknande grunder. Politiken skulle närmast kunna definieras som socialliberal, och även socialkonservativa kan hålla med om att den är bra.

Så jag gör antagandet att ägget kom före hönan. Under en tid var arbetarrörelsen bra på att göra goda omeletter av ägget genom att vända sig till människornas goda sidor. Samarbete och tillit kan skapa underverk. Sedan kraschade man (orsakerna får diskuteras separat) och försökte tillsammans med de mer asociala nyliberalerna slakta hönan som lägger äggen. Frågan är om de lyckas. Den mår i alla fall inte bra just nu. Nyliberalerna styr även i det som förr var en av världens starkaste arbetarrörelser, och de är knappast samhällstillitens eller den empatiska apans bästa vänner.

Du får skärpa dig och inte bara sitta där och låtsas som inget händer!

Nr 3500, och reflexioner om arbetsvärde

Detta måste vara en av mina typiska läsare - klok som en uggla!

Detta är mitt tretusenfemhundrade inlägg på den här bloggen. 3500, vilket jädrans ordskvättande. Men jag har en lösning: om hundra av mina trogna läsare skickar mig hundra bagis per månad så lovar jag sluta skvätta och ägnar mig åt något annat ... som att sätta sprätt på buntar med hundralappar! Överenskommet ...!?

Detta var dagens allvarliga förmaning, nu över till något lättsammare stoff. Arbetsvärde. Här är några oavslutade reflexioner.

Normalt brukar arbetsvärde ses som en matematisk operation: X timmar genomsnittligt arbete för att framställa en produkt är grunden för produktens värde. Därmed kan den rättvist bytas mot en annan produkt som också består av X timmars genomsnittligt arbete. Ungefär på det sättet kan den klassiska arbetsvärdeläran beskrivas: värdet av en produkt består av arbetet som lagts ned i den. Det var de klassiska ekonomernas syn på saken fram till mitten/slutet av 1800-talet.

Men jag tror man kan införa en annan, mer djupgående komponent i arbetsvärdet. Arbetets produkt kan inte skiljas från den som utfört arbetet, och därmed kommer känslor och tankar med i bilden. Och den insikten fick mig att anknyta till den grundläggande primatforskningen som jag ibland skrivit om på bloggen.  Hårdkodat i den mänskliga hjärnan finns (tror en del forskare) ett antal förhållanden som gör att vi kan fungera i grupp, att vi gillar ömsesidighet, att vi har en viss förmåga att förstå hur andra människor tänker. Det där med ömsesidighet (jag hjälper dig och du hjälper mig) verkar intressant när man börjar prata om utbyte. "Du får X timmar av min tid mot att jag får X timmar av din tid" - så kanske det låter när en del av vår hjärna funderar. Men vad händer om du ger X men bara får x tillbaka?

Vilka slutsatser kan man dra av detta? Kan det vara så att ojämlikhet i utbytet är en otrevlig och skadlig kulturell överbyggnad på en i grunden rättviseträngtande mänsklighet? För att mänskligheten skall må själsligt väl måste känslan av (och det faktiska) orättvisa utbytet bort. - En rimlig slutsats?

PS. Arbetsvärdeläran grundlades i ett förindustriellt samhälle med hantverks- och bondeproduktion. Det bör ha varit ganska enkelt att värdera olika arbetsinsatser för den som kände till hur de borde vara. I och med storindustri och tjänstesektor har en del förändrats. Men jag tänkte inte krångla till resonemanget så mycket i det här läget. Annat än med ytterligare en lite grumlig reflexion: när storindustri- och tjänstesektor rör till principerna för arbetsvärdering så kan det vara vara ett tecken på att tiden rinner ut för det system som i grunden antas vila just på arbetsvärdering. DS.

Från toffeldjur och uppåt

Via Lindenfors' blogg kommer ett tips på en längre artikel, originellt nog skriven av Lindenfors själv, där frågan ställs: Varifrån kommer känslor och värderingar?

Den encelliga organismen Paramecium caudatum är ett toffeldjur. Tja, kanske ser ut som en nedgången toffla? 

Jag minns att jag läste någon gång om hur kor i ladugårdar trakterades med elstötar så att de skulle stå på rätt ställe när de lade av sina ko-blaffor. Antar att detta skulle göra det enklare för den som sedan plockade upp skiten, men jag minns inte om idén verkligen slog igenom. I artikeln av Lindenfors berättas att en encellig organism kallad Paramecium caudatum via elstötar kan fås att flytta sig åt mörka eller ljusa ställen. (Det är ingen el-tortyr: det påstås att cellen uppskattar stötarna - hur man nu verkligen kan veta det.) Eftersom den är encellig har den ingen hjärna att ta till för att minnas vad den antas göra vid en stöt, utan den informationen måste på något sätt lagras inne i cellen.

Då har vi frågan om tolkning av detta. Cellen känner något men gör den några värderingar av känslan eller är det bara en biokemisk reaktion? Jag tror att man kan få metaller att uppträda på ett förplanerat sätt genom att de intar en förbestämd form vid vissa temperaturer (läste något om det i Scientific American för en oherrans massa år sedan), men ingen tror väl att det finns ett medvetande i själva metallen? Och det lilla toffeldjuret, som bara är en ynka cell, kan rimligen inte ha mer tankar i sin skalle eftersom det inte har någon skalle. Men ... kanske här finns gränszonen där vi börjar närma oss någon sorts medvetande?

Här gör jag en liten avstickare till en vetenskapsartikel på HuffPo som säger att astronomer kanske (notera kanske!) har funnit molekyler som är trappstenar på vägen till levande organismer. Det är inte längre bort än omkring 1000 ljusår, vilket väl får sägas vara nästgårds, astronomiskt sett. Om de nu verkligen finns så befinner de sig i en region som verkar ganska stökig, i och med att nya stjärnor bildas där. Tanken ligger ju inte långt bort att molekyler av den här sorten skulle fastna på meteorer och annat skräp som flyger runt i rymden, och kraschar meteoren på en planet med lämplig miljö skulle det kunna hända något med molekyl-passagerarna. En del forskare tror att vattnet på Jorden kommit hit med jättelika kosmiska snö- och isbollar, och sådana kunde väl tänkas innehålla passagerare i form av molekyler som liv kan byggas av? Visserligen var miljön på Jorden för några miljarder år sedan rent mördande för lite mer avancerade organismer, men för molekyler som var vana vid tomma rymden kanske det var som att ramla ner i paradiset.

Att det finns olika sorters molekyler ute i rymden är ju ingen ny upptäckt. Minns för många år sedan när astronomer fann kosmiska moln som innehöll något som enklare uttryckt var ren sprit. En dagsvers-diktare (kanske Alf Henriksson?) skämtade om att där fanns nubben, nu var det bara sillen som fattades!

Lindenfors utvecklar det här med värderingar, samt emotioner (där det krävs ett nervsystem och hjärna vilket toffeldjuret på bilden inte har) på ett intressant sätt. Jag vet inte om jag är med hela tiden, jag är ju inte så insatt i biologi, och när resonemanget kommer in på filosofi blir jag lite fundersam. En sak till jag funderar på är hoppet han gör mellan toffeldjur och människor, utan några större mellanled. Jag har för mig att Lindenfors inte gillar den ap-forskning som bedrivs av Frans de Waal, och där man försöker upptäcka gemensamma sociala drag som apor och människor har ärvt från sina gemensamma föregångare för miljontals år sedan. Sociala drag som idag hos människor kan yttra sig som empati, förmåga att leva i grupp på någorlunda jämställda villkor, etc. Det finns mer eller mindre sociala (respektive asociala) egenskaper hos många djurgrupper, och förmodligen kan man lära sig mycket där.

Förutom att Lindenfors inte gillar ap-forskning (om jag nu minns rätt) så tror jag inte han uppskattar marxistiska tolkningar heller (om jag nu minns rätt att han är liberal). Men när han på slutet av artikeln tar upp en del förbättringar som skett i hur människor uppträder (nåja, hur vissa människor uppträder) mot varandra så kan man ju fråga om inte förbättringen skulle kunna tolkas som en långsam men stadig förskjutning iväg mot samhällen som på sätt och vis påminner om vad våra apliknande förfäder levde i - fast med datorer till hands i stället för enkla stenyxor. Marx skrev 1847 att handkvarnen skapade ett slavsamhälle, vattenkvarnen feodalism och ångkvarnen kapitalism. Kan man tänka sig att den datorstyrda totalautomatiska kvarnen står i ett kommunistiskt samhälle? Efter en lång period av "urkommunism" så har mänskligheten ägnat kanske tiotusen år åt hemska klass-samhällen. Tid att återgå till ordningen nu, innan det går rent åt h-e?

Om mänsklig inneboende godhet: Francis Bacon

En oläst bok har länge stått i bokhyllan: Francis Bacons Essays. Att läsa engelska från tidigt 1600-tal är lite knepigt, men det går (även om man nog tappar en del nyanser och blir förvirrad över att ord har bytt betydelse under århundradena). Nå, jag försöker läsa, finner den ganska torr, funderar på att lägga den åt sidan ...

Francis Bacon 1561-1626, en pionjär för modernt vetenskapligt tänkande

... men så kommer det fram några synpunkter som jag känner igen.

Adam Smith påpekade 150 år efter Bacon i sitt huvudarbete, A Theory of Moral Sentiments, att även i den värste buse finns ansatser till medkänsla med andra människor. Om vi kallar detta altruism får vi en anknytning till de senaste årtiondenas forskning på primater som antyder att medkänsla, altruism, ömsesidighet och andra goda egenskaper tycks hänga samman med människan som grupplevande art. Det är egenskaper som är hårdkodade i våra hjärnor och ärvts från mer apliknande förfäder. Dessa egenskaper har gjort att vi kan ha fungerande samhällen. Samtidigt finns det en baksida av dessa egenskaper som ibland gör oss fruktansvärt destruktiva, men den kan inte dominera för då skulle knappast några ordnade samhällen kunna uppstå utan det kunde i bästa fall bli en bråkig apflock av oss.

Nåväl, Bacon skriver i Essä X ("On Love") att i människans natur tycks finnas en hemlig böjelse och rörelse mot kärlek till andra, och riktas den inte mot få kan den riktas mot många.

I Essä XIII ("On Goodness, And Goodness of Nature") skriver han att godheten är den största dygden i människans sinne, den är av gudomlig karaktär, och utan godhet förvandlas människan till pöbel. Och läs det här, på tal om "hårdkodning" av egenskaper:

The inclination to goodness is imprinted deeply into the nature of man.

Böjelsen mot godhet, mot altruism, såg Bacon som djupt intryckt i människans natur. Det bör betyda att det är en känsla som finns i hjärnan utan att vi alltid är medveten om den, ändå styr den hur vi bemöter medmänniskor.

Men det finns ju såväl goda framsidor som dåliga baksidor:

Neither is there only a habit of goodness, directed by right reason; but there is in some men, even in nature, a disposition towards it; as on the other side there is a natural malignity. 

Det rätta förnuftet styr oss att vara goda i första hand mot omgivningen och människor/varelser som vi anser tillhöra vår egen krets. Mot andra, okända, främlingar, "utanförskapet", kan känslor och handlingar bli helt annorlunda och sannerligen inte goda.

Nå, vad vill jag säga med detta? - Jo, att vetenskapliga resultat som på senare år tagits fram med hjälp av primatforskning eller hjärnskanning i viss mån har förutsetts av tänkare för länge sedan. Den moderna naturvetenskapen har försett den spekulativa filosofin med hårtslående hårddata! Och därför kan vi ägna en tacksam tanke åt de klokskallar som var sanningen på spåret för länge sedan. En grundläggande tanke vad det gäller godhet och anständigt uppförande är att man skall behandla andra människor som man själv vill bli behandlad, den finns inom flera gamla religiösa och filosofiska läror, och den torde hålla även idag.

Filmtajm

På förslag av den trogne läsaren Martin kommer här en film. Den visar ett experiment i den kände primat-(ap-)forskaren Frans de Waals labb, och mer specifikt hur capuccinerapor reagerar om de känner att kompisar behandlas orättvist. Det skall nog leda oss till tanken att känslor som handlar om (o)rättvisa, moral och liknande, är inneboende hos såväl apor som människor, och i grunden kommer från våra gemensamma föregångare för miljontals år sedan. Filmtajm, som sagt!

Snällhetsgenen?

Redan i första inlägget på denna blogg var ämnet med forskning om mänsklig (o)snällhet uppe, och så har det kommit igen då och då. Om vi då har en snäll sida, går den att spåra handfast i människans inre? Forskaren Frans de Waal vill ju söka den hos en del sociala ap-arter, och även andra djur. Nu hävdar några USAmerikanska forskare att man hittat inte en 'snällhetsgen', men en gen som kan ge bidrag åt det hållet. Åtminstone en del av orsaken till att en del människor är snälla och generösa är att generna puffar dem mot det beteendet, säger man.

Jag kan för lite (nästan ingenting) om gener och hormoner och kan inte bedöma detta. (Har man inte hittat andra gener under årens lopp som inte hållit måttet, exempelvis en 'kriminalitetsgen'?) Men om jag förstår saken rätt så finns vissa gener som har betydelse för vår uppfattning av omvärlden, och om vi tycker att den är dålig kan uppfattningen förbättras genom ökad tillförsel av hormoner som gör oss positivare. - Låter det inte lite 'lyckopiller' över det hela? Är folk stygga på grund av dåligt humör inför en usel omvärld, så ge dem uppiggande snällhetspiller! Jag skulle tro att läkemedelsindustrin skulle tycka det är en bättre idé än att försöka göra världen bättre!

Ett par kapucinerapor. Hur är det med deras snällhetsgener? Tycker de ser lite sura ut!

Har världen blivit bättre eller sämre vad det gäller mänskornas uppförande mot varandra? Någon tänkare anser så, och att Andra världskriget inte var bland det värsta vi sett under historien. Sedan har det ju blivit bättre - om man var på rätt ställe. Det var inga krig i Europa från 1945 och drygt femtio år framåt, men blodbaden utfördes ju på annat håll, i Tredje världen. Och välståndet för massorna i de gamla industriländerna vilade åtminstone delvis på permanent krigsekonomi och krig och plundring i Tredje världen. Varför reagerade folk i allmänhet härhemma inte, förrän på ett ganska sent stadium? Man visste ingenting, man var lurad, man tjänade själv på blodbadet, man trodde att det var blodbad för den goda sakens skull ...?

Tillbaka till generna. Jag är för okunnig i ämnet för att omedelbart se hur man kan koppla ihop USA-forskarnas potentiella 'snällhetsgen' med de Waals och andras forskning med apor och andra djur. Det kanske är så, helt enkelt, att man betraktar samma företeelse från olika håll. Några jobbar med DNA-prov och analyserar deras innehåll, andra gör praktiska försök med djur och försöker lista ut vad djurens uppförande kan betyda. Lägger man ihop resultaten kan bilden bli klarare.

Går man in på det här inlägget kan man bland annat se en film där de Waal själv förklarar en del vad han håller på med.

Wall Street, apor och små barn

Jag undrar om det inte kan bli en tradition att primatforskaren (apforskaren) Frans de Waal kommer fram och kommenterar stora händelser där vi kan studera hur många människor reagerar. I alla fall gjorde han det i samband med de stora hjälpinsatserna efter jordbävningen på Haiti som förklarades med hjälp av ap-psykologi. Nu handlar det om "ockupera Wall Street"-rörelsen som tycks sprida sig över världen. Rubriken på hans artikel är "Apor går med i Wall Street-protesterna", vilket ju inte stämmer (inte ännu i alla fall). Fast det vore ju roligt om det började klättra gorillor på skyskraporna och kasta ner bananskal på börshajarna!

de Waal beskriver en del experiment och observationer där apor visat empati och hjälpt varandra, men också hur man kan skapa ilska hos dem genom att fördela resurser på ett ojämlikt sätt. När "VD-apan" får förmåner blir den andra apan arg, och det är väl det som händer på Wall Street (höll på att skriva fel - Waal Street) nu. Folk är helt enkelt förbannade på den lilla gruppen som flyter ovanpå och skiter i hur resten har det. De rika gynnarna lever i permanent högkonjunktur hur det än går för landet i övrigt, för resten blir hotet om fattigdom, arbetslöshet, hemlöshet etc. allt värre, och de reagerar på det, alldeles som den lilla missgynnade apan gjorde.

Tidigare har de Waal hävdat att empati hos människor och hos vissa ap-arter är något som är ärvt från våra gemensamma förfäder. Vi har hårdkodade instruktioner i våra hjärnor som åtminstone gör språk, empati och samarbete möjliga - även om det ibland inte fungerar, vilket vi tyvärr vet. Empati och samarbete kan göra ett tvärt slut vid det som vi upplever vara den egna gruppens yttre gräns. Men han lyfter hypotesen att de här förmågorna kan vara några hundra miljoner år gamla:

Given that the latest empathy research also includes dogs, elephants, and even rodents, the underlying brain circuitry is thought to be a mammalian universal, which would make it two-hundred million years old. This explains why empathy, at least with in-group members, is automatic and anything but fragile.

En annan, mer renodlad forskningsartikel jag fick syn på, hävdar att man kan spåra uppfattning om rättvisa och altruistisk fördelning hos femtonmånaders barn. Detta är egenskaper som är viktiga för att människor skall kunna samarbeta i stor skala, med andra ord så är de nödvändiga för att samhällen över huvud taget skall kunna uppstå. Frågan, som väl inte går att besvara helt ut ännu, är hur mycket av de här egenskaperna som redan hunnit bli inlärda och hur mycket som kommer av de möjligheter till olika sorters agerande som redan finns i barnens hjärnor. - Mer forskning kommer nog.

Chimpanser och känslor

Under hela den här bloggens existens har jag då och då behandlat frågan om vad det är som gör samhällsbildning och kultur möjliga. Jag har tyckt att det ståndpunkt som säger att en del egenskaper som är nyttiga för samhällsbildning måste vara nedärvda låter rimlig. Det gör jag fortfarande. En del forskare studerar våra närmsta släktingar bland de stora aporna, och i synnerhet de som visar upp någon form av altruistiska beteenden, för att också lista ut bakgrunden till människans oerhört framgångsrika samhällsbyggande. Bin och myror bygger också samhällen, men inte av vår dynamiska typ. Samtidigt kan den sortens studier hjälpa oss att förstå de giftpiller som finns inbyggda i våra samhällen, och de minor som kan spränga dem i bitar om vi inte ser upp.

I brittiska Guardian finns en artikel med ett par små filmer som kan sammanfattas som "chimpanser och känslor för döden". Egentligen kommer de inte med något nytt, men mycket vetenskap fungerar på det sättet: man gör en undersökning som i stort bekräftar det man vet sedan tidigare, men under resans gång kommer ändå nya detaljer fram. Bryr vi oss om att våra nära är döda kan det betyda något för uppfattningen av oss själva. Tänk på ett bondesamhälle där förfädernas gravar är oerhört viktiga som symboler för sammanhållning över många generationer - eller en splittrad värld med massomflyttningar av folk, där många knappt ens vet vad farfar hette och var han kan vara begravd. Det kan ha betydelse.

En bild som jag hade i ett inlägg vintern 2010. Livet är annorlunda när man förstår att det har ett oundvikligt slut.

Sokrates och själen, i moderniserad version

Hur den franske målaren David tänkte sig Sokrates' död - gubben babblade in i det sista!

Jag läser del ett av Platons skrifter, förtjänstfullt (hoppas jag) översatta till svenska av Jan Stolpe. Huvudperson är Sokrates, och även om han var Platons idol har jag för egen del mer känslan av en påflugen tjat-putte. Inte undra på att majoriteten i domstolen i Athen dömde honom till döden för att få slut på babblandet.

Men under läsningen av det avsnitt som heter Faidon (det innehåller det sista tjattrandet innan Sokrates tömmer giftbägaren och slutligen stänger mun - samma som på tavlan ovan) fick jag ett intressant uppslag. Någon gång har jag väl nämnt här på bloggen att jag intresserar mig för forskning som antyder att vissa grundläggande egenskaper hos människan finns hårdkodade i vår hjärna, är följaktligen medfödda, och har ärvts från tidigare arter av för-människor. Dessa egenskaper gör att vi kan fungera i grupp och uppträda altruistiskt mot åtminstone de personer som vi tycker hör till den egna gruppen, samt en dragning mot jämlikhet och uppfattning om vad som är rättvist. Man kan säga att vi (kanske) medfött bär med oss moralens grundstenar. Om vi sedan verkligen uppträder moraliskt är en annan historia, men vi har åtminstone möjligheterna till det.

Sokrates pratar i Faidon bland annat om själen - den odödliga själen naturligtvis, den som finns innan vi föds och lever kvar när kroppen död. Ett kärt tema i vissa religiösa kretsar. Här gjorde jag reflexionen att det hos oss människor finns en (nästan) odödlig själ, även om den är funtad på annat sätt än vad Sokrates/Platon tänkte sig. Det handlar om de egenskaper jag beskrev ovan, som är gemensamma för oss alla som människor men som kan uttryckas mer eller mindre starkt hos olika individer, som finns hos oss när vi föds och som överlever när vi dör (så länge mänskligheten finns kvar och för det gemensamma arvet vidare). (En tanke: kommer det att finnas någon som kan ta vidare efter oss - snälla robotar kanske?)

I stället för den sokratiska och religiösa individuella själen får vi en allmänmänsklig själ att ta hand om och låta styra våra goda handlingar. Att odla själen blir en gruppverksamhet, inte något man gör i sträng avskildhet. (Tänk på de första kristna eremiterna: först bodde de ensamma ute i öknen, men efter ett tag upptäckte de att det var mer givande att avskilja sig från världen tillsammans med likasinnade personer och putsa på sina själar i kollektiv - i kloster alltså.) När vi plockar fram moralens grundstenar ur våra skallar och murar en boning måste det bli en kollektiv byggnad för mänskligheten, inte ett futtigt litet projekt för privat frälsning.

Nåväl, detta var några preliminära tankar som kom för mig igår kväll och inte grundligt genomtänkta. Men nu tar jag mig en kopp fika och funderar mer på saken.

Robot - det hänger på utseendet också

Det här är en robotfilm som jag fiskat upp via Lennart Frantzells blogg. Robotarna kommer, var säker på det, men vi kan också fråga när, var, hur, varför, och vem betalar kalaset? Samt: vad skall en sysslolös mänsklighet hitta på om den betjänas av myriader robotar som gör allt åt den?

Hur som helst, på filmen är det den läraktige roboten Simon som är huvudperson. Några saker att lägga märke till: den har ett mänskligt namn, Simon. Även om kroppen ser ganska maskinell ut så har huvudet gjorts barnsligt runt och den är försedd med ögonlock som blinkar då och då. Hela uttrycket är litegrann av "snäll och kanske trög, men duktig och ofarlig i alla fall". Det bör vara fullt medvetet från konstruktörernas sida: om en robot skall kila runt i vårt hem och plocka upp efter oss kan det vara trevligt att den ser trivsamt mänsklig ut. Att se ut som en kringvandrande maskinsvarv eller som en människa men elak eller grym - det är inte så bra. Robotar som skall springa runt våra fötter bör inte bara vara duktiga utan se trevliga ut också. Men samtidigt bör den inte verka skrämmande super-smart, och då är det bra med det där barnsliga utseendet och försiktiga, trevande rörelser som inte verkar aggressiva.





Här är en artikel som handlar om hur forskare använder en robot (med det mer neutrala namnet Nexi) för att försöka räkna ut hur tillit kan uppstå mellan främmande personer. Det är lustigt att man kan använda en maskin för att lära sig mer om hur grundläggande mänskliga förhållanden utvecklas. Men man kan ju gå via våra håriga släktingar också. För att förstå hur språk och känsla och förståelse för andra individer utvecklas kan man titta på chimpanser, vilket berättas om här av BBC.

Själviskhet räcker inte hela vägen

Man skulle kunna vända på den här rubriken i Svenska Gladbladet och säga att "Själviskhet räcker inte hela vägen". Vilket jag som synes gjort i min bloggrubrik. Den konstiga idén att allt blir bäst om alla gör som de vill fungerar inte något vidare, särskilt inte i samhällen där resurser är ojämnt fördelade.

Artikeln handlar om en konferens i Schweiz på något kufiskt Dalai Lama-center. Men innehållet verkar stämma med uppgifter som jag stött på tidigare och refererat till här på bloggen. Här bland annat, och här.

Hjärnan gillar när vi ägnar oss åt välgörenhet. Till och med när vi betalar skatt.

Visst, det är starkt förenklat – men i princip vad neuroekonomerna ser i magnetröntgen när de gör sina experiment kring människors beteende med pengar.

"Usch då" säger nog en del SvD-läsare. Men då torde de tillhöra asociala minoriteter som majoriteten av hyggligt folk kommer att klämma åt om tillfälle gives. Och en grupp som säkert avfärdar neurovetenskaparnas jämlikhetsrön med samma glöd som klimatskeptiker dissar den globala uppvärmningen. "Jag gillar inte det där, därför finns det inte."

Här klongar det till i hjärnan när dess innehavare glädjes av en välgärning mot en medmänniska.

Artikeln är intressant men reser en del frågor (vilket är stimulerande för tanken). Forskningen verkar visa att ju fler människor som bidrar till att hjälpa andra i nöd, desto mer tenderar vi att hoppas på att någon annan betalar. En fullständigt osjälvisk donator tenderar att sluta ge om andra donatorer eller staten går in och hjälper till. Folk som inte är fullständigt osjälviska kommer däremot att fortsätta att ge. (Undrar om detta är generellt eller har en lutning åt anglo-saxiska miljöer där en stor del av forskare och forskning i dessa ämnen torde finnas.)

Vad som är långsiktigt mest effektivt och pålitligast bör man kunna räkna ut själv. Är medmänsklighet beroende av några få eldsjälar kommer det att ta slut med mänskligheten. Bättre att många gör lite länge än att några få blixtrar till helt kort. Och då behövs fungerande skattesystem utan en massa konstiga smitvägar och där man vet var pengarna hamnar.

Motpolen till de extremt altruistiska människorna är fifflarna, de som åker snålskjuts på olika sätt Blir de tillräckligt många kommer de att utgöra en fara för sammanhållningen i samhället och åtminstone göra att det fungerar sämre och mindre ekonomiskt än om alla är ärliga. Ta det aktuella Greklands skattefuskande överklass som exempel. Men är småfuskarna verkligen så många i Sverige?

Jag undrar om inte själva propagandan om ”fusk” kan vara farligt. När det larmas om oerhört stora svinn i olika socialförsäkringssystem, trots att detta torde vara småpengar jämfört med reguljärt skattefusk, är det i sig samhällsskadligt. Man utsår obefogat misstroende, och det är det värsta giftet att ympa in i ett samhälle. Dessutom tycks propagandamakarna vara redo att skada människor som definitivt inte är fuskare och som behöver hjälp - eller är det bara tanklöshet? En del prat om "fusk" verkar faktiskt snarare vara ett fall av tjuven som ropar "ta fast tjuven" för att förvirra omgivningen medan han smiter med rovet!

(Och när man talar om att ”utnyttja systemen”: är inte dessa banker som är ”för stora för att få falla” bland de värsta syndarna, mycket farligare än småfifflare som smiter med några tusenlappar? Där sitter ju hänsynslösa bonusgubbar som ”utnyttjar systemet” och tar hela länder som gisslan i sin utpressning!)

Förutom påstådda ”fuskare” finns det ju riktiga gratisåkare också, folk som kapar åt sig mer än vad kollektivet tycker är rimligt. De är också skadliga genom sin negativa påverkan på andra, och förmodligen genom att utropa att ”så gör ju alla” för att ursäkta sin parasitära verksamhet. En del hyggligt folk luras att så är fallet och dras med, en del försöker kämpa emot, resultatet blir att samhället som kollektiv förlorar. Forskarna har kommit fram till att såväl goda som dåliga beteenden smittar av sig. Borde inte detta var något även för hyggliga borgerliga personer att tänka på? Vilken sorts samhälle vill de ha egentligen? Har deras eget beteende någon betydelse?

OK, du ger mej en banan och plockar mej i pälsen, och så får du en banan av mej och jag plockar dej i pälsen ett tag ... överenskommet? - Det tummar vi på!

Det finns en vulgärbild som kommer från Frans de Waals forskningar om primater och altruism: "snälla apor, elaka människor" ungefär. Men vad han säger (i den enda bok av honom jag läst, Primates and Philosophers) är att det är moralens grundstenar (inte en utvecklad och medveten moral) som finns hos vissa av våra nära släktingar, och som fanns hos tidigare människoarter.

Det handlar bland annat om att förstå sig själv och förstå andras tänkande, att kunna se andras problem som sina egna, och att kräva ömsesidighet i förbindelser. Att ha förmåga till detta behöver inte betyda att man handlar på ett speciellt sätt. Det är som med förmågan till språk: den är medfödd, men den innebär inte att vi kommer att tala ett särskilt språk. Men moralens grundstenar finns hos oss alla, och är nödvändiga för samhällets fortbestånd och utveckling. Efter en lång evolution har dessa grundstenar hårdkodats in i våra hjärnor. Det verkar vara ungefär vad de Waal säger.

Kan man kvantifiera hur stora grupper det rör sig om när man vill se vilka som är solidariska respektive osolidariska samhällsmedlemmar (jo, jag vet att det är provokativt uttryckt)? Här är ett förslag, det är en rapport som kommer från LO: Väljarnas syn på ökande klyftor. Rapport från Kalla Sverige-projektet. En partsinlaga alltså, men i klassamhället är många inlagor just partiska vilket inte behöver betyda att de är felaktiga eller oanvändbara. Några citat:

Nästan sju av tio anser att klyftorna i Sverige är ganska eller mycket stora.

Sex av tio män och nästan sju av tio kvinnor anser att klyftorna är ett mycket eller ganska stort samhällsproblem. Knappt två av tio tycker att klyftorna mellan människor varken är ett stort eller ett litet problem. Lite mer än en av tio tycker att det är ett ganska litet problem. Mycket få, endast två av hundra tycker att det är ett mycket litet problem.

75 procent vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Endast fyra procent vill ha större klyftor. 17 procent är nöjda med storleken på klyftorna.

Det finns tydliga skillnader mellan blocken när det gäller politikernas ansvar att göra något åt klyftorna i samhället men oavsett partitillhörighet är det en mycket liten andel som tycker att politikerna bör öka klyftorna mellan människor. Och inom varje parti är det en majoritet som tycker att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor.

En slutsats man skulle kunna dra är att "egoisterna" är på sin höjd en fjärdedel av befolkningen och "ärke-egoisterna" bara några procent. De skulle ledigt kunnat röstas bort av "altruistpartiet". Men var finns detta parti? Man anar en suck när rapportförfattarna skriver:

Väljarna efterfrågar en politik för minskade klyftor – vem är beredd att leverera den politiken?

Inte regering och inte opposition, vad det verkar. Hur sjutton har partier som har solidaritet som ledstjärna ändå kunnat få ledare som mest verkar vara inriktade på att smörja den osolidariska minoriteten? Borde den inte ha smörj i stället? I några länder i Latinamerika har faktiskt majoriteten gått till valurnorna och tryckt tillbaka de gamla eliterna. Kanske detta är orsaken till det ursinne som även en del svenskar känner mot dessa demokratiska sydamerikaner: tänk om exemplet smittar av sig! Då är det inte så roligt med demokrati längre!

Nå, för att återgå till starten och försöka med någon slags slutsats: var och en går och pysslar med sitt, men förstår att detta pysslande måste passas in i ett stort samhälleligt sammanhang där man måste ta hänsyn till och hjälpa varandra - då fungerar samhället bäst.

Mer om hjärnforskning och rättvisa

I föregående inlägg skrev jag om hur hjärnforskningen gjort framsteg genom att direkt kunna se hur den mänskliga hjärnan reagerar på saker som upplevs som rättvisa eller orättvisa. Det är inget nytt. Redan för sex-sju år sedan läste jag om att forskare i experiment noterat att ett centrum för äckelkänslor i hjärnan aktiveras när försökspersonen får ett bud som upplevs som orättvist.

Här följer ett utdrag från tidskriften Nature och deras sammanfattning av den forskningsartikel som ligger till grund för vad jag skrev igår. Själva artikeln är oåtkomlig men jag skall försöka få tag på papperstidningen och se om den är begriplig för en lekman som jag.

MRI som det hänvisas till betyder Magnetic resonance imaging. Någon sorts röntgen, vad jag förstår.

A popular hypothesis in the social sciences is that humans have social preferences to reduce inequality in outcome distributions because it has a negative impact on their experienced reward.

Although there is a large body of behavioural and anthropological evidence consistent with the predictions of these theories, there is no direct neural evidence for the existence of inequality-averse preferences. Such evidence would be especially useful because some behaviours that are consistent with a dislike for unequal outcomes could also be explained by concerns for social image or reciprocity, which do not require a direct aversion towards inequality.

Here we use functional MRI to test directly for the existence of inequality-averse social preferences in the human brain. Inequality was created by recruiting pairs of subjects and giving one of them a large monetary endowment. While both subjects evaluated further monetary transfers from the experimenter to themselves and to the other participant, we measured neural responses in the ventral striatum and ventromedial prefrontal cortex, two areas that have been shown to be involved in the valuation of monetary and primary rewards in both social and non-social contexts.

Consistent with inequality-averse models of social preferences, we find that activity in these areas was more responsive to transfers to others than to self in the ‘high-pay’ subject, whereas the activity of the ‘low-pay’ subject showed the opposite pattern. These results provide direct evidence for the validity of this class of models, and also show that the brain’s reward circuitry is sensitive to both advantageous and disadvantageous inequality.

Det här är en pusselbit i en mycket större bild som byggs upp av många olika forskningsfält. Vad de pekar på, var och en för sig och tillsammans, är en klar tendens: jämlikhet upplevs som angenämare av flertalet människor, och ojämlikhet har effekter som är direkt skadliga för såväl individer som hela samhället (och hela vår planet). Dessa upplevelser handlar om saker som inte bara är något som händer inne i hjärnan hos människor, utan berör hela samhället de lever i. I grunden är extrem ojämlikhet mot den hårdkodade mänskliga naturen. Mindre som rättvist uppfattade olikheter tål vi, för det är också hårdkodat i våra hjärnor, men stora olikheter är en kulturell överlagring som vi kan vara av med och må bättre när den försvinner.

Inom medicin kan man notera att dålig hälsa och ojämlikhet hänger samman, och att sämre hälsa/fattigdom även kan slå igenom mot de mer välmående samhällsskikten. Inom sociologi och kriminologi kan man se hur fattigdom och brottslighet hänger samman. Funderar man över effekten av våldsamma förmögenhetsskillnader inom nationalekonomin är det uppenbart att de är destruktiva och drar med sig en spekulation som dränerar den "reala" ekonomin och därmed undergräver den bas som samhällsekonomin vilar på. Jag antar att klyvning av skolväsende i fattiga och rika skolor kommer att få tråkiga effekter på längre sikt, etc etc.

Primatforskning visar hur våra närmsta släktingar åtminstone har grunderna till en jämlikhetsmoral, grundad på ömsesidighet och vedergällning mot den som bryter mot ömsesidigheten. Vad människan har gjort är att vi kan vara moraliska och sympatiskt inställda även mot människor som vi aldrig träffat - som jordbävningsoffer på Haiti.

Här finns det med andra ord mycket att göra politik av för den som vill. Vänstern har varit urbota dålig på det. Måste vi vänta på att Reinfeldt kommer och lanserar M som "det nya vetenskapligt baserade jämlikhetspartiet" också?

Apmoral?

Kan vi diskutera moralfrågor med den här lurvige krabaten? "En banan för dina tankar, kompis!"

Det första inlägget jag gjorde på denna blogg handlade om primatforskning och vad man eventuellt kan lära sig om människan och hennes moraliska preferenser genom att studera apor. Sedan har det blivit fler, bland annat här och här. Det skulle inte förvåna mig om frågan dyker upp igen, om inte annat därför att "forskning pågår" och nya resultat lär komma fram.

Det finns ett par stora västerländska tankeströmningar om människans grundläggande natur. Den ena är negativ: folk är själviska, brutala, de fuskar och bär sig illa åt så fort de har en chans. Om ingen stark makt håller dem i schack går samhället under och vi sjunker ner i ett djuriskt naturtillstånd, alldeles som Thomas Hobbes varnade för i Leviathan. Det råder en brutal kamp för tillvaron. Och tänkare som inspirerades av (men inte helt förstod) Darwin såg den djuriska kampen i det mänskliga samhället också. Det var väl logiskt under den era när de vita folken slog under sig världen.

Detta tanke lever kvar fast officiellt i mildare former. Tänk på Alliansens jakt på "fuskare" där snart inga medel skys för att få fram uslingarna, vare sig de finns eller inte. (Ja, om vissa ledande personer i Alliansen tittar sig själv i spegeln så ser de ju fuskare, TV-licenssmitare, svartarbetsköpare, köpta akademiska examina etc., men måste de döma andra efter sig själv? Och varför tror man att folk med lite pengar är mer benägna att fuska än sådana som har gott om kosing?)

Charles Darwin vid 51 års ålder. Han var väl ingen fuskare eller våldsman?

Och så finns den positiva tanken om människan som jag gärna vill förbinda med vänstern: folk är i grunden goda och benägna att hjälpas åt och tycker det att fult att lura varandra. Det är inte människan i sig som är ond. Det onda kommer ur dåligt organiserade samhällen som skapar olämpliga och asociala uppträdanden. Stuva om samhället till något bättre och människorna kommer också att bli bättre. Ett märkesnamn som Ambjörnsson pekar på här är anarkisternas ädla helgongestalt, furst Kropotkin (död 1921 just när den ryska revolutionen började få näsan över vattenytan).

Furst Pjotr Kropotkin - ansåg att inbördes hjälp för samhället framåt, inte allas krig mot alla.

Vad har nu detta med apor att göra, eller andra djur? - En hel del. I Dagens Nyheter idag söndag finns en artikel av Ronny Ambjörnsson (i skrivande stund har jag inte hittat den i nätupplagan) som behandlar en bok betitlad Primates and Philosophers: How Morality Evolved - Och där är vår gamle bekant de Waal i farten. Boken bygger på en föreläsning han hållit, och så kommer andra tänkare in med kommentarer.

Som humanist har jag svårt att riktigt ta ställning till den forskning som de Waal och hans kolleger bedriver, skriver Ambjörnsson. Och jag håller med. Det skulle vara trevligt om folk som är mer inne i biologisvängen (som Biology and Politics kanske?) skulle kunna bidra med sina fackkunskaper. Varför? - Därför att det här är en fråga som i verkligheten utgör ett politiskt slagfält, olika riktningar åberopar olika forskare och deras resultat, och det behövs kunskap om vilka resultat som väger tyngst, vilka rön som är pålitligast.

Ambjörnsson refererar:

De Waal hävdar att den empatiska förmåga vi människor av och till visar motsvaras av en mer elementär form av inlevelse bland primaterna, främst mellan vuxna och ungar men också mellan vuxna. Han tycker sig se uttryck för medlidande, känsla för rättvisa, tacksamhet och något vi skulle kunna kalla klokhet.

Men det ingår också smartness och bedrägeri i apbeteendet. Så vitt jag förstår säger inte forskarna att människan utvecklats från aporna, däremot att människan och primaterna har ett gemensamt stamträd. Och stämmer de Waals observationer skulle grundelement till de känslor som vi människor behöver för att kunna uppträda moraliskt (eller omoraliskt) finnas hos genetiskt närbesläktade men klent begåvade varelser som människoaporna.

de Waal "... medger att trickstern bland aporna eller schimpansmamman som tröstar en unge inte handlar enligt någon plan som de har i huvudet.

Men hur ofta har vi själva det? Är det inte så att vi då och då handlar instinktivt, det vill säga på grund av instinkt, alltså det drag vi tillskriver djuren? En tidigare tids filosofer skulle säga att denna mänskliga form av instinkt är kulturellt nedärvd, ett resultat av ursprungliga överväganden och resonemang. De Waal förnekar att så är fallet och prövar i stället tanken att vi delar dessa instinkter med primaterna. Vi har alltså enligt detta perspektiv inte bara kroppsligt utvecklats ur djuren, utan även andligt. Vår själ har en gång suttit i en apa.

Slutsatsen får sägas vara vågad. Har apan en själ, eller åtminstone embryot till en själ? Och kan man använda ansatser till moraliskt beteende hos apor som argument för att människor i grunden är goda och därför är vänsterns människosyn den rätta? Eller är det våld bland schimpanser som smäller högst, inte fredligt leverne bland bononer, när vi försöker finna grunderna till vår samhälleliga etik?

Ibland brukar jag försöka provocera genom skriva att vänstern struntar i det viktiga saker eftersom man är för upptagen med HBT-frågor. Det här är en viktig sak. Nu skriver jag det igen och ser om någon reagerar. Jo, det här är viktigt men vänstern håller bara på med sina dj-a HBT ... etc etc.

Forskning & Framsteg

I dagens högkvalitativa post ingick såväl Forskning och Framsteg som Vår Fågelvärld.

I F&F kan man glädja sig åt rubriker som "Stressad hönshjärna går i arv", eller nyheten att man hittat protein i gamla dinosaurieben. Rubriken "En andra jord upptäckt" verkar väl lite väl mycket - hur den där planeten 20 ljusår bort ser ut vet man ju inte. Den kan ju vara lika beboelig för människor som Mars eller Venus! Angående ärftlig stress innebär det i viss mån en bekräftelse av den ökände sovjetiske forskaren Lysenkos idé att förvärvade egenskaper kan gå i arv. Men Lysenko hade den sovjetiska ovanan att överdriva, och sådant straffar sig.

I ett av mina första bloggposter, om den mänskliga naturen, skrev jag lite om apforskaren Frans de Waal. Han figurerar även i F&F, vilket nog inte är så konstigt. När vi försöker komma på vad människan egentligen är för kuf hjälper det nog till att studera hur våra närmaste släktingar uppträder. Är civilisationen bara en tunn fernissa, under vilken de mest själviska och grymma mänskliga avarter döljer sig? de Waal anser inte det, och kommer därmed på kant med de extrema marknadsanhängarna och deras kniven-på-strupenkonkurrensmentalitet. Vi kan vara som mer fridsamma bonobo-apor också, vilket inte stämmer med de teorier om mänskligt beteende som fortfarande förekommer i grundkurserna i nationalekonomi. Där är det en evig kamp där alla bara trampar ner varandra.

På tal om nationalekonomi och mänskligt beteende: i en notis ("Mjuka värden ger exportframgång") hävdas att företag där folk är delaktiga i att styra sin verksamhet är framgångsrika exportörer. Omvänt kan man säga att där folk bara sparkas av och an utan att kunna påverka sin situation är framgångarna mindre. Detta strider mot de teorier i nationalekonomi som påstår att perfekt konkurrens - där ingen antas ha inflytande över någonting - skulle vara den optimala ekonomiska modellen. Frånsett att ett sådant ekonomiskt system inte skulle vara möjligt bör det ju vara klart för alla att det är lättare att jobba när man har i balans i tillvaron än när man hela tiden måste försöka parera oförutsedda stötar från olika håll.

Den mänskliga naturen

Hur är det med den mänskliga naturen? Är vi stygga och egoistiska, eller rätt hyggliga prickar?
Det är förmodligen en evighetsfråga som är svår att lösa exakt, men i Dagens Nyheter idag (2007-02-21) refereras till en bok av Frans de Waal som kanske ger en del ledtrådar.

de Waal är primatforskare. Han forskar om människoapor, som chimpanser. Erfarenheterna har han tillämpat på människans utveckling. Enligt artikeln var ett moraliskt uppträdande en fördel för de första människorna. De jägare och samlare som samarbetade hade lättare att klara sig, och deras gener fördes vidare till nya generationer. Och därmed har ett moraliskt uppträdande hamnat i människans arv och natur.

Det finns dock en hake: moralen gäller först och främst inom den egna gruppen. Vi kan alltså samtidigt vara moraliska mot våra närstående och slå ihjäl folk som tillhör andra grupper. Kan den knuten lösas upp? Tja, kan vi övertala oss själva att hela mänskligheten tillhör vår egen lilla grupp av jägare och samlare kanske vi alla kan vara vänner ... .