Tvångsvis av-industrialisering i Indien?

Jag tittar mest på Lars Epsteins blogg i DN för att den behandlar Stockholm, men här kommer han med något sensationellt, i alla fall för mig. Som jag uppfattat industrialismens historia, som den beskrevs  av Friedrich Engels på 1840-talet, så var det västerlandets överlägsna teknik som kunde slå ut exempelvis blomstrande men dyrare hantverk i Indien. 1847 skrev han i Kommunismens grundsatser som svar på frågan "Vilka blev de närmast liggande följderna av den industriella revolutionen och av klyvningen av samhället i bourgeoisie och proletärer?":

För det första blev, som en följd av de allt billigare priserna på de maskintillverkade industrivarorna, det gamla manufaktursystemet eller den av handarbete beroende industrin helt ödelagd i all världens länder. Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution.

Och så kan vi komplettera med Marx:

Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer, in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera.

Men här skriver Epstein om sin ungdoms historiestudier, och vad professor Sven Ulric Palme sade:

Sven Ulric Palme berättade att industrialiseringen i England i slutet av 1700-talet möjliggjordes tack vare Indiens avindustrialisering. Engelsmännen koloniserade helt enkelt Indien och monterade ned fabriker och maskiner och skeppade hem all utrustning till England och förvandlade på så sätt Indien till ett enbart råvaruproducerande land.

Att engelsmännen slog ut indisk produktion, det visste vi ju sedan tidigare, men att de tog hem indisk utrustning ... och fanns det fabriker ...? Epstein trodde inte på det där men hänvisar nu till en artikel i Svenskan som jag missat. Av citaten som jag ger ovan så kanske man kan tro att en marxistisk tolkning av globaliseringen i sina tidigare epoker på 1800-talet skulle vara överspelad, men så tycks det inte vara enlig professorn i ekonomisk historia, Lars Magnusson. Han recenserar en bok av Jeffrey G Williamson betitlad Trade and poverty. When the third world fell behind

Ibland har talet om en förändrad arbetsfördelning mellan industri- och råvaruproducerande länder – för att inte tala om avindustrialiseringen av till exempel Indien – avfärdats som marxistiskt färgade myter. Men inte så längre. Williamson är knappast någon marxist och han har den senaste vetenskapen på sin sida.

Då så, ordningen är återställd! När Engels och Marx pratade om låga varupriser blir det på modernare ekonomspråk fråga om relativpriser, skriver Magnusson:

... industrins mekanisering, järnvägar och ångdrivna fartyg av järn innebar i första hand dramatiska förskjutningar i relativpriserna. Vissa varor steg relativt sett i värde i förhållande till andra som kunde tillverkas till allt lägre kostnader. De råvaruproducerande länderna i Asien, Afrika och Latinamerika såg priset på sina råvaror raka i höjden relativt sett – de gick ju nu också att transportera till allt lägre kostnader. Det kan förefalla gynnsamt, men ledde samtidigt till omfattande strukturella förändringar.

Vi har redan tidigare nämnt den skarpa nedgång för hantverk och industri som Indien upplevde mot slutet av 1700-talet och intill mitten av 1800-talet. Det faktum att detta jätteland blev en exportmarknad för brittisk textilindustri, i stället för att utveckla sin egen, har bestämt mycket av Indiens moderna historia. Vi har flera hundra år av historisk erfarenhet som påvisar hur industrialisering leder till positiva kedjereaktioner som omvandlar och skapar positiva spiraler med högre välstånd som resultat.

Willamson visar även hur den nya arbetsfördelningen och specialiseringen under 1800-talet kom att framkalla stora förändringar när det gäller fördelningen av inkomster. Trots att de råvaruproducerande länderna kunde se sin tillväxt öka på grund av en stigande efterfrågan, samt genom att de fick bättre betalt för de råvaror de exporterade, tappade de ändå relativt sett mycket mot industriländerna i väst.

En sak att påpeka är att 'länder' kan bli rikare eller fattigare, men man bör också granska hur olika grupper inom länderna klarar sig. Ett land i Tredje världen som upplever en högkonjunktur på grund av lönsam export av råvaror kan ändå överflöda av utfattiga människor. Om råvarukällorna kontrolleras av små korrupta och kanske utlandsstyrda eliter är detta i själva verket rätt troligt. Indiens rika elit anklagas ju ibland för att behandla det egna landet som en koloni. Och även om engelska industrialister tjänade grova pengar så var ju fattigdomen även i England oerhört svår under landets glansdagar.

Vidare kan vi ta upp Ricardos teori om utrikeshandel i det här sammanhanget: han menade att om varje land koncentrerade sig på det man var bäst på att producera, och exporterade det, skulle alla bli vinnare. Men i själva verket är det länder med utvecklingsbar produktion, alltså att man går allt högre i förädlingskedjan, som kommer att tjäna på det här. Portugal hade bättre jordbruks- och textilproduktion än England. Man lade ner textilen för att man tjänade bättre på jordbruket. Engelsmännen utvecklade sin industri i stället. På sikt innebar det att Portugal satt fast i ett jordbruk som inte kunde utvecklas så mycket och i stället fick importera dyra industriprodukter från England och kanske blev något av en engelsk jordbrukskoloni.

Magnusson gör en oroande reflexion som avslutning till sin recension:

De ökade spänningar som 1800-talets globalisering innebar ledde via kampen om kolonier och marknader fram till krigsutbrottet 1914, samt ett avbrott för globaliseringen fram till 60-talet. Vad som händer den här gången kan vi inte veta. Men den som tar sin utgångspunkt i historien kan känna sig en smula orolig.

Det låter rimligt. För min del tyckte jag världen började se ut som under årtiondet före Första världskriget redan för drygt tio år sedan. År 1900 hoppade en bred koalition av imperialister på Kina i en enig bestraffningsaktion, nära 100 år senare var det Irak som var målet. Men 14 år efter den internationella bestraffningen av Kina var det straffarna som brakade ihop i en jätteuppgörelse om uppdelningen av Jorden. Kanske vi är på väg mot det igen. Ryssland har slutat backa, Kina och andra stater i Tredje världen har synpunkter på tingens ordning, USA och EU glider utför i en ekonomisk-moralisk rutschbana och verkar mest kunna svara med våld och hotelser ... det ser betänksamt ut. Kanske det är det nya omfördelningskriget som redan har startat söder och öster om Medelhavet.

Att spå framtiden - en ergodisk process?

Nyligen har världens största sammanslutning av nationalekonomer, American Economic Association, hållit årsmöte. En kritiker var där och beskrev det hela som en skrämmande syn, tusentals ekonomer samlade på ett ställe som ett veritabelt massförstörelsevapen.

Varför skulle denna mängd av förmodligen normalt rätt fridsamma personer vara så destruktiva? Kanske en annan artikel ger svaret, och det var i den jag upptäckte det för mig nya ordet 'ergodic' som kanske blir 'ergodisk' på svenska. Vad betyder detta? - Kärnfrågan är om ekonomer med ledning av kända data kan göra rimliga förutsägelser om framtiden. Enkelt så betyder ergodisk antagande att det ekonomiska utfallet vid vilket som helst framtida datum kan pålitligt förutses genom en statistisk sannolikhetsanalys av befintliga marknadsdata. Med andra ord att vi kollar hur läget ser ut idag och tidigare, och av det gissar hur det ser ut i morgon - och vi får rätt.

Här finns det naturligtvis jätteproblem. Jag har tidigare nämnt den ödesdigra formeln som bidrog till första fasen av den nuvarande krisen. Matematisk var den riktig, men det var vissa saker ur verkligheten som inte togs med eftersom de inte förväntades inträffa, exempelvis att väldigt många människor samtidigt skulle få svårt att betala sin bostadslån. Och så gick det som det gick, bubblan sprack!

Det är den här påstådda förmågan som ändå gör att många ekonomer är styva i korken. De har undermedlet! De har formeln! De vet! Och eftersom inga stenhårda utrensningar har skett, och de har beskydd från högre ort, kan de fortsätta att vara styva i korken.

Bilden föreställer tre nationalekonomer som oavlåtligt kräver att få bli matade av det arbetande folket

I artikeln diskuteras frågan om möjligheten att göra exakta förutsägelser. Som jag själv ser det så kräver möjligheten till korrekta spådomar ett väldigt enkelt och genomskinligt samhälle. Vi lever i en liten by där alla känner alla och livet förflyter i samma lunk år ut och år in, utan några överraskningar. Det ekonomiska utbytet är litet, myndigheter, företag och pengar behövs inte. - Ungefär så bör det se ut för att man skall kunna göra bra förutsägelser.

De här tankarna om ett samhälle där alla vet allt går tillbaka till David Ricardo enligt artikelförfattaren, med andra ord till början av 1800-talet när industrialismen knappt ännu kommit igång och samhället ännu var relativt statiskt. Man kan tillägga att när Marx kom igång några årtionden efter Ricardo blev bilden mer motsägelsefull. Hittade Marx en tendens så tittade han genast efter mot-tendenser. Det var nog bland annat därför som han aldrig blev färdig med Kapitalet. Samhällsekonomin började helt enkelt bli väldigt svår att överblicka och sammanfatta.

En sak som glids förbi i förbigående i artikeln är sparande. Om det går att exakt förutse framtiden, och därmed parera för den, skulle sparande knappast vara behövligt. Man behöver ju inte ha några större buffertar för 'oförutsedda utgifter' eftersom de redan är förutsedda och kan åtgärdas redan i förväg. Och finns det inget sparande finns det heller inga investeringar, lär oss neoklassisk nationalekonomi. - Men vi har hela tiden att hantera en framtid som är oklar, med alla sina myndigheter, pengar, företag, konjunkturer, ändringar i teknologi, klimat, kultur, resurstillgångar ... och därmed faller nationalekonomernas anspråk på att kunna göra exakta förutsägelser. De kan gissa, och ibland kan de missa - ett mindre antal ekonomer såg den senaste krisen komma, de flesta gjorde det inte. Och att de inte gjorde det berodde nog bland annat på att bilden i kristallkulan grumlades av att detta flertal 'objektiva vetenskapsmän' hade andra intressen än den rena sanningen att ta hänsyn till - de hade ju sina karriärer, konsultuppdrag och prestige i allmänhet att tänka på!

Jag håller mig på Marx' sida och hävdar att vi kan se tendenser, men exakta förutsägelser som den ergodiska processen förutsätter klarar vi inte av. Det finns för många okända komponenter framöver för att dagens och gårdagens data kan användas till annat än mer eller mindre goda gissningar.

Ricardiansk ekvivalens - vadå?

Ibland brukar jag lyfta fram intressanta resonemang som döljs i kommentarer till mina bloggposter och därmed inte får tillräcklig uppmärksamhet. Nu tänkte jag göra samma sak, fast saxa från en annan bloggare nämligen Lars Pålsson Syll. Jag frågade honom om det som kallas Ricardiansk ekvivalens, en nationalekonomisk idé som verkar ligga bakom hur man motiverar så kallade åtstramningar på olika håll i världen. Och som god pedagog levererade Lars omedelbart en miniföreläsning till svar. Vad är alltså Ricardiansk ekvivalens? Jo ...

Det är ett populärt modellantagande i neoklassisk nationalekonomi. Ur realismsynpunkt är det rent trams. Extra komiskt är det också att den som fått ge namn åt ekvivalensen själv inte trodde på den! Jag citerar ur min bok [”Ekonomisk doktrinhistoria”]:

”En traditionell ”keynesiansk” uppfattning har varit att staten genom att underbalansera budgeten kan få fart på ekonomin genom att på så vis öka exempelvis konsumtionen. Nyklassiska ekonomer ifrågasätter idag detta och åberopar som stöd något man kallar ricardiansk ekvivalens. Enligt denna teori har konsumenter rationella förväntningar och inser att budgetunderskott idag leder till högre skatter i framtiden och därför väljer att inte öka sin konsumtion.

Det något ironiska med denna teori är att mannen som fått ge namn åt den själv tog avstånd från den! I ”Essay on the Funding System” (1820) skriver han apropå på olika alternativ att finansiera krig att ”vi är benägna att tycka att kriget är en belastning bara i proportion till vad vi för ögonblicket måste betala i form av skatt för det, utan att reflektera över hur länge vi troligen måste betala sådana skatter.” Ricardo trodde uppenbarligen inte att människor var så rationella och framåtblickande som ricardiansk ekvivalens förutsätter.”

Andra märkligheter: Hos Bloomberg tycker en krönikör att det är tid att låta Marx rädda världsekonomin. Kanske vi är nu inne i en fas där det blir mer accepterat att Marx' grundläggande analys stämmer. Vad man sedan gör av den insikten är en annan historia.

Diamanter och mjölk

Sitter och rensar i gamla papper. Det gäller att hålla efter högarna av gamla anteckningar, utskrifter och filer och annat som man en gång tyckte var intressant. Här kommer det fram en kopia av en artikel i Ekonomisk Debatt nr 1 2002. En professor Bohlin som skall vara kunnig i "jordbrukssektorns ekonomi och internationell handel" verkar ha svårt med den riktiga klassiska nationalekonomin (som inte skall förväxlas med den neoklassiska smörjan). Hör här:

Man behöver inte vara speciellt skarpsinnig för att inse att varors och tjänsters värden inte står i någon proportion till deras arbetsinnehåll. En naturlig diamant betingar t ex ett enormt värde per kilo räknat utan att representera något som helst arbetsinnehåll, medan en liter mjölk, med ett betydande arbetsinnehåll, kan köpas i närmaste butik för blygsamma 6-7 kronor per kilo.

Man behöver inte vara speciellt skarpsinnig för att gå tillbaka till Smith och Ricardo och få fram några väsentligheter som professor Bohlin borde känna till. Exempelvis är värdet av en produkt, dess arbetsinnehåll, sällan detsamma som priset. Priset kan vara vad som helst, men det är troligt att för massproducerade varor utan några speciella kännetecken kommer pris och värde att åtminstone ligga ganska nära varandra. Det är därför som tillverkarna även av vanliga varor försöker att få dem att verka lite speciella, att göra dem till "varumärken". Det hade klassikerna klart för sig och den insikten gick vidare till Marx.

Men den där diamanten? Med "naturlig diamant" antar jag att professorn menar en rådiamant som hittas ute i naturen, inte ett slipat exemplar som naturligtvis innehåller en väldig massa arbete. Nu är det dock så att normalt krävs det en stor mängd arbete för att få fram diamanter genom gruvarbete. Och den höga kostnaden skvalpar över även på turligt hittade fantastiska exemplar.

Detta är dock bara en del av förklaringen. Resten hittar vi hos David Ricardo. Han skiljer på två typer av varor: den ena är de massproducerade enkla konsumtionsvarorna som säljs till produktionskostnad - där har vi arbetsvärdeläran. Men han nämner också unika föremål som inte går att upprepa, som konstverk eller årgångsviner. Där inträder den andra principen som handlar om utbud och efterfrågan. Det är när det gäller unika föremål, och hit kan vi foga den stora diamanten som någon lyckost hittat i naturen, som neoklassikernas kära utbud och efterfrågan åtminstone delvis fungerar. Den som bjuder högst vinner, och budet kan vara helt oberoende av om lite eller inget arbete lagts ned i varan.

Låt oss titta på den där mjölken innan det är dags att sluta! Den antas vara billig därför att en massa arbete nedlagts i den. Men om man tar den mängd arbete som läggs ner i en liter mjölk idag och jämför med nödvändig arbetsmängd per liter år 1910 skulle man förmodligen hitta en viss skillnad. Skulle man producera mjölk som för hundra år sedan så är jag ganska säker på att det skulle hända något med priset. Det större mänskliga arbetsinnehållet per liter skulle slå igenom i högre pris. (Obs. att jag skriver "mänskligt arbetsinnehåll. Även maskinerna innehåller arbete, och ju mer som kan produceras per maskin desto mindre arbete överförs till varje tillverkad enhet.)

Dock: den dyrare metoden med mycket arbete skulle ha svårt att överleva med den högmekaniserade produktionen som konkurrent. Och så har det varit länge - ju mindre arbete per produktenhet desto lättare är det att hävda sig i konkurrensen. Dagens mjölk är billig därför att det kostar ganska lite i arbete att få fram den. Det är en generell princip som småproducerande bönder och hantverkare upptäckt när de mött konkurrens i form av industrialiserade motståndare. Kan de inte göra ett "varumärke" av vad de tillverkar så får de problem att överleva. Så arbetsvärdeläran är användbar för analys.

Löneförhandlingar och äckel

Här är ett utdrag ur min magisteruppsats i nationalekonomi från 2004. Jag försökte ta upp dels riktig klassisk nationalekonomi (som Smith och Ricardo), dels det allra modernaste inom neuroekonomi, men det reagerade ingen på. Det var ju den "neoklassiska" smörjan som gällde. Att jag tog upp filosofi och lite andra saker gjorde inte saken bättre ur "neoklassikernas" synvinkel, de är nog klara över att filosofiska undersökningar inte är så bra för deras teoriers hälsa. Och att autister är de perfekta spelarna enligt den neoklassiska modellen ...

Vad håller tillbaka lönesänkningar eller plötsliga extrema höjningar? Man kan helt enkelt säga "arbetsmarknadens parter", men jag vill utveckla några vidare tankegångar. Det finns en långvarig och klar tendens att folk åtminstone vill behålla den standard de har. Det gällde i Aristoteles' slavsamhälle, i Langenheims feodala och dagens kapitalistiska samhälle. Cantillon skrev att inget är lättare och trevligare än att öka familjens utgifter, och inget mer svårt och otrevligt än att inskränka dem.¹

Löner fastställs i förhandlingar där parterna lägger sina bud. Modern experimentell ekonomi har kommit fram till att när folk givit ett bud i en förhandling så anses det inte ärligt att backa ut.² Neurologisk forskning och experiment tycks visa att bud som uppfattas som orättvisa orsakar ökad aktivitet i områden i hjärnan som är knutna till äckelkänslor och beslutsfattande. Psykologi kan alltså bidra till att förklara en del av vad som sker i spelet om lönen. Frågan är om det är känslorna som är det primära, eller om olust vid ett upplevt skambud beror av att man redan lärt sig via lönekontot att detta är något negativt. Ur filosofiskt synvinkel kan man se det som en debatt om idealism respektive materialism.

I spelsituationer har man upptäckt att autister – personer utan förmåga att sätta sig in i andra människors tänkande och agerande - tycks uppträda just som egennyttiga spelteoretiker antas göra.³ Det skulle betyda att folk som uppför sig enligt läroböckernas enklare modeller för nyttomaximering ("the economic man") gör ett obehagligt intryck, vilken sida av förhandlingsbordet de än befinner sig på. Om man översätter det till arbetslivet, så uppskattar inte personalen om företaget önskar sänka lönen. Det kan uppfattas som ett brott mot ett i och för sig oskrivet, men i mångas uppfattning ändå existerande "implicit kontrakt" mellan personal och företagsledning. Företaget kommer att ta hänsyn till det för att undvika bråk, sjunkande arbetsmoral, ökad personalomsättning och svårigheter att rekrytera i framtiden.⁴ (Direkta lönesänkningar var bakgrunden till stora och svåra arbetskonflikter under 1930-talet, exempelvis.) Därmed finns en automatisk tröghet inbyggd i systemet.

Den informella trögheten förstärks av fackföreningarnas formella bevakning av lönerna, bland annat genom att hålla tillbaka lönesänkningar vid dåliga tider. Jämför med penningpolitik: om räntan ändras idag så blir det viss uppmärksamhet, men det verkliga genomslaget i ekonomin dröjer kanske ett eller två år. Konjunktursvängningar kan alltså inte omedelbart noteras i lönerna, och avtalen kommer att ha en konjunkturutjämnande verkan.

1 Cantillon A.a. Del två, sjätte kapitlet "On the increase and decrease in the quantity of hard money in a State"

2 Smith "Constructivist and ecological rationality", American Economic Review, June 2003, sid. 434. Hur hjärnskador påverkar rationellt beteende nämns också kortfattat i Andersson "Betydelsen av psykologiska och sociala faktorer för ekonomiskt beteende" Ekonomisk Debatt 2001:8, sid. 552

3 Camerer & al Neuroeconomics: How neuroscience can inform economics, sid. 37.

4 Forskningar av Truman Bewley, refererade i Andersson "Betydelsen av psykologiska och sociala faktorer för ekonomiskt beteende" Ekonomisk Debatt 2001:8, sid. 550. Björklund & al Arbetsmarknaden sid. 168.

Frihandel till varje pris?

En artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag (som jag inte hittar på nätet) har rubriken "Afrikansk oro inför nytt handelsavtal med EU". Afrikanerna har givetvis anledning att vara oroliga när stora rika EU kommer och dikterar hur handeln skall drivas. Kom ihåg att Sverige är med i EU, så blir det skit av det här avtalet så stänker det på oss också. Sydafrika och Namibia har för övrigt hoppat av förhandlingarna om det nya avtalet som skall gälla från nyår.

Varför är afrikaner oroliga? Enligt gällande ekonomisk vidskepelse är det ju bra med frihandel, det tjänar alla parter på. Alla som läst handelsteori känner till detta. Det var den engelske tänkaren David Ricardo som i början av 1800-talet kom på att om länder specialiserar sig på vad man är bäst på att producera, och sedan handlar med varandra, kommer det att bli mycket mer varor än om alla skall göra allt på hemmaplan. Svenskarna Heckscher och Ohlin utvecklade sedan frihandelsteorin ytterligare.

Delvis stämmer teorin, men det finns allvarliga avigsidor. Enligt Ricardo skulle Portugal koncentrera sig på vin och England på textiler. Detta gjorde dock att Portugal fastnade i lågteknologisk jordbruksproduktion medan England via sina tidiga textilfabriker kunde samla ihop sig till den industriella revolutionen. Portugal blev ett av Europas fattigaste länder trots tidigare välstånd, England blev rikt.

Och det verkar vara ungefär det som man håller på med igen. En dam i eko-jordbruksbranschen i Uganda, exportör till EU, får berätta om hur hon ser på saken. Hon pekar på risken att subventionerade EU-produkter strömmar in i Afrika och slår ut de lokala producenterna som inte kan konkurrera på dessa villkor. EU har de starka industrierna medan Afrika har ett jordbruk som inte är starkt nog att mäta sig med bidragsdopade bönder i Europa och Nordamerika. EU är den starka parten och kan diktera handelsavtalet så att det är man själv som tjänar mest på det.

Men det är väl bra om afrikanerna inriktar sig på att producera agrara produkter? - Det är det om de därmed kan försörja sig själv och slipper import, men ett tungt problem för jordbruket är att det kommer att se ut som den enkla liberala modellen man kan läsa om i vanliga nationalekonomiska läroböcker. Den innebär att det finns massor av producenter som alla gör varor som är i stort sett identiska och där priserna de kan få ut kommer att ligga väldigt nära produktionskostnaderna. Ibland blir det ren förlust. I bästa fall går det åtminstone ihop så pass att det går att fortsätta ett tag till. Några större vinster för att bygga ut verksamheten, eller för sociala investeringar, kommer det inte att bli för producenterna, i detta fall afrikanska småbönder. I artikeln framkommer att det finns risker att småodlare inte längre kommer att ha råd att sätta sina barn i skola om det här avtalet genomförs. Med andra ord blir handel på dessa villkor inte hjälp utan stjälp om det nu är utveckling man eftersträvar.

Det vore rimligare om Afrika kunde göra som Europa och USA tidigare, nämligen bygga upp sina ekonomier bakom tullmurar tills de är starka nog att möta konkurrensen på jämlika villkor.

Den gamle ekonomen John Kenneth Galbraith berättade om bönder i USA som levde under sådana villkor under depressionen på 1930-talet - de var desperata och på gränsen till revolution. Hans slutsats var att den liberala modellen med perfekt konkurrens ser bra ut i läroböckernas värld, men ute i levande livet vill folk inte ha den. Och i fallet EU och Afrika är det ju den svagare parten som antas vara liberal och frihandlare medan EU står med sina statsbetalda bönder och jättestora stenrika industrier som stöds av såväl EU-byråkratin som de olika staterna. Det kan aldrig bli jämlik handel på de villkoren.

Höga och låga priser förklaras med hjälp av David Ricardo

Mannen på bilden är David Ricardo, engelsk affärsman och ekonomisk skribent. Levde 1772- 1823 och räknas till en av de viktigaste nationalekonomerna. Tidsmässigt låg han mellan Adam Smith och Karl Marx. En sak som förenar Ricardo med Smith och Marx är teorin att arbete är det som skapar värden. Annars är han mest känd för en teori om utrikeshandelns fördelar.

För några dagar sedan hörde jag människor som undrade varför varor kostar vad de kostar, med exempel som märkesvaror eller bostadsrätter. Där kan ju prissättningen verka rätt konstig ibland. Eftersom gamle Ricardo lade fram en användbar teori kan vi väl använda den. I sin bok Principles of political economy and taxation från 1817, i första kapitlet, beskriver han två sorters varor med olika prissättning. Vad jag tänker göra här är att ta Ricardos idéer och vidareutveckla dem en smula för att passa in i vår tid. De två varusorterna är:

• Massproducerade varor. De prissätts efter vad det kostat att göra dem (alltså hur mycket arbete som lagts ned för att tillverka dem). De flesta varor tillhör den här gruppen enligt Ricardo. Eftersom de tillverkas i massomfattning bör det vara ganska klart vad de kostar att göra, och priset i reda pengar bör ligga nära den verkliga produktionskostnaden. De kan inte heller ha några särskilda kännetecken framför andra varor av samma sort. Ta vanliga potatisar som exempel.

• Unika varor. Sådana är enligt Ricardo varor som inte kan ökas genom mer arbete. Exempel är unika konstföremål, dyra viner, gamla mynt och liknande. En Rembrandt i original finns bara i ett exemplar. Är vin av en särskild årgång extra fint går det inte att producera mer i efterhand utan man får nöja sig med det parti som tillverkats, inte mer. Här sätts priset genom efterfrågan och utbud, med förhandlande med bud och motbud. Det ursprungliga arbetet som lagts ned i föremålet är helt oväsentligt för priset.

Nu vet vi att varuvärlden ser mer komplicerad ut än Ricardos två enkla extremer. Det finns verkligt unika ting, exempelvis dyra tavlor på konstauktioner. Ytterst enkla konsumtionsvaror ser man mindre av. Potatis har jag nämnt. Eller morötter. Men tittar man närmare på morotspåsen kanske det står något om att de är ekologiskt odlade, odlade hos familjen Widegren på Gotland eller något liknande.

Nu närmar vi oss verkligheten genom att ta Ricardos extrempunkter och dra en linje mellan dem. Vi får nu en glidande skala mellan det fullständigt unika och det fullständigt vanliga och profillösa.

Unika produkter <<<----------------------> >>Vanliga varor

Ta morötterna igen! Antag att vi i stället för att köpa en knippa utan ursprung angivet handlar en påse uttryckligen ekologiskt odlade morötter. Eftersom extra nyttigt arbete har lagts ned på varan, och den dessutom blivit en produkt med egen profil, kan säljaren ta ut ett högre pris! Eller om det nu är att familjen Widegren satt sitt namn på påsen, skapat ett varumärke, som gör att vi har en unik produkt som kan kosta några öre mer.

De flesta varorna vi hittar i butikerna ägs av ett varumärke. Man köper inte bara ett par jeans, man köper ett speciellt märke. Inte ett kylskåp, utan ett speciellt märke. Samma sak med spaghetti, falukorv, skjortor etc. Trots att skillnaderna mellan olika märken egentligen kan vara rätt liten betalar konsumenten för "det lilla extra" att få köpa ett särskilt varumärke. I modern nationalekonomi kallas det "monopolistisk konkurrens" när säljaren genom några knep med förpackning, etiketter eller liknande försöker göra sin ordinära vara unik och känd. Tar man av skalet på tio bärbara datorer på samma tekniknivå ser de förmodligen rätt lika ut på insidan även om de kommer från olika tillverkare och kan ha rätt olika priser. Det är varumärket som skiljer dem åt. Varumärket gör att de rör sig en bit på linjen bort mot det eftertraktade målet: att bli en unik produkt som folk betalar dyrt för.

Ett annat begrepp är prisdifferentiering. Då säljer man helt enkelt samma produkt, fast maskerad i olika förpackningar, till olika priser beroende av hur mycket olika grupper av konsumenter är villiga att betala. Skulle inte konsumenterna acceptera monopolistisk konkurrens eller prisdifferentiering skulle det bli prisras när märkesvarorna åkte ner i samma anonym grupp som potatis och morötter (där de nog rätteligen hör hemma).

Men hur passar priserna på bostadsrätter i Stockholm in i det här resonemanget? Med något mindre undantag, som praktvåningar eller kulturhus, är det ju rätt ordinära lägenheter som går för enorma summor, inte konstföremål som bara finns i ett exemplar. Lugn, det finns en förklaring även om vi håller oss kvar i den ricardianska världen:

Utbud och bestånd av lägenheter är inte särskilt rörligt. Det går inte att fixa fram ett nytt bostadsområdet från ena dagen till den andra om efterfrågan snabb ökar. Om det inte byggs så mycket nytt, eller om byggandet åtminstone är mycket lägre än efterfrågan, kommer de lägenheter som bjuds ut till försäljning faktiskt att ligga nära konstverkssidan av den löpande skala jag beskrev ovan. De blir som exklusiva märkesvaror. I en situation med extrem efterfrågan kan säljaren ha nära nog en monopolsits.

Priset på en lägenhet kommer att ha allt mindre att göra med den verkliga produktionskostnaden. I stället blir det efterfrågan som avgör. Och efterfrågan avgörs av hur mycket pengar folk kan få fram, vare sig de nu har egna medel eller (vilket väl är det vanligaste) kan få ett banklån att hänga som en boja runt halsen. Så länge tiderna är goda och bankerna gärna lånar ut skruvas priserna upp genom att folk bjuder över varandra (påhejade av mäklarna). Men blir det oroligare på lånemarknaden, som just nu, kommer bankerna att bli försiktigare att låna ut. Samtidigt kommer hot om högre ränta framåt få många att undvika att ta lån. Resultatet blir att bostadspriserna faller därför att efterfrågan går ned trots att mängden utbjudna lägenheter inte ändras så mycket. (Nå, man kan ju tänka sig att folk som förköpt sig måste försöka sälja ut också, vilket ytterligare pressar priserna nedåt.)

Vill man få ner priserna på bostäder kan man alltså antingen öka den tillgängliga mängden så mycket att utbudet blir minst lika stort som efterfrågan, alternativt försöka se till att spekulanterna har mindre pengar att handla för. I det första alternativet kommer bostäder att bli mindre av lyxvara och mer av massproducerad produkt, i det andra fallet är det fortfarande en lyxvara men priset faller genom att säljaren får färre kunder att spela ut mot varandra. För den som föredrar en social bostadspolitik i Stockholm kan det vara en tilltalande tanke att flyget lyfts ut från Bromma och att en ny stadsdel byggs där, samt att vissa grannkommuner tvingas att bygga massvis med billiga lägenheter. Att "bygga ikapp" i en tillväxtregion som Stockholm lär vara svårt, men med politiska kraftgrepp borde det vara möjligt att driva över boendekostnaderna mot den billiga sidan i det ricardianska schemat.