Filmtajm

På förslag av den trogne läsaren Martin kommer här en film. Den visar ett experiment i den kände primat-(ap-)forskaren Frans de Waals labb, och mer specifikt hur capuccinerapor reagerar om de känner att kompisar behandlas orättvist. Det skall nog leda oss till tanken att känslor som handlar om (o)rättvisa, moral och liknande, är inneboende hos såväl apor som människor, och i grunden kommer från våra gemensamma föregångare för miljontals år sedan. Filmtajm, som sagt!

Snällhetsgenen?

Redan i första inlägget på denna blogg var ämnet med forskning om mänsklig (o)snällhet uppe, och så har det kommit igen då och då. Om vi då har en snäll sida, går den att spåra handfast i människans inre? Forskaren Frans de Waal vill ju söka den hos en del sociala ap-arter, och även andra djur. Nu hävdar några USAmerikanska forskare att man hittat inte en 'snällhetsgen', men en gen som kan ge bidrag åt det hållet. Åtminstone en del av orsaken till att en del människor är snälla och generösa är att generna puffar dem mot det beteendet, säger man.

Jag kan för lite (nästan ingenting) om gener och hormoner och kan inte bedöma detta. (Har man inte hittat andra gener under årens lopp som inte hållit måttet, exempelvis en 'kriminalitetsgen'?) Men om jag förstår saken rätt så finns vissa gener som har betydelse för vår uppfattning av omvärlden, och om vi tycker att den är dålig kan uppfattningen förbättras genom ökad tillförsel av hormoner som gör oss positivare. - Låter det inte lite 'lyckopiller' över det hela? Är folk stygga på grund av dåligt humör inför en usel omvärld, så ge dem uppiggande snällhetspiller! Jag skulle tro att läkemedelsindustrin skulle tycka det är en bättre idé än att försöka göra världen bättre!

Ett par kapucinerapor. Hur är det med deras snällhetsgener? Tycker de ser lite sura ut!

Har världen blivit bättre eller sämre vad det gäller mänskornas uppförande mot varandra? Någon tänkare anser så, och att Andra världskriget inte var bland det värsta vi sett under historien. Sedan har det ju blivit bättre - om man var på rätt ställe. Det var inga krig i Europa från 1945 och drygt femtio år framåt, men blodbaden utfördes ju på annat håll, i Tredje världen. Och välståndet för massorna i de gamla industriländerna vilade åtminstone delvis på permanent krigsekonomi och krig och plundring i Tredje världen. Varför reagerade folk i allmänhet härhemma inte, förrän på ett ganska sent stadium? Man visste ingenting, man var lurad, man tjänade själv på blodbadet, man trodde att det var blodbad för den goda sakens skull ...?

Tillbaka till generna. Jag är för okunnig i ämnet för att omedelbart se hur man kan koppla ihop USA-forskarnas potentiella 'snällhetsgen' med de Waals och andras forskning med apor och andra djur. Det kanske är så, helt enkelt, att man betraktar samma företeelse från olika håll. Några jobbar med DNA-prov och analyserar deras innehåll, andra gör praktiska försök med djur och försöker lista ut vad djurens uppförande kan betyda. Lägger man ihop resultaten kan bilden bli klarare.

Går man in på det här inlägget kan man bland annat se en film där de Waal själv förklarar en del vad han håller på med.

Hjärta eller hjärna - vad kom först?

Dessa apor har inget direkt med den följande texten att göra, men de ser ju roliga ut i alla fall.

Ibland har jag nämnt forskning om "människans natur" här på bloggen. Hur är människan egentligen? En social och hjälpsam varelse, eller en snål, ogin egoist samt brutal sälle i största alllmänhet? Ett annat sätt att formulera frågan är att undra om "kultur" (vad nu det är) är en överlagring eller förnissa över en inre djurisk varelse, ett skal som nödtorftigt döljer ett monster och som kan spricka när som helst.

Men man kan ju vända på saken och fråga sig om inte "kultur" kan vara en överlagring som gör att en i grunden social och hjälpsam varelse förvandlas till ... ett odjur! En kultur som börjar gå fel i något avseende, exempelvis genom att resurser som samhällsmedlemmarna behöver fördelas på ett olämpligt sätt, kan man ju tänka sig börjar drabbas av mer eller mindre akuta kriser. De som har, de vill ha mer, och de som har mindre försöker åtminstone försvara det de har. Ibland blir resultatet att man hoppar på grupper som är helt irrelevanta för de verkliga problemen. Detta är inte historia, det är något som vi ser idag.

Jag kom att tänka på ett dumt talesätt vars exakta ordalydelse jag visserligen glömt, men det låter ungefär som att om man inte är radikal när man är tjugo har man inget hjärta och är man inte konservativ när man är fyrtio har man ingen hjärna. Men vad sägs här egentligen: kanske att när man är ung är man ännu ganska nära den "äkta" människan, medan man vid högre ålder drabbats av en massa fördomar och själsliga störningar på grund av förhållanden som ligger bortom de mänskliga kärnan. ("Man" förresten, detta är inget absolut fenomen - man kan väl uttrycka det så att det finns gubbiga tjugoåringar och ynglinga- eller ungflickslika åttioåringar med gott hjärta i behåll.) Det "bortommänskliga" är klassamhället och dess brutalisering av relationerna mellan människor med målet att erövra egendom. Klassamhällen kan inte existera utan människor, men människor kan existera utan klasser.

Ett annat sätt att se saken är att fråga: vad kom först, hjärtat eller hjärnan? Då kan man sätta likhetstecken mellan hjärta och altruism och ställa dem mot hjärna och egoism. Men det är inte bra. För det är ju hjärnan som signalerar åt oss att somliga saker inte är bra, och den mänskliga hjärnan är en ganska sen produkt i evolutionen. Människan är den enda varelse som tänker på vad hon tänker, skriver forskaren Frans de Waal som sysslat med sådana här saker i några årtionden. Orättvisor och "hjärtlöshet" är oförnuftiga. "Det dånar i förnuftets krater" står det i franska originalversionen av Internationalen. Det är inte förnuftigt att trycka ned det medmänskliga i oss själva, då kommer vi att få problem med hjärnan.

Själviskhet räcker inte hela vägen

Man skulle kunna vända på den här rubriken i Svenska Gladbladet och säga att "Själviskhet räcker inte hela vägen". Vilket jag som synes gjort i min bloggrubrik. Den konstiga idén att allt blir bäst om alla gör som de vill fungerar inte något vidare, särskilt inte i samhällen där resurser är ojämnt fördelade.

Artikeln handlar om en konferens i Schweiz på något kufiskt Dalai Lama-center. Men innehållet verkar stämma med uppgifter som jag stött på tidigare och refererat till här på bloggen. Här bland annat, och här.

Hjärnan gillar när vi ägnar oss åt välgörenhet. Till och med när vi betalar skatt.

Visst, det är starkt förenklat – men i princip vad neuroekonomerna ser i magnetröntgen när de gör sina experiment kring människors beteende med pengar.

"Usch då" säger nog en del SvD-läsare. Men då torde de tillhöra asociala minoriteter som majoriteten av hyggligt folk kommer att klämma åt om tillfälle gives. Och en grupp som säkert avfärdar neurovetenskaparnas jämlikhetsrön med samma glöd som klimatskeptiker dissar den globala uppvärmningen. "Jag gillar inte det där, därför finns det inte."

Här klongar det till i hjärnan när dess innehavare glädjes av en välgärning mot en medmänniska.

Artikeln är intressant men reser en del frågor (vilket är stimulerande för tanken). Forskningen verkar visa att ju fler människor som bidrar till att hjälpa andra i nöd, desto mer tenderar vi att hoppas på att någon annan betalar. En fullständigt osjälvisk donator tenderar att sluta ge om andra donatorer eller staten går in och hjälper till. Folk som inte är fullständigt osjälviska kommer däremot att fortsätta att ge. (Undrar om detta är generellt eller har en lutning åt anglo-saxiska miljöer där en stor del av forskare och forskning i dessa ämnen torde finnas.)

Vad som är långsiktigt mest effektivt och pålitligast bör man kunna räkna ut själv. Är medmänsklighet beroende av några få eldsjälar kommer det att ta slut med mänskligheten. Bättre att många gör lite länge än att några få blixtrar till helt kort. Och då behövs fungerande skattesystem utan en massa konstiga smitvägar och där man vet var pengarna hamnar.

Motpolen till de extremt altruistiska människorna är fifflarna, de som åker snålskjuts på olika sätt Blir de tillräckligt många kommer de att utgöra en fara för sammanhållningen i samhället och åtminstone göra att det fungerar sämre och mindre ekonomiskt än om alla är ärliga. Ta det aktuella Greklands skattefuskande överklass som exempel. Men är småfuskarna verkligen så många i Sverige?

Jag undrar om inte själva propagandan om ”fusk” kan vara farligt. När det larmas om oerhört stora svinn i olika socialförsäkringssystem, trots att detta torde vara småpengar jämfört med reguljärt skattefusk, är det i sig samhällsskadligt. Man utsår obefogat misstroende, och det är det värsta giftet att ympa in i ett samhälle. Dessutom tycks propagandamakarna vara redo att skada människor som definitivt inte är fuskare och som behöver hjälp - eller är det bara tanklöshet? En del prat om "fusk" verkar faktiskt snarare vara ett fall av tjuven som ropar "ta fast tjuven" för att förvirra omgivningen medan han smiter med rovet!

(Och när man talar om att ”utnyttja systemen”: är inte dessa banker som är ”för stora för att få falla” bland de värsta syndarna, mycket farligare än småfifflare som smiter med några tusenlappar? Där sitter ju hänsynslösa bonusgubbar som ”utnyttjar systemet” och tar hela länder som gisslan i sin utpressning!)

Förutom påstådda ”fuskare” finns det ju riktiga gratisåkare också, folk som kapar åt sig mer än vad kollektivet tycker är rimligt. De är också skadliga genom sin negativa påverkan på andra, och förmodligen genom att utropa att ”så gör ju alla” för att ursäkta sin parasitära verksamhet. En del hyggligt folk luras att så är fallet och dras med, en del försöker kämpa emot, resultatet blir att samhället som kollektiv förlorar. Forskarna har kommit fram till att såväl goda som dåliga beteenden smittar av sig. Borde inte detta var något även för hyggliga borgerliga personer att tänka på? Vilken sorts samhälle vill de ha egentligen? Har deras eget beteende någon betydelse?

OK, du ger mej en banan och plockar mej i pälsen, och så får du en banan av mej och jag plockar dej i pälsen ett tag ... överenskommet? - Det tummar vi på!

Det finns en vulgärbild som kommer från Frans de Waals forskningar om primater och altruism: "snälla apor, elaka människor" ungefär. Men vad han säger (i den enda bok av honom jag läst, Primates and Philosophers) är att det är moralens grundstenar (inte en utvecklad och medveten moral) som finns hos vissa av våra nära släktingar, och som fanns hos tidigare människoarter.

Det handlar bland annat om att förstå sig själv och förstå andras tänkande, att kunna se andras problem som sina egna, och att kräva ömsesidighet i förbindelser. Att ha förmåga till detta behöver inte betyda att man handlar på ett speciellt sätt. Det är som med förmågan till språk: den är medfödd, men den innebär inte att vi kommer att tala ett särskilt språk. Men moralens grundstenar finns hos oss alla, och är nödvändiga för samhällets fortbestånd och utveckling. Efter en lång evolution har dessa grundstenar hårdkodats in i våra hjärnor. Det verkar vara ungefär vad de Waal säger.

Kan man kvantifiera hur stora grupper det rör sig om när man vill se vilka som är solidariska respektive osolidariska samhällsmedlemmar (jo, jag vet att det är provokativt uttryckt)? Här är ett förslag, det är en rapport som kommer från LO: Väljarnas syn på ökande klyftor. Rapport från Kalla Sverige-projektet. En partsinlaga alltså, men i klassamhället är många inlagor just partiska vilket inte behöver betyda att de är felaktiga eller oanvändbara. Några citat:

Nästan sju av tio anser att klyftorna i Sverige är ganska eller mycket stora.

Sex av tio män och nästan sju av tio kvinnor anser att klyftorna är ett mycket eller ganska stort samhällsproblem. Knappt två av tio tycker att klyftorna mellan människor varken är ett stort eller ett litet problem. Lite mer än en av tio tycker att det är ett ganska litet problem. Mycket få, endast två av hundra tycker att det är ett mycket litet problem.

75 procent vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Endast fyra procent vill ha större klyftor. 17 procent är nöjda med storleken på klyftorna.

Det finns tydliga skillnader mellan blocken när det gäller politikernas ansvar att göra något åt klyftorna i samhället men oavsett partitillhörighet är det en mycket liten andel som tycker att politikerna bör öka klyftorna mellan människor. Och inom varje parti är det en majoritet som tycker att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor.

En slutsats man skulle kunna dra är att "egoisterna" är på sin höjd en fjärdedel av befolkningen och "ärke-egoisterna" bara några procent. De skulle ledigt kunnat röstas bort av "altruistpartiet". Men var finns detta parti? Man anar en suck när rapportförfattarna skriver:

Väljarna efterfrågar en politik för minskade klyftor – vem är beredd att leverera den politiken?

Inte regering och inte opposition, vad det verkar. Hur sjutton har partier som har solidaritet som ledstjärna ändå kunnat få ledare som mest verkar vara inriktade på att smörja den osolidariska minoriteten? Borde den inte ha smörj i stället? I några länder i Latinamerika har faktiskt majoriteten gått till valurnorna och tryckt tillbaka de gamla eliterna. Kanske detta är orsaken till det ursinne som även en del svenskar känner mot dessa demokratiska sydamerikaner: tänk om exemplet smittar av sig! Då är det inte så roligt med demokrati längre!

Nå, för att återgå till starten och försöka med någon slags slutsats: var och en går och pysslar med sitt, men förstår att detta pysslande måste passas in i ett stort samhälleligt sammanhang där man måste ta hänsyn till och hjälpa varandra - då fungerar samhället bäst.

Hjärnan gillar jämlikhet - nu på bild

OK, era sneseglare, ni kanske inte klarar av norska, men engelska då ... här är en artikel som jag fiskat upp via tips på det norska radikalan ekonomnätverket:

The human brain is a big believer in equality—and a team of scientists from the California Institute of Technology (Caltech) and Trinity College in Dublin, Ireland, has become the first to gather the images to prove it.

Specifically, the team found that the reward centers in the human brain respond more strongly when a poor person receives a financial reward than when a rich person does. The surprising thing? This activity pattern holds true even if the brain being looked at is in the rich person's head, rather than the poor person's.

Det här är ju upphetsande nyheter som borde få hela vänstern att hoppa högt av förtjusning och högern att surt lulla bort medan de muttrar att "det där tror jag inte på". För det är ju så att hårddata slår hårdare än gissningar. Jag antar att horder av konkurrerande forskare i god vetenskaplig ordning kommer att granska de här resultaten, men de ligger ju faktiskt i linje med vad många smarta tänkare redan tror sig ha listat ut under flera hundra år.

Exempelvis det här:

It's long been known that we humans don't like inequality, especially when it comes to money. Tell two people working the same job that their salaries are different, and there's going to be trouble, notes John O'Doherty, professor of psychology at Caltech, Thomas N. Mitchell Professor of Cognitive Neuroscience at the Trinity College Institute of Neuroscience ...

But what was unknown was just how hardwired that dislike really is. "In this study, we're starting to get an idea of where this inequality aversion comes from," he says. "It's not just the application of a social rule or convention; there's really something about the basic processing of rewards in the brain that reflects these considerations."

Det där med en hårdkodad altruism i den mänskliga hjärnan finns såväl hos filosofer som Adam Smith på 1700-talet som apforskare som Frans de Waal som är aktiv just nu. Och nu finns den på bild, man kan börja se hur hjärnan reagerar på jämlikhet/ojämlikhet, rättvisa/orättvisa! Detta är sagolikt! (Och jag antar att mupparna i Vänsterpartiet anser det helt ointressant.) Den tekniskt-vetenskapliga revolutionen mal fram ständigt nya resultat som den politiska vänstern borde ta till sig med en rasande fart och sprida ut, och göra till underlag för sin politik. Men det verkar som stora delar av vänstern tror att vetenskap och teknik, där är något som borgarna kan ta hand om. Sånt sysslar man inte med.

Fy bubblan för ondskan!

Som nämnts tidigare sitter jag och plitar till och från på en uppsats i filosofi. Nedan följer ett kort utdrag där jag använder ett par definitioner på godhet respektive ondska som kommer från Primates and Philosophers av Frans de Waal. Godhet och ondska låter som ganska flummiga, eller om man säger metafysiska, begrepp, men med viss försiktighet kanske de går att använda.

Godhet definieras som att ta lämplig hänsyn till andra. Förutsättningen för godhet är till en början att man kan förstå hur andra individer tänker och känner, och för att göra det måste man känna sig själv.

Ondska är själviskhet som får oss att behandla andra illa genom att ignorera dem eller bara se dem som verktyg. Detta utesluter inte förståelse för hur andra känner, men man kommer att utnyttja den kunskapen som just ett verktyg för sig själv.

Samhällskontraktet, hur relationerna mellan människor i samhället fungerar, kommer att vara beroende av vilken av de här polerna som dominerar, eller som tillåts dominera. Jag ser en del intressanta följdfrågor och reflexioner här, men i stället för att lägga fram dem inväntar jag eventuella intressanta reflexioner från den ständigt lika alerta läsekretsen.

En sak till bara: jag såg ett förslag på två olika typer av altruism. Den ena är patriarkaliskt och ser till människors behov, den andra är icke-patriarkalisk och ser till människors önskningar. Gissningsvis handlar det om tillgängliga resurser. Ju större resurser, desto större möjligheter att gå från elementära behov till mer lyxiga önskningar.

Människornas plats i suddet

Ja, det här ser ju suddigt ut, men det är en spontan skiss jag gjorde igår när jag satt och lyssnade på något annat. Om det nu mot förmodan skulle behövas en förklaring så handlar det om problem som jag sysslar med i samband med en uppsats i filosofi. Följer man de ideer som Frans de Waal lagt fram så finns grundläggande egenskaper för att fungera i grupp, inklusive elementär empati, med oss som art. De är medfödda, liksom förmågan att lära sig språk. Det ingår en möjlighet till moraliskt beteende i människan, ett beteende byggt på ömsesidighet och vedergällning.

Det slog mig att det här passar man utan besvär in i den modell för samhällsutveckling som Marx och Engels skapade. Först byggdes den materiella och ekonomiska delen. När Darwins rön slagit igenom kompletterades modellen med biologi och evolution också. I grunden finns människorna. De (vi) bär således med oss en del grundläggande bagage i form av förmågor som inte behövs läras in, de finns redan hos oss i vårt genetiska arv som går tillbaka till tider när det inte fanns några moderna människor. Exakt hur detta grundläggande bagage sedan yttrar sig praktiskt är en annan sak - det finns ju tusentals olika språk, det finns många uppfattningar om vad god moral är - men vi har de där förmågorna. Och även om yttringarna kan skilja sig åt tycks det som om regeln att man vill bli behandlad av andra människor som man behandlar dem (rättviseprincipen), samt att språket är serier av ljud som kommer ut ur munnen och är begripligt för andra, är gemensamma tvärs över mänskligheten.

Människorna lever i världen, det som vi kan kalla Naturen, och där producerar vi vårt liv. Min slutsats är att moraluppfattning, liksom språk, bör räknas som medfödda produktionsfaktorer. De finns där i grundvalen av vår existens utan att vi behöver vara särskilt medvetna om dem.

Sedan kommer som en överbyggnad de medvetna och inlärda kunskaperna, de som överförs mellan människor. Och när många människor tillsammans håller på med det skapas kultur, vetenskap, lagar och annat nyttigt. Dessutom kanske en viss inriktning på hierarkier finns med i vårt bagage, och när detta kommer med i samverkan mellan grupper av individer får vi olika skikt i samhället. Klasser exempelvis. Och när klasserna som grupp har olika intressen kan de försöka trycka ner och dominera varandra. Andra otyg som är följd av gruppreferenser är rasism och militant nationalism. En motvilja mot andra grupper kan slå över i aggressivitet utan att de gjort en något ont.

OK, det här kanske är lika suddigt som bilden ovan, men vad väntar du dig av en liten fri bloggfundering? Om jag skulle göra ett jättehopp i resonemanget skulle det sluta i att vi har två skolor som står mot varandra: den ena säger att människan är i grunden god, den andra att människan är i grunden ond (eller åtminstone inte så bra). Motpolerna politiskt här blir socialister mot konservativa, medan liberaler som ju alltid är kluvna kan finnas på båda sidor.

En sak som förvånar och irriterar mig är att inte socialister i stor skala har anammat och ivrigt vidareutvecklat Marx' och Engels' modell med hjälp av de nya vetenskaliga rön som kommer hela tiden. Jag anser att det är fullt möjligt. Möjligen kan det vara så att modellen i vissa lägen kan vara svår att hantera. Ta maoisterna som jag skrivit om exempelvis: jag undrar om de maoistiska partier som är invecklade i väpnade uppror skulle ha följt samma linje om de anpassat sin politik till den marxistiska modellen? De kan ta till vapen för att slå tillbaka mot förtryckare, javisst, men att hävda att man utkämpar en socialistisk revolution på platser som knappt ens är kapitalistiska låter milt sagt tvivelaktigt. För som modellen förklarar så kan man inte göra språng hur som helst mellan olika samhällssystem. Förutsättningarna för socialism är faktiskt mycket bättre i västra Europa än i södra Asien. Utvecklingen i Sovjet och Kina verkar också bekräfta modellens förutsägelse att man inte kan gå från feodalism till socialism utan att först passera kapitalism. Det är produktivkrafterna som styr, vad än politikerna säger.

Apor och moral

Jag har just läst Primates and Philosophers av Frans de Waal, den kände forskaren. Han studerar mest chimpanser och capucinerapor som är lite speciella: de delar med sig till andra medlemmar i sin grupp, och ibland försöker de hjälpa varandra. Och så skall de hjälpa de Waal att eventuellt förstå mer av hur det mänskliga samhället fungerar. Om de visar rudimentära tecken på moraliskt beteende så kan detta ha funnits även hos de varelser som var förfäder både till de stora aporna och till oss människor.

I förordet skriver ett par andra forskare (min översättning):

Om våra närmaste släktingar verkligen handlar som om de vore goda, och om vi människor också handlar som om vi vore goda, uppmanar den metodologiska sparsamhetens princip oss till att anta att godheten är verklig, att drivkraften för godhet är naturlig, och att moralen hos människor och deras släktingar har en gemensam källa.

Det där är spännande forskning, och den ligger i tiden. Den hysteriska individualismen, och den ondska som ligger i att enbart behandla andra människor som medel för sina egna påhitt, har fått sig en rejäl knäck i och med finanskrisen. I förordet definieras godhet som att ta passande hänsyn till andra. Badness /ondska ses som en själviskhet som får oss att behandla andra illa genom att ignorera dem eller bara se dem som verktyg.

De onda försöker komma tillbaka, det gör de alltid, men de Waals forskning kan hjälpa till att hålla dem stången med starkare argument.



Här är en teckning som jag kopierat från boken. Den försöker visa hur mänsklig moralisk hänsyn till andra varelser kan bero av tillgången på resurser. Ju mer resurser, desto större moraliskt genomslag. Jag har lite funderingar på om detta är rimligt: den största känslan för andra varelsers väl och ve finns inte alltid hos de individer som sitter på de största resurserna. Dessutom kanske pyramiden borde vara formad som ett timglas: det är mycket vanligt att vi tänker på kretsen runt oss själva och att den måste få leva vidare. Nja, jag vet inte om den här figuren är riktig bra.



Ett av studieobjekten. Specialiteten hos denna chimpans är att fylla munnen med vatten vid ett obevakat ögonblick, och sedan smyga sig på och spruta ner oförberedda medvarelser. Skämtlynnet hos chimpanser är inte så intellektuellt präglat, om man säger så.

Verkar detta inlägg oklart? Det beror på att jag sitter och funderar på utformningen av en uppsats i filosofi där jag tänkte att våra håriga vänner skulle få vara med på ett hörn, och att de Waals apforskning skall få förklara lite av hur samhället fungerar. Uppsatsen är ännu ganska lös i formerna, men det kanske blir bättre.

Apmoral?

Kan vi diskutera moralfrågor med den här lurvige krabaten? "En banan för dina tankar, kompis!"

Det första inlägget jag gjorde på denna blogg handlade om primatforskning och vad man eventuellt kan lära sig om människan och hennes moraliska preferenser genom att studera apor. Sedan har det blivit fler, bland annat här och här. Det skulle inte förvåna mig om frågan dyker upp igen, om inte annat därför att "forskning pågår" och nya resultat lär komma fram.

Det finns ett par stora västerländska tankeströmningar om människans grundläggande natur. Den ena är negativ: folk är själviska, brutala, de fuskar och bär sig illa åt så fort de har en chans. Om ingen stark makt håller dem i schack går samhället under och vi sjunker ner i ett djuriskt naturtillstånd, alldeles som Thomas Hobbes varnade för i Leviathan. Det råder en brutal kamp för tillvaron. Och tänkare som inspirerades av (men inte helt förstod) Darwin såg den djuriska kampen i det mänskliga samhället också. Det var väl logiskt under den era när de vita folken slog under sig världen.

Detta tanke lever kvar fast officiellt i mildare former. Tänk på Alliansens jakt på "fuskare" där snart inga medel skys för att få fram uslingarna, vare sig de finns eller inte. (Ja, om vissa ledande personer i Alliansen tittar sig själv i spegeln så ser de ju fuskare, TV-licenssmitare, svartarbetsköpare, köpta akademiska examina etc., men måste de döma andra efter sig själv? Och varför tror man att folk med lite pengar är mer benägna att fuska än sådana som har gott om kosing?)

Charles Darwin vid 51 års ålder. Han var väl ingen fuskare eller våldsman?

Och så finns den positiva tanken om människan som jag gärna vill förbinda med vänstern: folk är i grunden goda och benägna att hjälpas åt och tycker det att fult att lura varandra. Det är inte människan i sig som är ond. Det onda kommer ur dåligt organiserade samhällen som skapar olämpliga och asociala uppträdanden. Stuva om samhället till något bättre och människorna kommer också att bli bättre. Ett märkesnamn som Ambjörnsson pekar på här är anarkisternas ädla helgongestalt, furst Kropotkin (död 1921 just när den ryska revolutionen började få näsan över vattenytan).

Furst Pjotr Kropotkin - ansåg att inbördes hjälp för samhället framåt, inte allas krig mot alla.

Vad har nu detta med apor att göra, eller andra djur? - En hel del. I Dagens Nyheter idag söndag finns en artikel av Ronny Ambjörnsson (i skrivande stund har jag inte hittat den i nätupplagan) som behandlar en bok betitlad Primates and Philosophers: How Morality Evolved - Och där är vår gamle bekant de Waal i farten. Boken bygger på en föreläsning han hållit, och så kommer andra tänkare in med kommentarer.

Som humanist har jag svårt att riktigt ta ställning till den forskning som de Waal och hans kolleger bedriver, skriver Ambjörnsson. Och jag håller med. Det skulle vara trevligt om folk som är mer inne i biologisvängen (som Biology and Politics kanske?) skulle kunna bidra med sina fackkunskaper. Varför? - Därför att det här är en fråga som i verkligheten utgör ett politiskt slagfält, olika riktningar åberopar olika forskare och deras resultat, och det behövs kunskap om vilka resultat som väger tyngst, vilka rön som är pålitligast.

Ambjörnsson refererar:

De Waal hävdar att den empatiska förmåga vi människor av och till visar motsvaras av en mer elementär form av inlevelse bland primaterna, främst mellan vuxna och ungar men också mellan vuxna. Han tycker sig se uttryck för medlidande, känsla för rättvisa, tacksamhet och något vi skulle kunna kalla klokhet.

Men det ingår också smartness och bedrägeri i apbeteendet. Så vitt jag förstår säger inte forskarna att människan utvecklats från aporna, däremot att människan och primaterna har ett gemensamt stamträd. Och stämmer de Waals observationer skulle grundelement till de känslor som vi människor behöver för att kunna uppträda moraliskt (eller omoraliskt) finnas hos genetiskt närbesläktade men klent begåvade varelser som människoaporna.

de Waal "... medger att trickstern bland aporna eller schimpansmamman som tröstar en unge inte handlar enligt någon plan som de har i huvudet.

Men hur ofta har vi själva det? Är det inte så att vi då och då handlar instinktivt, det vill säga på grund av instinkt, alltså det drag vi tillskriver djuren? En tidigare tids filosofer skulle säga att denna mänskliga form av instinkt är kulturellt nedärvd, ett resultat av ursprungliga överväganden och resonemang. De Waal förnekar att så är fallet och prövar i stället tanken att vi delar dessa instinkter med primaterna. Vi har alltså enligt detta perspektiv inte bara kroppsligt utvecklats ur djuren, utan även andligt. Vår själ har en gång suttit i en apa.

Slutsatsen får sägas vara vågad. Har apan en själ, eller åtminstone embryot till en själ? Och kan man använda ansatser till moraliskt beteende hos apor som argument för att människor i grunden är goda och därför är vänsterns människosyn den rätta? Eller är det våld bland schimpanser som smäller högst, inte fredligt leverne bland bononer, när vi försöker finna grunderna till vår samhälleliga etik?

Ibland brukar jag försöka provocera genom skriva att vänstern struntar i det viktiga saker eftersom man är för upptagen med HBT-frågor. Det här är en viktig sak. Nu skriver jag det igen och ser om någon reagerar. Jo, det här är viktigt men vänstern håller bara på med sina dj-a HBT ... etc etc.

Den mänskliga naturen

Hur är det med den mänskliga naturen? Är vi stygga och egoistiska, eller rätt hyggliga prickar?
Det är förmodligen en evighetsfråga som är svår att lösa exakt, men i Dagens Nyheter idag (2007-02-21) refereras till en bok av Frans de Waal som kanske ger en del ledtrådar.

de Waal är primatforskare. Han forskar om människoapor, som chimpanser. Erfarenheterna har han tillämpat på människans utveckling. Enligt artikeln var ett moraliskt uppträdande en fördel för de första människorna. De jägare och samlare som samarbetade hade lättare att klara sig, och deras gener fördes vidare till nya generationer. Och därmed har ett moraliskt uppträdande hamnat i människans arv och natur.

Det finns dock en hake: moralen gäller först och främst inom den egna gruppen. Vi kan alltså samtidigt vara moraliska mot våra närstående och slå ihjäl folk som tillhör andra grupper. Kan den knuten lösas upp? Tja, kan vi övertala oss själva att hela mänskligheten tillhör vår egen lilla grupp av jägare och samlare kanske vi alla kan vara vänner ... .