Glad idag - höstens kurser fixade

När väl antagningssystemet för ansökningar till högskolekurserna kom igång efter att först ha knockats av några hundra tusen studenters anstormning, kunde jag glat notera att jag kommit in på ett par kurser till hösten. Distanskurser, sköts hemifrån. Jag har testat det tidigare med gott resultat. Man får ha studiedisciplin och en brett bredband.

För mig är inte livsavgörande, snarare en trevlighetsfaktor, att få lära mer om gamla asiatiska kulturer och ekonomisk historia i Sverige, men det finns anledning att tänka till i alla fall. För det här betalar jag en smärre kursavgift till berörda universitet, samt den egna litteraturen i den mån den inte går att uppbringa på bibliotekt. (Kan möjligen hävda att den låga avgiften för mig är en återbäring på skatt jag betalt under många år.)

I ett kommersiellt system hade det kostat mycket mer. Om högskolorna "marknadsanpassas" kommer den ökning av studenter med arbetarbakgrund som började under de gyllene åren efter Andra världskriget att avslutas. Visserligen skulle höga terminsavgifter på tiotusentals kronor kunna kompenseras genom en flora av stipendier, som i USA, men det blir ändå ett ekonomiskt såll: universiteten kan återgå till att bli reservat för de bättre bemedlade. Om vi inte vill ha det på det sättet finns det anledning att bevaka frågan. Utbildning handlar också om demokrati. Ämnen som nationalekonomi och sociologi borde fyllas av upproriska och energiska ungdomar som vet hur det ser ut i buschen långt från Stureplan.

Medelklassens diskreta (eller brist på?) charm - del 3

För några dagar sedan kommenterade jag en utskåpning av medelklassen, i synnerhet av dess medie- och kulturföreträdare. Det är klart att stroppar bör behandlas som stroppar, men saken har också andra sidor, väl så intressanta.

I och för sig tvivlar jag på det vettiga i att kalla bättre betalda knegare för "medelklass" skiljd från "arbetarklassen". Det är som att se bra betalda byggnadsarbetare respektive dåligt betalda städare som tillhörande olika klasser. Vare sig man lever på en god eller dålig lön är det lönen man lever på. Det som skiljer är i stället inflytandet över arbetssituationen och möjligheten att utforma arbetet efter eget huvud och ge order till andra.

Det som händer när man samtidigt är lönearbetare och har visst inflytande är att ens klassposition blir mer sammansatt, ett faktum som sociologiskt intresserade författare har noterat (och dragit olika slutsatser av). Makten ligger hos den som kontrollerar kapitalet, men delar av kontrollen måste delegeras till lägre nivåer för att systemet skall fungera. När en lägre chef får en skärva av företagsledarens makt blir resultatet en sammansatt klassposition. (USA-sociologen Eric Olin Wright kallar det för "motsägelsefull klassposition".)

Utvecklingen i många stora företag under de senaste årtiondena är illustrativ. På 1960-talet fanns stora staber av kontorsanställda, indelade i närmast militära hierarkier: vanliga anställda, gruppchefer, sektionschefer, avdelningschefer, divisionschefer. Ju högre nivå desto mer inflytande och desto större möjligheter att avancera till överklassen.

När rationaliseringarna tog fart även på kontoren skedde en kraftig utrensning av chefer på låg- och mellannivå. "Medelklassen" slogs till stora delar ut till förmån för "platta organisationer" som möjliggjordes av databaserade kommunikationssystem, av snabbare och mer decentraliserad datakraft, bättre utbildning hos folket på basnivån, etc.

För den som ser "medelklassen" som framtidens vinnare bör den här utvecklingen orsaka bekymmer. Den grupp som enligt vissa teorier skall kunna fungera som en buffert mellan oansvariga kapitalister och proletärer mals sönder, en mindre del dras in i kapitalet medan större delen snarare proletariseras.

Proletariseringen ser inte ut som på 1840-talet (vilket vore absurt efter mer än 150 år av industrialisering och samhällelig utveckling). Hungriga och trasiga är tjänstemannaproletärerna förvisso inte, lika litet som dagens kvalificierade yrkesmän- och kvinnor på verkstäderna, men proletärer är de lik förbaskat. Ofta accepteras situationen som den är, men också med en känsla av hot: försvann många chefjobb och därmed karriärmöjligheter igår är det möjligt att arbetsplatsen kan försvinna i morgon. Många tjänstemannajobb är lätta att flytta till andra länder, ingenjören kan lika gärna sitta i Bangalore som i Kista. TCO har varnat för detta.

Vad leder detta till politiskt? Hittills har Sverigedemokraterna rekryterat missnöjda element ur arbetarleden men det finns ingenting som säger att de inte kan börja vinna insteg hos tjänstemän som hotas av marginalisering. För över en mansålder sedan lyckades socialdemokraterna samla inte bara en stor del av arbetarna, utan också omfattande grupper av särskilt lägre tjänstemän till en tung politisk kraft. Kan någon göra om den bravaden idag? Skulle dagens SAP, med sin byråkratisering och fantasilöshet klara av det? Tvivelaktigt. Med Sahlin blir det snack, men inte mycket mer. Man kan undra om ett SAP lett av Sahlin, Nuder & Co. ens klarar av att vinna nästa val, även om Reinfeldt och hans vänner stöter sig med stora delar av väljarkåren.

Då vänder vi oss och betraktar Vänsterpartiet och frågar: vad har ni för idéer i den här situationen, kan ni samla ihop er till en politik som vinner anklang hos resterna av den gamla "medelklassen", hos de som sparkades ut från den och de som aldrig varit med i den? De två första grupperna består kanske av 20-30% av befolkningen i runda tal gissar jag, den sista av åtminstone 50%. Den som får över större delen av "medelklassen" på sin sida har fixat majoriteten i alla val, under förutsättning att arbetarna är med. Superhjärnorna i alla partier bör sitta och grunna mycket och länge över denna fråga, för den avgör politiken för lång tid framåt.

Kvantdatorn - framtidens supergrej?

För en del år sedan läste jag framlidne astronomen och författaren Peter Nilsons märkliga men dystra (tror jag - slutet var väl ... tja? inte helt uppåt i alla fall) roman i två delar, Nyaga och Rymdväktaren. Tryckta i ett märkligt format, ungefär som små tjocka kataloger, för övrigt. Det var nog där som jag första gången stötte på något som kallades "kvantdator". Nilson hade en lista med förklarade termer i slutet av Rymdväktaren, och där beskrevs kvantdatorns funktion och förklarades att den kanske kunde vara något som kommer i framtiden.

Den traditionella datorn jobbar med ettor och nollor. Kvantdatorn använder något som kallas qubits och som kan vara ett och noll och båda sakerna samtidigt - på ett sätt som jag inte begriper, men kvantfysik är inte världens lättaste fält. Bland annat så har kvanta ett sätt att uppföra sig som inte stämmer med vad vanlig hygglig materia gör. Dessutom blir den väldigt liten. Summan av kardemumman är dock att en kvantdator skulle vara ohyggligt mycket snabbare än en vanlig digital-jobbare, och dessutom kunna ta hand om mycket större datamängder. Enda nackdelen är väl att man inte kommit så långt att man kunnat bygga någon fullskaleenhet ännu.

Jag fick tag på en relativt lättbegriplig artikel från Caltech om kvantdatorer. Den är dock sedan år 2000, och man får anta att en del hänt sedan dess. Det viktiga är väl att åtminstone komma in i ämnet så man förstår vad som är på gång. Frågan är också: vem, och för vilka syften, kommer den här grejen att användas? Nöjesbranschen brukar ju vara snabbt ute när det kommer nyheter, militären, storbolagen? Styrning av totalintegrerade konstruktions- och produktionsprocesser? Eller skulle man kunna tänka sig att tekniken blev ett hjälpmedel i en ny demokratisk värld? Om inte annat så kanske den kunde byggas i cyberrymden, och så släpper vi inte in några negativa figurer.

Tjaldur

Den som i somras vandrat längs Årstaviken har kanske till och från hört ett livligt "kvik-kvik-kvik" utifrån vattnet, och måhända också sett några små fåglar snabbt och energiskt flyga fram och tillbaka. Utan alltför mycket tur har man också kunnat se dem på närmare håll, spankulerande på bryggor eller strandstenar, och sett den lysande röda näbben och röda benen. I övrigt är fågeln elegant svart och vit, och det är väl det som gett den namnet strandskata. På stränder håller den till men är sannerligen ingen skata, det är en vadarfågel.

Den finns även på Färöarna långt ute i Atlanten, vilket framgår av detta frimärke där man ordentligt angivit inte bara det lokala utan också det latinska vetenskapliga namnet Haematopus ostralegus. Det skall betyda ungefär "den rödbente ostronöppnaren" om jag minns rätt. Men färöingarna känner den som tjaldur. Det är kul med såväl frimärken som fåglar!

Mannerheim och Finlands krigsmål 1941

Till vänster: ett finsk frimärke från 1941 med övertryck: Itä-Karjala. Östkarelen alltså, den del av Karelen som aldrig kom under det svenska väldet. Mannen på bilden är dåvarande finske överbefälhavaren Carl Gustaf Mannerheim (1867-1951).

För någon dag sedan stötte jag på en våldsamt upprörd (berusad?) person på en blogg som hävdade att Finland inte hade några andra mål med Fortsättningskriget 1941 än att ta tillbaka de områden som förlorats i vinterkriget 1939-1940. De motsvarar till stor del områden som Sverige fick i Stolbovafreden 1617 men som Ryssland tog tillbaka i Nystadsfreden 1721. Keksholms län och delar av Karelska näset, med andra ord. De västligaste delarna av Karelen, med Viborg, hade dock varit svenska redan under medeltiden.

Det är inte så smart att komma med påståenden om saker som går att kolla. Det räcker med att titta i en historisk atlas för att se att finska armén inte gjorde halt vid den gamla riksgränsen. Fronten gick längre österut. Följande citat om den finska krigsmålen 1941 finns på en hemsida som tillhör Försvarsfrämjandet. (Det är numera nedlagt vilket är logiskt, vi har ju inte mycket till försvar kvar, däremot en massa generaler som gärna vill rumstera runt på ställen där ett svenskt försvar inte har något att göra.) Det är en artikel av Jan Linder i Fritt militärt forum. Tidskrift för försvarsfrämjandet nr 4/97 betitlad "Finlands olyckliga Fortsättningskrig." Jag går inte i god för varje ord i utdraget men förutsätter att citaten som Linder gör är korrekta.

Fältmarskalk Mannerheim, överbefälhavaren, visste alltför väl hur liten och svag hans nation var. Men det kan inte heller påstås att han försökte avvärja utvecklingen. Sommaren 1941 var han 74 år och fullt beredd att utnyttja de nya möjligheter som tycktes öppna sig. Hans dagorder av den 9 juli har blivit omdiskuterad och i efterhand beklagats även av honom själv: ”Under frihetskriget 1918 gav jag Karelens folk på ömse sidor om vår östra gräns löftet att icke sticka mitt svärd i slidan, förrän Finland och Fjärrkarelen vore fria. Tjugotre år har Fjärrkarelen bidat infriandet av detta löfte; i över ett har det Karelen, som frånryckts oss efter vårt ärorika Vinterkrig, legat öde i väntan på ljusningen av en ny dag. . .”

Alla finländare tändes för att inte säga eldades av dessa marskalkens ord. Men hade egentligen en militär chefs tjugotre år gamla löfte något med Finlands krigsmål år 1941 att göra? Fjärrkarelen har aldrig varit en del av Finland. Om den finska armén 1941 gjort halt vid 1939 års gräns, skulle världsopinionen haft avsevärt lättare att förlika sig med det finländska samspelet med tyskarna.

Fortsättningskriget var från början impopulärt i Sverige och blev det mer och mer, då man fann att Finland bands allt hårdare vid den tyska krigsmaskinen. Ragnar Casparsson noterade i sin dagbok: ”Mannerheim talar i så pompösa ord att man kan fråga sig, om samarbetet utvecklas ända därhän, att proklamationerna skrivs ut på Hitlers regeringskansli.” SvD ställde sig i en ledare den 12 juli kallsinnig till storfinska drömmar och tyckte att det var onödigt att ställa upp Fjärrkarlen som segermål.

Det var ingen naiv ung kadett som fällde uttalanden om att erövra områden som aldrig ingått det gamla svensk-finska riket. 1918 var Mannerheim femtio år fyllda och borde ha vetat bättre.

Idén om Storfinland kom väl så snart Finland blev självständigt. Jag har sett en karta där Norrbotten skulle tillhöra Finland, så Sverige är också berört. Genom att ta Petsamo från Rådsryssland 1920 visade finnarna att det där inte bara var tomt prat. Petsamo var också ett område som aldrig tillhört den svensk-finska riket. Att Karl IX försökt erövra kustområden vid Ishavet i slutet av 1500-talet är inte något vidare argument för att Finland skulle utbredas dit (jag vet inte vad man hade för argument annat än storfinska drömmar i allmänhet, för övrigt - det finns en isfri hamn samt nickelgruvor där).

Med andra ord: i Moskva och Leningrad bör man ha varit medvetna om att expansionistiska tendenser fanns i Finland, en erövringslusta som finnarna naturligtvis inte själva klarade av men som kunde genomföras i samarbete med andra makter om tillfälle gavs. Östra Karelen bort till Vita havet fanns i blickfånget för finska nationalister med stormaktsdrömmar. Men var de galna nog att försöka göra verklighet av drömmen?

Då kan man ställa frågan: hade Finland varit neutralt när Tyskland angrep Sovjet 1941 ifall Sovjet inte hade angripit Finland 1939? Det fanns anledning för Moskva att allvarligt fundera på även Finlands agerande, särskilt efter Münchenöverenskommelsen och det misslyckade försöket att bygga en enad front runt Tyskland 1938-1939. Med marsfreden 1940 flyttades den finska gränsen bort från Leningrad och murmanskjärnvägen vilket ökade den sovjetiska säkerheten. Samtidigt eldade den på revanschistiska känslor i Finland även utanför storfinska kretsar, och gjorde Fortsättningskriget svårundvikligt så fort tyskarna startade operation Barbarossa.

Jag ser inga enkla svår på en så här tilltrasslad situation, och vet inte om det finns någon ny forskning som har gett nya infallsvinklar, eller om de gamla vinklarna fortfarande gäller. Men vartefter tiden går och mer arkivmaterial och andra källor släpps för forskningen har bilden av detta (och många andra historiska skeenden) en tendens att bli mer nyanserade: gråskala i stället för entydigt svart och vitt. Samtidigt har vi två världar: forskningen där man nyanserar hit och dit och bollar med olika alternativ, samt den politiska propagandan där det just är svart och vitt och noll källkritik som gäller. Den senare har en tendens att försöka tysta eftertanken, och jag anser att historikerna skulle behöva bli mer offensiva och slå på trumman just för såväl kritik som eftertanke.

Hur vet man att okända folk finns?

På 1950-talet hade TV inte riktigt hunnit slå igenom i Sverige. I stället kunde man gå på bio och få se spännande filmer från andra sidan världen, exempelvis när Rolf Blomberg och Arne Sucksdorf plaskade omkring i Amazonas blöta skogar. I den brasilianska djungeln kunde man möta de vilda xavanteindianerna (som killen här till höger), enorma anakondaormar, stim av hungriga pirayor, och så vidare. På den tiden fanns det ännu grupper av indianer inne i djungeln som inte hade haft någon kontakt med yttervärlden, men de brasilianska myndigheterna arbetade för att upprätta förbindelser. Resultatet för indianerna var inte alltid så kul: med kontakten kom sjukdomarna, vilket kunde innebära att en liten stam på några hundra individer kunde förvandlas till en spillra på några tiotal individer inom några år. Och nu tränger timmerhuggare, farmare och gruv- och oljebolag allt djupare in i Amazonområdet. Utsikten för eventuellt kvarvarande okända grupper ser rätt dålig ut (för att uttrycka det milt).

I Washington Post finns en artikel om eventuellt okända grupper därute i det gröna havet av träd. Berörda regeringar har bytt taktik. I stället för att försöka ta kontakt överlåter man till de okända att göra det om de har lust, och i stället avsätts områden där sådana grupper skall kunna överleva utan den farliga kontakten med den vite mannens baciller och virus. Då påstår givetvis exploatörer att det inte finns några okända grupper där, och att det borde vara fritt fram osv. För hur kan man veta att det finns folk man inte känner till om man inte känner till dem? Svår nöt att knäcka. Artikeln beskriver hur en sådan grupp kommer ut ur skogen och hälsar på ett tag hos indianer som har kontakt med yttervärlden, men skeptikerna är givetvis skeptiska ... .

Men just Amazonas är väl ett av de områden där det fortfarande går att hålla sig undan för mindre grupper, liksom kanske i det inre av Nya Guinea. Fast inte så länge till.