När väl antagningssystemet för ansökningar till högskolekurserna kom igång efter att först ha knockats av några hundra tusen studenters anstormning, kunde jag glat notera att jag kommit in på ett par kurser till hösten. Distanskurser, sköts hemifrån. Jag har testat det tidigare med gott resultat. Man får ha studiedisciplin och en brett bredband.
För mig är inte livsavgörande, snarare en trevlighetsfaktor, att få lära mer om gamla asiatiska kulturer och ekonomisk historia i Sverige, men det finns anledning att tänka till i alla fall. För det här betalar jag en smärre kursavgift till berörda universitet, samt den egna litteraturen i den mån den inte går att uppbringa på bibliotekt. (Kan möjligen hävda att den låga avgiften för mig är en återbäring på skatt jag betalt under många år.)
I ett kommersiellt system hade det kostat mycket mer. Om högskolorna "marknadsanpassas" kommer den ökning av studenter med arbetarbakgrund som började under de gyllene åren efter Andra världskriget att avslutas. Visserligen skulle höga terminsavgifter på tiotusentals kronor kunna kompenseras genom en flora av stipendier, som i USA, men det blir ändå ett ekonomiskt såll: universiteten kan återgå till att bli reservat för de bättre bemedlade. Om vi inte vill ha det på det sättet finns det anledning att bevaka frågan. Utbildning handlar också om demokrati. Ämnen som nationalekonomi och sociologi borde fyllas av upproriska och energiska ungdomar som vet hur det ser ut i buschen långt från Stureplan.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar