Ett bra diagram

Här är en bild som jag snodde från Lindenfors' blogg (han har med all säkerhet nupit den någon annan stans ifrån). Hur som haver - ett bra diagram säger mer än en massa ord. Här har vi ARGUMENTET som givetvis alla uppvärmningsförnekare kastar sig över. Dessvärre råkar argumentets bärkraft bli avslöjat samtidigt. En del människor har ännu inte lärt sig att det är väsentliga skillnader mellan klimat och väder!

Det har varit kallt några dagar nu. Undrar om det blir som det varit under flera års tid här i Stockholmstrakten - det kommer en tidig köldknäpp, sedan blir det grå snöfattig vinter ett tag, kanske en återhämtning till "normal" vinter i februari, och slutligen en tidig och varm vår som ersätts av en lång och kall eftersläng. Har det inte varit ungefär så flera år nu?

Några funderingar om ekonomipriset

Jag skrev om ett av ämnena för årets falska nobelpris i ekonomi för 1½ år sedan, efter ett tips från Harald Cederlunds blogg - tyckte att det var intressanta uppslag att föra vidare. Tyckte själv att titeln på mitt inlägg "Allmänningarnas tragedi" - slutar som komedi? åtminstone var smålustig. Att kritiken mot "tragedin" nu släpps in i de finaste av finrummen får ses som ett tecken i tiden! Däremot tror jag inte att de kapitalister som vill kasta sig över och ödelägga så många "allmänningar" som de bara hinner med tar något större intryck. Kapitalet vill expandera, expandera till så gott som varje pris. Om det inte gör det så dör det.

På Ekonomistasbloggen finns ett intressant litet inlägg med anknytning till detta. Det ser ut som om boskapsskötare i Namibia mycket väl klarade av att hålla ett lagom antal djur ute i markerna utan att ta för mycket av de knappa vattenresurserna. Det ordnade lokalfolket mycket väl genom gemensam klok hushållning. Men när biståndsorganisationerna dånade in och såg till att vattentillgången ökade bröt systemet samman. Mer detaljer saknas, men kan vi gissa på överbetning på grund av fler kossor? Kanske ökande sociala skillnader också, och en del började producera för världsmarknaden?

Skulle man kunna föra resonemanget vidare och gissa att ökade resurser generellt är ett problem så fort ett samhälle har existerande tendenser till ojämlikhet? När resurserna ökar men samtidigt fördelas olikt över en grupp bryter alla ansatser till en jämviktsekonomi med Smiths "osynliga hand" raskt samman. I stället blir det ett plundrande klassamhälle. Plundring av natur och människor.

Tidvis kan det skapa enormt välstånd - man kanske kan tala om ett tvåhundraårigt välståndsfönster omkring Nordatlanten? - men det finns allvarliga baksidor av den här processen. Så allvarliga att de inte bara hotar klassamhället, utan i dagens läge vår existens som art på den här planeten. Det finns starkare krafter än produktivkrafterna, men när de drar iväg åt fel håll är de fruktansvärt ödeläggande. Med andra ord måste allmänningarna inte bara försvaras, utan utvidgas. Hur är en annan sak.

Avd för humor

Fredspriset till B. H. Obama har fått några personer att förvånat höja ett och annat ögonbryn. Eftersom "alla andra" har kommenterat tycker jag att jag inte har mycket mer att tillföra. I stället får den "kille med en webbsajt" som varit med några gånger tidigare på bloggen ge sin syn på saken. Frågan som ställs är ju intressant: hur länge kan B. H. Obama fortsätta att bygga på sin hög av ofärdiga projekt och svikna förhoppningar? Borde han inte känna sig manad att någon dag genomdriva något också?

(Klicka för större format.)



Ett tag funderade jag på om Obama var en riktigt kall dj-l som helt enkelt skulle låta Republikanerna slita sig själva i bitar och göra bort sig, och så kunde han samla folkflertalet bakom sig och sopa bort deras ynkliga motstånd. Men det verkar inte så. Visserligen tycks det republikanska partiet vara i allvarlig kris, och tokflyglarna verkar ha tagit över, men det tycks inte vara skäl nog för att rycka upp ogräset med rötterna. I alla fall inte för Obama. Vill man vara vän med alla slutar det med att man inte har några vänner kvar.

Civilkuragets dag - Björn Söderberg

Det är tio år sedan syndikalisten Björn Söderberg mördades. Ett politiskt mord. Det finns element bland de svenska nynazisterna som inte drar sig för det. Efter mordet på John Hron var det en del som drog öronen åt sig, men så småningom karskade de upp sig igen. Det är inga pojkstreck som de här figurerna ägnar sig åt, även om uppgörelserna mellan dem och olika "autonoma" grupper verkar ha karaktären av drängslagsmål mer än politik. Och man kan undra vad en av de dömda gynnarna för mordet på Söderberg menar med sin nuvarande verksamhet som kartlagts i Arbetaren?

De här människorna är farliga och de gynnas av den borgerliga klasspolitiken - den är som gjord för hatgrupperna när de skall leta syndabockar för krisens verkningar bland vanligt folk. För det är syndabockar det handlar om, att de skulle peka ut verkligt ansvariga är det inget tal om. Däremot ger de sig gärna på folk som just gör det, som pekar på relationen mellan borgerlig kapitalistisk klasspolitik och de svårigheter som många människor genomlider. Här är ett utdrag från en annan intressant artikel i Arbetaren som jämför uppställningen mot nynazisterna 1999 och nu tio år senare:

...detta var sista gången som efterkrigstidens antifascistiska enhet manifesterades. En sådan uppställning skulle inte kunna åstadkommas i dag, och den antinazistiska enheten har ersatts av kampanjer mot ”våld” och ”extremism” – man kan kalla det kålsuparteorier om man vill. Den enigheten kan man sakna men när det gällde att hitta de verkliga orsakerna bakom våldsutbrottet 1999 dolde den mer än den uppenbarade.

Nazismen var svag i Sverige 1999, och enskilda nazister blev farliga när deras rörelser föll samman. I dag är den mångdubbelt starkare, i stort sett alla ungdomar kommer i kontakt med nazistisk propaganda. 1997 var upprördheten stor när det visade sig att 12 procent av högstadieungdomarna lyssnat på vit makt-musik. I dag har nästan 18000 användare registrerat sig på portalen nordisk.nu.

Flarn ur den nazistiska tankevärlden förs långsamt in mot samhällets huvudfåra. Fortfarande dödas en eller ett par personer varje år på grund av det våld som utövas av personer som rör sig i nazistiska kretsar. Men det sker i tysthet, ty de är inte där makten finns. Det är tio år sedan 1999 och vi har inget lärt.

Här är några bilder jag tog vid mötet på Medborgarplatsen, inget vidare bilder men min fickkamera trivs bättre när det är solsken. Men jag kan garantera att det inte fanns med några LO-flaggor där i halvdunklet. Finns LO kvar över huvud taget?

Länktips Indien

Det har varit ganska tyst på mina ordinare indiska länkar ett tag, men här är ett nytt tips på en som verkar uppdateras dagligen: Indian Vanguard. Mycket handlar om kampen mellan centralregeringen, delstatsregeringarna och maoisterna, men också om det kroniskt oroliga nordöstra området där diverse militanta grupper ur olika folk kämpar för egna delstater eller helt egna stater.

Frågan är om maoisterna och de etniska grupperna militärt kan slå ut den nuvarande regimen, och där torde svaret vara nej. Den indiska krigsmakten är jättestor. Och till den kommer delstaternas halvmilitära styrkor. Försöken till uppror i Kashmir har inte varit framgångsrika, och samma sak var det i Punjab.

Men om man i stället frågar om maoisterna politiskt kan slå ut regimen - där har jag ingen aning. Där är förmågan att övertyga det viktiga. Kanske svaret kommer inom det närmsta året. Regeringen planerar ett antal mindre offensiver mot "den röda korridoren" i östra Indien, och när ett området är erövrat tänker man rusa in med civilt uppbygge. Jag tycker det låter dubiöst, bland annat kan man misstänka att korruption kommer att ta sin andel. Dessutom har det en klang av amerikanskt "heart and mind" som inte alltid fungerar så bra. Att först bomba folk och sedan bli vän med dem ... tvivelaktigt. Dessutom torde exempelvis stamfolk som levt i armod utan att staten tidigare brytt sig om dem undra varför den kommer springande nu, när de inte gjort annat än att ta till vapen och jaga bort sina lokala plågoandar?

Och maoisterna är inte oförberedda. För några dagar sedan genomfördes ännu ett av deras skickligt genomförda överfall: en polispatrull på 40 man förlorade nästan halva styrkan, samtidigt låstes två andra grupper av poliser fast och kunde inte komma till undsättning. Ledare för maoisternas styrka vid det tillfället var en kvinna i fyrtioårsåldern, tydligen en taktisk begåvning. Maoisterna stärker sina fästen i djungel- och bergsområdena, och möjligen kan de ha något i bakfickan för andra delar av landet. Man har stärkt sin ställning i de västra delarna av Västbengalen, det har funnits antydningar om att man vill vara med 2010 i Kolkata (gamla Calcutta) när det blir val. Men då är det nog inte valsedlar det handlar om.

Tänk om all den här energin kunde satsas direkt i utvecklingsarbeten och utrotning av korruption i stället. Men det får man nog se i stjärnorna efter, först skall det till krig och elände.

Jag har funderat på ...

... om jag skulle lägga upp ytterligare en blogglist här med rubriken "mest galenskaper, men du kan ju läsa eländet ändå om du har lust". Men jag vet inte ... varför inte fråga mina pigga läsare om råd?

Det konkreta fallet är Mohamed Omar. Häromdagen kom ännu en av hans märkliga intervjuer, nu med en kille som uppgav sig vara "stolt homofob". Själv har jag kritiserat "böglobbyn" på den här bloggen tidigare, men det var från synvinkeln att påhitt som gayparaden i Stockholm gör att vänstern avhåller sig från mer väsentliga saker. Nåväl, den intervjuade fick för sig att man kan jämställa homosexualitet med incest, och av någon anledning skrev jag ett svar att det nog fanns vissa avgörande skillnader. Till min förvåning slapp genmälet igen. Och ännu mer förvånad blev jag när några tokar kom med svar som i princip kan användas till att legitimera incest! Undrar om det var MO:s avsikt med intervjun?

Nåväl, idag är MO tillbaka i mer uppkörda hjulspår, med en av dessa tradiga förnekare av nazisternas massmord. Massmord på judar alltså. Andra offer pratas det ju väldigt lite eller inte alls om. Jag skrev följande genmäle, vet inte om det kommer in. (Anmärkning: Med "eutanasi" avses nazisternas första massmordsprogram, det som riktades mot handikappade människor. Det kan ses som en generalrepetition för vad som senare skedde. Det blev känt, folk tyckte inte om det, och nazisterna torde ha dragit slutsatsen att man inte bör göra för mycket reklam för sådant här.) Nåväl, detta skrev jag:

Börja från början: bedrev nazisterna ett eutanasi-program eller inte? Fortsätt sedan med några miljoner icke-judiska offer för nazismen. Är de också icke-existerande?

Varför skall man tro att inlägg som Adelskoghs - som passar som hand i handske för den nuvarande israeiska politiken - inte är en del av israelernas psykologiska krigföring?

Sedan lade jag till ett PS och undrade om inte "historierevisionisterna" borde ha någon synpunkt på Arvid Fredborg, den högerinriktade författaren som var svensk korrespondet i Tyskland men 1943 utgav en bok där nazisternas massmord i öster omnämndes. Det var bara en kort notis jämfört med mycket annat i boken, men det var tydligen tillräckligt för att skaka om en del protyska människor i Sverige. (I skrivande stund ser det ut som om mitt PS publicerats men inte den första texten. Men eftersom många läsare av Omars blogg redan förmodligen är så förvirrade märker de nog inget konstigt.) Fredborgs bok kan ju inte sägas vara en "förfalskning" eller "framtvingad genom tortyr", så vad skall man hitta på då?

Nå, ge mig ett råd kära läsare: skall jag lägga upp MO på en extra blogglist, eller skall jag helt enkelt ignorera karln och ägna mig åt annat? Eller något annat alternativ?