Angående Kina och imperialism

Aerial view of Husab Uranium Mine in Namibia, one of China's biggest single investments in Africa pic.twitter.com/UbNixyjQFm

— China Xinhua News (@XHNews) 16 juli 2018

En urangruva i Namibia, en av Kinas största investeringar i Afrika - ger den några ledtrådar om Kinas eventuella imperialism?

Kina äger 90 procent av gruvan (resten innehas av den namibiska staten). Den förväntas öka Namibias BNP med fem procent och öka exporten (vart?) med 20 procent. Namibia förväntas bli världens tredje största exportör av uranmalm.

Man kan väl lugnt utgå ifrån att det är kineserna som har det största inflytandet här, men möjligen kan de kompensera det genom ett snyggare uppträdande än de tyskar, engelsmän och sydafrikaner som tidigare koloniserat Namibia. Ur afrikansk synpunkt kan det utgöra en stor skillnad. Men imperialism ser det ju ändå ut som. Främsta medlet är kapitalexport, men det finns redan viss kinesisk militär närvaro i Afrika. Någon som har avvikande åsikt?

Några funderingar om ekonomipriset

Jag skrev om ett av ämnena för årets falska nobelpris i ekonomi för 1½ år sedan, efter ett tips från Harald Cederlunds blogg - tyckte att det var intressanta uppslag att föra vidare. Tyckte själv att titeln på mitt inlägg "Allmänningarnas tragedi" - slutar som komedi? åtminstone var smålustig. Att kritiken mot "tragedin" nu släpps in i de finaste av finrummen får ses som ett tecken i tiden! Däremot tror jag inte att de kapitalister som vill kasta sig över och ödelägga så många "allmänningar" som de bara hinner med tar något större intryck. Kapitalet vill expandera, expandera till så gott som varje pris. Om det inte gör det så dör det.

På Ekonomistasbloggen finns ett intressant litet inlägg med anknytning till detta. Det ser ut som om boskapsskötare i Namibia mycket väl klarade av att hålla ett lagom antal djur ute i markerna utan att ta för mycket av de knappa vattenresurserna. Det ordnade lokalfolket mycket väl genom gemensam klok hushållning. Men när biståndsorganisationerna dånade in och såg till att vattentillgången ökade bröt systemet samman. Mer detaljer saknas, men kan vi gissa på överbetning på grund av fler kossor? Kanske ökande sociala skillnader också, och en del började producera för världsmarknaden?

Skulle man kunna föra resonemanget vidare och gissa att ökade resurser generellt är ett problem så fort ett samhälle har existerande tendenser till ojämlikhet? När resurserna ökar men samtidigt fördelas olikt över en grupp bryter alla ansatser till en jämviktsekonomi med Smiths "osynliga hand" raskt samman. I stället blir det ett plundrande klassamhälle. Plundring av natur och människor.

Tidvis kan det skapa enormt välstånd - man kanske kan tala om ett tvåhundraårigt välståndsfönster omkring Nordatlanten? - men det finns allvarliga baksidor av den här processen. Så allvarliga att de inte bara hotar klassamhället, utan i dagens läge vår existens som art på den här planeten. Det finns starkare krafter än produktivkrafterna, men när de drar iväg åt fel håll är de fruktansvärt ödeläggande. Med andra ord måste allmänningarna inte bara försvaras, utan utvidgas. Hur är en annan sak.

Kriserna torkar inte in direkt ...

Rubriken kanske var i osmakligaste laget? Men krisen den handlar om är inte så rolig den heller. Aftonbladet skriver om rapporten Konflikter i klimatförändringens spår. 2,7 miljarder människor bor i länder som riskerar att drabbas av väpnade konflikter som följd av klimatförändringarna. Det är de rödaste områdena på kartan ovan. Man kan notera att kärnvapenstaterna Indien, Pakistan och Israel ingår i den gruppen.

Ytterligare 1,2 miljarder bor i länder där klimatförändringarna kan orsaka politisk instabilitet (orange områden). Eftersom jag inte sett ursprungsrapporten vet jag inte hur man har tänkt, men egentligen kan man väl befara politiska återverkningar av kraftig natur i alla länder? Man kan ju tänka sig att USA:s flerfaldiga kriser samlas i en jättekrasch, där miljö, ekonomi, politik och kultur bryter samman och drar resten av världen med sig.

Det är märkligt att ökenartade länder som Namibia och Botswana ser ut att klara sig hyfsat enligt kartan, medan mer vattenrika grannländer ligger sämre till. Även Sydafrika (som jag nämnt tidigare i ett lite speciellt sammanhang). Och man räknar med att Kina inte skall beröras, men det verkar tveksamt - såvida man inte räknar med att kommunistpartiet kan kväsa försök till oroligheter, alternativt har förmåga att ingripa och rädda situationen.

Å andra sidan: i flera av de helröda länderna pågår ju redan inbördesstrider som inte är betingade av klimatkrisen men torde förvärras av den. Över en miljard av de nämnda 2,7 bor i Indien, av dessa räknas nära 800 miljoner som mycket fattiga och en del av dem är ute i väpnade uppror nu. Även i länder som Pakistan, Afghanistan, Filippinerna och Colombia har våldet en förhistoria från tiden innan någon talade om klimatkris. Vattenfrågan har däremot funnits med som en komponent länge i konflikterna i de torra länderna i västra Asien. Lägg ihop klimatkris med andra problem och resultatet blir mycket obehagligt. Det finns en del förslag till åtgärder i rapporten, men jag undrar hur mycket de hjälper.

Frihandel till varje pris?

En artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag (som jag inte hittar på nätet) har rubriken "Afrikansk oro inför nytt handelsavtal med EU". Afrikanerna har givetvis anledning att vara oroliga när stora rika EU kommer och dikterar hur handeln skall drivas. Kom ihåg att Sverige är med i EU, så blir det skit av det här avtalet så stänker det på oss också. Sydafrika och Namibia har för övrigt hoppat av förhandlingarna om det nya avtalet som skall gälla från nyår.

Varför är afrikaner oroliga? Enligt gällande ekonomisk vidskepelse är det ju bra med frihandel, det tjänar alla parter på. Alla som läst handelsteori känner till detta. Det var den engelske tänkaren David Ricardo som i början av 1800-talet kom på att om länder specialiserar sig på vad man är bäst på att producera, och sedan handlar med varandra, kommer det att bli mycket mer varor än om alla skall göra allt på hemmaplan. Svenskarna Heckscher och Ohlin utvecklade sedan frihandelsteorin ytterligare.

Delvis stämmer teorin, men det finns allvarliga avigsidor. Enligt Ricardo skulle Portugal koncentrera sig på vin och England på textiler. Detta gjorde dock att Portugal fastnade i lågteknologisk jordbruksproduktion medan England via sina tidiga textilfabriker kunde samla ihop sig till den industriella revolutionen. Portugal blev ett av Europas fattigaste länder trots tidigare välstånd, England blev rikt.

Och det verkar vara ungefär det som man håller på med igen. En dam i eko-jordbruksbranschen i Uganda, exportör till EU, får berätta om hur hon ser på saken. Hon pekar på risken att subventionerade EU-produkter strömmar in i Afrika och slår ut de lokala producenterna som inte kan konkurrera på dessa villkor. EU har de starka industrierna medan Afrika har ett jordbruk som inte är starkt nog att mäta sig med bidragsdopade bönder i Europa och Nordamerika. EU är den starka parten och kan diktera handelsavtalet så att det är man själv som tjänar mest på det.

Men det är väl bra om afrikanerna inriktar sig på att producera agrara produkter? - Det är det om de därmed kan försörja sig själv och slipper import, men ett tungt problem för jordbruket är att det kommer att se ut som den enkla liberala modellen man kan läsa om i vanliga nationalekonomiska läroböcker. Den innebär att det finns massor av producenter som alla gör varor som är i stort sett identiska och där priserna de kan få ut kommer att ligga väldigt nära produktionskostnaderna. Ibland blir det ren förlust. I bästa fall går det åtminstone ihop så pass att det går att fortsätta ett tag till. Några större vinster för att bygga ut verksamheten, eller för sociala investeringar, kommer det inte att bli för producenterna, i detta fall afrikanska småbönder. I artikeln framkommer att det finns risker att småodlare inte längre kommer att ha råd att sätta sina barn i skola om det här avtalet genomförs. Med andra ord blir handel på dessa villkor inte hjälp utan stjälp om det nu är utveckling man eftersträvar.

Det vore rimligare om Afrika kunde göra som Europa och USA tidigare, nämligen bygga upp sina ekonomier bakom tullmurar tills de är starka nog att möta konkurrensen på jämlika villkor.

Den gamle ekonomen John Kenneth Galbraith berättade om bönder i USA som levde under sådana villkor under depressionen på 1930-talet - de var desperata och på gränsen till revolution. Hans slutsats var att den liberala modellen med perfekt konkurrens ser bra ut i läroböckernas värld, men ute i levande livet vill folk inte ha den. Och i fallet EU och Afrika är det ju den svagare parten som antas vara liberal och frihandlare medan EU står med sina statsbetalda bönder och jättestora stenrika industrier som stöds av såväl EU-byråkratin som de olika staterna. Det kan aldrig bli jämlik handel på de villkoren.