torsdag 27 februari 2014

Gnäll, gnäll, gnäll ... eller "Musik, det är fult det"

Men för böfvelen, sluta gnälla!

Jag lyssnar mycket på klassisk musik, och därmed mycket på Sveriges Radio P2. Somligt gillar jag, somligt är krångligare, men är det för jobbigt går det ofta bra att via datorn hitta alternativ hos P2 Klassiskt. Den senare finns alltså på nätet och är oftast utan prat. Det är visserligen tråkigt när musiken bara mal på utan något trevligt och gärna informativt mellanprat, men det kan också ha sina fördelar ...

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och 'regimmotståndare'. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. (En tidigare kommentar till detta här.) (Och en känd kritik från Pravda, "Kaos i stället för musik", finns här i engelsk version.)

Jag vet inte var frasen "musik, det är fult det" verkligen kommer ifrån. Har sett olika hänvisningar, till gamle finansministern Gunnar Sträng, till en gruvarbetare i Kiruna, kanske till någon valsverksarbetare i Oxelösund också. Bakgrundshistorien är att det till invigningen av någonting spelades ett nykomponerat verk som lät förjäkligt. Om det gällde Oxelösund så var det Karl-Birger Blomdahls Forma ferritonans från 1961. Stålverksbuller från symfoniorkester är sällan njutbart. Modernism via orkester kan vara rent plågsam.

Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil - det  var vad 'regimen' körde ut till folket. Klagomålen kanske har att göra med att de borgerliga kritikerna själva tillhörde det 'avant-garde' som gör dygd av (och ibland en del pengar på) att angripa den borgerliga konsten? Framåt mot nya skandaler! (Ett resonemang om hur detta 'avant-garde' ständigt försöker 'provocera' och 'riva gränser' finns i Kritik av den negativa uppbyggligheten av Stjernfelt och Thomsen, intressant även om boken inte handlar om sovjetkonsten utan provokationerna här i väst).

Idealisk borgerlig kulturkonsument?



Nå, åter till ämnet. Det gnälls, klagas och utropas orimligheter. För några dagar sedan var det ett program om den gamle judehataren Richard Wagner. Programledaren frågade om man kan spela Wagner och Verdi idag eftersom Hitler gillade Wagner och Stalin uppskattade Verdi. Löjligt! Varför inte säga att Stalin hade bättre musiksmak än Hitler?

En annan skojare på radion fick näranog mentalt tarmvred för någon vecka sedan: kunde han verkligen sända en inspelning av något klassiskt verk när inspelningen var gjord i DDR på 1980-talet? (Jag minns inte om han klarade av detta svåra problem.)

En lämplig motfråga till den där tomten vore vilka länder och tider som godkänns enligt honom. Jag tycker det är trevligt att lyssna till Händel. Men vänta nu: Händel gjorde succé i England under den tid när engelska skepp pilade runt i triangeln som gjorde en del människor rika och ödelade andras liv. Industrivaror från England till Afrika, slavar från Afrika till Västindien och Amerika, och kolonialprodukterna som slavarna arbetade med skickades till Europa. Betydligt värre än något som hände i DDR. Men det skall tydligen inte störa lyssnandet till Händel. Och, handen på hjärtat, kan man inte mycket väl lyssna på Edward Elgars musik från förra sekelskiftet utan att be om ursäkt för de engelska koncentrationslägren i Sydafrika (de värsta, tills tyskarna kom igång ordentligt ungefär fyrtio år senare)?

Förresten: Svenskt järn var utmärkt till att göra kedjor att hålla slavarna fångna. Och vilken annan anledning än slavhandel fanns det till att Sverige tiggde sig till en ö i Västindien under Gustav III:s tid? - Kan vi lyssna på dåtida svenskar som Bellman eller Kraus med tanke på vad som hände på detta, och att kungen var diktator på hemmaplan?

Men åter till utgångspunkten och en sorts sammanfattning: eller kanske en eventuell läsare kan fundera ut sammanfattningen själv?

(Detta är inlägg nr. 4000 på denna blogg.)

13 kommentarer:

Pierre Gilly sa...

Var det inte någon som sa att postmodernismen uppfanns av CIA i syfte att undergräva kulturen i öst? Nu väntar jag på de kommande 4000 blogpposterna.

Björn Nilsson sa...

Det var en del målarkludderi som hade CIA-stöd. Pajsare som öste hinkvis med färg över jättedukar, och liknande. Annars vet jag inte, onjutbar musik skrevs ju rätt lång tid innan CIA kom igång.

Nä, det blir nog inte 4000 till.

Lasse Strömberg sa...

Kul inlägg. Själv gillar jag både klassiskt, opera och jazz. Allt finns på nätet. För övrigt kan jag tipsa om en sajten:

http://www.sovmusic.ru/english/index.php

med jättemycket musik av varierande kvalitet. En sak är klar, skriva melodier kunde man, att man inte förstår texten är en annan sak.

Även jag ser fram emot de kommande 4000 bloggposterna.

Hannu Komulainen sa...

Ja, kultureliten är lättlurad. Att få dom att hata kommunismen med argumentet att man inte förstod abstrakt konst i Sovjet, var ett snilledrag av CIA.

Simsalablunder sa...

Samma typ av gnäll bygger dokumentären om den ryska hockeyfemman som finns på SVT-play. Deras enastående framgångar berodde alltid på något DÅLIGT som sovjetstaten gjorde direkt eller indirekt.

Jan Wiklund sa...

Och hur var det med Bach, Schütz och Buxtehude och dom andra grabbarna som tvingades skriva hyllningsmusik till den lutheranska ortodoxin? Går det att lyssna till sånt? Eller Vivaldi som gjorde samma tjänst åt den katolska?

Ärligt talat, hur bigott får man vara och samtidigt kalla sig kulturknutte? Eller kanske Orwell hade rätt - det är bara intellektuella som kan vara ortodoxa, skrev han nånstans, vanliga arbetare ställer sällan upp på sånt.

Jan Wiklund sa...

PS Det rapporteras om ett tragiskt fall från Brasilien då det begav sig. Elis Regina, deras Monica Zetterlund ungefär, ställde upp och sjöng på ett evenemang som militärregimen arrangerade, och för detta blev hon så trakasserad av sina kolleger att hon drevs allt djupare in i de missbruksproblem som inom kort tog livet av henne.

Även musiklivet blir alltså lidande av allt för stor rättrogenhet. Bättre att vara lite tolerant, tycker jag.

martin sa...

Konkurrans inom kulturen. Det verkar skapa en monokultursträvan. Då alla söker öka sin kaka, så blir kultureliten alltid monokultursträvare och därmed har utrymmet för tolerans redan utraderats.

Minst toleranta är ju ofta de som lyssnar på klassisk musik, Jazz, Blues eller annat som 40-talisterna lyssnade på. De kallade allt jag lyssnade på för oväsen. Vår generation kopierade beteendet, ett tag, då vi delades i de som lyssnade på hårdrock och de som lyssnade på synt. Jag förutsätter att det idag finns ett så stort kulturutbud för ungdomarna att de där hårda gränserna över vilka man stider i nån sorts knepig monokultursträvan har raderats nästan fullständigt, finns kanske kvar mellan Main stream (Disney, Sony, osv) och övriga.

Jan Wiklund sa...

Martin: Den rent musikaliska toleransen har nog ökat kraftigt även bland traditionalisterna i P2, där ju stilar och genrer blandas ganska friskt numera*). Dock verkar det som den politiska toleransen har minskat, som nån sorts kompensation.

Fotnot: Än så länge tvingas de till stor del hålla sig till varsitt program. Men även där händer det saker, så har t.ex. visor och s.k. folkmusik, även i dess rockigare varianter, fösts ihop i ett program i år. Om tendensen står sig kommer man aldrig att veta vart man hamnar när man sätter på radion. Till förtret måhända för en del renläriga, men till fördel för alla oss andra som inte håller så hårt på genregränserna.

martin sa...

Jan,
jo, toleransen har ökat får man nog tillstå. När jag var ung stod ju min mellanstadielärare och mässade om att allt jag lyssnade på var satanistmusik som hotade samhället.

Var nog bara ivrig att illustrera hur intolerans är inbyggt i den kapitalistiska tanken om konkurrens, som grundar sig i en monokultur-/monopol-strävan.

Jan Wiklund sa...

Självklart. Konkurrens bygger på rädsla, och rädsla driver intolerans.

Anonym sa...

"Musik, det är fult det" är titeln på en bok av genialiska "musikomikern" Viktor Borge (originalets titel: My Favorite Intermissions) och som väl nästan inte längre går att få tag på. Däremot tycks hans och Robert Shermans "Musikomik, ett klassiskt lexikon" gå att köpa på Bokbörsen för över 200 kronor
hälsar
en musikintresserad f.d. bibliotekarie

Björn Nilsson sa...

Vi skall slå vakt om våra bibliotekarier. Roligt att du hittade mitt gamla inlägg. När jag nu läste om det tyckte jag att det fortfarande känns rätt.