Det är lätt att sparka på SD, för deras rasism, färmlingsfientlighet osv. Men det verkar inte hjälpa, skall jag då luta mig emot föraktet för medmänniskan och förklara detta med att folk är idioter? Det håller naturligtvis inte.
Jag brukar säga till min kompis om varför SD inte försvinner, trots magra insatser för sin kärntrupp.
Det är för att de har rätt.
I en globaliserad värld där vi säljer våra naturtillgångar och vår arbetskraft till utländska intressen har vår nationalstat omvandlats till ett arbetsläger, ett arbetsläger där folk proletariseras i en rasande fart. Det vore rätt i den världen att stå i vägen för globaliseringen, att driva en nationell politik där vi uppfyller nationalstatens poäng, att hålla vårt arbete och våra naturtillgångar gisslan emot omgivningen. Där vi stoppar käppar i hjulen för den globala nyliberala revolutionen och de motsättningar den skapar.
Men SD är inget nationalistiskt parti, de är för det ekonomiska system som urholkar nationalstatens syfte. De gör inget för att stoppa omvandlingen av Sverige till ett arbetsläger. De är likt de flesta partier i riksdagen, postmoderna, de söker att fylla nationalstaten och nationella identiteten med ett påhittat innehåll, någon postmodern lögn om vad Sverige är, vad det betyder att vara svensk. Likt alla postmodernister så får det väldigt lite effekt för de materiella villkoren som deras bas lever under.
Är nationalism alltid fel? Kan den inte kombineras med en internationalism? Nationalstaten kan användas emot kapitalets international, globalismen, varför använder vi inte det? Vi vet att det finns många nationella vänsterrörelser som varit framgångsrika och som faktiskt på riktigt påverkat de materiella villkoren för sin bas. Vi kan titta på Sydamerika till exempel, skall vi kalla rörelser där för nationalsocialistiska för att de värnar nationen från ett vänsterperspektiv?
Problemet med SD är att de har rätt, men på fel sätt. Det är därför som de lever och har hälsan trots deras innehållslöshet och trots att partiet är fyllt med klåpare.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
torsdag 28 november 2013
Problemet med SD är att de har rätt ...
Jag tycker det är tokigt att bra kommentarer skall ligga dolda i kommentarsfälten, och följer därmed en tradition att lyfta upp sådana till en egen bloggpost. Som den här från trogne läsaren Martin (avseende denna bloggpost):
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Nåja - SD skyller på offren. På dom som har tvingats lämna sina hemländer pga diverse "strukturanpassningsplaner" och annan marknadsdiktatur som har orsakat massarbetslöshet. Och på grund av allmän utsugning av Syd som gör att pengarna strömmar till Nord, och att människor tvingas följa efter.
Jag har inte hört att SD har uppmanat till kamp mot vare sig Washingtoninstitutionerna eller till förbudet mot statlig utvecklingspolitik. De har bara manat till att vår tids Karl Oskar och Kristina ska kastas ut.
Precis, de slåss ingen verklig nationalistisk kamp, men de påstår sig göra det. I en postmodern värld är det vad man påstår som gäller, verkligheten har inget med något att göra. Vi kan såklart tillskriva SD:s framgångar till rasism kort och gott, men det är inte en sannolik förklaring. Rasisterna har funnits hela tiden på Pierre så förtjänstfullt illustrerade, men folk har inte röstat på rasistpartier hela tiden. Har folk börjat prioritera rasismen över andra frågor eller är det något i mer som gör att SD vinner mark.
Kan det vara följande? Rörmokaren tvingades bli egenföretagare för att arbeta på bygget, sedan fick hen konkurrera med lettiskt bemanningsföretag om rörmokarjobben i bygden och nu går hens rörmokarfirma knappt runt. På ett mycket konkret sätt kom den personen i kontakt med globalismens baksida, hen kanske inte ens tycker att letter är lägre stående varelser, men ändå röstar hen nationellt.
Men som sagt, den rörmokaren blir inte hjälpt av sin röst på det nationalistiska partiet. Men väljare går sällan på djupet om vad politiken innebär när de röstar.
Men poängen är kanske inte att diskutera SD:s realpolitik. Utan vad vänstern kan göra för att möta den, hade det räckt med att skrika rasist hade SD varit död nu. Då hade den nationella rörelsen i Europa levt en tynande tillvaro.
Det finns helt klart något mer med i strömningen mot nationalism. Folk bara inte uppgraderar sin rasism till huvudfråga för deras val, för ingenting, folk är inte idioter.
Motståndet emot detta är en vänster som försöker driva vänsterpolitik på EU och globalismens villkor, de misslyckas givetvis kapitalt att förbättra villkoren för folkflertalet i deras länder. Vad fan gjorde New Labour i England, vad åstadkom Hollande? Inte något som fick folk att utropa, "Fan, det går ju åstadkomma något med vänsterpolitik!"
En hprdförare hållning emot globalismen och EU, en där man genomför åtgärder som kan förändra de materiella villkoren för folk som lever där man har sin väljarbas kanske vore något att fundera på?
På trettitalet, då läget liknade dagens i hög utsträckning, var lösningen "bygg landet". Dvs keynesiansk investeringspolitik och omstrukturering av samhället på ett sådant vis att alla behövdes i arbetet.
Sådan investeringspolitik behövs nu också. Inte minst investering i ett fossilfritt samhälle. Det kommer att kräva alla händer och alla huven. Men tyvärr är detta inte huvudspåret i någon vänsterpolitik.
Till skillnad från 1932.
Ja, det är det jag är ute och far efter. Socialdemokratin framgångar var i mångt och mycket nationella. Jag upplevde det internationella solidaritetsarbetet som nationellt på den tiden också. Det var en del av den svenska nationalidentiteten att vi minsann stod upp för de svaga.
Jo, det är ju ganska elementärt att det är där man själv är som man kan göra något. Sen kan man förvisso ställa upp för andra, på andra håll, som har liknande problem som man själv. Det behöver man inte sätta nån ism på.
George Orwell gjorde en gång en tjusig distinktion: Han själv brydde sig om England och ville att det skulle vara så bra som möjligt. Men han kallade sig inte nationalist - den termen reserverade han för dom som bara kunde tänka i termer av konkurrerande prestige, och såg allt som ett nollsummespel.
PS. En annan historisk parallell är Abraham Lincoln. Han hatades av sydstatarna för att han ville satsa på industrialisering och utveckling, vilket per automatik dömde ut storgodssystemet i sydstaterna som levde på att leverera billiga råvaror med slavarbetskraft.
Men han tog skarpt till orda mot sin tids SD-are i en artikel "Why I am not a know-nothing". Know-nothings var öknamnet på dom som på den tiden var emot invandring. Lincoln ansåg att invandring behövdes för att fylla upp det tomma landet.
Även Sverige är ju ganska tomt.
Idag håller jag helt med Martin. Möjligen inte riktigt det med nationalism. Men Jan Wiklund, det med att fylla landet. Som är alldeles för tomt. Fylla på - stor del av mänskligheten får plats på Gotland!
Självklart att bekämpa SD som mycket väl kan utvecklas till ett fascistiskt parti. Men kontraproduktivt att klassa deras väljare - snart över 10% - som rasister/nazister.
Ja, ism kanske man inte behöver ta till, det är inget annat än att betona det lokala, att kämpa för grannens villkor, inte för grannens villkor i den mån det är möjligt utan att stöta sig med transnationellt kapital, eller kämpa för grannen så långt det inte hotar ett budgettak satt av EU.
Men det verkar som S tolkar stödet för SD på annat sätt än jag, de tolkar det som att folk vill ha mer högerpolitik. Min teori är som jag tror de flesta inser att jag menar att folk vill ha mer lokal politik, mer fokus på levnadsvillkoren för svensken. Vi skiter ganska mycket i om vi är bäst i klassen på att sköta budgettar, vi vill ha jobb, justa arbetsvillkor, trygghet i arbete och boplats. Men proffspolitikerna tror att deras värld är den enda som finns, att deras värden är de enda som finns, de kämpar för något som bara är relevant för riksdagskotteriet.
Skicka en kommentar