torsdag 6 november 2014

Långvarig stagnation?

Här har vi några aktuella "nyckeltal för Sverige" från Statistiska centralbyrån:

Och här är ett diagram som illustrerar inflationstakten under längre tid:

Jag brukar påpeka att inflation är det som man bestämmer sig för att räkna som inflation. Det betyder att viktiga priser kan åka upp och ned mycket kraftigt utan att det märks i den officiella statistiken - nämligen om dessa priser inte tas i beaktande när man beräknar hur den allmänna prisnivån ändras.

Men man kan nog få ut en del intressant information i alla fall. Arbetslösheten biter sig fast på hög nivå. Deflationstendensen är kvar. Frågan är hur mycket som är tillfälligheter och hur mycket som beror av långsiktig utveckling, på grundläggande förändringar i samhället.

Med "långsiktig utveckling" är jag inne på ett ämne som verkat komma i ropet hos somliga ekonomer: långvarig stagnation. Vet inte om det är bästa sättet att översätta 'secular stagnation', men det är detta det handlar om: delar av världsekonomin verkar har bromsat in och det ser inte ut som om farten kommer att öka igen på ett bra tag.

Finns det en bot för detta? Då måste man först veta varför det är en uppbromsning (om det ens är en sådan), annars är det ganska meningslöst att diskutera lösningar. Doktorns eventuella behandling hänger på vilken diagnos som görs av sjukdomen. Likaväl som vissa åkommor kan botas med lämplig medicin är andra obotliga, eller de kanske är harmlösa och botar sig själv efter ett tag utan någon medicinering.

Ett exempel: om man tror att arbetslöshet beror av att konsumtionen sjunker och folk inte har råd att handla så mycket som förut, då kan man tänka sig att konsumenterna på olika sätt får stöd att handla. Därmed kommer handel och produktion att behöva mer arbetskraft igen, man anställer, och arbetslösheten minskar.

Men om man i stället tror att arbetslösheten beror av tekniska förändringar i samhällets produktionsapparat, eller kanske demografiska orsaker (som att befolkningarna i vissa länder får allt högre medelålder vilket minskar antalet aktiva arbetande), kan det vara förhållanden som enligt vissa ekonomer inte är värda att försöka förändra. Det hjälper inte att understödja efterfrågan om fabriker läggs ned för att de inte längre hänger med i tekniken! Världen är som den är, helt enkelt, och inget blir bättre av officiella ingripanden. Det blir i själva verket sämre tror de.

Ekonomer som tittar på andra saker, som skev inkomstfördelning och låga investeringar, kanske däremot hävdar att problemen kan minskas genom kraftfulla offentliga åtgärder. Därmed kan det som ser ut som en ekonomisk-teknisk fråga i själva verket handla om politik, om hur man vill att det politiska systemet skall agera på kriser.

För närvarande dominerar på många håll en tendens som har två sidor och verkar rätt motsägande: å ena sidan en neoliberalism som går ut på att privatisera så mycket som möjligt och som fördömer statlig verksamhet (som tjänar folkets intressen), men å andra sidan använda samma statsapparat för att påtvinga större delen av befolkningarna kraftiga 'besparingar' (austerity). I praktiken innebär det att staten används som en maskin för att föra över resurser från de många till de få.

Om man antar att just denna överföring är målet med politiken är det ingen motsättning i den neoliberala tanken. Men det lär få återverkningar i ekonomins 'nyckeltal': ihållande arbetslöshet och tendenser till deflation när efterfrågebasen vittrar sönder. Dessa problem gör, om man antar att staten skulle kunna agera på rätt sätt men nu agerar fel, att krisen blir värre än vad den skulle behöva vara, krisen blir självförvållad och onödigt utdragen av de 'ansvariga' (oansvariga).  Möjligen slutar det hela med systemkrasch. Detta kan bli plågsamt, men också en välsignelse om det finns politiska krafter som är starka nog att börja driva en positiv ekonomisk politik. Det otrevliga alternativet är en låsning som aldrig låses upp, utan möjligen slutar i en fullständig samhällskollaps.

3 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Här är en rätt rolig analys som utgår från att världens tekniska apparat är föråldrad och skulle behöva en ordentlig uppdatering: http://hum.ttu.ee/wp/paper28.pdf

martin sa...

Vissa marknader har ju erfarit en lång tids hyperinflation. Om man vill köpa sig en person ur eliten, så kostar det sjukt mycket mer än det gjorde förr. En muta(eller rekrytering) förr gick på nån miljon, men numera behövs miljarder. Elitens hyperinflation leder till stagnation i folkets fickor. :)

Björn Nilsson sa...

Jan, jag har laddat ner artikeln för framtida läsning.

Martin, eftersom mutor av någon anledning inte räknas in i normala prisindex finns de inte, i alla fall inte som inflationsmarkörer. Däremot kan det ju vara någon paragraf i juridiken som är inblandad ....