Visar inlägg med etikett inflation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett inflation. Visa alla inlägg

lördag 7 maj 2016

Att förstöra sparande? Kapitalets diktatur?

Några reflexioner utan källhänvisningar ... Västvärldens kapitalism mår inte bra, den heliga tillväxten är inte så lysande (eller rent av frånvarande), priserna ligger stilla. Ibland sjunker till och med prisnivån generellt, det är deflation alltså. Och folk vill inte handla så mycket som kapitalisterna vill. En del sparar i stället.

Nu vill ekonomerna att det skall vara inflation i stället. Riksbankerna kör med så kallade inflationsmål, som att priserna skall öka exempelvis i genomsnitt två procent per år. Genom att priserna ökar skall de dumma konsumenterna 'stimuleras' att konsumera upp sina pengar innan de blir värdelösa. Men det verkar inte räcka. En ännu radikalare metod som någon ondsint person kläckt är att gradvis göra pengar mindre värda. Har du en summa på banken för framtida behov så kommer den att minska år efter år (det kan ju kallas negativ ränta, du får betala för att ha pengarna på banken).

Några reflexioner om detta:

Jordens resurser. Med tanke på att resurserna är begränsade borde icke-konsumtion uppmuntras i stället för att bestraffas.

De som inte kan spara. De som har dåligt med pengar och förmodligen knappt kan spara något, kommer att drabbas ännu värre av det här. I stället borde fattigpensionärer och liknande grupper få rejäla tillskott.

Spara för framtida behov. Här stöter två uppfattningar samman. Dels en del politiker och privatekonomer som hävdar att du bör spara för framtida nödlägen, som att ha en årslön på banken ifall du blir arbetslös. Eller att du helt enkelt inte vill vara med i lånekarusellen, utan kunna betala större inköp kontant. - Och så har vi alltså finansiella genier som vill utplåna ditt sparande, det som du skulle ha ifall det händer något krisartat eller om du vill göra ditt livs drömgrej utan skuldsättning.

Liberalism och demokrati. Liberaler som ju är så frihetsälskande, hur kan de godkänna tilltag där kapitalets stat går in och "bestämmer vad folk får göra med sina pengar"? Kan det möjligen vara så att liberalism och demokrati inte är så viktiga när det är kapitalets behov som styr? "Det fria individuella valet" i det här fallet verkar alltså vara att antingen handlar du upp dina pengar direkt för prylar som inte gör dig så mycket lyckligare ändå, eller också handlar du inte och får då nöjet att se hur deras värde försvinner år efter år.

Kontanter. Man skulle ju kunna stoppa kontanterna i madrassen, men hur fungerar det i ett ekonomiskt system när det mesta som kallas "pengar" är ettor och nollor i datakonton? Förmodligen kommer den som sparar pengar på det sättet, med riktiga sedlar, att behandlas som kriminell.

Det finns nog fler aspekter, men det här är vad jag kom på för ögonblicket. Jo, här är en till:

Att tvinga folk att konsumera vare sig de vill eller inte, kan det möjligen ses som en aspekt av kapitalets diktatur?

Den här lillen behöver nog inte fundera på de här problemen i alla fall.

torsdag 6 november 2014

Långvarig stagnation?

Här har vi några aktuella "nyckeltal för Sverige" från Statistiska centralbyrån:

Och här är ett diagram som illustrerar inflationstakten under längre tid:

Jag brukar påpeka att inflation är det som man bestämmer sig för att räkna som inflation. Det betyder att viktiga priser kan åka upp och ned mycket kraftigt utan att det märks i den officiella statistiken - nämligen om dessa priser inte tas i beaktande när man beräknar hur den allmänna prisnivån ändras.

Men man kan nog få ut en del intressant information i alla fall. Arbetslösheten biter sig fast på hög nivå. Deflationstendensen är kvar. Frågan är hur mycket som är tillfälligheter och hur mycket som beror av långsiktig utveckling, på grundläggande förändringar i samhället.

Med "långsiktig utveckling" är jag inne på ett ämne som verkat komma i ropet hos somliga ekonomer: långvarig stagnation. Vet inte om det är bästa sättet att översätta 'secular stagnation', men det är detta det handlar om: delar av världsekonomin verkar har bromsat in och det ser inte ut som om farten kommer att öka igen på ett bra tag.

Finns det en bot för detta? Då måste man först veta varför det är en uppbromsning (om det ens är en sådan), annars är det ganska meningslöst att diskutera lösningar. Doktorns eventuella behandling hänger på vilken diagnos som görs av sjukdomen. Likaväl som vissa åkommor kan botas med lämplig medicin är andra obotliga, eller de kanske är harmlösa och botar sig själv efter ett tag utan någon medicinering.

Ett exempel: om man tror att arbetslöshet beror av att konsumtionen sjunker och folk inte har råd att handla så mycket som förut, då kan man tänka sig att konsumenterna på olika sätt får stöd att handla. Därmed kommer handel och produktion att behöva mer arbetskraft igen, man anställer, och arbetslösheten minskar.

Men om man i stället tror att arbetslösheten beror av tekniska förändringar i samhällets produktionsapparat, eller kanske demografiska orsaker (som att befolkningarna i vissa länder får allt högre medelålder vilket minskar antalet aktiva arbetande), kan det vara förhållanden som enligt vissa ekonomer inte är värda att försöka förändra. Det hjälper inte att understödja efterfrågan om fabriker läggs ned för att de inte längre hänger med i tekniken! Världen är som den är, helt enkelt, och inget blir bättre av officiella ingripanden. Det blir i själva verket sämre tror de.

Ekonomer som tittar på andra saker, som skev inkomstfördelning och låga investeringar, kanske däremot hävdar att problemen kan minskas genom kraftfulla offentliga åtgärder. Därmed kan det som ser ut som en ekonomisk-teknisk fråga i själva verket handla om politik, om hur man vill att det politiska systemet skall agera på kriser.

För närvarande dominerar på många håll en tendens som har två sidor och verkar rätt motsägande: å ena sidan en neoliberalism som går ut på att privatisera så mycket som möjligt och som fördömer statlig verksamhet (som tjänar folkets intressen), men å andra sidan använda samma statsapparat för att påtvinga större delen av befolkningarna kraftiga 'besparingar' (austerity). I praktiken innebär det att staten används som en maskin för att föra över resurser från de många till de få.

Om man antar att just denna överföring är målet med politiken är det ingen motsättning i den neoliberala tanken. Men det lär få återverkningar i ekonomins 'nyckeltal': ihållande arbetslöshet och tendenser till deflation när efterfrågebasen vittrar sönder. Dessa problem gör, om man antar att staten skulle kunna agera på rätt sätt men nu agerar fel, att krisen blir värre än vad den skulle behöva vara, krisen blir självförvållad och onödigt utdragen av de 'ansvariga' (oansvariga).  Möjligen slutar det hela med systemkrasch. Detta kan bli plågsamt, men också en välsignelse om det finns politiska krafter som är starka nog att börja driva en positiv ekonomisk politik. Det otrevliga alternativet är en låsning som aldrig låses upp, utan möjligen slutar i en fullständig samhällskollaps.

lördag 5 april 2014

Deflationsspöket

Vet inte om jag hört uttrycket 'deflationsspöket' någon gång. Däremot 'inflationsspöket' som ibland används för att skrämma folk. Just nu är det emellertid svårt att åberopa det senare spöket i Europa.

Varför är det farligt med deflation, alltså med en generellt fallande prisnivå? Det är väl bra att saker blir billigare? - Ja, delvis, men det är inte hela historien. Den har några viktiga negativa inslag:
  • När priserna faller så minskar företagsvinsterna vilket betyder neddragningar och arbetslöshet.
  • Deflation betyder också att skulder blir dyrare att betala tillbaka. Och det är allvarligt i ekonomier med stora offentliga och/eller privata skulder. Kanske något att fundera på för kraftig belånade bostadsrättsmänniskor i Sverige?
(Man kanske bör tillägga att det inte finns några objektiva mått för prisförändringar. Det finns beslut på vilka varor och tjänster som skall räknas med, och hur tungt de enskilda posterna skall väga i den totala beräkningen. Därmed finns det också möjligheter att fixa till siffrorna så att de inte ser så farliga ut.)

Och hur ser det nu ut, om vi börjar med Sverige? Så här säger Statistiska centralbyrån:


Och så kör vi med ett diagram också: Konsumentprisindex (KPI) 12-månadersförändr (inflationstakten) 1980=100, procent efter månad, 1980-2013:


Jag tror inte enstaka procent hit eller dit är så viktiga, men den långsiktiga tendensen är viktig. Efter krisen i början av nittiotalet har KPI-ökningarna i stort sett legat under tre procent, och ofta varit nere på nivåer med noll eller negativ inflation. Om man funderar över fenomenet med långvarig stagnation i ekonomin kan detta vara intressant.

I flera EU-länder är det deflation. I den skaran ingår grannen Finland, samt Grekland som inte är med i detta diagram. Notera att ett tungt land som Frankrike ligger nära deflationsstrecket också.

Deflation3

En del människor är väldigt negativa till utvecklingen i EU-området. Och det är klart att de stolta planerna inte har lyckats så bra. Stagnation, massarbetslöshet, politisk oreda är illa nog. Dessutom uppträder de ryggradslösa europeiska politikerna som underhuggare till en annan makt på nedåtgående: USA. Detta kan inte leda till något gott, annat än för missnöjespolitiker och skojare. Men fattar byråkraterna i Bryssel detta?

onsdag 10 juli 2013

Ekonomiska notiser

Det här saxade jag från SCB.

Fortsatt minskad industriproduktion

Produktionen inom industrin minskade med 2,6 procent i maj jämfört med april, korrigerat för säsongseffekter. Jämfört med maj 2012 minskade produktionen med 7,3 procent, i kalenderkorrigerade tal.

Nedgången i april följdes av en ännu större nedgång i maj. Inom industrins delbranscher var utvecklingen fortsatt blandad även om flertalet delbranscher redovisade nedgångar. Svagast utveckling hade aggregatet kemisk industri och läkemedelsindustrin medan industrin för elapparatur utvecklades starkast. Även stål- och metallverk redovisade en betydande nedgång i maj.
Lite längre i ner i samma text framgår det att siffrorna är preliminära och att de kanske kan justeras ned ytterligare framöver. Produktionen på stål- och metallverk är 12,5 procent lägre än för ett år sedan. Det brukar man se som en stark konjunkturindikator (frågan är om dessa gamla indikatorer ännu håller helt ut), liksom "Industri för icke varaktiga konsumtionsvaror". Dagligvaror, med andra ord, sådant vi måste springa och köpa var och varannan dag. Där har vi koppling direkt till slutkonsumenten, och den industrin har minskat produktionen med 16,2 procent på ett år. Man kan ju tänka sig att en del av det bortfallet täcks av att folk i stället köper importerade produkter, men jag vet inte hur det förhåller sig med det.

Även "Industri för varaktiga konsumtionsvaror" backar. Detta är vad de okunniga kallar "kapitalvaror", men i själva verket handlar det om saker som kyl, frys, personbil, dator och annat som hushållen köper och som bara konsumeras. Men de kan konsumeras under mycket längre tid än en kartong ägg eller en ring falukorv. Man kan misstänka att om folk blir rädda för att dra på sig ytterligare skulder tar de inga nya krediter för att "riva ut köket", eller köpa en flashigare bil, och då minskar efterfrågan på den sortens varor.

På tal om privatekonomi så var det:

De tider är förbi när en hög inflation kunde göra dyra lån billigare att betala tillbaka. Det här ser ut som deflation, och då blir det snarare dyrare att betala. Och de låntagare som begriper lite av ekonomi bör bli oroliga av utvecklingen och drar in på konsumtionen  för att i stället få ner skulderna så snabbt det går. Och så är det ju så att vi har:

Frågan är hur det blir framöver. Av orderingången idag vet vi en del om vad som kommer att hända, och det ser lite tveksamt ut:

Industrins leverans- och orderläge, maj 2013:
Fallande orderingång

Industrins orderingång följde nedgången i april med fallande orderingång även i maj. Nedgången var i säsongrensade tal 2,6 procent jämfört med föregående månad. Vid en jämförelse mellan maj i år och motsvarande månad föregående år, sjönk orderingången med 6,1 procent i kalenderkorrigerade tal.
Det är klart att om konsumenterna blir tveksamma säljer affärerna mindre, vilket slår tillbaka led efter led via logistik och grossister, till konsumtionsvaruindustri, till industrin som tillverkar utrustning för produktion och distribution av konsumtionsvaror, och till slut till råvarukällorna som måste användas för att få fram kapital- och konsumtionsvaror som gör allt det andra möjligt att framställa.

Sedan finns alltid den stora frågan kvar: hur mycket är beroende av tillfälliga svängningar i konjunkturerna, hur mycket handlar om mycket mer långt- och djupgående förändringar i ekonomin?

torsdag 14 mars 2013

Prisförändringar under lång tid

Diagrammet kommer härifrån.
Som en uppföljning till föregående inlägg kommer här ett diagram som visar beräknade prisförändringar år för år 1831-2012. "Inflation i Sverige 1831-2012. Årlig förändring i procent av konsumentpriserna." Det kan ge upphov till vissa funderingar.

Under perioden fram till Första världskriget verkar ökningar och minskningar i prisnivån ungefär ha tagit ut varandra. Tiden efter 1860 var när industrialiseringen av Sverige tog fart, det var en nordisk myntunion, och vi hade guldmyntfot. Sedan kom Första världskriget med en enorm inflation, varpå det var ett kraftigt prisfall i början av 1920-talet. Men ända fram till början av 1930-talet fanns huvuddelen av svenskarna på landsbygden.

Trettiotalskrisen sänkte inte priserna så mycket, däremot kom ett par inflationsspikar i sambande med Andra världskriget och Koreakriget. Det intressanta för tiden efter början av 1950-talet är en permanent inflationsperiod som tilltog framåt 1970 men som sedan ebbade ut efter krisen i början av 1990-talet. Den skiljer sig markant från epoken under 1800-talet när priserna varierade runt ett medelvärde av noll ungefär. Men samhället hade ju förändrats oerhört från mitten av 1800-talet och hundra år framåt.

Och så har vi vår nutid, där prisnivåns ökningar generellt ligger nära noll (i alla fall enligt beräkningsgrunderna för det här pris-indexet). Låg inflation, ibland ansatser till deflation. Ökande produktivitet och lågt efterfrågetryck kan bidra, men hur är det med inflationstrycket i ett samhälle där begreppet "trycka pengar" är på väg ut? När "pengar" är ettor och nollor i datorer? Kan det påverka? Kan man säga att det kontantlösa samhället är det inflationsbefriade samhället (men kanske inte det deflationsbefriade)? - Fabriker som är nästan tomma på folk, pengar som man inte kan ta på ... vart leder det?

torsdag 7 mars 2013

Deflation nästa?

När jag såg det här på Statistiska Centralbyråns hemsida ...

Inflationstakt0,0 %Januari 2013 jämfört med januari 2012


... blev jag nyfiken. Prisnivån i konsumentprisindex skulle alltså vara samma i januari i år som för ett år sedan. Vad händer?

Vi kan ta det på lite längre sikt, med hjälp av detta diagram, innehållande priskurvan från 2006 och fram till januari i år:

KPI 2006-2013


Notera den lilla nedgången på kurvans slut, det är den som gör att prisnivån är oförändrad över ett års tid.

Frågan man kan ställa är vad som är tillfälligt, och vad som är långsiktiga tendenser - och givetvis vad tendenserna beror av. Tar man en längre period av samma index, från 1980 till 2004, suddas tillfälliga svängningar bort och man ser de långsiktiga tendenserna klarare. Först är det en period av kraftiga prisökningar. Den accelerar i slutet av 1980-talet och tar sedan ett abrupt slut i början av 90-talet när fastighetsbubblan kraschar. Efter det har prisökningarna varit lugnare, och det har till och med varit perioder när det knappt varit några ökningar alls.

KPI 1980-2004


En intressant iakttagelse är att båda diagrammen har kurvor som är rätt likartade. De visar på snabbare prisökningar i början av mätperioden, och sedan kommer en kris och kurvan visar på lugnare tillväxt.
Är inflationseran över? Stämmer förutsägelserna om hyperinflation som vissa ekonomer gör, eller är det snarare deflationsfaran vi skall titta på? Och finns faran för hyperinflation över huvud taget i en ekonomi där man knappast "trycker pengar" numera utan det mesta finns i datorernas minnen? - Det skall bli intressant att se vad som händer med kurvan de senaste månaderna!

Sedan är frågan hur mycket sänkt efterfrågan kan innebära för priserna. Enligt de naivare läroboksmodellerna gäller utbud-efterfrågan: sjunker efterfrågan så sänker företagen priserna för att få sälja igen. Det kan gälla mindre och ibland inte särskilt lönsamma företag, men ett storföretag med 'vinstkrav' kanske hellre lägger ner verksamheter än att sänka priser/vinster. Och företag som är inne i spekulationsekonomin behöver kanske inte alls bry sig om att efterfrågan på varor och tjänster sjunker, de opererar delvis i en egen ekonomisk sfär.

Vad skulle hända om olika åtgärder för att underhålla konsumtionen försvann? Man kan tänka sig slopande av möjligheterna att låna till konsumtion, bort med konstlat låga räntor, slut på subventioner till grupper som redan har hög konsumtion, höjda krav på låntagare. Skulle det då bli ett ännu hårdare fall i efterfrågan än vad vi såg för några år sedan när första fasen i den senaste krisen bröt ut? - Som ekonomin nu ser ut kan den jämföras med narkomani eller ett pyramidspel: ständigt nya resurser måste in i systemet, annars börjar det hacka, drabbas av kramper och yrsel och mår riktigt dåligt. Det dumma är att det inte mår bra ändå trots tillskotten, det blir ungefär som att ge arsenik till en gammal häst. Den spritter till ett tag, och så tillbaka till det gamla trötta. Dags för en ny och fräschare kuse kanske?

tisdag 18 december 2012

Penningpolitisk dikt

Här står det 1. DALER S.M., alltså en daler silvermynt. Men nog ser det väldigt mycket ut som koppar!


En litet häfte från Ellerströms förlag, med dikter av 1700-talspoeten Jacob Frese, ramlade in i brevlådan igår. Frese var född i Viborg cirka 1690, hamnade i Stockholm när ryssen tog över, och levde som statstjänsteman i Stockholm resten av sitt tidvis sjukliga liv. Han dog 1729 och överlevde alltså Karl XII:s katastrofala tider, inklusive utgivningen av värdelösa så kallade nödmynt, med ungefär ett årtionde. Och dikter i tidens stil skrev han, med framgång dessutom.

Över de avslagna mynttecken
Som av planeters sken i irring mången förs:
Så förde Sverige ock av dessa myntplaneter,
Men vilka, sen de lyst likt sorgliga kometer,
Guld, silver, mässing, järn och stål försvinna hörs.
Tja, begriper man det här? - 'Mynttecknen' är de billiga nödmynt som gjordes under senare delen av Karl XII:s krig för att betala krigsutgifterna. Gör man ett mynt av billig koppar och påstår att det motsvarar ett silvermynt kanske en del människor luras ett tag, men snart upptäcker de flesta att det billiga myntet är billigt och inte har silvrets köpkraft. Det innebär också att "de dåliga pengarna tränger undan de goda", vilket innebär att de som har värdefulla mynt i guld eller silver försöker spara dem så länge det går. Varför skall man byta goda pengar mot dåliga om man inte behöver?

Mynt med pålitligt värde försvinner alltså från marknaderna, och kvar finns de närapå värdelösa nödmynten. Och fortsättningen på detta blir förmodligen inflation, tilltron till penningarnas värde sjunker och samhällets ekonomiska kretslopp skadas. De som drabbas värst är givetvis de som redan är fattiga och lever på marginalen. - Ändlösa krig, pestepidemier, missväxt och ekonomisk kris - det var inte roligt alla dagar under Karl XII:s regim!



Tidigare har jag skrivit om myntförsämring bland annat här. Det inlägget har länkar till några andra bloggposter av historiskt intresse för Sverige, med penningförsämringen i Sverige under Johan III:s tid när ett långdraget krig mot Ryssland skulle finansieras. Johan fuskade också med silvermängden i silvermynten, och följden blev inflation.

fredag 14 december 2012

Inflationsläge och konjunktur

Det här diagrammet kommer från Statistiska Centralbyrån och visar utvecklingen för KPI, Konsumentprisindex, från 2005 och fram till november i år.


Nu är det ju så, vilket jag nog skrivit om tidigare, att prisindex och inflationstal inte bör tas som någon exakt sanning. Inflation är vad man (vem nu det är) bestämmer skall räknas som inflation. Viktiga prisförändringar kan bli osynliga om de inte räknas in i inflationsberäknarnas "varukorg". Själva ordet "varukorg" bör väl medföra vissa frågetecken eftersom väl inte många har en korg när de handlar numera, och mycket av det vi handlar går inte ned i någon korg som man bär på armen. Räknas räntor in i index har de ju ingen fysisk existens alls men kan slå ganska hårt på den totala inflationen.

Men det var bara lite inledande rundsnack. Diagrammet visar åtminstone ungefär åt vilket håll utvecklingen går. Om vi tittar på diagrammet så visar det en inflation på ungefär noll år 2005. Jag är ganska säker på att om man börjat med den här kurvan säg 1995 så hade fler perioder av nollinflation och rena prisfall (deflation) varit synliga. Under 1990-talet, efter att fastighetsbubblan sprack, var priserna tämligen stabila, och ibland sjönk KPI till och med. Den sprickande IT-bubblan bidrog till detta.

Prisförändringar kan ha många orsaker och det behöver inte alltid finnas kriser i bakgrunden, men i diagrammet ovan så verkar den fruktade så kallade dubbeldippen vara klart urskiljbar: efter en tids klang och jubel kom finanskrisen 2008 som slog hårt mot den reala ekonomin och priserna steg inte så fort längre. Sedan kom några års återhämtning, men nu glider det utför igen till nästa fas av krisen. Folk blir nervösa och handlar mindre, kanske försöker minska sina skulder i stället, konsumtionsefterfrågan backar och priserna stoppar upp. Krisen inom elektronikvarubranschen kan ju ses som en illustration på det, med utslagning av stora kedjor och priskrigande.

Nedan är ett diagram som visar läget inom euro-zonen (hittade det här). Det startar också 2005, vilket gör jämförelsen med Sverige lättare. Notera dock att det svenska diagrammet går fram ett par kvartal längre.  Inflationsmålet är 1,9 procent (röda linjen), och man kan notera att frånsett 2007 så har uppfyllelse av målet inte varit något problem. I allmänhet har prisstegringarna legat därunder.

Inflation target

Men priserna i euro-zonen har i alla fall stigit, det har inte varit deflation. Men det kan gå åt det hållet. Här meddelas att detaljhandeln i euro-området sjunkit med 1,8 procent under september/oktober, och att industriproduktionen gått ned med 4 procent. Ökande arbetslöshet, samt osäkerhet för de som har ett arbete, kan sänka efterfrågan och dra ner priserna.

Kort sagt ser det inte ut som om euron varit den väg till lycka och framgång som det hävdades på sina håll för ett tag sedan. Samma gäller väl för hela EU. Där förväntas fördjupad recession. Man kan nog förmoda att den åtstramningspolitik som bedrivs, både inom euro-zonen och länder utanför den som är med i EU, kommer att pressa ekonomierna ytterligare nedåt, möjligen med övergång till ren deflation. Det är nog det sista man borde önska i en period av massarbetslöshet - stöveltrampet hörs redan på gatorna i flera länder.

Det som gynnat Sverige är att vi inte varit lika ohjälpligt totalt insyltade som de stater som övergått till euron. Vi har delar kvar av den egna ekonomin. Men det kan också vara så att vi ligger ganska sent i de globala konjunktursvängningarna. Dagens kris i kontinentala Europa kan bli morgondagens i Sverige.

En allmän slutsats man kan dra är att inflation inte är det mest överhängande hotet just nu. Hotet är arbetslöshet och ödeläggande av samhälleliga resurser. Det borde gå att ordna med en modern penningpolitik.


tisdag 4 september 2012

MMT - hur det skulle kunna fungera

För ett tag sedan rasade en del av ringmuren runt Visby. Nu har det kommit fram pengar till återuppbyggnad nästa år. Men för ett tag sedan var det oklart, enligt det här inlägget.

Vi kan ta det här fallet som ett praktiskt exempel på hur MMT, modern penningteori, skulle kunna fungera. Utgångspunkten är alltså att ett gammalt byggnadsverk rasar ihop. Vi får köra en frågelista:

1. Skall detta åtgärdas på något sätt?

2. Om svaret är ja, så är nästa fråga: vadå?

3. Antag att vi utesluter alternativen 'riv skiten' eller 'bygg en kopia i hårdplast' - det bestäms att återuppbyggnad av befintlig mur skall ske.

4. Nu frångår vi dagens rutiner. I stället för att fråga om det finns pengar så frågar vi vilka resurser som behövs, och om de finns tillgängliga? Arbetskraft och expertis av olika typer, material, maskiner.

5. Finns inte dessa resurser måste projektet avbrytas tills de eventuellt kan komma fram, eller man får tänka sig andra lösningar (låta muren rasa bäst den vill, en vedertagen metod att vanvårda bort fornminnen).

6. Men finns arbetslösa människor som kan hugga i och jobba med det här, och annan material som krävs, är pengar enligt MMT inget problem. Det skapas ett konto elektroniskt (av riksbanken kanske?) som exempelvis Riksantikvarieämbetet kan debitera för personal- och materialkostnader. Detta innebär att offentliga utgifter för a-kassa försvinner och ersätts av löner till de som arbetar på projektet ... utan att det egentligen kostar ett öre.

Behov och resurser kan mötas och ett bra resultat uppnås utan att det offentliga behöver vare sig låna eller skatta fram pengarna. Därmed blir pengar ett smörjmedel, inte en bestämmande faktor. Och som alla (?) förstår kan det här exemplet göras om och modifieras efter alla möjliga förutsättningar men ändå komma tillbaka till samma resultat. Många torde också förstå att detta förfarande innebär ett besvärande hot mot de institutioner som annars skulle leva på att mot ränta låna ut pengar till det offentliga - de blir obehövliga!

I det här sammanhanget vill jag peka på ett intressant inlägg hos bloggen Flute-tankar som skriver om hyperinflationer. När det egentligen inte finns några bra argument mot MMT brukar motståndare eller folk som är osäkra på teorin vifta med inflationsspöket.

Jag har själv funderat över vad som händer när nästan alla 'pengar' är elektroniska och frasen 'att trycka nya pengar' blir helt absurd eftersom det inte är det som staterna gör.  Flute-tankar  förmodar att hyperinflation hänger ihop med ett system där pengar verkligen är handfasta saker, sedlar och mynt. Men nu är vi ju bortom det, som sagt. Man kan inte ta på ettorna och nollorna i datorernas minnen. Det är svårt att tro att en sådan omvälvning inte skulle ha betydelse. - Och i dagens läge är det snarare deflations- än inflationsspöket som viftar med särken därute i mörkret!

söndag 3 juni 2012

Några funderingar om inflation

För att läsaren skall få något större utbyte av det här inlägget är nog kännedom om inflationsspöket bra: det som förväntas dåna in om svenska staten utnyttjar sin rätt att skapa pengar till att göra just det. Staten kan alltså utan vidare fixa konton för att anställa arbetslösa människor och sätta oanvända resurser i arbete. Det kan man göra om man har sitt egna myntverk. Men då skriker många (även folk som borde veta bättre): INFLATION! - Några funderingar:

Tänk på arbetslösa människor som antingen uppbär försäkringsersättning (a-kassa), eller bidrag (socialbidrag eller andra tillskott). De har alltså redan inkomster. Varför skulle deras inkomster plötsligt bli inflationsdrivande om inkomsterna omvandlas från ersättning/bidrag till lön? Kanske till och med lön för produktiva arbetsuppgifter?

Tänk på stillastående maskiner och annan utrustning. Varför skulle dess ägare vägra att ställa dem till förfogande för en hygglig ersättning, eller plötsligt försöka pressa upp priset? Det kan ju finnas sådana extremfall. I så fall kan man fundera på om expropriering, tvångsinlösen, kan vara lämpligt. Men oftast kan man nog meddela att "passar inte vårt erbjudande så får det vara". Men jag undrar om inte stabila offentliga kontrakt kan betraktas som en välsignelse av många hårt prövade småföretagare.

Varför skulle en ökning av statliga fonder som bidrar till samhällets utveckling vara inflationsdrivande medan bankernas krediter, som grundas mest på luft och leder till improduktiv konsumtion, inte är det? Bör inte i själva verket uppskruvade bokostnader i högsta grad betraktas som skadlig inflation? Vad är egentligen viktigast, att några muppar gör 'bostadskarriär' eller att järnvägen går i tid och skolorna blir härliga lärdomstempel?

Den här kaninen mötte jag på morgonpromenaden, Den har inget med inlägget ovan att göra, men jag tyckte den såg trevlig ut. Det är klart, stöter den på en annan kanin kan det ju bli kanininflation, men då kanske man kan slå på reklamtrumman för kaninstek ...? 

onsdag 9 maj 2012

Görtzens nödmynt, inflation och liknande

Här har vi Karl XII:s finansminister Görtz och ett av de nödmynt som gavs ut under krigarkungens senare år och som ansågs ha drivit fram kraftig inflation. Jag antar att det som står på myntet skall tolkas som "en daler silvermynt" - men som synes verkar det snarare vara gjort av billigare koppar.




Och här har vi konung Johan III, under vars regeringstid det inträffade en kraftig försämring av penningvärdet i Sverige. Kungen fuskade, minskade silverinnehållet i mynten men inte värdet de antogs motsvara, och när folk upptäckte det åkte givetvis priserna upp eftersom de inte vill ha mindre betalt i rejält silver än tidigare.

Skelar han inte lite lömskt och skyldigt med ögonen?

Varför tar jag upp de här episoderna ur den svenska mynthistorien? - Helt enkelt för att jag känner en viss irritation över det inflationsspöke som vissa personer viftar med. Det handlar givetvis om statens möjlighet att själv skapa pengar och använda för att avlöna folk och köpa upp tillgångar, och detta utan att ta in pengarna i förväg via skatter, lån eller på annat sätt. Framhåller man den möjligheten skriks det omedelbart om inflation, och så tillgrips i sann nyliberal anda några exempel som är helt olika läget i Sverige och en del andra gamla industriländer idag. Zimbabwe och Tyskland i början av 1920-talet pekar man på. Men inte Ungern strax efter Andra världskriget och Ryssland strax efter revolutionen, av någon anledning. Där var det kraftiga och plågsamma utbrott av inflation. Inte heller hänvisar man till de svenska exempel som jag nämnt ovan. Är det för att man inte känner till dem, eller är det för att inflationsargumentet då kommer att framstå som rent löjligt? Eller är det för att man inser att det med modern penningpolitik går att parera inflationstendenser (liksom för övrigt deflation, om sådan inträffar) och att om staten gör det minskar makten för banker och andra lånehajar att styra landets politik?

Om inflationen under Johan III:s tid har jag skrivit mer om här och här. ('Här' nummer två är den skojiga historien om de två falskmyntarna som skulle avrättas.)

söndag 6 maj 2012

Mikrolån och (praktisk) penningteori

I Danmark avser Köpenhamns kommun att starta bankverksamhet för mikrolån. Redogörelsen i Svenskan är synnerligen kortfattad men det sägs avse att hjälpa arbetslösa och förtidspensionärer att starta eget med hjälp av räntefria smålån. För mig låter det som det vanliga knepet att bli av med en del arbetslösa från statistiken, åtminstone temporärt. Och även om lånen är räntefria kan en skuld på 5.000-50.000 kronor bli en ohygglig belastning för den som misslyckas. Eller tänker man vara flott och avskriva hela lånesumman om det går åt helsike för låntagaren och utsikterna till återbetalning är minimala?

Man kan ju också räkna ut att de företagare som skapas här blir småskuttar i näringslivet, den understa delen av ekonomins undervegetation där det utförs enklare tjänster eller detaljhandel på elementär nivå. Det blir inga firmor som gör några tyngre investeringar. Det kan få oss att minnas påståendet att småföretagsamt är vägen till fattigdom. - Som framgår av det nedre diagrammet i gårdagens inlägg har Danmark tappat en del arbeten på senare år, och detta trots att man tillhör de EU-länder som har kvar den egna valutan. Kan vara att danska kronan ändå är för hårt knuten till euron, jag vet inte detaljerna. Och man kan undra om det bara är en tillfällig historia av skämtkaraktär, eller om det blir verklighet, att betrodda kunder får ta hand om kassan i ett lågprisföretag när ordinarie kassapersonal måste gå på toaletten? There is something rotten i the realm of Denmark ...

Det här i Köpenhamn är ingen massföreteelse, man räknar med 10-20 lån, men själva upplägget och kritiken mot det kan vara intressant att diskutera. Jag tycker det verkar ingå i en global tendens att leta efter skenlösningar på djupgående strukturella problem. Just mikrolån har framhållits som lösningar för utfattiga människor i utfattiga länder, exempelvis Indien, men vad jag vet har företeelsen alltmer kommit under kritik. För att citera Real World Economics Review Blog:

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.
Mer om mikrolån i ett Tredjevärlden-perspektiv finns i detta inlägg hos IndienSolidaritet. Det gäller att vara vaksam när företeelser från Tredje världen börjar dyka upp även i gamla industriländer, det antyder att något kan vara ordentligt fel och att vi befinner oss i utförsbacken.

(En annan idé som jag inte vet om den fortfarande är så aktuell är att sluminnevånarna i Tredje världen faktiskt har tillgång till värden i form av landplättarna där de bor, och att dessa på något sätt kunde förvandlas till kapital. Jag var inne på det i ett par inlägg, här och här, redan 2007. Sedan antar jag att subprime-krisen i USA gjort det mindre troligt att utfattiga husägare automatiskt kan lyfta sig automatiskt i håret.)

Finns det alternativ som kanske är bättre än lån? - Jag skrev lite dunkelt angående en i och för sig bra talare på Första maj om att han kunde ha pratat bättre om penningteori. Det låter teoretiskt med penningteori, men i själva verket kan man vara väldigt konkret. Ta ett land som har handlingsfrihet genom att ha en egen konvertibel valuta som inte är knuten till något (läs: guld), som Sverige. Vad finns det för konkreta möjligheter som inte har att göra med "besparingar" eller konstigheter som mikrolån om det gäller att angripa en ekonomisk kris?

Svar: finns det mänskliga och materiella resurser som ligger stilla men som borde användas skapar staten konton som debiteras för att få fart på resurserna. Det är statens uppgift att se till att det finns en penningtillgång som motsvarar en ekonomi med full sysselsättning. Nu gör man inte det, utan lägger sig i stället platt för lånehajar och åtstramare som bara gör krisen värre.

Eftersom statens möjligheter att på egen hand skapa pengar är tämligen självklar är motståndarnas desperata försvar att vråla INFLATION, eventuellt med hänvisningar till ohistoriska jämförelser med Zimbabwe eller Tyskland i början av tjugotalet. Nu är det ju en klassisk kunskap att inflation inte skapas av att man kör in pengar på ett produktivt sätt i en ekonomi som kännetecknas av arbetslöshet och underutnyttjande av resurser, men det lär inte bekymra gaphalsarna. Inte heller att begreppet 'inflation' inte betyder något annat än vad man godtyckligt bestämmer skall betyda 'inflation'. (Under några år har det dessutom varit deflation som varit mer hotande, för övrigt.)

Men, och här kommer det viktiga om man är orolig för inflation: Pengar kan skapas genom enkla knapptryckningar. Glöm larvet när borgaren hånfullt frågar: "Jaha, och du har en sedelpress i källaren då?" när det handlar om reformer som antas kosta pengar. Numera är sedelpressen digital, och den finns i verkligheten. Det är inte många som springer omkring med tjocka sedelbuntar numera, för övrigt, men pengarna ligger på konton. Konton kan också elimineras om så behövs. Och offentliga intäkter genom skatter och avgifter behöver inte automatiskt spenderas egen, utan kan vid behov helt enkelt raderas.

För Sveriges del är det förmodligen kreditbubblan för bostadslån som är den stora kandidaten till att punkteras, för att därigenom få bort en hel del tryck i ekonomin som kan leda till prishöjningar. Med andra ord bör bankernas möjligheter att så att säga skapa egna pengar genom bostadslån nationaliseras bort. (Det låter kanske konstigt, men är väl inte underligare än att bankernas rättighet att ge ut egna sedlar försvann för länge sedan.) Samtidigt kan bostadsbubblan angripas genom massbyggande av hyreslägenheter, där det bor människor som inte behöver dras med miljonskulder till bankerna utan kan vara relativt fria medborgare.

Det här blev långt och vindlande. Jag lär återkomma med mer funderingar i ämnets olika aspekter.

måndag 9 augusti 2010

Reallöner och inflation - fler diagram

Nu fortsätter jag med diagram- och historieämnet: härifrån kommer ett diagram som visar inflation och reallöneutveckling för industriarbetare 1953-2008. Intressant tycker jag.


Här ser man "de gyllene åren", med höjda reallöner (trots gradvis tilltagande inflation) fram till mitten av sjuttiotalet. Inte undra på att många var glada och optimistiska. Sedan kom oljekriserna, expansionen i efterkrigstidens ekonomi tappade farten, en del nya hårda konkurrenter kom fram internationellt och inflationen sköt fart. Det var den berömda "stagflationen" där priserna rakade i höjden trots att ekonomin stagnerade (eller var i kanske i själva verket "på grund av ..."?). Det föreföll som den keynesianska modellen för att lindra kriser inte fungerade längre. Strax därpå drog datorrevolutionen igång på allvar.

Mot slutet av diagrammet kan man få en antydan om varför krisen inte omedelbart utlöst ett svart hål i den svenska ekonomin. Det har varit låg inflation och reallönerna har stigit ända sedan nittiotalet. Därmed har köpkraften i viss mån underhållits, grundad på löneinkomster och inte (som i USA) på krediter. Frågan är om det håller på sikt. Frågan är också vad som skall räknas som inflation. Det är ju lätt att tänka sig att noll procents prisförändringar skulle vara ett trevligt tillstånd, men en del ekonomer är tveksamma till det. En blygsam inflation på någon eller några procent per år skulle vara hälsosammare tror de. Det skulle dels hindra ekonomin från att falla ner i deflationshålet, dels stimulera till konsumtion och göra skulder billigare att betala tillbaka. Frågan då kan vara hur mycket konsumtion vi vill "stimulera" fram på en Jord där resurserna faktiskt inte är obegränsade.

tisdag 3 augusti 2010

Varför är deflation dålig?

Jag har nämnt deflation ibland på bloggen, att det är ett ekonomiskt tillstånd som inte är så bra, samt att det är ganska sällsynt. Vad jag vet har det egentligen bara förekommit en stor deflation, alltså ett stort allmänt prisfall, i Sverige, och det var i början av 1920-talet. Den ledde till en arbetslöshetskris som faktiskt var värre, men lyckligtvis mycket kortare, än den stora trettiotalskrisen. Sedan kom tendenser till deflation, men knappast mer, vid några tillfällen under nittiotalskrisen. Inflation är något som Sverige och världen har mer erfarenhet av, och därför har Paul Krugman på allmän begäran noterat tre skäl till varför just deflation är dålig. Jag skriver om, med egna ord.

När priserna faller är det lönsamt att inte ge ut pengar, utan sitta på de pengar man har och låta priserna falla ännu mer så att ens pengar blir ännu mer värda räknade i vad man kan köpa. Med andra ord leder fallande priser till minskad efterfrågan på varor och tjänster, och därmed att folk förlorar jobben. Motsatsen är när det råder viss inflation som gör att man känner ett visst tryck att handla för sina pengar innan deras värde minskar.

Det blir också dyrare att investera eftersom man måste betala tillbaka mer än vad man lånar. Om man lånar 1000 kronor på ett år (vi bortser från räntan) och det inte är några förändringar i penningvärdet så betalar man tillbaka 1000 kronor efter ett år. Om det är tio procents inflation så betalar man tillbaka 900 kronor, men är det tio procents deflation kommer återbetalningen att kosta 1100 kronor. Därför kommer folk att akta sig för att låna till investeringar om de tror att det blir mycket dyrare att betala tillbaka. (Och motsatt: tror man att inflationen kommer att göra lånen man tar väldigt billiga så lånar man.) Fallande priser och förväntningar om att priserna kommer att falla ännu mer kommer att få ekonomin att bromsa upp med massarbetslöshet som följd genom minskande konsumtion och investeringar.

Slutligen kommer, med en viss tröghet, priset på arbetskraft (lönerna) att falla. Men för att de arbetande skall acceptera det krävs det stor arbetslöshet. Man kan räkna ut vilka lidanden det kan orsaka för stora grupper.

Sammanfattningsvis: även om allmänna prisfall på kort sikt kan verka bra - det är väl trevligt att saker och ting blir billigare! - finns det en oerhört farlig och destruktiv kraft när deflationen bryter loss. Och den risk vi har idag är att det "sparande" som många länder tänker genomföra kommer att förstöra så mycket efterfrågan att botten verkligen går ur ekonomierna och vi faller ner i deflationens svarta hål. Inflation kan drivas till en farlig överhettning, en feberaktig ekonomi som till slut kraschar. Deflationen kan jämföras med en köldvåg som fryser rörelserna i ekonomin. Ingen av dem är särskilt hälsosam för folk i gemen. Men just nu är det i alla fall inte inflationen som är det stora hotet.

söndag 23 maj 2010

Superinflation i Sverige


På Sveriges Riksbank ägnar man sig inte bara åt att räkna pengar och putsa på guldreserven, utan det bedrivs också historisk forskning som kan intressera den som vill få veta mer om Sveriges ekonomiska historia. Man har exempelvis försökt räkna fram prisförändringarna i Sverige sedan 1290.

1290 var Sverige ännu ganska dåligt definierat som geografiskt begrepp, och de flesta som bodde här levde i penninglös själv- och byteshushållning (och räknade sig inte som svenskar utan inbyggare i något landskap), men det kanske vi kan blunda för. Det här är intressant i alla fall, vilket framgår av diagrammet ovan. Kanske särskilt vid det ställe där kurvan gör ett stort skutt och jag har lagt till en pil för att ingen skall missa företeelsen.



Johan III - inflationskungen

Vi kan se att det inte var några våldsamma prisförändringar under de första århundradena. Men ungefär år 1500 börjar kurvan stiga mer märkbart, för att till slut skjuta våldsamt i höjden i slutet av 1500-talet. Det ser nästan ut som om inflationen släpptes loss ungefär när Sverige bröt sig ur unionen med Danmark och Gustav Eriksson av vasa-ätten blev kung och införde arvkungariket i Sverige i början av 1520-talet.

Varför inträffade den där inflationschocken? - Man får tänka på att det där var en tid utan sedlar eller plastkort. Man betalade med pengar som var av metall, och det värde som var stämplat på myntet var vad myntet antogs vara värt, exempelvis en viss mängd av silver. Ett silverstycke som var stämplat som att det innehöll fem gram silver skulle verkligen innehålla fem gram silver.

Det var här som systemet kraschade. Antag att vi har ett mynt som innehåller fem gram silver och har präglad inskrift som säger att "detta är en mark". Nu gör kungen ett enmarksmynt och går ut och köper en säck rovor av en bonde. Bonden tycker att en säck rovor är värd fem gram silver och tar emot mark-myntet. Men kungen har andra dyra utgifter - han måste anställa en massa legosoldater för att föra krig exempelvis - och kommer på en listig plan. Han gör ett nytt mynt, fortfarande med påskriften "en mark", men det innehåller bara 2½ gram silver. Och då har han 2½ gram över och kan göra ytterligare ett mynt. Samma mängd silver, men räknat i mynt så har kungen två mark i stället för en.

Vad händer nu? Han kan köpa en säck rovor och betala med en mindre mängd silver samt kanske köpa en tysk legoknekt. Men hur länge varar den bluffen? Bonden kanske luras första gången men upptäcker snart vad som hänt: han får bara betalt för en halv säck rovor fast han levererar en hel! Och då blir han förb., och nästa gång kungen vill köpa rovor begär bonden två mark för att få de fem gram silver som han tycker att rovsäcken är värd. Och så brakar inflationen igång. Kungen är inte så smart utan försöker med ännu mindre silver i mynten, och de som vill sälja något svarar med att höja priserna för att inte förlora.

Mitt exempel här är grovt tillyxat, men det är ungefär vad som hände. Kung Johan III prånglade ut mynt som var allt mindre värda, vilket fick till följd att varupriserna rusade i höjden. Dessutom försvann en massa fina äldre mynt med rätt metallinnehåll ur marknaden. Folk sparade värdefulla mynt hemma hos sig och försökte bli av med de nya värdelösa inflationspengarna. Men egentligen ville ju ingen ha de nya skräppengarna, så handeln blev lidande. Det blev en plågsam ekonomisk kris.



I den vänstra delen av det här fina huset bodde penningskojaren Johan - det är gamla slottet i Stockholm, Tre Kronor, som brann ner 1697.



Köpare och säljare var inte glada åt det här. En del synpunkter finns nedtecknade i något som heter Stockholms stads tänkebok. Tänkeboken var egentligen mest protokoll från Stockholms domstol, men den innehåller också reflexioner över andra problem. I boken från 1592 kan man läsa (jag har moderniserat språket en del för att underlätta förståelsen):


Vid denna tiden var svenskt mynt så fördärvat, så att då ingen ville ha penningar för sitt gods, utan de som försiktiga vore, de bytte gods mot gods, men de som sålde deras gods för penningar blev besvikna, och många platt utarmade.

Penningcirkulationen försvann alltså och ersattes av byteshandel.

Myntfuskaren själv, kung Johan, dog år 1592, och samtidigt försökte myndigheterna genom myntreformer stabilisera penningvärdet. Det var ett segt projekt, och det underlättades väl inte genom att det var oroligt under 1590-talet: förutom det utdragna kriget med Ryssland som krävde resurser som Sverige inte hade så efterträddes Johan på svenska tronen av Polens kung Sigismund. Några år senare lyckades Johans brutale yngre bror Karl jaga bort polackerna och göra sig själv till svensk konung - en historia som krävde mycket blodspillan.

Som vi ser gick dock den värsta inflationskrisen över efter några år och det blev lugnare prisstegringar. Kriser som påminde om penningvärdets försämring kom tillbaka några gånger senare, som under Karl XII:s krig på 1710-talet och inflationen under Första världskriget.

fredag 8 maj 2009

Centralbanker och inflation

En artikel i HuffPo tar upp centralbankerna och inflationsbekämpningen. Den går inte på djupet vad det gäller alla aspekter av "oberoende" centralbanker, exempelvis att det demokratiska inflytandet försvinner när folkets valda representanter inte får säga till banken vad den skall göra. Men det bör vi ju redan veta. Inte heller går den in på det förhållandet att viktiga riksbanker som Federal Reserve i USA är privata påhitt, inte statliga institutioner. Men det finns några matnyttiga påpekanden i artikeln i alla fall vad det gäller det som brukar vara dessa bankers huvudmål: att hålla tillbaka inflationen.

Det handlar närmare bestämt om definitionen av inflation, om inflationsmål, samt om penningflöden mellan länder.

Vad är inflation egentligen?

Det enkla svaret är väl: inflation är det som definieras som inflation! Något med prishöjningar är det om i alla fall - pengarna blir mindre värda eller varorna dyrare, hur man nu ser på saken. Men det som pekas på i den här artikeln är problemet med att en del viktiga saker inte räknas in i inflationstalen, nämligen så kallade bubblor som gör att fastigheter, värdepapper och annat raskt ökar i pris.

Hur skulle inflationen i Sverige se ut om man räknade in de bostadsrättspriser som rakade i höjden rent extremt för några år sedan exempelvis medan den officiella inflationen inte var särskilt hög? Räknar man inflation får inte viktiga prisändringskällor få försvinna, det är väl ett rimligt krav? De påverkar ju hur folk kan och vill konsumera och vad som händer med ekonomin i stort.


Saxat från Riksbankens hemsida. I mas var inflationen 0,2 procent tror man, med andra ord i stort sett obefintlig. Det kan i själva verket vara deflation på gång. Eftersom bruttonationalprodukten har ramlat med nästan 5 procent (4,9 för att vara exakt) på ett år skulle detta inte var otroligt.



Inflationsmålet

När exempelvis Statistiska Centralbyrån SCB försöker räkna ut inflationen har man en massa delposter som samlas i en slutsumma. Men i artikeln påpekas att delposterna kan peka åt olika håll. Även om det är några procents generell prishöjning kan det vara nollinflation eller till och med sjunkande priser (deflation) för vissa varor.

Antag att inflationsmålet är 2 procent men livsmedel ligger på minus en procent samtidigt som den sammanlagda inflationen är 3 procent. Då är frågan om den inflationsbekämpande riksbanken ändå skall ingripa, trots att detta kanske kan sätta igång ännu värre deflationsprocesser genom exempelvis höjd arbetslöshet?


Falskt oberoende och penningflöden

Ett sista intressant påpekande: de "oberoende" riksbankerna i olika länder är inte oberoende av varandra. Fram till nu har det varit Fed i USA som bestämt räntan inte bara för det egna landet, utan tvingat andra att följa efter. Räntesänkningar i USA har fört med sig räntesänkningar i andra länder så att de inte skall bli tvunga att skriva upp de egna valutorna och därmed skada exporten.

Kan det sistnämnda ändras när Kina manövrerar dels för att göra affärer i egen valuta i stället för i dollar, och dessutom trycker på för att få en annan internationell reservvaluta än dollarn?


Från Konfliktportalen.se: slutstadium skriver Otrohetens lockelse, Jinge skriver Skruva ner förväntningarna på Tre Kronor!, jesper skriver Ett slakt inlägg i debatten om sexköpslagen, Anders_S skriver Fildelning bättre för artister, Björn Nilsson skriver Anarkistramsa om terrorism??, H Palm skriver Bokhandel och antikvariat - samma kris, samma krig.

onsdag 15 april 2009

Ekonomiska spöken

"Inflationsspöket" är ganska välbekant, utom möjligen för mycket unga personer. Galopperande prishöjningar som gör besparingar, pensioner och löner mindre värda. Stackars lönearbetare i Zimbabwe kan berätta om det i nutid. Kanske det finns några gamlingar kvar som finns superinflationen i Tyskland i början av 1920-talet. Det har varit ytterligare några sådana totalkrascher Jorden runt under 1900-talet, medan vi som är lite äldre i Sverige minns hur priserna rusade iväg under 1970- och 1980-talen men under lyckligtvis lugnare takt.



Är detta månne ett inflationsspöke...?

"Deflationsspöket" har jag aldrig hört någon nämna, men det torde vara motsatsen: priserna faller på ett olämpligt sätt. Jag skrev lite närmare om det i november förra året och nu är ämnet på tapeten igen: I USA föll konsumentpriserna oväntat under mars. Ett prisfall på 0,4 procent under den gångna tolvmånadersperioden ser kanske inte så märkligt ut, men senast detta hände var 1954-1955. Och innan dess var det deflation under den stora depressionen på 1930-talet. Industriproduktionen i USA föll med 1,5 procent i mars och kapacitetsutnyttjandet i industrin ligger under 70 procent. Det fortsätter att gå utför med den "reella ekonomin" alltså.

När Europas och USA:s ledare diskuterat hur man angriper den här krisen är det tydligt att många européer har tidigare svåra inflationskriser i bakhuvudet och därför är kritiska till att låta regeringarna vräka ut pengar på ett sätt som kan skapa problem längre fram. I USA har man inte just den erfarenheten, deflationsspöket verkar mer oroande, och därför ses inte jättestora budgetunderskott som så riskabla (även om man naturligtvis är införstådda om riskerna).



... eller är det deflationsspöket som är ute och skrämmer folk?

Det är just detta som är finansministrarnas dilemma: om man öser ut en massa pengar i ekonomin idag för att "få fart på hjulen" (och undvika en farlig deflation) så finns ju de pengarna kvar när ekonomin får mer fart igen. Det finns mer köpkraft än vad ekonomin kan möta. Sker det en kraftigt ökad konsumtion när folk tycker att de vågar konsumera igen finns det risk att priserna ökar med sådan fart att det blir en svårkontrollerbar inflation i stället. Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Visserligen skulle man kunna tänka sig att regeringarna raskt skulle kunna agera genom att försöka få ekonomin att lugna ner sig, men då handlar det om att höja räntor och skatter och försöka få bankerna att låna ut mindre, och sådant är alltid politiskt besvärligt. I alla fall för regeringar som ställer upp till omval. Det finns ekonomiskt väldigt starka grupper som kommer att reagera väldigt surt om räntor och lånemöjligheter försämras, exempelvis. Och för att komplicera saken finns hela denna väldiga finansindustri som sysslar med att göra pengar av pengar, och som inte har lust att sluta att snylta på den "reella ekonomin".

För att trassla sig ur spökenas grepp behövs det nog nya grepp som gamla regimer inte vågar sig på.

Socialist- eller kapitalistspöket???

söndag 16 november 2008

Deflation på väg?

Vi som är lite till åren komna är vana vid såväl prisstabilitet som inflation. Ett mindre känt fenomen är deflation, alltså att den allmänna prisnivån faller. Det var en kort deflationskris i början av 1920-talet i Sverige med enorm arbetslöshet och krossade företag, och för ungefär tio år sedan har jag för mig att det var tendenser till generellt prisfall i Sverige, men annars har det inte varit mycket åt det hållet. Antingen har priserna ökat så måttligt att det inte märkts, eller också har de rasat iväg uppåt så det verkligen har märkts.

Men vad är det för fara med deflation, det är väl trevligt om priserna faller så att det blir billigare att handla? - Nja, det finns vissa problem som kan bli riktigt allvarliga. Om alla förväntar sig att priserna skall gå ner finns det anledning att vänta med sina inköp tills det blir ännu billigare. Och under den väntetiden kan många företag hinna gå under därför att konsumenterna håller inne med sina pengar. (Det är därför som en del ekonomer tycker att det är bra med lite inflation som gör att folk handlar upp sina pengar i stället för att spara dem.) Arbetslösheten ökar, folks efterfrågan på varor och tjänster minskar, krisen så att säga biter sig själv i svansen och förvärrar sig själv. Samtidigt bör prisfall vara en del av en lågkonjunktur när företagen sänker priserna för att kunna vara kvar. Konkurrensen om kunderna kan tänkas öka. Men med de vinstnivåer man vant sig med på senare år kanske ägarna hellre lägger ner driften än tar en lägre vinst.

Möjligen har de här fenomenen med deflation börjat märkas i USA:s kris. Med tanke på hur skuldsatt deras ekonomi är räcker det kanske inte bara med ett mindre prisfall och smärre likvideringar av företag för att återställa balansen.
The cost of living in the U.S. probably fell in October by the most in almost sixty years, while manufacturing and homebuilding sank deeper into a recession, economists said before reports this week.

Consumer prices probably dropped 0.8 percent last month, the most since 1949, according to the median estimate in a Bloomberg News survey. Builders broke ground on the fewest houses in at least a half century and factory output weakened further, other reports may show.

Commodity costs plunged in October when the economy, which descended last quarter, went into freefall as credit and financial markets collapsed. Slumping sales are forcing retailers to lower prices, giving the Federal Reserve scope to keep cutting interest rates to limit the damage.


Nu skriver man om den största nedgången i konsumentpriser sedan 1949. Men 1949 var vi i en annan värld, den enorma efterkrigskonjunkturen hade kommit igång, industrierna sprutade ut varor och kurvorna pekade optimistiskt uppåt. Idag är läget annorlunda. USA är delvis av- och delvis efterindustrialiserat, och det är frågan om vilka ekonomiska verktyg som idag finns för att ta hand om deflation, vikande efterfrågan, skuldsättning och andra kriser som slår till samtidigt. Jag tvivlar på att gamla modeller med "efterfrågestimulering" kan fungera lika bra idag som för 50-60 år sedan.

torsdag 13 mars 2008

Allt blir bara dyrare ...


Det här diagrammet kommer från Riksbanken. Man har tagit sig för att försöka göra en uppskattning av inflationen i Sverige från år 1290 till år 2006 - vilket är snudd på vansinnigt. Men kul i alla fall. - "Konsumentpriser från Magnus Ladulås till Göran Persson."

onsdag 12 december 2007

Inflationsvarning

Den här bilden tog jag från Riksbankens hemsida nyss. Dagens Nyheter skriver också på ekonomisidan om inflationen som visar tecken på att skjuta fart igen efter en lång och lugn period. Som man ser här bredvid på skalan anses det vara tolerabelt med en inflation som ligger mellan en och tre procent - är det för litet är det fel (deflation) och för mycket också fel (inflation). Alla förstår ju att det är lättare att hantera sina ekonomiska angelägenheter om penningvärde inte ändrar sig så mycket från till dag.

Nu står riksbanker världen över (och inrättningar som Europeiska centralbanken) inför ett dilemma: skall man sänka räntan för att försöka få stopp på den lågkonjunktur som eventuellt håller på att bryta ut just nu, eller höja räntan för att slå till mot inflationsdrivande investeringar och konsumtion? Man kan inte göra båda sakerna samtidigt om inte andra saker görs samtidigt.

Egentligen är konflikten olösbar. Trollformeln "oberoende riksbank" som ansetts som ett fantastiskt botemedel mot ekonomiska problem har rejäla brister. De oberoende (= odemokratiska) riksbankerna har som viktigaste uppgift att hålla inflationen nere, men om detta inte fungerar, samtidigt som konjunkturerna viker, kommer säkert den här metoden att bli alltmer ifrågasatt. Om riksbankens åtgärder samordnas med beslut som tas i Riksdagen, och alltså inordnas i den demokratiska processen, är det slut med oberoendet. Och lika bra är det. Ekonomin är för allvarlig för att anförtros åt teknokrater och nationalekonomer som inte är ansvariga någonstans för sina beslut.