En jäkla trist analys till

Vid det här laget finns det nog så många analyser (eller partsinlagor maskerade till analyser) av de nordafrikanska upproren att hälften vore nog. Men eftersom det finns så många infallsvinklar kan man nå väldigt olika slutsatser. Här är en ganska kort men som jag tror bra översikt hos Juan Cole. Om man vill avfärda det som hände i Egypten bara som en militärkupp har man en del att förklara. Exempelvis alla icke-militära aktiviteter, och saker som pågått under åratal i skymundan.

Världens underrättelsetjänster har missat det som ledde fram mot de tunisiska och egyptiska upproren. CIA påstås ha missat det, och israelerna. Själv tycker jag det är mer uppseendeväckande att de inhemska spionerna inte förstod som var på gång, de som ständigt är på plats. Det är klart att man kan försöka få det till att de i själva verket visste, och att exempelvis den militära underrättelsetjänsten drog i trådar i massrörelserna, men låter det troligt? Möjligen kommer det fram så småningom att folk på gatunivån förstod vad som hände och rapporterade uppåt, men de högre cheferna struntade i varningarna.

Kanske det var just för att spionerna var oförberedda som omvälvningarna lyckades. Hade man verkligen varit förberedda så hade regimerna förmodligen ganska lätt kunna eliminera motståndet för ytterligare en tid.

Demonstranterna uppträdde i stor utsträckning fredligt (men det var mordbränder, skottlossning och rejäla slagsmål på sina håll, det får man inte glömma) och brände inte flaggor eller ropade "död åt USA", "död åt Israel". Inte heller spelade islamister någon roll att tala om. Jag skulle tro att detta är ganska skrämmande för just USA och Israel. Hur skall man motivera att bomba och tortera dessa människor som ropar efter fred och ett värdigt liv, och demokrati, medan just ökande demokrati i arabvärlden slår botten ur den israeliska politiken? Hummandet från USA, EU och Israel om demokrati i Egypten har varit rejält pinsamt - och avslöjande. När plötsligt den tidigare efterlysta demokratin knackar på dörren och vill in är det inte så roligt längre.

Det är klart att israelerna kan köra en "Venezuela", det vill säga förklara att det spelar ingen roll hur demokratiska val man har i Egypten, landet är en diktatur som man får föra krig mot om man vill (jämför hur USA och liberalerna konsekvent ogiltigförklarar Venezuela som demokrati trots fria val), men generellt måste sägas att en växande demokratisk tendens i flera arabstater är ett svårt hinder för Israel. Jag såg en försöksballong i förra veckan där någon försökte lyfta fram någon sorts kärnvapenhot från Egypten, men det var nog lite väl grovt för att lyckas. Och skulle det komma till en fritt vald regering i Egypten kan inte israelerna bara komma och slänga dess medlemmar i fängelse, som man gjorde med Hamas i Gaza.

Det har dragits paralleller med 1989 och sovjetblockets sammanbrott. Det finns en viktig skillnad. 89 kunde den nyliberala roffarkapitalismen erövra nya marknader. I arabvärlden gäller något annat, nämligen folkliga uppror bland annat mot just den nyliberala politiken, mot inhemska roffareliter, utländskt kapital och Internationella Valutafonden. Intressant nog kan det bli återverkningar även i USA, som ju verkligen plågas av roffareliter. "Om egyptierna kan, så kan väl vi" verkar en del människor att resonera. Fast det är tveksamt om USAmerikaner kan uppträda lika städat som demonstranterna på Tahrirtorget. Man kan undra vad som händer om den globalisering som i själva verket innebär nya vågor av plundring åker på mothugg. Förut var det i Latinamerika och i en del länder i östra Asien som låtgå-liberalismen hållits tillbaka. Nu kanske också i arabvärlden. Med tanke på att kapitalismen fungerar som ett pyramidspel kan återverkningarna bli knepiga om flödena av pengar och resurser blir trögare.

Är det en riktig revolution i Egypten? I och med att stora delar av den gamla maktapparaten finns kvar och inte har tappat tänderna så kan man sätta ett frågetecken för det. En borgerlig och nationalistisk revolution kanske låter bättre? Mycket hänger på hur arbetarrörelsen utvecklar sig framåt, men kan den stärkas och dra med sig andra grupper så kan man kanske åtminstone börja bygga ett anständigare samhälle för flertalet egyptier. En moderniserad version av nasserismen kanske? Och när detta händer i Egypten så drar man andra länder med sig, i varierande grad och efter lokala förutsättningar.

Det finns olika sätt att protestera. Här är det hjälplärare i delstaten Orissa i Indien som viftar med leksakspuffror och hotar att förena sig med den maoistiska gerillan om de inte får bättre villkor. Skulle en omvälvning av egyptisk modell kunna hjälpa dem? - Tvivelaktigt eftersom mycket av kampen förs på ställen där omvärlden inte har mycket insyn och statens brutalitet kan härja utan vittnen. I Nepal har maoisterna fört fredliga masskampanjer även i städerna efter avslutningen av inbördeskriget, men man har inte lyckats trots väldigt bra uppslutning, så den egyptiska modellen måste nog modifieras innan den eventuellt exporteras. Och i vissa lägen får man nog plocka fram skjutvapen av annat material än plast. 

Utförd med åsnesvans?

Den här tavlan av Jackson Pollock kallas "Nummer 31". Undrar om de trettio tidigare var så mycket roligare? Undrar dessutom om mannen till vänster funderar på åt vilket håll utgången ligger?

Att CIA varit inblandat även i kulturellt undergrävande verksamhet är ingen nyhet. Väldigt mycket torde vara känt om hur dessa förkämpar för "kulturens frihet" verkade. 

En artikel ger dock ytterligare detaljer, särskilt med avseende på CIA:s insatser för främjandet av den "moderna konsten". Eftersom denna var ett fenomen som växte fram i början av 1900-talet kan det inte handla om grundande, däremot om stödjande, av något som redan fanns men som mötte mothugg från olika håll - inte bara från kulturbevarande sovjetiska kulturpolitiker. Även hemmafronten i USA hade svårt för kladdet. "Nämen, ska de' där vara konst, de' föreställ' ju ingenting allså!"

Bilden är dock splittrad: Picasso måste ju ses som urtypen för spännande modern konstnär, men han hade stöd från kommunistiskt håll under en tid. Under någon utställning med modern konst i Moskva lär den dåvarande sovjetiske ledaren ("Krusse", som han fick heta i Sverige) ha recenserat det hela som att det såg ut som om konstnären uträttat sina naturbehov på duken och sedan smetat ut resultatet med en åsnesvans. Jag är inte säker på hur sann historien är, och den kan i själva verket vara äldre och från Frankrike - månne någon kunnig läsare vet?

Det är mycket sällan jag är på konstutställningar, men för en del år sedan var jag på Liljewalchs i Stockholm och såg en utställning med sovjetisk konst. Mest var det officiellt godkända saker, och så fanns det ett rum med icke godkänt.  Men det där rummet med "underjordisk" konst kunde man gott ha krympt till hälften, det var inte mycket att hänga i julgran direkt.

Nu fanns det ju visserligen en del platta och ointressanta målningar bland de officiella, men det allmänna intrycket var att "de där mänskorna kunde ju hantera en pensel"! Om man skulle komma med någon kritik så var det att det förefaller som om mycket av den sovjetiska konsten faktiskt såg ut som det som målades före revolutionen. Det verkar som om skickliga förrevolutionära målare bytte motiv men i stort sett fortsatte som förut, med högsta tekniska klass. Att måla tsaren och hans hov, eller Stalin och hans medkämpar - det blev ingen större skillnad.

Jag gjorde reflexionen att det fanns paralleller mellan en del av de sovjetiska idyll-målningarn och det som amerikanen Norman Rockwell höll på med i mitten av förra århundradet. Eller om vi skall prata om olika varianter av realism på båda sidor av Atlanten. Fast sovjeterna kunde naturligtvis dra till med ett större kulturellt djup. Deras socialrealism blev mer konstnärlig än den USAmerikanska realismen. För en sovjetkonstnär som ändå kanske inte stämmer helt med fördomarna hur "det borde se ut", gå in på den här hemsidan och fortsätt in på sidorna men målningar från olika årtionden.

Middag på kolchosen ...? Nej, det är Norman Rockwell, USA

Många äldre svenskar torde ha sett Rockwells idyllmålningar i form av omslag på veckotidningen Allers.

Men för att återgå till det där med CIA och modern konst i stil med Jackson Pollocks målning i början av inlägget. Det fanns en del kulturmänniskor och konstsamlare i CIA:s korridorer, till och med betecknade som före detta  "leninister och trotskister", och de ville främja modern konst som ett vapen mot den mer stelnade sovjetiska socialrealismen. Ett problem de hade var att hemmafronten i stort sett tyckte att modern konst såg ut som rena smörjan. Kanske någon till och med tyckte att den som ut som om konstnären uträttat sina sina naturbehov ... ja, resten vet du ju redan. Men de gamla ultrarevolutionärerna stretade på i motvinden, och så småningom blev målningar av rent kladd, av soppburkar och en get med en bilring om magen erkända som konst även utanför de snävare kretsarna.

Den här målningen har jag gjort själv, med tusch och pensel. Den är föreställande. Den föreställer en fältflaska och en kåsa. Följaktligen heter målningen "Fältflaska och kåsa".

Att lita på opålitliga tjallare - farligt!

Förra onsdagen skickades minst sju CIA-gubbar samt en jordansk underhuggare vidare till ett ställe där de inte mer kan ställa till med något elände. En person klev in på en "hemlig" USA-bas i östra Afghanistan och sprängde sig själv plus ett antal andra personer i luften. Åtta dödsoffer har anmälts, men det finns en del skadade också.

Och vad som skadades ytterligare tycks ha varit USA:s operationer i hela gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan, samt tilltron såväl till CIA:s sätt att arbeta som till personer som uppträder som informatörer.

Bombaren uppges (det kan finnas felaktigheter här) vara en jordanier som tidigare gripits i hemlandet. Antagligen var han islamist, men nu påstod han sig vara redo att byta sida. Så fick han åka till Afghanistan och skulle väl infiltrera och rapportera om motståndsgrupper där och i Pakistan. Men i själva verket var han dubbelagent och när han kom till CIA-basen för att rapportera var han verkligen laddad för uppgiften. Antagligen var CIA-folket oförsiktigt och slarvade med den interna säkerheten eftersom så många fanns runt mannen i fråga, men för honom och motståndet blev det bingo.

Man får förutsätta att CIA i framtiden kommer att vara mycket försiktigare med att värva över motståndare. De kan ju upprepa den här bravaden. Misstänksamheten kommer helt enkelt att försvåra underrättelsearbetet.

Misstänksamheten måste ju också gälla USA:s lydtrupper i Afghanistan: i vilken utsträckning kan svenskarna lita på de afghaner som man antas samarbeta med? Det givna svaret är ju; inte alls. Det finns inga garantier för att de afghanska quislingarna verkligen är quislingar, en och annan bland dem kan ju faktiskt vara patriot också, om du förstår vad jag menar. Och då har man ingen hjälp av att utropa att man bara är en snäll liten svensk!

Artikel i Wall Street Journal. I HuffPo och HuffPo en gång till

Ett nationellt motståndskrig i Afghanistan

Hur många människor kan titulera sig "före detta CIA-agent"? Förmodligen går det femton på dussinet av den sorten, men här citeras i alla fall en av dessa föredettingar om Afghanistan. Och inte säger mannen några konstigheter. USA möter ett nationellt motståndskrig i Afghanistan säger han. Folket har inget att göra med al-Quaida, och anledningen till att man samarbetar med talibanerna är att de har god militär kompetens. Man vill bli av med de utländska ockupanterna och med den utlandsstödda afghanska armén som också ses som en ockupationsstyrka.

Om inte bara före detta utan även aktivt underrättelsefolk börjar sprida dessa uppfattningar in i Vita husets och Pentagons korridorer kanske det så småningom blir något resultat. Fast inte just idag. Obama lovar att "avsluta jobbet". Grattis, det har man ju hållit på med i åtta år nu. I somras kom årskostnaden för kriget i Afhanistan upp till 43 miljarder dollar. 43 000 000 000 dollar. Med en sådan summa tillgänglig vore det nog inget problem att exempelvis göra slut på hungern i USA.

Last week, the U.S. Department of Agriculture released its annual report on 'food insecurity' in America. What it showed is astounding. Forty-nine million Americans do not have dependable access to adequate food. That's nearly 15 percent -- or one of every 7 Americans -- who struggle to get enough to eat, up from 11 percent a year earlier.

Even more staggering is that 17 million kids in the United States don't have access to adequate food; a huge increase from the 12 million children only a year earlier.

49 miljoner - det är väl ungefär det antal som inte har sjukförsäkring också? Hade de något "hope" när Obama valdes har det väl falnat rejält vid det här laget. Skulle man omfördela krigsbudgeten skulle man nog kunna mätta de hungrande såväl i USA som i en del andra länder, och man skulle kunna massivbomba länder som Afghanistan med skolor, sjukvårdsinrättningar, modern infrastruktur och andra nyttigheter. Men, men ... gäller det krig finns det pengar, gäller det fattiga människor eller att förebygga krig, då är kassakistan tom! Jag såg för någon vecka sedan att någon i USA föreslog en skattehöjning för att finansiera kriget i Afghanistan. Det blir nog inget med det. Inte vill de rika patrioterna betala någon skatt. Man fortsätter att låna ihop till underskotten i statsbudgeten och fortsätter att hurra för Amerika medan landet sjunker allt djupare i konkursträsket.

”I Kina går kineserna med långa bamburör ...

(Jag skrev några kommentar till frågan om de fångna koreanska kristna i Afghanistan på Jinges blogg. Här har jag dragit ihop det hela till en text om redigerat om litegrann.)

”I Kina går kineserna med långa bamburör
och fångar missionärerna och steker dem i smör”

för att citera en revykuplett om det s.k. boxarupproret i Kina år 1900. De kinesiska upprorsmännen vände sig mot missionärer som sågs som ombud för utländska makter. Kristna predikningar och västerländska kanonbåtar – två aspekter av samma fiende. Det blev dock halshuggning snarare än smörstekning för de missionärer som boxarna fick tag på. (Jag tror versen citerades i Tore Zetterholms De främmande djävlarna.)

Nu har ett antal koreanska kristna råkat illa ut i Afghanistan och fångats av motståndsgrupper (åtminstone påstår de sig vara motståndsgrupper). Läget i landet är erkänt farligt, motståndet breder ut sig, även en uthållig organisation som Läkare utan gränser har funnit det klokast att dra sig ur. Är koreanerna i själva verket ett slags kamikaze-evangelister som sänds till områden där inte ens de mest vansinniga USAmerikanska kyrkorna vågar gå in? Varför är de där?

Att gå in som missionär i ett område som Afghanistan - där folk i gemen bara vill bli av med utländska oinbjudna besökare med eller utan vapen - tyder på nästan fullständig huvudlöshet och känslolöshet för vad lokalbefolkningen tycker. Särskilt fullständig känslolöshet för mänskliga liv hos de religiösa ledarna. Felet här är inte att folk är kristna, utan att ledare offrar fåraktigt dumma medlemmar i sina församlingar. Guds lamm kastas in i vargflocken. Det finns skäl att fundera på om den här expeditionen har inspirerats inte bara från Korea utan också från USA. (Jag kan ju vara överdrivet misstänksam också: de där koreanerna kan ju helt enkelt vara oskyldiga små lamm som skickats ut av en helt enkelt knäpp pastor i Korea utan några djupare baktankar annat än att sprida någon kristen sektlära.)

Jag vill återknyta till något som hände när Sovjet ännu existerade. Åtminstone tre gånger flög Korean Airlines in över sovjetiskt område med civila trafikflygplan. En gång vid Kolahalvön, en gång minns jag inte var det skedde, och så vid Kamtjatka. Där sköt ryssarna ner planet och en massa människor dog. Det är mycket fel för ett bolag statistiskt sett. Var dessa ”felnavigeringar” i själva verket försök att testa hur alert den sovjetiska luftbevakningen var? Sydkoreanerna kan knappast ha bedrivit sådan här aktivitet utan uppbackning från USA. Om inget har ändrats sedan den tiden har jag för mig att Sydkoreas armé står under USA:s kommando, för övrigt.

Sydkorea är mer oberoende av USA än för några årtionden sedan men jag är skeptisk mot att det tidigare militära samarbete bara skulle ha upplösts. Även om formella strukturer upphävs kan inofficiella förbindelser leva kvar. Dessutom kan en regering idka flera linjer samtidigt: Sverige samarbetade med NATO samtidigt som man officiellt var neutral. Eller Pakistans militära underrättelsetjänst ISI som skall kämpa mot islamister till stöd för USA: ISA bidrog till att bilda talibanerna en gång i tiden, och antagligen vet man fortfarande vem man kan prata med hos talibanerna om man vill något.

Finns det en inställning hos vissa koreanska grupper, och deras vänner i USA, att man kan leka väldigt vårdslöst med människoliv om ”högre syften” kan uppnås? (Den inställningen finns överallt, det vore konstigt om just de här grupperna vore immuna mot den.) Att koreanerna skulle uppnå så mycket i rent missionsarbete är tveksamt – den kristna missionen har aldrig varit framgångsrik bland muslimer vad jag vet. Däremot kan de fungera som spjutspetsar för underrättelsearbete, kanske utan att själva vara medvetna om det. Cheferna hemma i Söul däremot kan veta, och ha kontakt med militären. Korea är formellt fortfarande i krig. Det vore konstigt om det inte gick trådar från de religiösa grupperna till militären och vidare till USA. Om agenterna/missionärerna kan hitta svaga punkter i Afghanistan är det bra för den egentlige intressenten (USA alltså). Skulle de stackars tokarna dö är det lika bra, för då kan man slå på stora trumman och ropa ut hur elaka talibanerna är, alldeles som döda flygpassagerare blev ett propagandavapen mot Sovjet.

En intressant artikel i Asia Times on Line handlar visserligen om spionkriget mellan Iran och USA men illustrerar en del av den här problematiken. Efter ett rejält underrättelsenederlag för USA blev det så att ”…the CIA embarked on a different track, focusing far less on recruiting “agents” than developing as wide a base of contacts and informants as possible.” I stället för agenter kommer ”konsulter” som gradvis dras in i verksamheten utan att förstå att CIA står bakom eftersom det inte är CIA som står för den omedelbara kontakten. Det skulle alltså vara möjligt för en underrättelsetjänst att via exempelvis religiösa missionerande grupper infiltrera och samla information i områden där man misslyckas att agera på annat sätt.

De lite äldre kommer kanske ihåg oron som ”polska tavelförsäljare” orsakade under 80-talet. De påstods kränga konst i närheten av svenska flygvapenpiloter som förberedelse för ett angrepp från öst. Före Första världskriget var det ”ryska skärslipare” som vandrade runt i Norden och beskylldes för att vara tsarens spioner. Jag vet inte om det bevisats något i dessa fall, och eftersom det var fred utsattes varken polacker eller ryssar för preventiva våldsamma aktioner från myndigheter eller privatpraktiserande patrioter. Det var nog mest nys med paniken, men samtidigt är det inte otroligt att någon av dessa ambulerande företagsidkare verkligen hade kontakt med hemlandets underrättelsetjänst, ungefär som svenska sjökaptener kunde berätta för våra spionorgan om vad de såg i utländska hamnar. I underrättelsetjänsternas skumma värld är väl det mesta (utom hederlighet kanske) möjligt.