Några "unika" bilder från Första maj - del sju

Utrikespolitiken var kanske ingen jättegrej i SAP/LO-tåget. Och vilken utrikespolitik vill partiet egentligen ha? - Nåja, att ta avstånd från NATO gick tydligen för sig enligt banderollen ovan och plakatet nedan. På tal om plakaten: jag tror att de handritade plakaten i allmänhet var roligare, mer tankeväckande och fyndiga än de vanliga industriproducerade plakaten och banderollerna!

Här kom ett gäng från Etiopien, det verkade vara av oromo-folket, i Humlegården.

Här är det frihetsivrare från Atjeh på Sumatra i Indonesien. Har socialdemokraterna några synpunkter på utbrytargrupper i Etiopien och Indonesien?

Samma fråga kan ställas om tamilerna på Sri Lanka. På någon av banderollerna, och på flaggorna man ser här, verkar det vara Tamilska tigrarna som hyllas. Med tanke på att den typiske självmordsbombaren för några tiotals år sedan var ... nej, inte en islamist, utan en tamil ... så kan man undra lite över den här gruppen. De Tamilska tigrarna var en borgerlig militärpolitisk grupp med terroristiska drag som drog katastrofen över det egna folket. Är det figurer som socialdemokraterna vill ha med att göra?

Allt hänger samman - på något sätt. Världskriget

För några dagar mördades en ledande maoist, Azad, i Indien. I sällskap hade han en man som visade sig vara journalist och som också dödades i samma påhittade eldstrid. Hela historien är inte klarlagd, men ganska mycket är ändå känt. Det är möjligt att Azad var på väg för att diskutera förslagen om fredsförhandlingar med ledningen för det maoistiska partiet när han mördades.

Det sista som publicerades av journalisten Hemachandra Pandey, samma dag som han dödades, handlade om matkrisen, om hur stigande matpriser pressar folk. Här är den senaste artikeln i en rad på samma sajt som handlar om morden på Azad och Pandey. Mat och resurser och kampen för urfolkens liv i de stora skogarna mot de inträngande storbolagen har varit en bärande del av maoisternas kamp i Indien under de senaste årtiondena. I viss mån har man lyckats. Det har blivit svårare att jaga bort folk med hänvisning till "utveckling".

Men det handlar inte bara om Indien, man kan säga att det pågår ett mer eller mindre lågintensivt världskrig mot folk som har oturen att bo på ställen som storkapitalet vill lägga beslag på. Och där är det kapitalet, inte folket, som har vapnen och initiativet. Fronterna finns över hela världen, de hänger ihop med starkare eller svagare samband, men sambanden finns i alla fall.

FN:s nyhetsbyrå IRIN rapporterar från Indonesien och från Papua Nya Guinéa. Landrättigheter, miljöskydd och överenskommelser om urbefolkningarnas rätt väger lätt när det skall "utvecklas". För Indonesiens del handlar det mycket om palmolja, den används i en massa dagligvaror utan att vi tänker på det, i Papua Nya Guinéa är det mineralbrytning. Att ha naturtillgångar på sitt område kan vara en tillgång, men det kan också bli en förbannelse. Lokala myndigheter som är korrupta och går i bolagens ledband är inte mycket att lita till när det gäller mänskliga rättigheter. Vinsterna på exploateringen går lokalbefolkningen förbi. Men när vi skäller på storkapitalet kan vi fundera på om inte vi själva på något sätt är inblandade. Vi använder ju de här produkterna utan att ställa så många frågor.

Här handlar det också om Indonesien, men nu om papperstillverkare som hugger ner naturskog i stället för planterade träd, och som missköter sig i största allmänhet. Man är inne och mixtrar i områden där det finns orangutanger och utrotningshotade tigrar också - av en slump hittade jag den här bilden med dubbeltydigt budskap idag (en teckning av mästaren Robert Nyberg).



Från de moderna maoisternas sida talas det ibland om ett tredje världskrig tror jag. Det pågår verkligen stora och små strider på många håll, men i allmänhet är det angriparna som har initiativet. Men skulle papuanerna på Nya Guinéa kunna gå över från pilbågar och blåsrör till AK-47:or när bolagsherrarna och deras lydiga politiker och poliser kommer för att ta deras mark, då kan det bli andra takter av och bättre styrka i argumentationen! Deras kamp kan underlättas av solidaritetsgrupper av olika sorter i industriländerna som håller ögonen på vad bolagen gör. Och ännu bättre om storbolagen och deras politiker härhemma avvecklas.

Från konstiga träd & stenar till världens frågor

En gång i tiden var Svenska Naturskyddsföreningen en samling personer ur samhällets högre "bildade" kretsar. Man ville bevara naturen men såg inte sambandet mellan människor och natur särskilt klart. I början på 1900-talet kunde det fortfarande handla om att skydda enstaka märkliga träd eller stenar, eller miljöer i Sverige som man trodde var "ursprungliga".

Nu heter föreningen "bara" Naturskyddsföreningen, arbetar globalt och tvingas försöka täcka in allt större områden. Och det är ju logiskt: naturen/miljön är ju det vi lever i och lever av. Går det illa för biosfären går det illa för oss. Och för att hindra att det går illa för oss måste så många människor som möjligt vara med och kämpa för att biosfären inte förstörs. Då kommer man in på demokrati- och rättvisefrågor. Exempelvis blir det av intresse för oss i Sverige att skogsområden och våtmarker i Indonesien inte skövlas, att småbönder och ursprungsbefolkningar där inte jagas bort och berövas sitt levebröd, att inte bolag och korrupta politiker eller storgodsägare kan gå hand i hand och bedriva våldsamma skövlingar för att ta ut kortsiktiga vinster. För i skuggan av skogsskövlingar och torrläggningar av markerna ökar utsläppen av koldioxid. Lokalbefolkningen förlorar levebröd och inkomster, hela Jorden förlorar genom mer växthusgaser i atmosfären.

Detta att miljöorganisationerna mer och mer tvingas att handskas med frågor om rättvis handel, mänskliga rättigheter, demokrati och juridik och global politik är mycket intressant. Egentligen hänger allt samman i denna värld men tidigare var det ändå möjligt att hålla sakerna åtskilda. Naturälskaren kunde titta på blommer eller fjärilar och behövde inte bry sig så mycket om vad som hände på andra sidan jorden. Den lyckliga (eller naiva) tiden är över. Att inte bry sig blir nu att bli medskyldig. För vi kan faktiskt påverka vad som händer långt bort, och vi kan faktiskt bilda enhetsfronter över hela jorden för att skydda biosfären mot nedbrytande mänskliga krafter.

Jag funderade en del på detta medan jag var på ett möte med Naturskyddsföreningen i Stockholm och lyssnade på synpunkter om palmolja och etanol, två intressanta energikällor som levereras av länder i Tredje världen. Konsumenterna och miljöorganisationerna i den rika världen kan göra mycket för att på olika sätt stödja de småbönder och urbefolkningar som riskerar att krossas av hänsynslösa storbolag och regeringar i vissa länder. Bara det förhållandet att vakande ögon från utlandet kommer till områden där det råder konflikter om landrättigheter kan få de stora kapitalintressena att agerar försiktigare och lokala makthavare att inte våga slå ner protester. Med lämpligt stöd utifrån kan lokalsamhällena bygga upp en bra produktion baserad på de lokala resurserna och nå en balans i vad man själv förbrukar och vad som säljs till yttervärlden. Oljepalmen verkar vara en lämplig produkt för exempelvis mindre kooperativ med små resurser. Den växer fort - tre/fyra år efter att plantan är satt kan man börja skörda, och det fortsätter i ungefär femton år innan avkastningen börjar sjunka. Att pressa fram oljan verkar inte kräva så stora insatser heller.

Miljöorganisationerna kan faktiskt bidra till att bönder i Tredje världen får det bättre såväl vad det gäller ekonomin som inflytandet över sin egen situation.

Källarfynd - berättande resenärer från förr

Ibland rumsterar jag om i dammet i källaren och plockar upp gamla böcker. Somliga får åka upp i bokhyllan, andra är bara att kasta, en del får gå vidare till Myrorna.

Här är några som är kvalificerade att få bokhylleplats. De härstammar från den forntid när rätt få svenskar var ute och flängde runt i världen, särskilt inte i ångande djungler i Sydamerika eller Sydostasien. Då kunde personer fortfarande tituleras som "upptäcksresande" eftersom det fanns en del vita fläckar kvar som bara lokalbefolkningen kände till - och de räknades väl inte riktigt annat än som statister för de vita männens upptäckariver.

En del av äventyren blev till böcker och mer eller mindre dokumentära filmer. TV hade inte slagit igenom så man gick på bio för att se spännande reseskildringar från Indien, Nya Guinea och Sydamerika. Xavante hette exempelvis en film från Amazonas, där de farliga xavanteindianerna vid floden Xingú visades, en annan var Anaconda, om den jätteläskiga jätteormen. Åtminstone den första såg jag på bio (och jag har boken också). Jag har skrivit om detta, och om oupptäckta folk tidigare, för övrigt.


Rolf Blomberg var en av de mer kända resenärerna i Amazonasdjunglerna, där man kunde stöta på såväl huvudjägare som jättestora anacondor, vrålapor larmade högt upp i träden och jaguarer smög diskret bland buskarna. Jag scannade även baksidan på boken omslag. Där ser man Rolf själv i färd med att fotografera. Är det en hasselbladare han använder?



Jag undrar om inte Sten Bergman var den störste i den här genren, som resenär och som berättare. Redan på 1920-talet, innan området stängdes, hade han åkt hundsläde över Kamchatka i sovjetiska fjärran östern, och sedan blev han bekant för sina fängslande reseberättelser från Nya Guinea, bland påstådda kannibaler, paradisfåglar och annat skojigt. Han pratade minnen på radion när jag var barn.


Eric Lundquist kanske är mindre kände än de andra två. Han var svensk jägmästare som bodde i dåvarande Holländska Indien, det som blev Indonesien efter Andra världskriget. En god berättare han också, inte bara i den här boken. Det måste vara lite jobbigt att snyta sig om man har en svinbete eller en stor jädrans pinne körd genom näsan.