Ett Iran bortom Teheran

Ett artikeltips via Pierre Gilly:

Närmare bestämt ett AP-reportage från Iran som går en bit utanför de hippa engelsktalande kvarteren i Teheran, till ett land som västerländska media vanligen inte vill se. Ett land där president Ahmadinejad inte betraktas som en pajas eller livsfarlig galning, utan en som gör gott för folket. Det folk som inte deltar i "gröna revolutioner", utan kanske snarare deltar i att slå ned dem när de övergår till gatustrider. Detta för att man redan lagt sin röst för presidenten (som uppfattas som småfolkets man) och inte gillar alternativen (svinrika överklassare och uppblåsta storstadsbor med tvivelaktig moral).

På köpet får vi veta att presidenten och de ledande prästerna inte är riktigt kontanta med varandra. Den detaljen är väl lite mer känd, men rapporteras inte så ofta i alla fall eftersom det kan störa den officiella versionen av hur det är i Iran. Landet passar ju illa för grovt tillyxade beskrivningar. Att man har en författningsdomstol som kallas "väktarråd" och som godkänner/förkastar kandidater till högre befattningar och kan annullera parlamentsbeslut är inte bra. Men ... För att återigen citera en viss C. Bildt:

Den islamska republiken Iran är förvisso ingen fullfjädrad demokrati, och situationen vad gäller mänskliga rättigheter är i flera avseenden dyster.
Men det hindrar inte att det finns en spännande pluralism inom ramen för det existerande systemet, och att valet inom de ramar som definierats faktiskt är genuint. Att det mobiliserat ett brett engagemang för förändring är ett tydligt tecken på detta.

Två intressanta artiklar om Iran

Varför blir det ingen riktig skjuts i kampanjen mot Irans teokratiska regim? Varför framstod motdemonstranterna på al-Qudsdagen (den dominerande gruppen av dem i alla fall) mest som en tarvlig och snudd på bajsbrun samling? Varför var de mer förkrympta av hat än uppfyllda av revolutionär folklig glöd?

Kanske väsentliga upplysningar finns i de här två artiklarna:

I Norge sitter Ali Esbati och skriver om Ahmedinejad och läget i Iran. Enligt Alis rapportering (som säkert är pålitligare än den som kommer från vanliga anständiga borgerliga media) har presidenten nu bestämt sig för att spåra ur och hämningslöst dra den antisemitiska valsen. Rasismen finns, som Ali påpekar, i vissa kretsar i och utanför Iran:

Vad får då utspelet för effekter? En är troligen att Ahmadinejads kidnappande av Palestinafrågan för egna inrikespolitiskt reaktionära syften försvårar den propalestinska ståndpunkten i Iran. Det finns redan en viss grad av antipalestinska strömningar i Iran. De är starkt kopplade till en negativ syn på araber och det arabiska i allmänhet – med klara chauvinistiska och rasistiska övertoner. Det är knappast ett dominerande förhållningssätt – och det är ganska tydligt bundet till de övre mellanskikten (något som får det att verka större än det är i återspeglingen i medierna och genom den iranska diasporan).

Jojo, det var de där diasporafigurerna som ylade som galningar och kastade saker på Sergels torg! Och när jag pratade med en lönnfet iransk donna som lindat in sig i iranska flaggan dolde hon inte sitt arab-hat.

I London finns Richard Seymour som också tar upp presidentens antisemitiska utgjutelser, och hur palestinier har en annan syn på den nazistiska förintelsens betydelse för deras egen situation. Men han nämner ytterligare en intressant aspekt:

There is, moreover, a critical context to Ahmadinejad's remarks. First of all, the government is proceeding rapidly with its privatization programme. It is similar in many respects to the programme visited on Russia under IMF control in the 1990s, and is generating a similar class of state-connected 'oligarchs'. In general, the Iranian hard right accentuates external threats just at the point when it is expropriating public goods far more quickly than even the 'Washington Consensus' would recommend.

Slutsats: hade det suttit en vänsterrevolutionär regim i Teheran hade det varit ett sjuhelvetes liv med en helt annan ljudvolym än vad vi hör nu. För inte fasen petar miljonärsmullorna på den heliga äganderätten - förmodligen petar de hellre på den heliga Koranen! Men offentlig egendom lägger de gärna vantarna på! Och i den inställningen har de ju världens marknadsliberaler på sin sida.

Det måste kännas lite taskigt i alla fall för goda borgare att kritisera en borgarregim som så exemplariskt privatiserar och slår ner arbetarprotester, och därför blev motdemonstranterna i söndags så ynkliga. För när de skriker sitt hat mot mullorna slår ekot tillbaka mot dem själva. Bara för att två gäng slåss behöver de inte vara olika. Den kan i själva verket vara väldigt lika varandra, och helt enkelt slåss om vem som skall vara högsta hönset på gödselstacken.

Och, kanske cynisk som jag är ibland, så tror jag att skulle de här monarkisterna ta tillbaka makten i Iran skulle mellanskikten i dagens iranska teokrati lugnt kunna sitta kvar. De kanske kan byta etikett, kalla sig SAVAK i stället för Basji, men resultatet blev nog detsamma - fortsatt förtryck av småfolket.

Högsta mulla-domstolen

Det rapporteras från USA att en del människor jämför det nyligen timade valet i Iran, och herr Ahmadi Nejads seger, med sättet som herr George W. Bush blev president i USA år 2000. Skoj och bedrägeri alltså. Nu är de till och med ofina nog att hävda att Iran importerat USA:s sätt att hantera demokratiska val. I USA år 2000 var det ju slutligen inte väljarna, utan Högsta Domstolen, som fick utse president. Och då blev det den av huvudkandidaterna som fått minst röster.



Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Religion är opium för folket!, Björn Nilsson skriver Dagens blomma …, Anders_S skriver Snutens underliga prioriteringar, Jinge skriver Svininfluensa – en fara eller bara business?, aik-micke skriver Snuten visar färg i Lagenakonflikten, andread0ria skriver Lagena dag tre: Landsomfattande aktionsdag

"Spännande pluralism i Iran"

Ibland hajar man nästan till över vad folk skriver. Här en det en herr Carl Bildt som på sin blogg skriver (kursiveringarna är mina):

Den islamska republiken Iran är förvisso ingen fullfjädrad demokrati, och situationen vad gäller mänskliga rättigheter är i flera avseenden dyster.

Men det hindrar inte att det finns en spännande pluralism inom ramen för det existerande systemet, och att valet inom de ramar som definierats faktiskt är genuint. Att det mobiliserat ett brett engagemang för förändring är ett tydligt tecken på detta.

Detta är ju så avskyvärt nyanserat att man skulle kunna tro att det är spökskrivet exempelvis av Pierre Gilly! Fast nu verkar ju den folklige kandidaten ha vunnit över över- och medelklassens man, så det kanske kommer nya beskrivningar av läget i Iran? Det verkar ju ha funnits ett ganska brett engagemang för att inte förändra vissa saker också. Kanske dags att lansera Ahmadinejad som vår tids Hitler igen?


Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Bra drag …men dags för ny strategi?, andread0ria skriver “Civilkurage” – Västra hamnen style, Kaj Raving skriver (V)i förespråkar närhetens och småskalighetens betydelse, Jinge skriver Galet land behåller president, Anders_S skriver Meningslös retorik från Göteborgspolitiker om brott, Björn Nilsson skriver Brott lönar sig inte …

Baghdad har fått fint besök

Till vänster Iraks premiärminister al-Maliki, i mitten Irans president Ahmadinejad.

Baghdad har fått fint besök, och besökaren kunde åka i bilkortege in till staden från flygplatsen i stället för att snabbt skyfflas iväg i en helikopter, enligt vad som berättas i New York Times. Kortegemannen var Irans president Mahmoud Ahmadinejad (till skillnad mot helikoptermannen, den avskydde George W Bush). En del irakier är mintre trakterade av den iranske presidentens besök, men å andra sidan finns det krafter som ser annorlunda på saken. Man kan också gå in på iranska nyhetsbyrån IRNAs sajt och läsa om besöket. Det verkar som det officiella Iran trivs rätt bra med den här situationen. Nu talar Irans ledare och Iraks härskare (i stort sett över Gröna zonen i Baghdad) om utökat samarbete på alla områden, och man behöver inte tveka om vem som är den starke i det här sammanhanget.

Regimen i USA borde trivas betydligt mindre, men det är väl sådant här som händer när man tycker det är viktigare att handla först än att tänka först. Eller möjligen att man tror att man fått besked från Gud om att göra det ena eller andra (som frimicklare borde Bush fundera på om det kanske i själva verket är Mörkrets Furste som viskar i hans öra). I en serie arrangerade katastrofer eroderas gradvis och i allt snabbare takt inte bara det negativa, utan det positiva inflytande som västvärlden kan ha i arabvärlden och den muslimska världen. Hur kan någon komma från väst och prata om demokrati när alla ser hur de fina demokraterna uppför sig i verkligheten?

Jag antar att framtiden med mycket irriterad ton kommer att fråga: "Hur kunde detta tillåtas fortgå? Varför stoppades inte galningarna? Varför tilläts provokationerna fortsätta fastän det var klart vilka otäcka resultat de fick?"