Ett artikeltips via Pierre Gilly:
Närmare bestämt ett AP-reportage från Iran som går en bit utanför de hippa engelsktalande kvarteren i Teheran, till ett land som västerländska media vanligen inte vill se. Ett land där president Ahmadinejad inte betraktas som en pajas eller livsfarlig galning, utan en som gör gott för folket. Det folk som inte deltar i "gröna revolutioner", utan kanske snarare deltar i att slå ned dem när de övergår till gatustrider. Detta för att man redan lagt sin röst för presidenten (som uppfattas som småfolkets man) och inte gillar alternativen (svinrika överklassare och uppblåsta storstadsbor med tvivelaktig moral).
På köpet får vi veta att presidenten och de ledande prästerna inte är riktigt kontanta med varandra. Den detaljen är väl lite mer känd, men rapporteras inte så ofta i alla fall eftersom det kan störa den officiella versionen av hur det är i Iran. Landet passar ju illa för grovt tillyxade beskrivningar. Att man har en författningsdomstol som kallas "väktarråd" och som godkänner/förkastar kandidater till högre befattningar och kan annullera parlamentsbeslut är inte bra. Men ... För att återigen citera en viss C. Bildt:
Den islamska republiken Iran är förvisso ingen fullfjädrad demokrati, och situationen vad gäller mänskliga rättigheter är i flera avseenden dyster.
Men det hindrar inte att det finns en spännande pluralism inom ramen för det existerande systemet, och att valet inom de ramar som definierats faktiskt är genuint. Att det mobiliserat ett brett engagemang för förändring är ett tydligt tecken på detta.
12 kommentarer:
Ibland träffar till och med Bildt rätt. Eller vill han bara reta Ahlmark?
Jag läste ett mycket underhållande och bra reportage om Iran. I den amerikanska tidskriften "Modern Drunkard Magazine", fokus för reportaget var korrespondenten som for runt och partajade i landet. Det var inget moraliserande eller politiserande i det reportaget, bara en amerikan som upplevde livet i landet, ur ett fyllos perspektiv givetvis.
Man skall skilja på formella lagar och hur verkligheten ser ut. Människor lever sitt liv, oavsett parlamentariskt och politiskt poserande.
Sverige hade statskyrka för inte så längesedan, vi har monarki, hur skulle sådant beskrivas i tidningar långtbortistan? Om man nu ville skruva till det för att man har en politisk agenda?
Pierre, med hänvisning till Martins kommentar kan man ju undra om Carl B. var riktigt nykter den dag när han fällde den där kommentaren och råkade säga något riktigt i fyllan & villan!
Skruva till? Tja, diktatorn Carl Gustav jagar oppositionen med älgstudsare kanske?
Martin, när gjordes det spännande reportaget? Min uppfattning är - att dricka alkohol i Iran är att utsätta sig för stor risk. I synnerhet som amerikan.
Eldorado
Martin: DN håller inte samma klass som Modern Drunkard Magazine. :)
Eldorado,
det var sommaren 2006. Säkerligen var det förknippat med viss risk, men jag tror att just en korre ifrån MDM inte har lika mycket att frukta, som en som kommit dit från ett renodlat propagandaorgan. Men enligt hans rapport så när han väl lärde sig den alkoholdrickande subkulturen i Iran, kunde han dricka var han än befann sig.
Ett par citat:
"Where liquor stores are outlawed, everywhere is a potential liquor store. Ponder that beautiful fact for a moment: every place other than a mosque bears some possibility of being a place to get trashed. In Kerman, I visited a photocopy shop."
"In other words, the booze is harder to get, but once you have it, the freedom to imbibe, without limit or shame, is greater in Iran than anywhere else on earth. Isfahan, Iran, remains the only city outside the United States where I have found myself blind-drunk at ten in the morning."
Pierre,
utan minsta tvekan. MDMs korrar går verkligen på djupet och sätter storyn före sin egen hälsa och säkerhet, om än i ett ganska tvivelaktigt specialområde. Men det är kanske inte det specifika ämnet som gör journalisten.
Jag minns mig ha hört referat (ett från någon läkarstämma, det andra kanske från Folkhälsoinstitutet) för länge sedan, där journalister klassades som en av de mest alkoholiserade yrkesgrupperna i Sverige. Tror att restaurangfolk och handelsresande också låg i toppen. Om svenska journalister krökar skallen av sig kanske det inte är så mycket bättre utrikes?
Iran har ju en poetisk tradition av att kolka i sig mängder av vin (vet inte hur det är med brännvin). Omar Khayyam diktade ju om fylla och osedligt leverne!
Förr i tiden brukade fotograferna också vara chaufför åt journalisterna. Varför kan man bara spekulera i.
Du kan vara något på spåret där Pierre :-)
Jag tror att nykterhet och eventuellt ADHD preparat dominerar idag. Fyllot har svårt att hålla den egna karriären och chefens agenda i huvudet, vid varje jobb.
Det iranska fylleriet är förstås förknippat med risker. Det finns inte samma kvalitetskontroll som på Systemet.
En av våra medlemmar här på Synskadades Riksförbund hade råkat dricka T-sprit på ett iranskt bröllop, det var därför han så småningom måste dels flytta till Sverige, dels söka medlemskap i SRF. Ingen iransk läkare vågade behandla honom, och han förlorade förstås synen.
Men i vissa kretsar sätter ju sådant extra krydda på tillvaron.
Jan,
så blir det med alla sorters morallagar. De påverkar inte folks dygder alls, de gör dock de odygdiga till offer för de med verkligt låg moral.
Skicka en kommentar