Demografisk biomassa

The banksters are at liberty to subvert, invade and expropriate across the world forever. A key condition for the IMF’s extension of its $18 billion loan to Ukraine is “territorial integrity” – in their war on Novorossiya, nationalists act as the foot soldiers of predatory multinationals. They march not for their fatherland, but for the greater glory of Exxon-Mobil, Monsanto, and Lady Gaga; they are expendable, and so is Ukraine. ... the parochial nihilism of Bandera’s disciples represents only a transitory stage toward universal enslavement and the dissolution of all peoples.

Globalist elites design their policies according to the classical maxim of divide et impera, yet its esoteric corollary is solve et coagula, the alchemical process applied to entire societies. Behind inane sloganeering on freedom, democracy and human rights lies a relentless desire to destroy. Sovereignty must be ended, sex and the family distorted unto grotesquery, and God usurped by Mammon. The nation – the great extended family – must be annihilated. What the Brave New World needs are neither Russians nor Ukrainians, but demographic biomass engineered for exploitation. 

Det var det där med  demographic biomass engineered for exploitation som fick mig att reagera på det här, en gästpost på bloggen The Vineyard of the Saker. Det låter verkligen obehagligt. Är det ens människor det handlar om längre? Kanske det där 'fläskberget' som någon obehaglig socialdemokrat svamlade om? -  Skribenten verkar vara någon sorts neokonservativ med religiösa böjelser. Somliga må stötas bort av det, men vill man ha skarpa uppslagsrika kommentarer på dagsläget är det mer troligt att de kommer från det hållet än det liberala politiska mittfältet med dess trista håglöshet och ryggradslösa anpassning till den alltmer parasitära och sönderfallande kapitalismen.

Marginaliserade grupper och personer till höger och vänster kan faktiskt se problemen klarare ibland, vilket kanske underlättas av att till skillnad mot den liberala intelligentsian oftast inte har betalt för att inte se problemen. Åtminstone motviljan mot det nuvarande eländet förenar en medveten vänster och en dito höger. Däremot kan deras förslag till lösningar att variera kraftigt och ibland vara rent kontraproduktiva/avskräckande/orealistiska. Man kan som marxist förespråka att ta ett kliv framåt och skaka av sig det nuvarande systemet, eller som konservativ vilja ta klivet bakåt till ett äldre samhälle som antas ha varit anständigare. Frågan i båda fallen blir: var hamnar man när klivet är taget? (Det finns faktiskt en passus i Kommunistiska Manifestet som kastar ett visst positivt ljus över den feodalism som kapitalismen krossade.)

Den där hemska 'demografiska biomassan' torde omfatta mer än bara ryssar och ukrainare. Det rör sig nog om bortåt 80-90 procent av världens befolkning som exploateras av den härskande promillegruppen (med tyngdpunkten i USA) med hjälp av ett mellanskikt på 10-20 procent. Därför är frågan intressant även i Sverige.

- Vi går framåt! - Nej, bakåt tycker jag är bättre!

Är konservativa mer trögtänkta?

Oj va jobbit de e å tänka långa tankar!

En nyligen rapporterad psykologisk undersökning skulle, om man tillgriper en snabb vulgärtolkning, kunna fås till att konservativa personer är mer korkade och trögtänkta. Så enkelt är det naturligtvis inte. I alla fall tänker jag några sekunder extra och får en något annorlunda tolkning.

Forskarna har såväl på barer som i hemmalabbet ställt frågor till folk utifrån någon sorts idé om vad som är konservativa eller liberala tankar (det här är i USA så det kan betyda andra saker än i Sverige). Vad man funnit är ungefär att snabba svar kommer att ha en mer konservativ inriktning än om de tillfrågade har möjlighet att tänka efter före. Det verkar mer röra sig om att betänketiden har betydelse: om man har tid att bygga upp ett resonerande svar som tar hänsyn till ett antal fakta och alternativ är det kanske mer progressivt i sin inriktning än om man får slänga fram det man först kommer att tänka på. I det senare fallet blir det ju de tankar som ligger närmast till hands som blir svaret, kanske inte för att man själv tycker att de är så bra utan för att de tutas ut av den officiella propaganda-apparaten.

Medan konservativt tänkande har en betoning av att "det är som det är och kan inte ändras så mycket (och ändringar kan vara farliga)" så tänker en mer progressiv person att "jaha, men det kan finnas olika alternativ till nuläget, låt oss fundera på hur de skulle kunna vara om vi vill göra något bättre i samhället". En person som är lat i sitt tänkande, rädd för förändringar, påtvingad snabba svar, utsatt för intensiv propaganda, kommer att falla in i den konservativa trallen utan att vara direkt korkad - och det vare sig det här bra för personen själv eller inte. - Så tolkar jag det hela.

Dessutom kan ju långa och liberala resonemang också leda rätt åt helsefyr. Skillnaden är väl att intelligenta och klartänkta personer kan göra riktigt bländande tankefel om de av någon anledning kommer in på fel spår. Ta den liberala eliten av nationalekonomer exempelvis, superbra på vissa saker, svarar säkert rätt där många konservativa svarar fel, men helt blinda för andra förhållanden. Så jag vill inte automatiskt säga att det ena lägret är bättre än det andra. Det gäller att försöka tänka rätt, men förstå att det ändå kan bli fel någonstans.

"Progressiv konservatism", eller vad?

Här är ett intressant avsnitt från Kommunistiska Manifestet. När detta skrevs och publicerades i början av 1848 var kapitalismen ny, eller faktiskt obefintlig på de flesta ställen. Men med utgångspunkt i England började den nya tidens krämare bryta sönder det existerande samhället:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Om andra än Marx och Engels hade skrivit detta hade det kunnat bli blott en konservativ klagosång över ett samhälles undergång. Men de ville inte vrida klockan bakåt, de ville lämna det gamla därhän och i stället för att återupprätta ett gammalt klassamhälle göra slut på alla klasser och klassförtryck.

Den liberalism som var aktuell på 1840-talet var manchesterliberalismen, och den verkar inte ha skilt sig så mycket från det sena 1900-talets nyliberalism. Staten skall göra så litet som möjligt, folk får klara sig själva, ned med allt och särskilt skatterna!

Jag tänkte på detta när jag läste en intervju med en brittisk "progressiv konservativ", Phillip Blond. En man "fylld av det sedativa självförtroende som kommer av att råka befinna sig med tidsandan i ryggen" som Katrine Kielos skriver. En del människor verkar gilla hans idéer.



Man kan göra en del reflexioner angående detta tänkande. Bland annat att här kan de konservativa samla ihop sig till en avgörande attack mot en ruttnande socialdemokrati ur vars lik fascismens likmaskar kravlar fram (som någon bloggarkollega skrev).

Blonds huvudfiende är liberalismen. Thatcher allierade sig med [liberalismen] gällande ekonomisk politik, vänstern gällande kulturella frågor och liberalismen kännetecknas av ett ”hat mot allt som är stabilt”. Detta gör svaga grupper till förlorare. ...

Phillip Blond konstaterar att rikedomen i dag är koncentrerad i färre händer än någonsin tidigare, samtidigt har reallönerna minskat och vanligt folk har det sämre än för 30 år sedan när nyliberalismen började. ”Folk har erbjudits kreditkort i stället för löneökningar”.

Koncentrerad rikedom - kreditkort i stället för löneökningar? Det låter som den marxistiska kritiken av den ekonomiska politiken bland annat i USA sedan Reagans tid. En politik som bidragit till den senaste krisen och nästan slagit världsekonomin över ända.

När ideologer som kallar sig konservativa talar om det som socialisterna brukar tala om har det gått långt på dagen. Min tolkning av detta är att historien i de gamla industriländerna i västra Europa har gått genom en spiralrörelse. Vi har helt enkelt kommit i närheten av utgångspunkten för drygt 150 år sedan, med några viktiga likheter och en avgörande skillnad. Det är något som socialdemokraterna, trots sina väldiga resurser aldrig upptäckte. De gjorde sig intellektuellt försvarslösa och okunniga och blev därför ett offer för den nyliberala offensiven:

Socialdemokratins 90-tal byggde på sociologisk fatalism. Utgick från att liberal individualism, globalisering och tillväxt byggd på att med politiska medel konstbevattna finanssektorn var något oundvikligt. Inget som politiken kunde påverka. ”Vi blev konsumenter, i stället för medborgare”.

Phillip Blond rekommenderar en oklar medicin av gemensamt ägande, lokala banker, fonder och kooperativ.

Visst, en "oklar medicin", men att den här processen maler på visar helt enkelt att utvecklingen i samhällets ekonomiska och materiella bas drar tänkandet med sig. Enligt Marx och Engels gamla modell alltså. De "viktiga likheter" jag ser är den ohämmade liberalismen som nyss slutade i en krasch, en ideologi där inget hölls för heligt annat än profiten.

Viktigt är också utvecklingen av nya redskap och tänkande inom produktionen. I mitten av 1800-talet var det ångmaskinen, nu är det datorn. "Avgörande skillnad" är att vägen framåt inte längre kan leda genom nya klassamhällen. Kapitalismen fungerar inte längre som stabilt underlag för en härskande klass. Antingen genomförs demokratin på alla områden och klassherraväldet sopas bort, eller också hotar ett stort sammanbrott i ett samhälle som inte kan hantera sina kriser.

Övergår kontrollen över samhällets tillgångar till "en oklar medicin av gemensamt ägande, lokala banker, fonder och kooperativ" ligger ett klasslöst samhälle inte långt borta. Den ödelagda "personliga värdigheten" som Marx och Engels skrev om kan återupprättas. Med den här sortens tänkande skulle "progressiv konservatism" i själva verket kunna röja vägen för just det samhälle som man officiellt säger sig inte vilja ha. Kanske dags för högern att plocka fram och putsa upp sin gamla paroll om "ägandedemokrati"? Men jag tror inte det kan lyckas, det är för sent, och högerpartierna är så hårt förenade med kapitalistklassen för att kunna byta sida.

Däremot, för att citera Kommunistiska Manifestet igen:

I de tider slutligen, då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till bourgeoisin, så övergår nu en del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.

Kanske Mr. Blond skulle ta en grundkurs i marxism?

(En svensk version av Manifestet finns på nätet här. De kinesiska affischerna ovan var avsedda för ett annat inlägg egentligen, men de kan väl åtminstone få visa att livet inte alltid är en dans på rosor. Den första visar hur Tredje världens folk bör förena sig mot imperialister och kolonialister, den andra att man bör slå avfällingar från revolutionen i huvudet med något stort och hårt.)

Privat i Sverige, sammanhang i Tyskland

Studera det här citatet från DN i dag (tror inte det finns i nätupplagan). Peter Löscher är koncernchef för Siemens i Tyskland, ett företag som vi väl kan säga är stort och välkänt. Nyligen var han med på ett toppmöte med tyska regeringen och föreslog:

... att alla stora företag ska avstå från uppsägningar och i stället satsa på vidareutbildning och förkortad arbetstid – med hjälp av staten.

– Jag uttalade mig för Siemens räkning, men med tanke på vilket intresse det väckt tog jag uppenbarligen upp rätt sak, säger han.

Notera det där med "rätt sak". De enda i Sverige som jag sett lägga fram just detta förslag är grupper till vänster om Vänsterpartiet. Jag förmodar att V för husfridens skull inte skulle komma med propåer av den här typen till sina samarbetspartier.

Nu drar jag ytterligare några längre citat från en artikel i kulturdelen (finns ännu inte på nätet) av Stefan Jonsson. Den kanske förklarar lite bättre den här skillnaden mellan Sverige och Tyskland. Det har visserligen varit marknadsliberalt på kontinenten också, men något har hänt:

I detta läge har i vart fall den minst kontroversiella delen av marxismen bekräftats, konstaterar filosofen Lucien Sève i decembernumret av Le monde diplomatique. På förändringar i samhällets ekonomiska bas följer en omvälvning av samhällets överbyggnad, av politiken, kulturen och tänkandet.

Omvälvningen märks kanske ännu inte hos mannen på gatan, men väl bland opinionsbildarna. Inom loppet av några veckor genomgick deras världsåskådning en metamorfos. En ideologi som så sent som i somras sprattlade livs levande inför allas ögon är nu död. Det rör sig om nyliberalismen – drabbad av ”en ideologisk kollapsav episka mått”, enligt Göran Rosenberg i DN (10/12).

Tydligen är det kris både i Sverige och på kontinenten, men Jonsson noterar två olika sätt för ekonomijournalisterna att behandla krisen.

I Sverige gäller, med några lysande undantag inte minst i denna tidning, den enskildes plånbok och svenska företags besvär. I Tyskland tar man hellre fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang ...

Och längre fram sammanfattar Jonsson:

VAD BETYDER DET ATT TYSKA tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor? Det innebär att de undersöker orsakerna till ”krisen” och granskar tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det skapar förutsättning för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs.

Vad betyder det att svenska medier å sin sida skildrar krisen som en plånboksfråga och en sak som berör svenska företag? Det innebär att de speglar ”krisens” följder och frågar hur svenskar och svenskt näringsliv bäst kan skydda sig. Det är en berättelse som manar till självförsvar mot krafter som i allt väsentligt behandlas som om de låg bortom kontroll.

Man kanske kan säga att den svenska inriktningen är mer fördummande, eller feg vad det gäller att gå in på krisens orsaker. Den gör folk hjälplösa och förvirrade. Man hade en stor demonstration av metallare i Umeå för ett tag sedan, och den är undantaget som bekräftar regeln. Det politiska haveriet hos det som skall vara vår "rödgröna" opposition är övertydlig i det sammanhanget. Högern inom SAP vill inte ha något bråk, man vill ha nyliberalism, och då blir det inget bråk. Hade V:s ledning haft någon självkänsla hade man sagt åt Sahlin och hennes kompisar att dra åt helvete. Nu lär väl V-ledningen själv hamna där.

Nu har marxismen kommit tillbaka som intressant alternativ att förklara krisens bakgrund:

Nu går knappast en dag utan att en ny tidning eller tidskrift fördjupar sig i marxismens återkomst. Vi vet varför. Ett kreditsystem på sammanbrottets rand, varningar för ekonomisk härdsmälta, spådomar om den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression, förintelsen av ärevördiga banker. Det går knappast heller en dag utan att något större företag varslar om uppsägningar. I Sverige spås arbetslösheten inom kort närma sig tio procent.

Tyvärr verkar det inte finnas så många personer i Sverige med god kunskap om klassisk nationalekonomi (vi kan väl kalla Marx för den siste av de stora klassiska nationalekonomerna) och förmåga att knyta ihop de klassiska teorierna med modern verklighet, exempelvis vad datoriseringen betyder och kan komma att betyda framåt. Jag anser själv att det inte är omöjligt och har gjort några små försök själv. Men det är väl som att tala med en vägg om man försöker ta upp det med folk som kallar sig "vänster".

Men vad kan man använda Marx till rent praktiskt:

Här breder vänsterns alternativ ut sig. Där finns en nykeynesianism som förespråkar investeringar i infrastruktur och grön teknologi à la Barack Obama. Andra föreslår omfattande förstatliganden av ekonomiska institutioner och nyckelindustrier. Åter andra gör uppror mot tillväxtens ok och förespråkar ekologi, medborgarlön och fritid. Ett fjärde läger vänder sig mot själva staten och önskar globala nätverk av autonomt producerande kollektiv. En femte fraktion talar om transnationella fackförbund och en ny socialistisk international.

Det är samma sak här: vill man hitta förespråkare för de här alternativen i Sverige får man titta till vänster om vänstern eller hos avhoppade miljöpartister som Birger Schlaug.

Finns det andra alternativ? Jodå, det finns konservatismen. Den behöver inte vara otrevlig, konservatismen tar hand om det som varit och sköter det förhoppningsvis varligt och med människokärlek. Men det finns också "nationalisterna" som kan förväntas gå framåt i ett krishärjat Europa (åtminstone kommer de att göra det om det inte uppstår en stark vänster som kan visa att den har bättre alternativ än vad hatgruppernas ledare har att komma med). Jag skulle tro att Sverigedemokraterna, åtminstone som de ser ut just nu, har möjligheter att gå framåt om inte vänstern i Sverige rycker upp sig ordentligt. Man skulle ju exempelvis kanske morska upp sig och använda samma radikala språk som den tyske Siemenschefen - eller är det för djärvt månne?

Krugman om egnahem i USA

Det här är Frank Lloyd Wrights berömda Fallingwater någonstans i Pennsylvania (tror jag). De flesta egnahemsägare i USA bor nog i något enklare skapelser till hus.

Det kan verka klart vilka som företräder statlig intervention i ekonomin och vilka som inte gör det: vänstern är för, liberalerna mot (och förr var högern för, men den sortens höger finns knappast mer).

Verkligheten är, som man säger, ofta mer komplicerad. Jag hänvisar till en kolumn av ekonomen Paul Krugman i New York Times. Han skriver om bostadsfrågan i USA och undrar (detta är tydligen provokativt därborta): bör verkligen alla äga sin bostad? Och när den frågan diskuteras nämns några intressanta fakta om hur politiken i USA styr folk mot egnahemmet, vare sig det är vettigt eller inte. Man kanske kan tänka på det för Sverige också.

• Räntan på huslånet är avdragsgillt, men inte hyran du betalar. Detta innebär att de bostadssökande förs mot egnahem genom ekonomiska styrmedel, inte för att det skulle vara det bästa boendet i alla lägen. Annars skulle man ju kunna tänka sig att staten skulle vara neutral. Men regeringarna i USA har inte varit neutrala. Av ideologiska skäl har man velat få in folk i egna små lådor. - Hur skulle det se ut om staten var neutral och lät "marknaden" ordna det här?
  

Men det är mer än så:

• Det finns statligt stödda institut (Fannie Mae, Freddie Mac, Federal Home Loan Banks - den sista är den enda som låter seriös) som skall fixa billiga lån till husköpare. Den som vill hyra får inte någon hjälp. Ännu mer styrning bort från hyresboende. Eller skall vi till och med säga "diskriminering"?
  

Ytterligare några punkter:

• Att köpa hus innebär en ekonomisk risk. Krugman uppskattar att tio miljoner hushåll sitter på lån som överstiger värdet av deras hus. Inte så kul om man tvingas sälja eller om man vant sig vid att finansiera sin konsumtion genom lån på huset. Hyr man finns inga sådana frestelser.
  

• Att äga sitt hem betyder att man blir mer låst om man vill flytta till ett nytt arbete på annan ort. Särskilt i Florida och Californien är folk trängda mellan lågkonjunktur som borde få dem att flytta och egnahemmet som är svårt att sälja. (Intressant argument - en gammal svensk socialkonservativ politiker i Västmanland nämnde denna låsning som ett bekymmer redan på 30-talet, på tal om egnahemsrörelsen i Sverige.)

• Stadsutglesning ("urban sprawl") är också ett växande problem i och med att den utspridda bebyggelsen gör kommunikationerna allt dyrare. Småhus sprids så att invånarna måste ha bil för att klara sig. Men det upplägget håller inte när oljan blir dyrare hela tiden. Jag antar att det är en faktor som kommer att tvinga USA att börja planera för tätare städer och offentliga kommunikationer igen. Men det kommer att bli dyrt, och det kommer att bli plågsamt.
  

Alltså: det är OK att folk äger sina hem när det fungerar bra för samhället i stort. Men när man av ideologiska skäl vill göra husägare av miljoner människor som skulle må bättre av en bra hyreslägenhet är det inte OK. Det är en offentlig styrning som kommer att ge dyra kostnader (som betalas av folk i allmänhet men inte av de politiker, tjänstemän och företagare som drivit processen så extremt). Det är en av läxorna av den nuvarande krisen i USA: all offentlig intervention är inte bra även om den på papperet verkar vara välvillig.

(Om någon skulle invända att den nuvarande regimen i USA är konservativ och därmed benägen att intervernera i samhället skulle jag direkt invända att den misskötsel man driver mot det civila samhället sannerligen inte är konservativt - det är anarkoliberalism eller vad man skall kalla det. Hanteringen av New Orleans är väl det mest skriande fallet.)