"Formeln som dödade Wall Street"

Jaha, det här är en formel med lite förklaringar. Klicka på bilden så blir den större! Be mig inte förklara den. Fast det syns att den handlar om sannolikheter. Dessutom är det något lurt med den, som framgår av artikeln jag hänvisar till ... .

Det räckte med att jag såg rubriken till den här artikeln för att jag skulle minnas det sena nittiotalet. Recipe for Disaster: The Formula That Killed Wall Street

På nittiotalet handlade det om att Wall Street köpte in universitetsfolk med kunskaper i väldigt avancerad matematik för att räkna fram vilka värdepapper man skulle köpa eller sälja. Jag har för mig att idén då var att leta efter obetydligt undervärderade värdepapper med hjälp av knepiga modeller, och så köpte man dem och sålde när priset gått upp - ett smart sätt att göra jättevinster. Det slutade med att några stora fonder som sysslade med sådant gick omkull. Tydligen fungerade inte alltid den fina matematiken.

Formeln som kröner den här bloggposten är en variation på samma tema. Ett matematiskt snille från Kina flyttar till Nordamerika och kläcker fram en formel som råkar passa alldeles utmärkt för den finansyra som rasade tills alldeles nyligen. Nu är han tillbaka i Kina och tycks ha belagts med munkavle, och lika bra är väl det.

David X. Li heter mannen bakom formeln, och den hjälpte (trodde de i alla fall) genierna i finansbranschen att hantera risker i samband med de nya fiffiga "finansiella instrument" som skapades i och med att finansmarknaden blev alltmer avreglerad och mängden av ledigt kapital som sökte goda investeringar ökade våldsamt. Läs mer detaljer i artikeln! Och här finns en utskrift från en intervju på USA:s Public Radio som tar upp några väsentliga bitar av problemet.

Lis formel skulle på ett enkelt sätt plocka fram sannolikheter i en väldigt komplicerad värld och därmed ge beslutsunderlag för spekulanterna. Men det fanns ett problem. Ta det där med sannolikheten att väldigt många människor samtidigt skulle få svårigheter att betala amorteringarna på huslånen ... och det förhållande att de ursprungliga lånen hunnit vandra genom ett flertal led och blandats ihop med allehanda andra värdehandlingar ... . Det påstås att "marknaden" gillar att ta risker men tycker inte om osäkerhet. Skillnaden mellan risk och osäkerhet är något oklar för mig, men i det här fallet verkar risk vara något som man kan beräkna medan osäkerheten just är ... osäker. Och när "branschen" uppfattade att Lis formel inte kunde vägleda dem utan gav fel svar, och allt rasade samman, ja då var det slut med den formeln!

Den som har läst vad jag skrivit tidigare vet nog att jag inte tror att bolånekrisen är grunden till den nuvarande krisen. Däremot är den ett symptom som orsakats av den allt skevare fördelningen av inkomster i USA, och av folks desperata försök att hålla sin konsumtion uppe genom att låna när inte lönerna räckt till. Genom att ledigt kapital forsat in på bostadsmarknaden och drivit fastighetspriserna i höjden har även risiga kåkar med risiga invånare under en tid kunnat fungera som underlag för lånen. Men det tog slut ...

... och det betyder att rubriken "Formeln som dödade Wall Street" inte bör tas alltför bokstavligt. Att Lis formel kom till användning för att värdera risker i hela finansbranschen var ett symptom det också, inte en orsak. Eller om vi i stället talar om en hierarki av orsaker så var denna formel en orsak av lågt värde medan skevheten i inkomstfördelning var grundläggande. Det är kapitalismen som har skjutit sig själv i foten och har väldigt ont för närvarande.

"Hela börsen är under tumult"

"Hela börsen är under tumult" uppges en börsmäklare säga. Är det korrekt svenska kan man ju undra? "Under tumult …" låter ganska konstigt. Det verkar vara rena hönshuset i alla fall.

Ja, det var neråt i Asien och Europa på börserna tidigare idag men uppåt på Wall Street för en stund sedan - hur länge nu det varar. Dags för ett gäng hungriga rävar att röja stenhårt i hönshusen kanske?

Det har diskuterats om konjunkturnedgången kan komma att se ut som ett V (snabbt ner men snabbt upp igen) eller som ett L (snabbt ner och sedan en lång tid på botten). Det är ju sådant man vet först i efterhand, men det ser ganska illa ut just nu. Från luggslitna bostadslånare i USA har det hela börjat anta drag av världskris. Länder som tidigare troddes vara mer eller mindre immuna dras in i nedgången, och börsskojarna får väl köpa sig några extra burkar nervpiller att ha till hands framåt.

Tiderna förändras. När den tidigare överguden Alan Greenspan för ett par dagar sedan utfrågades i USA:s senat var den gamla respektfulla tonen borta, han blev till och med avbruten. Det borde han ha blivit för länge sedan. Den som tror att finansmarknaden kan driva vind för våg och sköta sig själv, som om den vore några torghandlare, måste ha en ganska kufisk världsbild. Greenspan trodde tydligen det. Andra får betala räkningen för det.

I USA förväntas sämsta julhandeln på över femton år vilket naturligtvis är förskräckligt och kommer att sprida sig till Sverige. Julen firas ju till minne av förra årets julhandel vars summa det gäller att överträffa, år efter år. Det är särskilt viktigt att KÖPA för att visa att man verkligen vill lägga all sin känsla i julklapparna. Helst skall ändliga resurser, barnarbete, mördade fackliga aktivister och gifter vara inblandade i paketet också för att nå verkligt god effekt!

Men nu befaras en nedgång i julkommersen, och inte är det underligt. Det är inte bara bostadskrediterna, utan hela kreditbubblan, som håller på att spricka. Som professor Wolff förklarade i filmen som jag lade upp här har många i USA inte fått någon del av produktivitetshöjningen efter 1970. Vinsterna har i stället tillfallit kapitalägarna som sedan varit smarta nog att låna ut pengarna till arbetarna. - Varför inte försöka med ett lågbudgetalternativ i jul - mer omtanke och mindre onödiga klappar!?

Det är väl känt att det är privatkonsumtionen som hållit igång USA:s ekonomi under en hel del år, men på senare tid har den skett på kredit. Och det håller givetvis inte i längden. Det vi ser nu, men som var lite svårt att urskilja i början när alla larmade om bostadslån, är en klassisk överproduktionskris. Alltså: produktionen skjuter i höjden men efterfrågan följer inte med eftersom folk inte har råd att konsumera. Genom krediterna har denna bristande efterfrågan dolts ett tag, men nu kommer den fram i ljuset. Folk måste handla mindre, konsumtionen kraschar, arbetslösheten sprider sig genom det ekonomiska systemet, produktiva resurser ödeläggs. Inte undra på att rädslan sprider sig i ett samhälle där de sociala skyddsnäten är dåliga eller obefintliga. Inte undra på att ett visst intresse för Marx' analyser har kommit tillbaka.

Repetition om bolånekrisen

Repetitioner kan vara bra ibland så att man inte tappar sammanhanget. Här är en överblick över bolånekrisen i USA som jag hittade på HuffPost. Mannen som skriver det kallas Hale "Bonddad" Stewart (hur översätter man det? Hale "Obligationsfarsan" Stewart?). Det finns en massa kringhistoria som han inte tar upp men det är läsvärt i alla fall. Sammanhangen han förklarar är ganska enkla, men ibland är ju det enkla svårt att uppfatta.

Det var en oförklarad förkortning som jag måste kolla: GSE står för Government Sponsored Enterprises - regeringsstödda företag alltså. Jodå, det finns sådana i USA, och nu lär de kräva mycket pengar för att inte gå över styr.

På tal om bolån och vidhängande kris i Sverige stod det i DN idag att prisfallet på "lyxigare objekt" inte är så stort. En gissning: kan det hänga ihop med ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor som gör att det finns ett skikt rejält rika människor som inte är särskilt känsliga för räntor och liknande otrevligheter? De har en rejäl kassa för att fortsätta att köpa dyra bostäder helt enkelt. Därmed behöver priserna inte sjunka. Krisen drabbar i stället många av dem som tagit för stora lån och köpt på sig mer normala "objekt" till de uppblåsta spekulationspriser som har rått under några år. De sitter på ett boende med kostnader som är svårt att underhålla med mer normala inkomster.

Krigsprofitörer och värdepappersmagiker

Här är ett par lästips, upplockade från HuffPost idag. Den första är väl inte riktigt "hela listan", men däremot notiser om tjugofem företag som tjänar grova pengar på kriget i Irak. De flesta är US-amerikanska, men även britter är inblandade. Man kan ju undra om inte en och annan slant rinner över i exempelvis svenska fickor också?

På samma ställe hittade jag en serie bilder med streckgubbar som förklarar varför det gick åt h-e med subprimemarknaden i USA. Listiga bankmän trollade så att värdelösa fordringar såg ut som guldkantade värdepapper - ett tag i alla fall.

Staten som städgumma

En nyhet som jag fick via HuffPost (som saxat en artikel i New York Times) i morse finns nu också hos Sveriges Radio: De två största bolåneföretagen i USA riskerar att gå omkull, och nu funderar höga tjänstemän inom Bushregimen på om staten skall gå in och ta över dem, eller om det behövs andra åtgärder. Pengarna har runnit ur dem på grund av de dåliga bolånen, under de senaste månaderna elva miljarder $. Det är otroliga belopp! Rädda vad som räddas kan!!

Vad som inte sägs hos SR, men däremot hos NYT, är att det här är betydligt farligare än "bara" att två stora företag riskerar att krascha. Det kan påverka världsekonomin. Många finansiella instutioner utanför USA har säkerheter från de här företagen. Dessutom skulle följdverkningarna naturligtvis bli stora för husmarknaden och andra berörda branscher i USA.

Om staten tar över de här företagen kommer någon ändå att bli tvungen att betala deras förluster. Gissa vem? Skattebetalarna naturligtvis! Detta är ju extra intressant eftersom regimen i USA driver skattesänkningar som en helig princip. Som någon påpekade har man den originella inställningen i Bushgänget att man kan sänka skatterna men samtidigt driva upp utgifterna genom militär upprustning och krig. Nu står USA inför en konjunkturnedgång, kan man då dra åt skatteskruven för att få in nödvändiga pengar? I och för sig kan man höja skatterna för folk som har det gott ställt, men då drabbar det de grupper som röstar i USA och det vet jag inte om politikerna vågar sig på. Och det utland som lånar USA pengar (Japan och Kina) kanske tröttnar?

Det kanske klarar sig, men det kan också bli så att staten måste gripa in som städgumma när det går åt helsicke. Man får utgå från att bolagsdirektörerna har sett om sina intressen redan och nog inte kommer att förlora så mycket även om bolagen kraschar. Någon beskrev det som att de rika lever i socialism och snyltar på det offentliga medan de fattiga får nöja sig med kapitalismen. Borde det inte vara tvärtom?

Strängt marknadsliberalt borde företagen naturligtvis få gå i konkurs om man inte kan få inkomster och utgifter att gå ihop. Men realistiskt är det omöjligt. Man kan säga att när verkligheten och liberalismen brakar ihop så blir det värst för liberalismen.

Krugman om egnahem i USA

Det här är Frank Lloyd Wrights berömda Fallingwater någonstans i Pennsylvania (tror jag). De flesta egnahemsägare i USA bor nog i något enklare skapelser till hus.

Det kan verka klart vilka som företräder statlig intervention i ekonomin och vilka som inte gör det: vänstern är för, liberalerna mot (och förr var högern för, men den sortens höger finns knappast mer).

Verkligheten är, som man säger, ofta mer komplicerad. Jag hänvisar till en kolumn av ekonomen Paul Krugman i New York Times. Han skriver om bostadsfrågan i USA och undrar (detta är tydligen provokativt därborta): bör verkligen alla äga sin bostad? Och när den frågan diskuteras nämns några intressanta fakta om hur politiken i USA styr folk mot egnahemmet, vare sig det är vettigt eller inte. Man kanske kan tänka på det för Sverige också.

• Räntan på huslånet är avdragsgillt, men inte hyran du betalar. Detta innebär att de bostadssökande förs mot egnahem genom ekonomiska styrmedel, inte för att det skulle vara det bästa boendet i alla lägen. Annars skulle man ju kunna tänka sig att staten skulle vara neutral. Men regeringarna i USA har inte varit neutrala. Av ideologiska skäl har man velat få in folk i egna små lådor. - Hur skulle det se ut om staten var neutral och lät "marknaden" ordna det här?
  

Men det är mer än så:

• Det finns statligt stödda institut (Fannie Mae, Freddie Mac, Federal Home Loan Banks - den sista är den enda som låter seriös) som skall fixa billiga lån till husköpare. Den som vill hyra får inte någon hjälp. Ännu mer styrning bort från hyresboende. Eller skall vi till och med säga "diskriminering"?
  

Ytterligare några punkter:

• Att köpa hus innebär en ekonomisk risk. Krugman uppskattar att tio miljoner hushåll sitter på lån som överstiger värdet av deras hus. Inte så kul om man tvingas sälja eller om man vant sig vid att finansiera sin konsumtion genom lån på huset. Hyr man finns inga sådana frestelser.
  

• Att äga sitt hem betyder att man blir mer låst om man vill flytta till ett nytt arbete på annan ort. Särskilt i Florida och Californien är folk trängda mellan lågkonjunktur som borde få dem att flytta och egnahemmet som är svårt att sälja. (Intressant argument - en gammal svensk socialkonservativ politiker i Västmanland nämnde denna låsning som ett bekymmer redan på 30-talet, på tal om egnahemsrörelsen i Sverige.)

• Stadsutglesning ("urban sprawl") är också ett växande problem i och med att den utspridda bebyggelsen gör kommunikationerna allt dyrare. Småhus sprids så att invånarna måste ha bil för att klara sig. Men det upplägget håller inte när oljan blir dyrare hela tiden. Jag antar att det är en faktor som kommer att tvinga USA att börja planera för tätare städer och offentliga kommunikationer igen. Men det kommer att bli dyrt, och det kommer att bli plågsamt.
  

Alltså: det är OK att folk äger sina hem när det fungerar bra för samhället i stort. Men när man av ideologiska skäl vill göra husägare av miljoner människor som skulle må bättre av en bra hyreslägenhet är det inte OK. Det är en offentlig styrning som kommer att ge dyra kostnader (som betalas av folk i allmänhet men inte av de politiker, tjänstemän och företagare som drivit processen så extremt). Det är en av läxorna av den nuvarande krisen i USA: all offentlig intervention är inte bra även om den på papperet verkar vara välvillig.

(Om någon skulle invända att den nuvarande regimen i USA är konservativ och därmed benägen att intervernera i samhället skulle jag direkt invända att den misskötsel man driver mot det civila samhället sannerligen inte är konservativt - det är anarkoliberalism eller vad man skall kalla det. Hanteringen av New Orleans är väl det mest skriande fallet.)

Fyra faror för världsekonomin

Varför underskattas alltid återverkningarna av finansiella kriser? Det handlar om eftersläpning: efter att isen slagit hål på Titanics skrov tog det timmar innan det fylldes av vatten och därför trodde folk att skutan inte skulle sjunka. Det skriver Dennis J Snower som tituleras President of Kiel Institute for World Economics and CEPR Research Fellow.


Det finns fyra stora faror för världsekonomin nu enligt Snower, och de utvecklas smygande där borta i USA. Allt kommer inte på en gång utan med vissa fördröjningar, vilket gör processen mer lömsk och farlig.

Först bolånekrisens verkningar i bankerna. Den leder till en likviditetskris i det internationella banksystemet eftersom man inte är säker på vem som sitter på de dåliga lånepapperen. Följdverkningar: minskad utlåning till företag och hushåll vilket följs av sänkta investeringar och konsumtion. Efter ytterligare en fördröjning sjunker börskurserna vilket senare leder till ytterligare likviditetsproblem för bankerna.

Nummer två är bolånekrisens verkningar på hushållen. Den tvingar fram privatkonkurser, fallande fastighetspriser och därmed ännu fler privatkonkurser i en kedjereaktion. Människor som gjort konkurs kommer inte att kunna konsumera så mycket.

Trean handlar om att sjunkande konsumtion och investeringar (orsakade av lägre börskurser och husvärden) så småning orsakar sänkta vinster vilket får företagen att avskeda folk, varpå de arbetslösa kommer att konsumera ännu mindre.

Fyran slutligen avser Federal Reserve Banks möjlighet att ingripa och använda räntan för att stimulera investeringar. Med fallande ränta sjunker också dollarkursen vilket gör USA:s import dyrare, vilket i sin tur driver på inflationen och kanske en löne-prisspiral. Vare sig man sänker räntan eller inte kommer resultatet att bli negativt för ekonomin och konsumtion och investeringar riskerar att falla i en ny kedjereaktion.


USA riskerar att falla i det tillstånd som kallas stagflation, en otrevlig kombination av stagnerande ekonomi och inflation som vi känner till från slutet av 1970-talet och en tid framåt. Jag antar att man får förutsätta att Snowers punkt 1-4 samverkar och riskerar att skapa en sjuhelsikes häxbrygd om inte de politiskt ansvariga finner kloka botemedel. Men det är en sjukdom som är svår att hantera med vanliga ekonomiska styrmedel.

Så småningom blir allt bra ändå skriver Snower. Men det verkar mest vara ekonomernas attityd att "på lång sikt ordnar sig allt". "På lång sikt är vi alla döda" som John Maynard Keynes sade.

En reflexion som jag gjort är att bolånekrisen visserligen är viktig men den är kanske mer ett symptom än en orsak till de nuvarande bekymren. Om man i stället skulle sätta sökljuset på hur förmögenheterna i USA har koncentrerats på en allt mindre del av befolkningen medan reallönehöjningar har varit obefintliga för stora grupper under lång tid tror jag modellerna för att förklara krisen skulle se annorlunda ut. Hade krisen varit lika stark om USA hade haft starka fackföreningar som kunde ha försvarat löneutvecklingen för dåligt betalda grupper exempelvis? Då hade de kunnat konsumera mer ur löne- och mindre ur lånekontot. Som bekant: "Den som är satt i skuld är inte fri."

"Pengar som skuld"

Först så hittade jag den här filmen på Harald Cederlunds blogg "Skor längtar ut", och han hade hittat den på "Lunkens blogg". Båda är forskare inom biologisfären, och det är intressant när biologer börjar intressera sig för ekonomi. Jag tror mig ha hört om försök att analysera ekonomiska system i biologiska termer. Det gör inte de här killarna, och det görs inte i filmen heller, men den är intressant.

Den förklarar hur banker kan fixa fram pengar utan att ha några pengar (i alla fall inte så mycket så att det täcker ens bråkdelen av vad de lånar ut). Däremot kan de skapa pengar genom att låna ut pengar som de inte har. Låntagaren måste däremot betala tillbaka med riktiga pengar - eller gå i konkurs. Man kan se filmen och fundera över kopplingar till exempelvis den pågående bolånekrisen i USA eller till andra bubblor där banker varit inblandade.

Någonstans i filmen ställs den tänkvärda frågan varför de som arbetar och producerar värden är skuldsatta till folk som inte gör det. Och här är en spark åt galningar och nationalekonomer:

Anyone who believes exponential growth can go on forever in a finite world is either a madman or an economist.

Inga småslantar direkt

Jag saxade det här från Sveriges Radios hemsida. Inga småslantar direkt.

Drygt 300 miljarder kronor har den brittiska centralbanken, Bank of England, betalat ut till Northern Rock, som är ett av de största bolåneinstituten i Storbritannien.

Utslaget per skattebetalare blir det nästan 10 000 kronor per person.

Det är ovanligt att centralbanken går in och ger nödkrediter, men i det här fallet ansågs det nödvändigt, eftersom kostnaden för bolåneinstitutets egna lån hade ökat dramatiskt.

...

Problemen är heller inte över. Centralbanken väntas fortsätta att låna ut pengar till bolåneinstiutet. Det kan bli ytterligare 100 miljarder kronor i år.

Miljarder! Och det kanske drar iväg till uppåt 13000 - 14000 kronor per invånare i Storbritannien. Förmodligen kunde pengarna användas bättre, men nu gäller det att rädda lånebranschen innan det blir en riktig krasch. Den kommer inte bara att drabba England, utan förmodligen också få följdverkningar utrikes, även i Sverige.

Den gamla frasen om att "kasta goda pengar efter dåliga" infinner sig direkt när man tänker på det här. Tokeriet med bolån i tid och otid visar på behovet av modeller för bostadspolitiken som inte tvingar folk att skuldsätta sig, samtidigt som ett gott boende skall garanteras. Hur får man den ekvationen att gå ihop? Kan problemet vara att det finns för mycket oanvända pengar att låna ut? Då skapas lånemarknader som förr eller senare drabbas av instabiliteter, och då händer kriser av den här typen. Och i sluttampen blir det då staten (den av nyliberalerna föraktade staten) som måste rycka ut och rädda spekulanterna.