Ny revolutionär front i Turkiet/Kurdistan

Ett antal grupper har bildat Folkets Förenade Revolutionära Rörelse i Turkiet. Här är hela listan: TKP/ML, PKK, THKP-C/MLSPB, MKP, TKEP-LENINIST, TEKP, DKP, DEVRÎMCÎ KARARGAH and MLKP.

Kändisen i sammanhanget är PKK, den gamla kurdiska gerillan. I övrigt är det inga jag vet så mycket om, men några namn pekar på marxist-leninister och/eller maoister som tidigare försökt sig på väpnad kamp. Hur som helst, läget i Turkiet verkar inte stabilt. Erdogans krigsmakt manglar sönder städer i de kurdiska områdena och slår ner oppositionsmedia, samtidigt som turkarna intrigerar i Syrien och nästan höll på att starta krig med Ryssland. Det blev inte krig med skjutvapen, utan ekonomiskt krig, och det har drabbat Turkiet hårt. För inte så länge sedan kunde Erdogan vinna val med bra siffror, men finns de väljarna kvar idag? I det sammanhanget skulle eventuellt en revolutionär enhetsfront kunna göra en insats. Frågan är om det blir en i stort sett kurdisk front, eller om det går att bygga enhet mellan kurdiska och turkiska grupper.

Oredan i Turkiet, vem tjänar på den egentligen? Kan det vara så att denna NATO-medlem har blivit så krånglig att NATO (= USA) helst vill bli av med Erdogan och hans gäng? Det har ju varit militärkupper i Turkiet tidigare, och en ny kanske kan ordnas? Det kan knappast vara i USA:s intresse att enskilda NATO-medlemmar för sin egen privata krigspolitik och sedan försöker dra in hela alliansen i sina äventyr. Men det är ju detta som är problemet med allianser: den som leder alliansen kan inte alltid vara säker på att de olika lokala underhuggarna inte hittar på egna dagordningar som går på tvärs mot vad ledaren vill.

Lästips om fejkrevolutioner

Lästips, artikel av den USAmerikanske vänstermannen James Petras som (med början i antikens Rom) behandlar mer eller mindre fejkade revolutionära massrörelser under tidernas gång, fram till vad som händer i Ukraina idag. Ett citat bara:

Ett citat:

Throughout the ages, the choreographed “mass revolt” played many roles: (1) It served to destabilize an electoral regime; (2) it provided a platform for its oligarch funders to depose an incumbent regime; (3) it disguised the fact that the oligarchic opposition had lost democratic elections; (4) it provided a political minority with a ‘fig-leaf of legitimacy’ when it was otherwise incapable of acting within a constitutional framework and (5) it allowed for the illegitimate seizure of power in the name of a pseudo ‘majority’, namely the “crowds in the central plaza”.

Allt som ser ut som guld är inte guld, och samma gäller revolutioner! Petras kritiserar med rätta de vänsterpersoner som inte förstår detta. Det gäller att se vilka krafter som är igång, både framför och bakom kulisserna.

-krafter och -förhållanden

Fin bild som jag hittade på den kanadensiska bloggposten som det refereras till nedan. Kosmisk arbetare med resolut men något frånvarande blick räddar två stackars rymd-hundar från att i all evighet åka runt vår planet. Av perspektivet att döma så befinner sig mannen långt ute i rymden, men tycks inte besväras av syrebrist eller kyla nära den absoluta nollpunkten.

Föregående bloggpost hade en ganska praktisk inriktning. Vad göra? Den här börjar mer teoretisk och handlar snarare om 'varför' i den grundläggande frågan om varför samhällen förändras och ibland går över systemgränser. Sedan drar det åt det praktiska igen.

Inom traditionen från Marx och Engels ser man samhällets ekonomiska bas som svaret på 'varför'. Basen består av dels produktivkrafter (teknik, kunskaper, människor som använder kunskaperna) samt produktionsförhållanden (vilka som kontrollerar produktionen och fördelar dess resultat). Här finns finns en -kraft och ett -förhållande  men vilken av dem (om någon) är viktigast? (Jag har flera gånger publicerat 'supercitatet' från Karl Marx som är grunden till det här sättet att se på historisk utveckling. Som extra läsarservice lägger jag till citatet på slutet av den här bloggposten.)

Den kanadensiske bloggaren och doktorn i filosofi, Josh Moufawad-Paul, har beskrivit en del av den här problematiken. Diskussionen är efter nordamerikanska förhållanden och dessutom tycker jag en del fattas, men just det senare kan vara en bra avstamp för att föra resonemanget vidare.

För att kort sammanfatta det viktigaste hos doktor Josh: om man anser att produktivkrafterna är det viktigaste för att driva fram systemskiftet så letar man efter bra tekniska lösningar för dagens problem men är mindre intresserad (eller ointresserad) av politisk mobilisering. Om systemet i grunden är självförstörande är massaktioner inte nödvändiga. Anser man däremot att produktionsförhållandena är viktigast är politisk mobilisering för att ändra dem ett måste, alltså vill man att produktionsmedlen byter ägare oavsett vilken nivå de befinner sig på.

En sak som Josh inte skriver om är samhällets överbyggnad, trots att väldigt mycket som  påverkar   den ekonomiska basen ändå finns i överbyggnaden. Han ser de två delarna av basen som dialektiskt förenade, de påverkar varandra och man kan inte lämna någon därhän när man planerar sin politik. Men det borde inte gälla överbyggnaden heller. Där finns ju bland annat lagar och statsapparat som ju betyder en hel del.

Att det finns en tendens att föråldrade produktionsförhållanden håller tillbaka produktivkrafternas utveckling vet doktor Josh och (förhoppningsvis) alla andra marxister. Men det beror av att ägandet av samhällets produktiva bas till stora delar lyder under en lagstiftning som skyddar dagens ägare mot grundläggande förändringar som skulle kunna lyfta bort dem och göra nya radikala språng inom vetenskap och teknik möjliga. Man kan inte ändra produktionsförhållandena (ägandeformerna) utan att också ändra överbyggnaden. Men det är vad som finns i samhällets bottenvåning, dess produktiva resurser, som bestämmer vad som praktiskt kan göras.

Här är några reflexioner som har med mitt föregående inlägg att göra: visserligen finns marginaliserade och missnöjda grupper på platser som Rinkeby och Hjulsta. Och som Foto-Lasse påpekade i en kommentar finns andra marginaliserade och missnöjda grupper på landsbygden. Men om man vill se dem som utförare i en samhällsomvandling så är problemet att de som marginella personer inte kan göra så mycket åt hur samhället fungerar. De sitter inte på avgörande resurser (gjorde de det skulle de inte vara marginaliserade). Det går att bygga politiska basområden där, men de kommer likförbaskat att vara isolerade. Detta även om man lyckas bygga Hip-hopparnas och Dansbandsfolkets Förenade Revolutionära Front.

Nyckeln finns hos de som inte är marginaliserade, de som är huvuddelen av befolkningen och som i kraft av sin mängd och positioner kan stänga av samhället om så krävs. Det är de som måste vara övertygade om att produktivkrafterna är så utvecklade att det inte bara är möjligt utan också tvingande att ändra produktionsförhållandena. (Skrev ett i mitt tycke rätt bra inlägg om det för 2½ år sedan.)

Problemet för radikala samhällsomdanare blir då att likt Fridolin i Karlfeldts diktning kunna "tala med bönder på böndernas språk, och med lärda män på latin". Eller för att ta till modernare vulgärpropaganda: "Alla (nästan) måste med". Vad som behövs är verklighetsbeskrivningar som dels kan förstås av olika grupper, dels att få dem att inse att de har gemensamma grundläggande intressen och att de inte skall trampa ner eller ringakta varandra. Och det är inte lätt att utforma en sådan politik. Men samling bör nog ske runt mer produktiva handlingar än att bränna bilar.

Sammanhållning ger styrka!

Och så här ser alltså sagda super-citat ut. Vi ger ordet till doktor Karl Marx 1859:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Diverse funderingar igen

Ett tips hur man får ett snyggt parti utan olämpliga extrem-medlemmar (från en översiktsartikel om den nya högern i Europa i New York Times):

Ms. Kjaersgaard, a former social worker who led the party until last year, said she rigorously screened membership lists, weeding out anyone with views that might comfort critics who see her party as extremist. She said she had urged a similar cleansing of the ranks in Sweden’s anti-immigration and anti-Brussels movement, the Swedish Democrats, whose early leaders included a former activist in the Nordic Reich Party. 

Det var alltså Danska folkpartiet som tipsade Sverigedemokraterna, och Jimmie Åkesson lyssnade.

Det som förbryllar en USAmerikan är uppenbarligen att dessa nya rörelser i Europa (nå, en del är ju rätt gamla vid det här laget) inte vill tjafsa om "mindre stat". De vill ha mer samhälleliga insatser exempelvis för pensionärer, de vill slå vakt om välfärdssamhället. (Nå, det kan finnas en del av de här partierna som spelar med dolda kort och kanske inte alls är så samhällstillvända om de verkligen får chansen att regera, men nu står de på fattigpensionärernas sida säger de.) Och därmed skrämmer de skiten ur den nyliberala eliten som bara ser nedskärningar för de fattiga och lägre skatter för de rika som lösningen på alla problem.

Det här är givetvis ett problem för den vänster som vill vara vänster: dess naturliga aktionsfält invaderas av människor med delvis mycket annorlunda syn på världen. En del av invasionen består av fiender. Många, kanske de flesta, skulle kunna vara bundsförvanter om de inser sin egen situation.

***

Hur möter man den här sortens partier? Är det vettigt att klistra nazist- eller fascistetiketter på sd? Jag tvivlar på det, såvida man inte verkligen kan visa upp människor med aktuella nazist- eller fascistideer där, och att dessa verkligen påverkar partiets politik. Annars verkar det ju helförvirrat, ungefär som knäppisar som anklagar vänsterpartiet för att vara 'kommunistiskt'.

Det kanske är annorlunda med smågrupperingar som verkligen kallar sig nazistiska eller har en officiell framtoning som tydligt ligger åt det hållet. Men de kan ju inte göra mycket mer än att dra till med gatudemonstrationer ibland. De kommer med tio pers, och så står det hundra motdemonstranter och skriker, och alla känner sig betydelsefulla. Jag noterade att Oktoberrörelsen erkänner att det finns problem med att inrikta sig på de mer eller mindre fascistiska grupperna:

Historien visar att fascistiska rörelser är ett effektivt vapen i kapitalets tjänst. Och tyvärr finns ännu inget riktigt bra motmedel. Vi måste finna sätt att framgångsrikt bekämpa fascismen, oavsett dess former. Detta är en ödesfråga för alla socialistiska rörelser.

Svaret på problemet kan möjligen vara att vara bättre, att kunna peka på långsiktigt hållbara lösningar av dagens bekymmer och inrikta sig på de riktiga motståndarna. Och att ha en bra förståelse av de rörelser som nu uppstår på grund av den långdragna krisen:

Olika proteströrelser har uppstått. Hittills kan dessa beskrivas som mer prövande. De har inte haft medvetenhet om vari huvudproblemet består utan fokuserat på enskilda frågor eller allmänt missnöje. Men alla massrörelser börjar trevande. Och även om de under en viss period kan gynna systemet, genom att ta fokus från äkta lösningar så både ger och sprider de erfarenhet om just detta. Oavsett om rörelserna hittills varit harmlösa har de från borgerligt horisont setts som oroande, som varning för vad de kan utvecklas till.

Jag kanske har fel, men är verkligen en normal västeuropeisk stat redo att släppa loss svårhanterliga och opålitliga fascistiska terrorgrupper när man faktiskt kan använda just sin egen stat med anställda och betydligt pålitligare och professionella tjänstemän?

***

Nå, en sista anmärkning som hakar i det där med "långsiktigt hållbara lösningar". Jag funderade på det i samband med Oktoberrörelsens kampanj i Uppsala mot arbetslöshet. Där hamnar man i två positioner samtidigt, och de kan vara svåra att förena (men det är värdefullt om man lyckas med det). Bland annat sägs det:

Problemet är inte att människor inte söker jobb eller är lata utan att det finns alldeles för få jobb. Detta samtidigt som det egentligen finns ett stort samhälleligt behov av arbete. Underbemanning och stress är vardag på många arbetsplatser. Det finns också saker som borde rustas upp och förbättras i samhället.

Samtidigt försöker man koppla resonemanget till en tungviktare i sammanhanget, Karl Marx (se detta dokument). Och det är väl här en del av problemet ligger: den klassiska nationalekonomin är väldigt viktig för att förstå vad som händer, men den är inte så lätt att förklara och sätta in i den dagliga kampen. Om man däremot pekar på underbemanning, en massa arbeten som borde göras men inte utförs, blir det omedelbart mycket konkretare och hetare - här är förhållanden som många ögonblickligen kan se och jämföra med egna erfarenheter! Och det finns förslag till lösningar, som (åtminstone officiellt) inte är revolutionära utan snarast reformism. En del pekar på MMT (Modern Monetary Theory för att få fart på oanvända samhällsresurser), en del på medborgarlön.

Det torde finnas en mängd människor som sitter på sina kammare och grunnar på hur vi kan komma ur dagens låsningar. De mer eller mindre högerextrema grupperna har egentligen inga lösningar här, för inte försvinner krisen för att man kastar ut invandrare. (Däremot finns det anledning att fråga hur mycket invandring ett land som Sverige kan ta om vi faktiskt funderar på att byta samhällssystem, och att det finns en del typer som inte borde släppas in hit.)

Jag antar att en framåtblickande politik dels måste se till att det stora samhälleliga behovet av arbete tillgodoses, samtidigt som det gäller att dra slutsatser av ett alltmer datoriserat och robotiserat arbetsliv där behovet av mänskliga insatser krymper. Det finns mer saker att ta hänsyn till, men nu har inlägget blivit för långt igen.

(Varför intressera sig just för vad Oktoberrörelsen skriver förresten? - För att den är ny, verkar mer öppen än motsvarande rörelser för bortåt fyrtio år sedan och kanske kan hitta på nya pigga grepp. Någon tycker att det inte är så många i OR, men jämför med toppskiktet i svenska kapitalet - de är inte många de heller, men de har ett sjuhelsikes inflytande och makt.)

Nöd och kris befaras i Europa - Röda korset förbereder sig

"Är detta vår framtid i staden?" frågas det på det här affischen för en konferens som hölls i Stockholm för en del år sedan. Rätt skräpigt verkar det, men åtminstone flaggan ser fin ut.

En kortfattad notis i Svenskan meddelar att internationella rödakors-kommittén varnar varnar för nöd och uppror i Europa på grund av krisen. Jag antog att det är främst södra Europa som avses. Hittade inget i Röda Korsets (svenska och ICRC) hemsidor, däremot en artikel i danska Berlingske som ger mer underlag. Antalet fattiga ökar, nöden ökar, Röda Korset hjälper ett par miljoner spanjorer, medan dess lokala organisation i Grekland håller på att gå under. RK:s talesman befarar uppror i Nordafrikansk stil - de egyptiska upproren handlade ju mer om mat på bordet än demokrati. RK förbereder sig ... Jag antar att regeringarnas "åtstramningar" fortsätter, eländet tilltar.

[Tillägg: nu har det kommit en mer utförlig version i Svenskan för er som har svårt med danska!]

I Berlingske ser jag en annan artikel, där statsminister Helle Thorning-Schmidt säger att tillväxt-eran är slut. Några danska ekonomer håller i varierande grad med, och påpekar bland annat att förhållandena en tid efter Andra världskriget var unika: det gällde teknologiska genombrott och omflyttningar av folk till produktiva näringsgrenar. Sedan är de oeniga om huruvida det nu är tvärstopp eller om någon sorts tillväxt ändå kommer att fortsätta. Här talar vi om mer djupgående processer i hur samhället förändras, men exempelvis den teknologiska omvandlingen och resursfrågan hänger samman med den akuta krisen. De är komponenter i samma samhällssystem, de driver systemet mot allt besvärligare kriser. Samtidigt finns ju de verktyg som kan ta oss ur krisen inne i systemet, redo att användas.

Tvärstopp eller mjukare landning, det är en fråga. En annan är hur olika grupper kommer att reagera på kris och försämrade möjligheter. Jag har haft den här saken uppe på bloggen tidigare. Europeer som har det rätt bra och tror att de får det bättre upptäcker att de åker utför igen och blir desperata. Underklassens permanenta kris fortsätter. Det kan bli explosivt. (Senaste större inlägget kanske var det här, när Occupy-rörelsen drog igång. Här är ett tidigare, mer inriktat på England. Ibland har jag skrivit om den upprörda "medelklassen" och dess roll, exempelvis här.)

Jag skrev att de verktyg som kan ta oss ur krisen redan finns i systemet. Det är en klassisk utsaga enligt Marx och Engels. Vi har vetenskap och teknik nog för att ta oss runt hörnet. Mer kommer hela tiden. Men det verkar hela vänstern - vilken etikett man än uppträder under - ge blanka fan i!

Onager som lämpligt motmedel mot regeringen?

Senaste inlägg som mer eller mindre löst baseras på nedanstående broschyr ...

... hittar du här.

Det finns några problem i broschyren som rör hur man samlar ihop en revolutionär armé och utrustar den innan revolutionen utbrutit (jag tror att åtalspunkten för detta kallas 'olaglig kårverksamhet'). Vi kan också lägga till en fundering som författaren har om olika typer av anslutning till rörelsen. Det finns pigga ungdomar och mindre pigga äldre personer. Hur kombinerar man det?

Men kanske vi kan se en lösning ändå. Jag föreställer mig denna scen:

Plats: regeringskansliet Rosenbad i Stockholm. Ondskefullt flinande regeringsledamöter skall till att ta beslut om nya attacker mot folket. Då slås dörren upp och en vakt sticker in huvudet.

- Öh, uschäkta, men det är bråk på gatan. En massa arga pensionärer, det är Kampgruppen Röda Rullatorn ...

- Äh, det skiter vi i, snäser den skallige statsministern. Pensionärer gullar man med när det är val, annars kan dom hålla käften.

- Å så kommer Proletära Elopeder i mängder längs Drottninggatan, å dom har en onager med sej också, på släp efter elopederna!

- Va, va e de?

- Hm, jo, enligt vad underrättelsetjänsten utrönt så har ett antal panchonärsgubbar gått på ABF-kurs i hur man bygger antika vapen, och där har man byggt en onager, det är en jäkligt farlig romersk kastmaskin som ...

Krasch!

... som just skickade in en sten genom det där pansarglaset. Vad var det mera ... jo, några tusen från Socialistiska Stavgångare är på väg över Riksbron, och så är det en jävla massa panchonärer som kan gå alldeles själva och som verkar helförbannade ...

Arga pensionärer förbereder ett skott med onagern

- Fan också, det är ju inte illegalt att bygga kastmaskiner, fräser justitieministern. Det har vi missat. Vi skulle ha förbjudit allt!

Krasch igen!

Nu visar statsministern sin välkända blixtsnabba beslutsförmåga:

- Lystring, alla ner i garaget omedelbart. Det här klarar vi inte av. Samling igen på Arlanda om 45 minuter och så snabbt som fan ur landet! - Nej Göran, du hinner inte hämta din bibel, nu brinner det i knutarna!

- Bokstavligen, muttrar vakten. Dom har börjat skjuta eldpilar också...

När normaliteten spricker

Det är ytterst, ytterst sällan som jag beklagar att TV:n åkte ut för ett antal år sedan (det före detta TV-bordet är nu plats för ett antal boktravar, böcker är trevliga, läs mer böcker!). Men det här skulle vara intressant att se: Birger Schlaug skall intervjua författaren och forskaren Björn Forsberg. Denne har kommit med en bok, Omställningens tid.  OK, ingen TV, men boken kanske jag kan få tag på.

Björn Forsberg ger i sin bok ett framtidsscenario: "Folket reser sig men det är inte anarkister och vänsteraktivister som fyller gatorna, utan medelklassen, en medelklass som ser sina besparingar och sin välfärd ödeläggas, som yrvaket inser att femtio år med välfärd som normalitet var allt annat än normalt".

Detta är synnerligen intressant och påminner om funderingar som jag bloggat om för åratal sedan, och som i sin tur bygger på oroliga signaler som läckt ut från de härskande eliterna. I februari 2009 ställde jag frågan om det är medelklassen som skall göra't (revolution alltså). I och för sig brukar jag yttra ogillande över etiketten 'medelklass' eftersom det ofta(st) handlar om bättre betalda knegare, men det är i alla fall grupper av människor som inte ser ut som traditionella industriarbetare. Eller ens som den billiga arbetskraft som skall få 'medelklassens' livspussel att gå ihop.

Jag antar att en härdad vänsteraktivist skulle peka på att det inte blir någon riktig omvälvning om inte det renodlade proletariatet också går in i kampen, samt att det kommer att krävas ordentlig organisering i form av ett ledande parti. Må så vara, jag protesterar inte mot det, men just det där att rörelsen kommer igång, var den än startar, torde vara ett krav för att proletariat och parti skall kunna verka fullt ut. När 'medelklassen' ser att dess drömmar spricker, och till och med dess omedelbara verklighet går i bitar, kan resultatet bli vad som helst. Det är där som en övertygande och civiliserande rörelse med röda förtecken kommer in: socialism eller barbari! För att lyckas med det måste partiet ha en bra skiss på hur det nuvarande systemet skall avvecklas och ersättas av en rimligare och hållbarare konstruktion. Och det är nog på den sista punkten som det ännu är fruktansvärda brister.

KP - blygsam medlemsförlust

Jag fortsätter att spinna lite resonemangstrådar med utgångspunkt från broshyren med titel enligt bilden nedan. Tidigare inlägg här, här och här.

Jag har hört siffran 1500 medlemmar vad det gäller KP. Vet inte om det stämmer. Det kom nyligen uppgifter från en kamrat Anonym om hur stort tappet av medlemmar på grund av inre polemik varit.

På grund av kritik mot KP/RKUs nästintill totala avsaknad av demokrati, revisionism (legalism, 100% vänster etc. samt förlegade arbetsformer har ett antal partirättegångar hållts med följande som resultat:

10 RKUare i Uppsala har uteslutits på grund av kritiken. 2 KPare i Uppsala har uteslutits pga "fraktionism" 

6 KPare i Uppsala har hoppat av i protest 

3 RKUare har hoppat av i Umeå (och därmed finns ingen RKUavdelning kvar norr om Stockholm)

1 medlem har tvingats lämna in partiboken.

Runt om i Sverige har ett antal personer hoppat/av kommer hoppa av.

Av ovan nämnda personer är ca 10% "akademiker" eller "studenter".

Jag undrar vad det är för skillnad mellan att bli utesluten och få sin partibok beslagtagen, men det kan finnas någon organisationsteknisk finess. Det här är ingen massutströmning från partiet, i alla fall inte ännu så länge (däremot förmodligen en rätt kraftig uttunning av medlemmar och ungdomsförbundare i Uppsala). Och det är frågan om det blir stora avhopp framöver. Det kan ha att göra med en rätt hög medelålder i partiet, vilket för med sig vissa säregenheter.

Man kan ju uttrycka det så (om man är lagd åt det brutala hållet) att äldre människor ofta har större motvilja mot att bli ihjälslagna än yngre. Och i broschyren om KP finns det uppmaningar till att skapa ett revolutionärt kommunistiskt parti som påminner om KP:s tidiga dagar som militanta 'r-are' på 1970-talet. Ett parti som vill stå i spetsen för ett revolutionärt folkkrig för att störta kapitalismen. Jag utgår från att äldre partikadrer satte kaffet i vrångstrupen när de fick läsa om krav på att till och med offra sitt liv för saken. Kanske en obehaglig känsla av att den egna ungdomen vissnat bort för länge sedan, och här kommer nya spolingar och ... och vad de säger är rent förskräckligt! Väpnat uppror! Nä, det får vara för mej!

Det finns en mening i texten som kan vara väldigt insiktsfull:

Faktiskt saknar folkhemmet och den historiska socialdemokratin i stora drag betydelse för identiteten och den politiska uppfattningen hos de som växt upp i en tid då socialdemokratin aldrig gjort annat än att bedriva högerpolitik och riva ned välfärd och allmännytta.

De äldre KP-arna sitter mentalt fast i det gamla folkhemmet med socialdemokrater som kunde vara hyggliga ibland. De senare generationerna har inte sett detta. De behöver inte förvillas och tro att figurer som Löfven har något att komma med. Det är inte reaktionära paroller om tillbakagång till folkhemmet som fångar deras intresse, det är revolutionära paroller om att göra slut på dagens vanstyre!

***

Jag har själv fått skäll för att jag funderat på hur det kan fungera med så kallade folkkrig numera. Se här exempelvis för skället och här för min ursprungliga fundering. Det resonemanget handlade i och för sig om de stora folkkrigen i Tredje världen, men med lite ansträngning kan man nog överföra tänkandet till Europa också. Det finns något tidigare tillfälle när jag blev rejält osams med en stenhård militant som ville starta krig i Sverige, så det här är ingen tillfällig tankenyck hos mig. Tändstickor och våld skall man inte leka med. Med tanke på att statsapparaten, även om den på sina håll är i risigt skick, ändå har våldsutövande som bästa gren är våld något att vara försiktigt med.

Utan förklarande etikett kan de här vara vilka tomtar som helst. Tomtar med automatvapen.

En sak som är lite speciell för den maoistiska strömning som broschyren förespråkar är, (tror jag, fast det står just ingenting om den säken där) en egendomlig uppskattning av diverse väpnade grupper i Europa som tar till våld. Jag har inte förstått sammanhanget. Väpnade nationalistiska gäng i Nordirland, Frankrike/Bretagne/Korsika, Spanien/Baskien etc. kan knappast vara föregångare för en proletär revolution. Det blir lite för mycket av pajsare som poserar i skidmasker, gärna med häftiga automatvapen i nävarna. Ibland ställer de till det så att oskyldiga människor skjuts eller sprängs i bitar också. En sak som gör detta mer komplicerat är att bilderna kan föreställa vad som helst eftersom de är anonyma: de kan vara din lokale befrielsekämpe, din lokale bankrånare, eller din lokale speciella-insatser-polis. Och det undrar jag om det är så bra. Unga grabbar med vapen och tveksamt omdöme ger mig ganska dåliga vibbar helt enkelt.

Därmed inte sagt att läget kan förändras på ett katastrofalt sätt som kräver extrema åtgärder, men det vet vi ju ingenting om. Och framtidens resningar behöver inte se ut som upproren i det förgångna.

Fortsättning följer (kanske).

Historiens slut?

Ibland stöter man på det konstiga påståendet att Marx och Engels (eller marxismen) skulle ha någon slags apokalyptisk inställning: i och med den segerrika revolutionen mot kapitalismen skulle historien ta slut. Revolutionen är slutmålet, efter det finns ingenting. Det är precis tvärtom. Nedanstående citat kommer från en längre text som jag publicerat tidigare, och den är i sin tur ett citat härifrån. Sålunda skrev Marx 1859:

De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Vad är det som tar slut? Historien? - Nej, det är förhistorien som tar slut, historien kan börja och den bygger på vetenskap och teknik som växer fram inom det kapitalistiska samhället. Men för den parasitära klass som går under kan det ju se ut som om historien tagit slut - vilket är riktigt just för den eftersom den inte behövs längre. Men för mänskligheten i stort börjar ett nytt stort äventyr.

(Man får väl göra tillägget: framtiden är ljus under förutsättning att inte en desperat kämpande kapitalistklass slår undan benen för oss alla. Framtiden är inte garanterad.)

Fortsättning på lite tidigare tugg

Jaha, det var ju meningen att jag skulle skriva ett svar/kommentarer till ett inlägg med kritik mot synpunkter som jag framfört i ett tidigare inlägg. Men det känns segt ... för bakgrund och länkar, se föregående bloggpost.

Varför inte starta resonemanget med en klisterlapp på en lyktstolpe i Årstaberg? Av någon anledning vill någon just på denna stolpe propagera för frigivning av en irländsk republikan vid namn Marian Price som 1973 deltog i ett bilbombsattentat i London, dömdes till fängelse, sedan släpptes men nu återigen sitter inne - möjligen lagvidrigt.

Lagligheten går jag inte in på, däremot det där med bilbomber: IRA-bomben 1973 skadade 200 personer och en dog av hjärtattack. Det kunde ha varit värre, bilbomber tillhör något av det vidrigaste och ansvarslösaste om man nu vill smälla av en bomb i en stad. Det finns inga garantier för att en bomb av den här sorten bara träffar ett avsett begränsat mål, det måste betraktas som ett terrorvapen. Jag säger inte att det aldrig kan finnas situationer där det är fel med den här metoden, men de torde vara ytterligt sällsynta. Något att tänka på om man är rädd om människoliv.

Hur kan det här leda vidare till kritiken? - Jo, jag hade varnat för okontrollerbara våldsspiraler i samband med upproret i Indien och fått skäll för det. Jag tror fortfarande att jag har rätt, och detta av flera skäl.

Ett skäl är att det indiska samhället är synnerligen splittrat i klasser, kaster, religioner, etniska grupper. Om upproret skall lyckas måste de flesta människor enas över alla dessa gränser, och folk i gemen måste veta att revolutionärerna inte urskillningslöst använder våld. Om det medvetandet finns blir det svårare för regeringen att hetsa olika grupper mot varandra och sedan sitta vid sidan av och se exempelvis när hinduer, kristna, muslimer och sikher slaktar varandra. Å andra sidan, om det faktiskt kan vara troligt att revolutionärer är vårdslösa med våldsanvändning och bedriva sekteristiskt våld så kommer det oundvikligen att slå tillbaka mot den revolutionära rörelsen. - Vad jag vet så har en del element hoppat av från den revolutionära rörelsen, lever vidare som rövarband under maoistisk täckmantel, deltar i kastbaserat våld eller stödjer lokala pampar. Det antyder att om man låter principerna glida iväg kan det gå hur illa som helst.

Det finns två sorters våld. Det reaktionära och det revolutionära. Att kalla dem ont respektive gott är att ta i, men det finns skillnader mellan att förtrycka respektive att bekämpa förtryck, därom kan vi vara ense. Men det är också så att revolutionärerna måste vara försiktigare i sin våldsutövning - medan regimen kan bränna byar och slakta folk måste revolutionärerna ta hand om sin bas bland folket och göra sin våldsutövning så begränsad och effektiv som möjligt. Det är maoisterna i Indien som ber om ursäkt när en operation går fel, regimen gör det inte. Att polisstyrkorna varit inblandade i mord, mordbränder, våldtäkter och tortyr märks av någon anledning inte lika mycket.

Ett praktiskt fall av vårdslöshet: gerillan ville slå ut en polistrupp som varit ute i djungeln men nu återvände mot basen. Poliserna äntrade en buss, gerillan sprängde bussen med minor. Man hade inte uppmärksammat att det var en massa civilpersoner på bussen också. Detta var naturligtvis inte bara en mänsklig tragedi (även om det var det värsta) utan en politisk fadäs.

Ett annat praktiskt fall: När folk i utkanten av den revolutionära rörelsen antagligen var inblandade i sabotage mot järnvägen i Västbengalen, och orsakade en tågurspårning som kostade uppåt hundra människor livet, är det samma sak. Vansinnig politik. Vårdslöst. Och vem tjänar på det?

Här får jag kritik!

För rätt länge sedan publicerade jag ett resonerande inlägg med titeln En epok går mot sitt slut? (Notera frågetecknet!) 'Epoken' i fråga skulle vara den tid när man kunde stampa fram revolutionära bondearméer i avlägsna hörn och sedan genom långvarigt krig erövra makten. Jag hörde att någon inte gillade innehållet, och nu har det kommit ett inlägg som sammanfattar kritiken - tack för det! Den som är intresserad av de här frågorna kan ju gå tillbaka till mitt gamla inlägg, och sedan stämma av det mot vad Richard skriver nedan. (Bilderna har jag lagt till själv.)

Som ett extra tillägg kan Arne Naess' Sex etiska normer för verbal kommunikation studeras - jag tycker de är bra. Under tiden kan jag fundera på om jag vill kommentera något själv i texten.  Här är kritiken:

Lite tankar kring Björnbrums blogginlägg “En epok går mot sitt slut?”

I förhållande till upproret har tekniska och samhälliga förändringar alltid skapat tre olika påstående och/eller svar. En del struntar i vad som skett och fortsätter som man alltid har gjort, andra deklarerar högljutt att alla försök nu är meningslösa, medan en tredje grupp försöker se vad som lyckats, vad som inte lyckats och försöker uppdatera sina upprorsteorier utifrån de nya förhållandena. Björnbrum försöker maskera sitt inlägg i frågan om folkkriget som om han tillhörde den tredje kategorin, men hela syftet med inlägget är att argumentera för det meningslösa i att ens hysa hopp inför pågående och framtida uppror. 

Historiskt har armborstet, det tunga rytteriet, kanonen, telegrafen, det lätta infanteriet och en uppsjö andra saker ställt samma gamla frågor till upprorsmännen. Den då över 60 år gamle Auguste Blanqui skriver åren innan Pariskommunen om hur det oorganiserade upproret nått vägs ända, hur man i en tidsålder av bakladdade gevär och kulsprutor inte kan göra som förr. Pariskommunen blir ett ”himlastormande” försök att centralisera upproret, att övervinna tidigare brister och skänker framtida generationer erfarenheter man inte kunnat vara utan. Engels efterlyste på 1890-talet nya former för upproret, den gamla barrikadtaktiken dög inte längre (anledningarna var nu kopplade till samhälleliga förändringar snarare än tekniska), men redan drygt 10 år senare kunde Kautsky skriva om hur det ryska revolutionsförsöket hade återuppfunnit och uppdaterat upproret (vad de erfarenheterna ledde till 1917 är oomtvistat). 

Motståndsrörelsens implementering av gerillakrigföring i det ockuperade Europa gjorde att de många gånger lyckades där de reguljära arméerna gått bet. Folkets logik har alltid varit att göra uppror, misslyckas och försöka igen (för att tala med Mao), förhoppningsvis med nyvunna erfarenheter, och det kommer de att fortsätta göra hur många internetkrigare som än förklarar deras uppror vara meningslösa. 

Till minne av Pariskommunen

En andra punkt som är genomgående i Björnbrums inlägg är synen på våldet. Revolutionärerna skapar en våldsspiral som man inte kan kontrollera påstås det. Då glömmer herrn påpassligt att upproren alltid har skett, men att de utan organisering alltid har slutat med nästintill ensidiga blodbad på de fattigaste och mest förtryckta. Revolutionärerna skapar inte situationen som föranleder upproret, de organiserar upproret. En annan aspekt som helt förbises är att varje stat i sig är en våldsapparat, och att just den indiska upprätthåller ett välde där nästintill halva befolkningen är undernärda samtidigt som man är en av världens ledande exportörer av jordbrukprodukter; ett välde där runt 3000 barn dör av undernäring varje dag; ett välde där fattiga människor tvingas dö på gatan i händelse av sjukdom, mitt ibland ofantlig rikedom och stora naturresurser. Allt detta våld är en av det utländska och inhemska kapitalet syniskt kontrollerad våldsspiral; att då frukta att de upproriskas våld mot detta ska leda till en okontrollerbar våldsspiral är för mig lite väl magstarkt.

Som en tredje punkt kan tilläggas att Björnbrum inte har förstått många av de mest väsentliga delarna av folkkrigets teori, utan lyfter ut våldet från dess verklighet. Byggandet av parallell statsmakt, folkkommittéer av olika slag och ett otal olika typer av massorganisationer är alla delar av folkkriget. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan massmobiliseringar och gerillaaktioner; mellan strejker och avrättningar; mellan det legala och illegala arbetet; mellan det vägledande och basen; etc. Det motsatta och skenbart oförenliga bildar en enhet. Att se frågan om folkkriget endast som frågan om landsbygden är ett exempel på samma ensidiga syn, en syn som både de indiska, filippinska, peruanska och många andra revolutionärer övervunnit sedan år tillbaka. Det är sant att nepaleserna inte hade något utvecklat arbete i städerna, men även deras misslyckade har hjälpt andra att övervinna sitt ensidiga fokus på landsbygden. Väldigt få länder, om något, ser ut som Kina på 30-40-talen; revolutionärerna runt om i världen är också fullt medvetna om detta.

Soldater i Kinas Röda armé i början av 1930-talet

 Avslutningsvis, som en bisak, vill jag fråga Björnbrum vem han tror han tjänar med att försöka så tvivel angående de pågående upprorens möjlighet till seger. Jag menar inte att man alltid måste tro att det är läge att ta till vapen, men jag får en känsla av att Björnbrum tvärs igenom sitt inlägg inbillar sig att han modigt ‘ställer de obekväma frågorna’. Min motfråga blir, obekväma för vem? För kapitalisterna? För godsherrarna? För vem? Rosa Luxemburg var mot en resning av den tyska arbetarklassen 1919, liksom Marx varnade parisarna för upproret 1870-71, men när upproret var ett faktum tvekade de inte en sekund vad gällde hyllningar och understöd med alla medel de förmådde. Då blev det en fråga om att försvara klassens moral. Mot vems moral siktar Björnbrums ‘obekväma frågor’?

Richard Björk

Varumärkesförfalskning

Canvas är numera ett internationellt varumärke, som den serbiska frihetsrörelsen Otpor var.

Se vidare intervjun i Svenskan. Hittills har den fått tre kommentarer, först en utskåpning och två som håller med utskåparen.


Revolution med humor och icke-våld som väg är den lustiga rubriken. Är det lika roligt som det låter? Eller just bara ett varumärke som påstås handla om revolution men i själva verket är förfalskning? För hur mycket har dessa så kallade färgrevolutioner, växtrevolutioner etc. varit värda? Har de inneburit de genomgripande samhällsförändringar som verkligen kan behövas på många håll, eller bara att en elit ersätts av en annan? - Och att den nytillträdda eliten raskt själv blir förtryckande, tjuvaktig, samt så snabbt som möjligt skall med i EU (om 'revolutionen' råkar inträffa i EU:s närområde) eller NATO, är det en tillfällighet? Sedan är det inte så viktigt med demokrati och samhällsförändringar längre (eller med "humor och icke-våld"), och student-idealisterna får stå där med lång näsa - såvida de inte själva kan ta sig in i det nya härskande skiktet. Och är det en tillfällighet, eller är det kanske något som ingick i varumärkesgängets planer redan från början?

Jugoslavien sprängdes i ett antal inte helt lyckade småstater. Sudan sprängdes förra året när södra delen blev självständig. Irak har i praktiken delats och Syrien står på tur. Bör inte begreppet "självständighet" också betraktas som varumärkesförfalskning? Snygg etikett men sjaskigt innehåll!

FN-sändebudet Michael Sahlin skriver att det delade Sudan riskerar att bli två "misslyckade stater". Nu uttrycker han sig som diplomat ganska diplomatiskt, men vi kan väl säga rent ut att delandet av Sudan inte var helt lyckat. Det verkar handla mer om olja och regional storpolitik än vad folken där anser. De lokala konflikterna fortsätter.

Dessutom antar jag att försöken att lossgöra Darfur från Sudan inte är slut ännu. Det finns Hollywood-skådisar som säger sig kämpa för Darfur, liksom Tibet är en stor fråga för vissa. Propagandan jobbar på alla nivåer men alltid i en bestämd riktning. Vad händer om Sverige skulle börja föra en oberoende utrikespolitik och kanske till och med reformera inrikes på ett sätt som utrikes krafter inte uppskattar? Kommer det plötsligt att poppa upp samiska och tornedalska 'befrielsefronter', kommer Republiken Jämtland att få vapenleveranser så att man kan försvara sig mot de svenska övergreppen, etc.? - Håll ögonen öppna! När stjärnögda aktivister kommer och pratar om 'revolution' eller 'självständighet' så bör erbjudandet, varumärket, underkastas en sträng granskning!

En epok går mot sitt slut?

Medlem i Gerillaarmén för Folkets Befrielse - PLGA - i Indien

1900-talet var en tid som kan beskrivas som allt möjligt. Även som de stora folkkrigens era. Kommunister i Kina och Indokina ledde miljonarméer av fattiga bönder till segrar i långdragna krig.  Man kämpade på det sättet på Balkan och i på östfronten under Andra världskriget - de berömda partisankrigen. Algeriet, de portugisiska kolonierna, Cuba, Nicaragua är kända men inte unika. Lägg till Kenya, Aden, Malaya, och listan är ännu inte slut. Sega gerillakrig pågick, och pågår fortfarande, i många länder. Kanske afghanerna vinner en gång till?

Folkkrigets grundtanke: du har en svag politisk styrka men tror att den har stora möjligheter att samla masstöd, samtidigt som din motståndare är en stark och brutal, men på sikt svag och dödsdömd stat med vidhängande överklass. Svaret på den ekvationen är att skapa en politisk bas bland missnöjd lokalbefolkning och starta väpnad kamp. Ur små och dåligt utrustade, men politiskt skärpta styrkor, skall så småningom växa fram en stark folkarmé som kan fullborda revolutionen, störta den gamla makten och upprätta en ny folklig regim. Politiken styr geväret, samtidigt som politisk makt växer ur gevärspiporna. Så gick det till i Kina, varför skulle det inte kunna fungera på annat håll?

Det verkar vara svårt att göra kinesernas framgångsrecept till universiellt undermedel. Beror det av att det är dåligt, eller spelar andra faktorer in? - Jag antar att det var alldeles utmärkt i Kina, och att det likaledes kan fungera bra i situationer som påminner om den kinesiska på 1920-30-40-talen. Men då kommer det omvända: om vi har situationer som inte påminner ...?

 

 Bild från begravningen nyligen av en av de högsta ledarna för Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna). Har automatvapenhjältar av den här typen framtiden för sig om/när Indien gör revolution?

I ett kort meningsutbyte med en kännare av befrielsekamp i Tredje världen, bland annat i Indien hävdade jag att de maoistiska bonderevolutionärerna där ('naxaliterna') mest misslyckats sedan det första upproret 1967. Visserligen har rörelsen växt till sig under senare år och lyckats upprätta en del starka gerillazoner i svårtillgängliga glesbefolkade skogstrakter, men kan man inte bryta inringningen och få ut upproret på slätterna där större delar av befolkningen finns, och in i städerna, är det svårt att se hur man skall lyckas. Kännaren pekade på hur dagens revolutionärer i Indien ser tillbaka på de upproriska traditionerna från 1940-talet och de tidiga åren efter Indiens självständighet, samt traditionerna från 1967. Kanske en del av problemet ligger där. man ser för mycket åt fel håll?

Att se tillbaka och 'lära av historien' är nyttigt, men vad händer när samhället runtomkring ändras och det blir allt svårare att kopiera metoder rätt av? Det kanske är viktigare att se framåt? Det går fortfarande att få ihop milisgrupper i Indien (och säkert på andra håll också) beväpnade med pil och båge eller hemgjorda gevär, och så småningom träna upp dem till att använda automatvapen och minor. Men är inte den epoken på väg att ta slut, och det genom flera samverkande tendenser? Dels genom att den statliga våldsapparaten blir alltmer rörlig och tekniskt avancerad och får större kapacitet att slå även i avlägsna områden, dels genom att samhällena där kampen förs omvandlas. Mobiltelefoner, radio, TV, motorfordon och annan teknik kommer ut även i områden som verkar hopplöst fattiga, och det påverkar hur folk uppfattar sin verklighet och tankar om möjligheterna att få det bättre och vad man skall göra för att få det bättre. Då kanske möjligheterna för politisk mobilisering finns kvar, men inte nödvändigtvis genom att upprätta gerillaförband och sätta fart på en svårkontrollerbar spiral av våld. (Våldet finns förmodligen redan där, i den mån regeringens representanter uppenbarar sig.) Parollen "folkkrig fram till kommunismen" kanske snarare verkar som ett hot än ett löfte? Vad jag vet så uppfattar ledarna för den väpnade maoistiska rörelsen i Indien det här, men kan de göra om förståelsen till praktisk politik, eller tittar man fortfarande för mycket bakåt på den egna historien och på vad kineserna gjorde för länge sedan?

Hur mycket är man beredd att låta civilbefolkningen komma i kläm?  Här beskriver en indisk tecknare hur bybor kryper omkring för att inte hamna i korseld mellan paramilitärer och gerilla. Gerillan brukar klara sig rätt bra i striderna, men det är värre för skyddslösa bybor i gerillaområden när det halvmilitära CRPF kommer för att ta hämnd. 

I Peru är folkkriget i stort sett slut. Partiet är borta. Kvar av folkarmén finns några isolerade grupper långt borta i skogarna, och åtminstone en av dem försöker prata sig till amnesti. I Nepal nådde man inte ända fram, folkarmén kunde ta över landsbygden men inte de stora städerna. En del vill ta upp kampen igen i båda länderna. Är det verkligen realistiskt att tro att man där kan återstarta årtiondelånga 'utdragna folkkrig' med brett folkligt stöd och med utsikt att lyckas? Vad har man för tankar om förhållandet mellan människoliv och idéer om man driver den linjen?

Hur realistisk är folkkrigstanken över huvud taget längre? (Här räknar jag bort toknissar/provokatörer som pratar om att starta krig i Europa eller Nordamerika och håller mig till mer realistiska områden i Tredje världen.) Jag kan ha fel men gissar att det rör sig om ett mindre antal länder, som Indien och Filippinerna, där man kan fortsätta den här linjen ett tag till tack vare väl förankrade rörelser, men förmodligen inte så länge.  Kan långvariga folkkrig utkämpas på landsbygden när nu minst halva Jordens befolkning bor i städer? En epok går mot sitt slut tror jag. Kanske det här är dess sista årtionde. Sedan fortsätter kampen, med med annorlunda former. Det är alltid rätt att göra uppror.

Men finns det inget att bevara? - Jo, det viktigaste, nämligen den grundläggande tanken att kampen måste ha djup folklig förankring, vilka kampmetoder som än tillgrips. Vapen kan behövas för att få ned folkfientliga regimer, men eftersom vapen är den sak som dessa regimer är bra på bör revolutionärerna hellre försöka agera på områden där regimen är sårbar och har svårt att försvara sig. När regimen ser ut att förlora fotfästet men vägrar att inse faktum kanske det är dags att plocka fram bössorna.

Början på världsrevolutionen?

Paradigm-skifte på Wall Street och annorstädes?

Sålunda talade den slovenske filosofen Zizek för någon dag sedan på Wall Street, utskrivet på kampanjens hemsida.

They tell you we are dreamers. The true dreamers are those who think things can go on indefinitely the way they are. We are not dreamers. We are awakening from a dream which is tuning into a nightmare. We are not destroying anything. We are only witnessing how the system is destroying itself. We all know the classic scenes from cartoons. The cart reaches a precipice. But it goes on walking. Ignoring the fact that there is nothing beneath. Only when it looks down and notices it, it falls down. This is what we are doing here. We are telling the guys there on Wall Street – Hey, look down!

Nu är det eländigt i Sverige. Det vedervärdiga socialdemokratiska partiet vrider sig i självförvållade plågor.

Det är inte en partiledare som står och svajar just nu, utan ett helt parti som är i gungning. För det handlar som sagt inte bara om Håkan Juholt.
Det handlar om Socialdemokraternas hundra tusen medlemmar. De som tar politik på stort allvar, som går på stadsdelsmöten, sitter i byggnadsnämnder och kokar kaffe till torgmötena. De som tar av sin fritid för att jobba för ökad rättvisa.

Man kan väl lika gärna säga att det är hundra tusen medlemmar som saknar ryggrad (och av vilket en del förmodligen själva ägnar sig åt mer eller mindre korrupta aktiviteter) och som inte hållit måttet. Det är deras fel att det är Juholts bostadsbidrag som står överst på dagordningen, inte den enorma kris som nu sköljer fram över världen - kriser som innehåller såväl fruktansvärda faror som enorma möjligheter. De har inte hållit efter ledningen utan låtit den segla iväg.

Detta är inte världsrevolutionen som pågår nu, men vi ser en samling av kriser och folkligt motstånd som kan leda fram till väldigt stora förändringar ganska snart. Då gör de pinsamma socialdemokraterna bort sig igen och låter ledarklickarna jönsa omkring! Jaja, jag vet att de har media emot sig och är påpassade, men det faktum att man är påpassad är inte ett argument för att uppföra sig illa. Och även om man inte är påpassad så är det inget argument för att uppträda respektlöst och svekfullt mot partimedlemmar och sympatistörer, och alla de som verkligen behöver ett starkt politiskt stöd. SAP gör sig helt enkelt obehövligt i kampen för ett anständigt samhälle.

Lena Sommestad som det ofta är värt att lyssna till skriver om hur oron tilltar:

Klyftorna ökar. Tilliten minskar.
Så darrar också Sverige i en tid, när Europa går mot social och politisk kris.

Finansminister Anders Borg har tvärsäkert styrt Sverige mot ojämlikhet och social konflikt, till synes klok som en uggla. Borg är samtidigt höken i Europa, där han hejar på sina kolleger att spara mer, och ännu mer. Var ska detta sluta?
Europas finansministrar kan allt om effektiva marknader och smarta incitament. Men de tycks inte ha lärt mycket av den ekonomiska historien, eller av sociologin och psykologin. Varken människor eller samhällen tål vilka incitament som helst. En dag brister väven.

Tyvärr kan inte Europas finansministrar regler och metoder för en fungerande nationalekonomi.

I Marx' tradition kan man säga att inget konstigt egentligen sker, det är samhällets produktiva bas som har kommit i konflikt med ägandeförhållandena och den ideologiska överbyggnaden. I varje klassamhälle är den härskande klassens tankar de dominerande tankarna, men det finns ju andra tankar också. När samhällets funktioner råkar i olag och härskarna blir osäkra tränger de andra tankarna sig fram. Till och med en del gynnare inom den härskande klassen börjar inse att Marx hade en del att komma med (och kanske de funderar över hur de skall kunna hoppa över till ett nytt vinnande lag vid rätt tillfälle!).


Nåja, protestvågen mot storkapitalet verkar bli väldigt utspridd över vår Jord. Saxade den här annonsen från Nemokrati:

Men den 15 oktober har du möjlighet att göra din röst hörd,
Demonstrationer för demokrati kommer att äga rum iStockholm på Sergels torg 12:00-18:00 och i Göteborg, på Järntorget kl 13:00-17:00  samt i många andra svenska städer, och naturligtvis även, i Europa och resten av världen.

Kineser stödjer 99%-arna världen över

Det är inte så ofta jag slänger in kompletta långa texter på utrikiska språk här, men den här ser intressant ut och jag gör ett undantag. Det handlar om femtio kinesiska akademiker och aktivister som uttrycker sitt stöd till demonstranterna på Wall Street och annat håll som nu utmanar den kapitalistiska eliten. Alltså kampen som åtminstone teoretiskt förs av 99% av folket mot den sista härskande procenten. Tonen i dokumentet är oerhört optimistisk. Även om optimismen å ena sidan kan vara rejält överdriven är den ändå i sig ett tecken på att tiderna ändras. USA:s och Kinas härskare utpekas som gemensamma fiender. De, och alla andra eliter, kan störtas av det moderna världsproletariatet och en bättre värld byggas. Det är väl bra?

From the middle of September, a great “Wall Street Revolution” has broken out in the United States. This street revolution, going by the name of “Occupy Wall Street,” has already expanded to over 70 cities and countries in North America, Europe, and other areas. In their statement on “The Wall Street Revolution,” the American people have sworn that this demand for “a democratic country, not a corporate kingdom” mass democratic revolution must spread to every part of the world, and they will not rest until this goal is met. From the anti-capitalist demonstrations that began after the 2008 financial crisis, and which this year have spread across Europe, the Middle East, North Africa and South America, this magnificent global mass democratic movement has finally spread to the center of capitalism’s financial empire–Wall Street.

The eruption of the “Wall Street Revolution” is an historical indicator that the popular democratic revolution that will soon sweep the world is set to begin. It is an especially significant and important event for this movement. Before this most recent action, street protests had virtually been exclusively used as a tool by US elite groups to subvert other countries. Now, however, the “Wall Street Revolution” – with its goals of shared prosperity and popular democracy – has launched protests in the country that is the self-proclaimed defender of democracy. This will inevitably strike a hard blow against the US elite group, itself responsible for the plunder and oppression of people all over the world, and the group that pushed the world into crisis and instability. The protests ring the death knell of the rule of capital. Popular democracy will replace elite democracy in the 21st Century, and the curtain has lifted on the movement from elite politics to popular politics. Using the language of the “Wall Street Revolution,” this is a struggle of the popular 99% against the corrupt 1%, a struggle of the popular 99% against the elite 1%,and is the final struggle of the popular forces against elite capitalist rule.

The world belongs to all of the people of the world. Countries belong to the entire people of those countries. Even moreso, wealth is produced by the entire people, and therefore should be shared by the entire people, it cannot be monopolized by the 1% – or even less than 1% – that is made up of an extremely small number of elites. The demand for common prosperity in economics, and popular democracy in politics has become an unstoppable historical trend! The rapid expansion of a fictitious economy and the massive flow of social wealth has created an amply reliable material foundation for the realization of the common wealth of all people. The development of internet technology and political civilization has created the conditions for human society to make the transition from capitalist democracy to popular democracy. Human society is fully capable of transforming, on the foundation of the past democracy of slaveholders, the democracy of feudal lords, and the democracy of the capitalist class, to make the fundamental shift from the democracy of the elites to real popular democracy. Common prosperity and popular democracy will become the main content of the historical transformation of the 21stCentury. No matter how brutally the American riot police will attempt to suppress the participants in the Wall Street revolution, no matter how much the global elites – especially those in the U.S. and China –try to suppress news of the Wall Street revolution, they cannot stop the vigorous growth and ultimate victory of the democratic revolution of the people of the world.

The violent repression and virtual blockade of news about the “Wall Street Revolution” by elite groups led by the US proves that the fate of oppressed people around the world is the same, regardless of whether they are from developed or developing countries, whether they are from so-called democracies or authoritarian countries. The international elite was the first class to link-up internationally via globalization. Their plunder of public wealth and repression of popular democratic movements is cruel and far-reaching, and utterly lacking in freedom and democracy. So-called freedom and democracy in modern society is nothing more than democracy for capitalism, an elite democracy. Freedom is another word for the elite to plunder, oppress and violently suppress others. Popular forces have been completely excluded from the freedoms and democracy of modern society, and the extent of democratic rights is to choose between presidential candidates that have already been vetted by capital. You can vote once every four years, but you have no way of affecting the people above you who directly determine your fate: your boss or superior. And there is no way of constraining the capitalistoligarchs who can take away the wealth of the majority of the population with the slight of hand of fictitious capital. Freedom and democracy have become a virtual game, nothing more than a tool to subvert other countries. Now the popular and democratic world revolution – symbolized by the “Wall Street Revolution”- demands an end to this political game, and that freedom and democracy be returned to the people. Democracy is not just a check on the president, but a check on government officials; democracy is not just a check on power, but a check on capital. If the rights and privileges of feudal and absolute rulers are understood to be a sin and abomination, then giving those rights to capital is also a travesty.

Securities and computer networks should have been two crucial elements of our shift from an industrial society to an information society, from a material economy to a virtual economy, from capitalism to a human-centered economic system, and from elite politics to popular politics. But the elite class has turned securities into a tool of appropriation akin to the ‘indulgences’ issued by middle-age church functionaries in Europe. In the new securitized economy, all the public’s wealth can easily melt into thin air – including their houses, wages, labor power and even their hope for the future. All these things have become the targets of appropriation by a tiny elite minority. Both the white-collar middle classes in developed countries – owners of fictitious property, and the blue-collar workers in developing countries who cannot afford housing or health care, belong in point of fact to the same class: modern proletariat. When the people protest the unprecedented plunder and vast income gap perpetrated by fictitious capital, they are met with violent repression – both in so-called democracy countries that claim to be defenders of human rights such as the US, and in authoritarian countries that are said to lack freedom and democracy. Faced with street protests erupting from the Balkans to North Africa, President Obama and Secretary of State Clinton have repeated over and over, “The rights of peaceful protest and the occupation of public space should be respected at all times.” Yet when US citizens attempt to exercise this right they immediately are faced with violent repression by armed police, and a blockade by the news media. If this is reaction of the US – the self-proclaimed leader in human rights – then we can imagine what the reaction will be in other capitalist countries. Rule by the capitalist elite is just as described by the “Wall Street Revolution” – everywhere. There is nowhere left were we can live and die as people.

The eruption of the “Wall Street Revolution” in the heart of the world’s financial empire shows that 99% of the world’s people remain exploited and oppressed – regardless of whether they are from developed or developing countries. People throughout the world see their wealth being plundered, and their rights being taken away. Economic polarization is now a common threat to all of us. The conflict between popular and elite rule is also found in all countries. Now, however, the popular democratic revolution meets repression not just from its own ruling class, but also from the world elite that has formed through globalization. The “Wall Street Revolution” has met with repression from US police, but also suffers from a media blackout organized by the Chinese elite.

The same fate, the same pain, the same problems, the same conflict. Faced with a common enemy in an elite global class that has already linked-up, the people of the world have only one option: to unite and in a unified and shared struggle overturn the rule of the capitalist elite, to ensure that everyone enjoys the basic human rights of work, housing, health care, education, and a secure old-age. But we must go further if we are to realize shared prosperity and popular democracy in a new socialist world historical framework, If we are to fully escape and neutralize the crises and disasters that capitalism has brought the human race, and realize harmonious social development.

The great “Wall Street Revolution” and the great popular “Chilean Winter” that preceded it signal that the day when we realize shared prosperity and popular democracy is approaching. It signals that worldwide popular and democratic socialist movement – dormant since the 1970s – is waking up again. But this time, it will be the final battle to put capitalism in its grave. The victory of popular democracy and death of elite rule are inevitable! The embers of revolt are scattered amongst us all, waiting to burn with the slightest breeze. The great era of popular democracy, set to change history, has arrived again!

Resolutely support the American people in the “Wall Street Revolution”!

Resolutely support all street protests pushing for shared prosperity and popular demoracy!

Long live the “Wall Street Revolution”!

Long live the global movement for popular democracy!

Long live popular international solidarity!

42,5 procent ungdomsarbetslöshet

I åldern 15—24 år är arbetslösheten i Grekland 42,5 procent.

Det är ju rätt häftigt. Totalt var arbetslösheten annars "bara" 16,2 procent i mars. Men nu är vi ju några månader längre fram i tiden, så det kanske tillkommit ytterligare några tiondels procentenheter?


Lenin skrev på sin tid att en revolution inträffar när den ena klassen inte kan, och den andra klassen inte vill ha det som tidigare. Frågan är om inte överklassen på ett dubbelt sätt är medveten om det här: dels skruvar man upp kraven på att folken skall betala elitens dåliga affärer och allt större vinstbehov till en ohållbar nivå, och samtidigt är man rädd för att det skall brista någonstans och den ekonomiska krisen transformeras till en politisk kris som är direkt farlig. 


Det är klart, en del överklassare (och många underklassare) fattar nog inte det här, men det förhållanden att jättestora demonstrationer fortsatt bland annat i Grekland torde oroa en del. Därför kan rapporteringen i våra (eller rättare "elitens") medier från de här områdena bli tvivelaktig. Vi får en blandning av döljande av massrörelsens omfattning och krav, den obligatoriska koncentrationen på de gamla vanliga provokatörerna i Svarta Blocket som alltid försöker förstöra stora demonstrationer, samt förtal av folk i allmänhet. Alla vet ju att greker aldrig arbetar utan vältrar sig i lyx ... Då är det kanske inte så lämpligt att dagstidningar och radio/TV i vårt land vidarebefordrar funderingar om att Grekland idag börjar påminna om Argentina för en del år sedan, när presidenterna åkte ut på löpande band. Det kan ju ge folk även här ideer ...


Runt Medelhavet rasar massrörelser i olika länder, och de kan sprida sig in mot kärnan av den gamla industrivärlden. Från Nordafrika vet man att mängder av missnöjda ungdomar kan orsaka väldiga samhällsrörelser som får regimer att falla. Och även om Kapitalet skriker "vi vill ha, vi vill ha" så kan Folket helt rått svara "vi kan inte, vi kan inte betala er kris, det får ni göra själva!" Ett land i norr visade också vägen: Island. Kanske vore det dags för Irland att säga åt tyskarna att de får betala sina slarviga banker själva också, i stället för att tvinga ner andra länder i fattigdom!


Den första besvärliga fasen för överklassen är när folk säger "nej", men det är ingenting emot när folk börjar formulera egna alternativ i massomfattning och dessutom försöker genomdriva dem - då har vi möjligen en revolutionär situation, om den alternativa politiken går utöver den rådande systemets gränser. Och en sak som kan antyda att det verkligen är fara å färde är när det blir allt fler avhopp från den förhärskande ideologin (idag nyliberalismen) och man märker en tendens att den härskande klassens ideologer och skrivträlar börjar vända kappan efter vinden. Sprickorna i muren blir allt tydligare, till slut rasar den, och i efterhand undrar man hur den kunde få stå så länge. Förmodligen lär man undra över hur gårdagens liberaler över en helg lyckas förvandla sig till glödande revolutionärer också ...

Mothugg

Den gamle vietnamesiske ledaren Ho Chi-minh tillfrågades en gång vad vi i väst kunde göra för att på bästa sätt hjälpa vietnameserna i deras frihetskamp. Han svarade att det skulle vara genom att vi gör revolution hos oss själva. Det citatet gav impulser till en del gynnare som försökte spränga solidaritetsrörelsen för Vietnam här i Sverige genom att förvandla den just från en bred solidaritetsrörelse till en revolutionär gruppering. Slutsats av detta: även om revolutionärer ute i Tredje världen säger det ena eller andra får vi nog bekväma oss till att tänka själv. Ibland kan man säga emot också.

I ett inlägg av den 30 april protesterade jag mot teorin att inbördeskrig är en bra idé överallt, men så tycks jag ha fått mothugg av folk som inte vet att jag existerar och säkert inte bryr sig om vad jag säger. Ta den här kommuniken från ett antal partier av varierande kvalitet och utan uppgifter om hur den kommit till, och var. Här är hela listan på undertecknare (med mina kommentarer inom parentes):

Communist Party of Bhutan (MLM) (Har försökt starta uppror men hittills misslyckats)
Communist Party of India (maoist) (För en framgångsrik politisk och militär kamp särskilt i delar av östra Indien)
Communist Party of India (ML) Naxalbari (vet inte vad de håller på med)
Maoist Communist Party, France (europeiska tomtar, förmodligen utan större inflytande)
Maoist Communist Party, Italy (se franska partiet)
Maoist Communist Party, Turkey and North Kurdistan (håller på med småskaliga gerillaaktioner i östra Turkiet tror jag)
Revolutionary Communist Party, Canada (se franska partiet)
Unified Communist Party of Nepal (Maoist) (största partiet i landet, befinner sig i en besvärlig fas när man försöker omvandla nästan-segern i folkkriget till fredliga politiska segrar)
Committee of People’s Struggle “Manolo Bello”, Galicia, Spain (se franska partiet)

Här är det alltså två partier med tyngd och resten mer eller mindre tvivelaktiga. Nå, vad säger de:

The protracted people’s war is necessary to defeat the enemy both in countries oppressed by imperialism and the imperialist countries themselves, according their own specificities. It represents a new and sharpening phase of the class struggle that expresses the revolutionary aspirations of the proletariat and the world peoples.

Det låter lite oklart, beroende förmodligen hur mycket man lägger in i orden "according their own specificities". Det skulle ju kunna vara så att det finns andra sätt. Men hävdar man att de menar att folkkriget - dessutom utdraget över kanske årtionden - är nödvändigt överallt så finns det också stöd för det. Och där håller jag inte riktigt med ... .

Det originella med den här kommuniken är att den även uttalar sig positivt om upproren i Filippinerna och Peru. De som leder upproret i Peru (eller åtminstone de som hörs utåt) har ju totalsågat nepaleserna för att de försökt omvandla folkkrig till fredlig kamp. En del ligger i kritiken, men det är nog bäst att nepaleserna själva får avgöra den bästa vägen.

Nu skall jag lägga till en observation som kanske stöter en del: det tycks som om det första som revolutionärer i Tredje världen får göra är att bli reformister. När de indiska maoisterna gick ut till de mest fattiga stamfolken var en av de första åtgärderna att lära folk koka dricksvattnet. Det sänkte barnadödligheten och förbättrade hälsoläget enormt. Och så organiserade man folk för att de skulle få bättre betalt för blad och bambu och annat de plockar i skogarna och säljer, man ordnar konstbevattning, hälsovård, skolor ... och så får socialismen skjutas på framtiden trots att man samtidigt för ett revolutionärt krig! Men det var genom att vara pålitliga hjälpare till vanligt folk som man vann förtroende och skapade basområden för den väpnade kampen.

Detta tycks gälla även de superrevolutionära peruanerna. I ett uttalande till Första maj säger deras tyska sektion:

Die Neugründung der Kommunistischen Partei Deutschlands, als marxistisch-leninistisch-maoistische Partei, als eine Kampfmaschine mit der Aufgabe so schnell wie möglich den Volkskrieg zu beginnen, ist unbedingt notwendig.

OK, det där var tyska men det finns faktiskt några människor som talar andra språk än engelska. Och budskapet ser klart ut: bilda parti och börja folkkrig i Tyskland så snart som möjligt! Det gick ju inte så bra med Rote Armee-Fraktion på sin tid, men skam den som ger sig! (Eller om man säger: skam den som ägnar sig åt tokerier!)

Fast nu går vi en bit vidare. Det här flygbladet delades ut av peru-sympatisörer i Stockholm på Första maj (klicka för större format):

Kolla nedtill på bladet, där finns länk till en informationssida också. Har inte klart för mig hur den sajten förhåller sig till en annan rätt sällan uppdaterad sida om Peru. Den här verkar dock ambitiös, och man har löst något problem med en gitarrist och nu skapat en egen kampsång.

Vad händer egentligen? - Läget är illa i somliga länder, folk lider och kämpar, det krävs rejäla förändringar men reaktionära element och deras utländska skyddsherrar stretar emot och situationen blir explosiv. Folk reser sig, kommunister finns i ledningen, men de upptäcker att landet de kämpar i är alltför outvecklat för att kunna genomföra en socialistisk revolution. Varken arbetarklass eller borgarklass är starka nog för att på egen hand genomföra sin revolution mot den gamla feodalklassen, utan det måste till någon sorts klassallians. Ryssland var i det läget i början av 1920-talet och Lenin svarade med den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) som gav privatföretag ett visst spelrum. När Mao diskuterade samma sak var han ännu mer medveten om problemet och kallade den nya makten man tänkte upprätta för Ny Demokrati. Och exempelvis de indiska maoisterna skriver om "new democracy" i sitt program, de tror inte på någon omedelbar socialistisk revolution i Indien.

Och så har vi peruanerna. Kolla vad som står längst ned på flygbladet. Det är inte lika fantasilöst som tidigare paroller om "folkkrig ända till kommunismen", utan faktiskt ett program som är i linjen med tanken om Ny Demokrati. Vi tar en närmare titt:

På sin blogg skriver man:

Tanken bakom flygbladet är att politiken är vår starka punkt och vi vill att politiken för den ny-demokratiska revolutionen skall hamna i fokus istället för en massa sekundära frågor.

Just det, nydemokratisk, och inte socialism till hundra procent här och nu. Vad kan vi lära oss av det? - Bland annat att vad vi än säger och önskar så tränger sig verkligheten på och korrigerar våra handlingar. Och det är ungefär vad Marx hävdade i det långa super-citatet.

Det är här vi kan se en avgörande skillnad mellan fattiga och sönderfallande länder i Tredje världen å ena sidan, och ett mindre antal högt utvecklade stater på väg in i det post-industriella stadiet. I den senare gruppen behöver man inte göra revolution för att genom radikala reformer skapa förutsättningarna för socialism, där finns ju förutsättningarna redan. De automatiserade fabrikerna, datanäten, skolor, hälsovård - det handlar inte om att bygga upp dem utan att bygga vidare från förutsättningarna. Ju högre utvecklat det kapitalistiska systemet är, desto kraftigare störningar orsakar det, men samtidigt blir den skakiga kapitalistiska basen den fasta plattformen att bygga framtida socialism på. Det betyder inte att rörelserna i de högt utvecklade länderna och rörelserna i Tredje världen inte skall stödja varandra. Tvärtom. De skall stödja varandra.

Nej, nej, nej ... och då menar jag inte bara att det är rätt fult estetiskt det här ... varför peruanerna försöker gömma undan Friedrich Engels, som är jämbördig med Marx vad det gäller att grunda den moderna socialismen, har jag aldrig förstått. Och jag tror att av de två peruanerna Mariátegui och Guzmán (Guzmán är nedre gubben på bilden, även känd som Gonzalo) så förtjänar nog smartskallen Mariátegui mer att lyftas fram och upp i raden av gubb-huvuden.
  

Vi tar några rader från Marx igen, från "super-citatet":

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

Och så ser vi det stora sammanhanget: i stora delar av världen har inte de materiella existensbetingelserna mognat, och därför blir det inte renodlat socialistiska utan i stället nydemokratiska revolutioner. I vår del av världen är de materiella existensbetingelserna mogna. Det som fattas är att detta slår igenom i breda folkliga rörelser som genom sina aktiviteter gör om samhällets överbyggnad till socialism.

En del personer vill se detta som en våldsam resning och fantiserar om långdragna folkkrig även här. Vill man skjuta socialismen på framtiden är detta är verksamt knep att ta till. Visst kan en kriminell överklass att ta till våld när den känner sig trängd, dels direkt genom den statliga våldsapparaten, dels via provokatörer som viftar med röda flaggor och kanske smäller av någon bomb, och det kan utvecklas till en svår kris med blodspillan och ödeläggelse. Men just genom att de materiella betingelserna är mogna, och om folkets absoluta majoritet är ute efter förändring, är det detta som slutligen kommer att fälla avgörandet, inte "folkkrig" som startas av små och socialt isolerade grupper. När socialismen ligger inom räckhåll finns det ingen anledning att dra ut på sidospår. Tio bra dataspecialister skulle kunna göra mer i kampen för socialism än tusen stenkastande förorts-kids.