Nyårsfunderingar hit och dit

Nu har nyårsmörkret sänkt sig över Stockholm. Mörkt var det redan för en månad sedan när jag tog den här bilden. Som ett armband i svart sammet ligger stadskonturen och speglar sig i Årstaviken.

Till höger vita ljus från fönstren i de nya bostadskvarteren i Liljeholmen. Månne sitter många där nu och undrar hur det går med lån, arbete och annat under det kommande året? Till höger det gulbruna ljuset från rivningen av Vin & Sprits gamla anläggning. Där skall det också bli bostäder. Blir man av med dem? Krisen kryper allt närmre, blir allt djupare.



Den här parollen kommer att bli ännu mer aktuell nästa år eftersom majoriteten i Riksdagen tycker att det går bra att skicka ännu fler soldater till Afghanistan. Nu verkar det som försörjningslinjerna till ockupationstrupperna via Pakistan mer eller mindre har klippts av. USA försöker lägga om via Centralasien och Kaukasus, men frågan är hur intresserade andra berörda stormakter är av det. Nya svenska förluster torde vara svåra att undvika. Vem bryr sig? Det är ju yrkessoldater som skickas ut, inte värnpliktiga.



Kan man hoppas på att Årstabäcken kommer att fortsätta att sorla lika trevligt nästa år? Det är väl en positiv nyårsönskan i alla fall, mitt i allt eländet. Om några månader kommer trastarnas sång att eka i bäckravinen, och kanske en gärdsmyg drar några drillar på kvarnruinen högre upp.



Den här bilden hade väl passat bättre på min stockholmsblogg, men ... Stadshuset bär sina tre kronor som varande den finaste symbolen för Mälardrottningen, men vad skall det bli av området runtomkring? Det blänker till i ett fönster bortom Tegelbacken, byggkranarna reser sig mot himlen, vad skall det bli av min hemstad?

Kanske ungefär där den högra kranen står finns planer på en jättekåk. Man kan undra hur många sådana projekt som sopas bort av den pågående krisen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: sopa bort ett antal onödiga villor i de kommuner som har misskött byggandet, och se till att rejäla stadsområden med hyreslägenheter skapas där i stället. Då blir det rum för nyinflyttade, hyrorna kan hållas nere, och bostadsspekulationen får sig en rejäl snyting.



Demonstration för Palestina. Det har varit flera sedan jag tog denna bild. Tyvärr lär det nog fortsätta nästa år.




Den här kartan har funnits några år. Jag kopierar in den här med kommentaren att den visar varför en tvåstatslösning var omöjlig på 1940-talet och varför den är omöjlig idag. Det går inte att bilda en hållbar stat av mängder av icke bärkraftiga småplättar som ligger inneslutna av en annan stat. En stat skall inte vara religiös - vare sig judisk, islamisk eller något annat - utan neutral till sina medborgares religiösa uppfattningar så länge de inte är allmänt störande. Med andra ord är enda anständiga lösningen (vi har ju en oanständig med fullständig etnisk rensning också) att en sekulär stat bildas på det område som omfattades av det gamla brittiska Palestinamandatet. Med tanke på den fula roll som britterna spelade här när de bröt upp det ottomanska riket kunde de gott få bidra med en slant till den nya staten.

Ja, det är svårt att sia om framtiden, men att det skulle bli någon vettig lösning av konflikten i Palestina nästa år tvivlar jag på. Möjligen skulle läget ändras om det stora missnöjet i Egypten (det har ju bland annat varit stora strejker där) leder fram till att Mubaraks regim störtas och landet får en ledning som inte står på USA:s lönelista. En sådan regering skulle nog inte deltaga i blockaden av Gaza.

Man kan upphäva en suck och säga som gamle kanslern Axel Oxenstierna sade till sin son: Du skulle bli förvånad om du visste med vilken liten visdom världen styres. - Jag antar att många som drattat på ändan i de senaste årens spekulationsyra och vaknat upp till den trista vardagen håller med om det. Kanske krisen ändå kan leda till ett uppvaknande som får positiva följder. Men då får vänstern skärpa sig och inte överlåta de väsentliga frågorna till de blå, bruna eller svarta partierna! Det finns dock anledning att vara pessimistisk på den punkten.

Och med denna mollstämda reflexion vill jag ändå delge min trogna läsarskara förhoppningen om

GOTT NYTT ÅR!

Utsikt och insikt

Det här är väl en av Stockholms mäktigaste utsikter: från Münchensbacken på Söder bort mot Stadshuset och Gamla stan. Man kan notera att Stadshusets profil störs en del av "höghusen" nere i stadens centrum. Genom att en del av den fria horisonten har försvunnit har också Stadshuset krympt. Centrumskraporna sticker upp lite grå och trista bakom det gröna taket. För övrigt lär farfar ha arbetat på Stadshusets tak i egenskap av plåtslagare. Fast jag tror att man har hunnit byta ut kopparplåtarna sedan dess.

Hur som helst: innan man smäller upp stora byggkomplex bör man fundera hur de passar in i miljön i stort. Ett bygge som syns kan göra att ett annat "försvinner".

Bilden nedan är tagen några meter ifrån den ovan, nere på mälarstranden. Här finns en liten ostädad fläck, med sand och grus, björkar, vildaplar, blommor, nyponbuskar. I bakgrunden skymtar Münchenbryggeriets gamla röda fasad. Ännu på 60-talet var bryggeriet bryggeri, och man kunde känna doften av öl. Jag tycker att även sådana här små vilda fläckar bör få finnas. De gör staden mer levande, och det skulle inte förvåna mig om det finns fjärilar och andra diverse småkryp som gillar den här miljön. Bekämpa alltså "parkifieringen" av stadens gröna fläckar. (Däremot finns det en parkeringsplats om man vänder sig 90 grader från där bilden tagits, och där kanske man kunde bygga ett hus i stället.)

När man går längs gatorna syns växtlighet tränga på överallt: trampört, maskrosor, groblad och andra tuffingar tar sig fram genom betong och asfalt. På ett sätt ser det skräpigt ut, men det kan också vara hoppfullt: livet tar sig fram vad än betonghäckarna tar sig till.

Ommöbering & Riddarfjärden

Den som möblerat om ett rum vet vilka märkliga effekter som kan uppstå: det som ena stunden ser ut som ett överbelastat mörkt litet kyffe blir i nästa ögonblick ljust och rymligt. Vad har hänt? Kanske inte mer än att några möbeldetaljer har fått byta plats. Inget har tillkommit, inget har försvunnit - ändå en kraftig effekt.

Hur blir det då om man i "det offentliga rummet" inte bara flyttar utan också lägger till vissa detaljer? Det tycks vara en fråga av största betydelse när ett eventuellt kallbadhus på Riddarfjärden diskuteras. Idag går det ju att göra så bra modeller av hur stadsmiljön förändras av olika byggen att man lätt förstår att den föreslagna anläggningen inte direkt kommer att vara osynlig. Det är ju inga andra hus runt Riddarfjärden heller, så synligheten i sig kan inte vara ett stort argument mot. Däremot kan en anläggning visuellt slå ut en annan. Är det meningen att Mälardrottningens högborg, Stockholms stadshus, skall kvävas eller åtminstone krympas av byggen som trycker på från olika håll? Människor som tycker att den offentliga makten skall hållas på ett minimum, som den nuvarande stadshusmajoriteten, kanske tycker det är bra?

Om man bygger mindre badbryggor längs Norr Mälarstrands promenad skulle det kunna ge en mjukare anpassning till omgivande miljö. Folk badar där i alla fall, bryggor eller ej. I tillägg till befintliga bryggor kanske man kunde göra några tillägg så att badlystna kan ta sig vatten över huvudet utan att behöva kliva i från den steniga stranden.

När jag gick på strandpromenaden för några dagar sedan noterade jag att Strand Café byggt till en plattform ute över vattnet. Bara några kvadratmeter, men det märks. Det går inte att dölja att byggen längs stranden är synliga.

Ståplats för måsar

Framför Stadshusets mäktiga fasad har stadens trutar och måsar fått tillfälliga ståplatser på ledningarna för fjärrvärmenätets utbyggnad. Ännu så länge flyter de, men jag antar att så småningom vilar de på sjöbottnen.

Vad händer med den himmel vi ser mellan stadshustornet och "höghusen"/Klara kyrka i centrum framöver? Kommer utsikten att finnas kvar, eller byggs den igen av nya jättebyggnader så att Stadshusets säregna profil försvinner?